Dagarna blir veckor och månader. Jag blir fortfarande inte bättre på att blogga. Däremot går twitterflödet varmt. Jag kan kanske inte skriva mer än 140 tecken i taget.
Vårvärmen har börjat komma och vi har gjort ordning balkong, redo för att möta solen. Golvet är lagt, möblerna är framme. Blomkrukor på plats, inte alla, men några iaf. Och jag har sått frön, krasse och luktärt. Fick världens flashback till barndomen när jag o mamma sådde sockerärtor, morötter och rädisor i trädgårdslandet o ringblommor i små drivbänkar. Och sen den där väntan som följde… väntan på att det skulle växa. Bli något.
Igår eftermiddag tog mitt hjärta ett litet glädjeskutt när jag såg den här lilla krabaten leta sig upp ur jorden. Ett första tecken på liv. Hopp. Framtid. Väldigt metaforiskt, men det är så roligt! Tänk att jag har gjort så att den har grott o vuxit!
Nu ska jag bara hålla liv i den lilla rackarn oxå. Och vänta på att hans polare vakna till liv. För nej, jag har inte sått ett ensamt frö i en kruka. Jag var bara tvungen att visa upp det lilla underverket.
