Hon är mitt hjärtas glädje. Nu är vi inne på vår 3e höst tillsammans och den kunde iofs fått en bättre start. Hälta, kotvrickningar och blödningar i hoven i en ända lång rad sen i somras. Men nu är vi på banan, börjar uppbyggnadsarbetet igen. Långsamt och metodiskt.

Jag kände att jag ville berätta lite för er om henne. Om varför jag är så kär i denna häst.

Hon är inte den piggaste eller busigaste. Inte heller något krutpaket som exploderar. Men hon är en stark personlighet när man lär känna henne. Jag har nog aldrig träffat på någon häst tidigare som varit så kelen och tillgiven som hon är. Men samtidigt har jag sällan träffat på någon som kan vara mer envis och mer klumpig än fröken Z när hon sätter igång på allvar.

Jag kommer aldrig glömma när vi skulle åka hem från en hoppträning och Zally totalvägrar att gå in i den lånade transporten. Det spöregna och vi fick slita som djur. Zally var vansinnig på oss och vi var väldigt nära att sälja henne till första bästa som gick förbi. I 5 timmar höll vi på. Skojar inte. Har för mig att vi tillslut rullade in på gårdsplan vid 12-tiden på kvällen. Vi skulle varit hemma kl 8 eller nåt. Fy faaan va jag hatade henne då.

Idag kan vi åka iväg med henne själva. Lasta själva. Resa själva. Lasta av själva. Hon sköter sig som en liten ängel. Som om hon aldrig gjort annat. Och det här har vi inte gjort med varken våld eller trix. Sofia köpte bara en ny transport som var stor, hög o luftig och sen gick vi ut och in i den där transporten ungeäfr 40 000 miljarder gånger.

Zally älskar mat. Det finns inget som kommer emellan henne och käket, det är ett som är säkert. Hon kan sikta en blå Ikea-foderpåse på mils avstånd. Höra skrammel från havre direkt. Och gud nåde den som glömmer bort betforhinken efter ett ridpass. Då får man stå där med ett förfärligt dåligt samvete när hennes förväntansfulla uppsyn nosar igenom allt.

Hon är inte världens topptalang när det gäller varken hopp eller dressyr. Hon klarar sig hyggligt. Vinner ibland och gör bort sig ibland. Hon har för långa bakben och är för tung i framdelen. Lite för lång rygg för att det ska vara optimalt. Är lite svankig och lite tungstyrd om hon inte har lust. Men vad gör väl det? Har man väl fått känna på när Zally hittar flytet i en grym ökad trav, eller tar sats och trycker till över 1.10-hinder, då kan man leva på den känslan hur länge som helst. Längta tillbaka. Hennes steg är underbart. Kraften genom kroppen som hon kan åstadkomma ger mig lyckorus.

Hennes jättestora hovar är lätta att känna igen. Öronen är som paraboler. Hela hon är ganska stor. Zally är hästen som behöver XL på sina grejer helt enkelt. Några extra hål i remmarna på tränset. Men hon följer efter dig som en hund och backar på kommando.

Och jag vet att hon kommer hoppa till av skräp som ligger i vägkanten och fladdrar medan en lastbil kan dundra förbi utan att hon blinkar. Jag vet att hon inte gillar när orienteringsklubben kommer joggandes i grupp. Jag vet att hon tycker ett av hörnen på ridbanan är extra läskigt eftersom det står hindermaterial där. Hon kommer aldrig sluta titta efter spöken och monster under sängen. Men hon skulle aldrig kasta av mig och hon skulle aldrig göra mig illa med flit. Hon är världens snällaste och sötaste. Kliar du henne mellan öronen blir hon din bästa kompis <3

Imorgon börjar min sista arbetsvecka på Mecenat. Känns konstigt att det redan gått ett halvår! Men det har varit ett fint halvår som har gett mig mycket, både yrkeserfarenhet och vänner. Jag har nu ett nytt, väldigt spännande halvår framför mig som kan leda längre, och det ska bli så himla roligt med en ny utmaning. Imorgon skriver jag på ett nytt anställningsavtal!

Men i början så var det inga problem för jag kände ingen som läste min blogg och de visste inte vem jag var, men av någon anledning ville folk läsa det jag skrev ändå. Det var riktigt roligt att berätta om tokiga festkvällar och kärlekstrassel när man fick andras kommentarer. Men så blev man ju kompis med alla de där trevlig människorna som man hängde med på gamla Bloggy o Twitter… då funkade det inte längre. Skrivandet bara dog. Jag vet inte om behovet också försvann, eller om det bara kändes som att jag inte längre kunde skriva precis vad jag ville. Kanske hade jag bara ett behov av att raljera över andras beteende, något som inte funkar när man vet att det är rätt stor risk att ”de där andra” läser vad man skriver. Det känns helt enkelt inte lika kul.

Så nuförtiden känns bloggen meningslös och intetsägande. Den får inte min kärlek längre. Det känns som att jag inte kan vara lika privat, för jag är inte längre anonym. Och jag är inte lika ångestfylld och ensam. Vad är väl smaskigare att blogga om än en liten personlig kris emellanåt? Men det känns inte lika okej längre.

Sen har tanken slagit mig att jag kanske ska bli en seriös bloggare som inte bara skriver om mitt egna lilla liv. Att jag faktiskt skulle skriva om något jag kan istället, som omväxling. Men det tar tid och energi.

Så… va tusan ska jag ha den här gamla trasan till? Jag kommer aldrig ha hjärta att stänga igen butiken lixom.

Jag har försökt scanna av de vanliga butikerna här i centrum, men det e svårt. Inget som riktigt känns bra. Självklart har jag försökt leta på nätet oxå, men det är så svårt att få en känsla för kvaliteten tycker jag. Tex Nelly.com är ju både högt o lågt, det vet jag, så där vill jag inte köpa. Men så kom jag på att märket Oasis kanske har en webbutik… o jamenvisst har dom det! Hittade dessa fina där, men vet inte om jag ska gå igenom besväret att beställa hem dem. Måste betala direkt o sen kan det bli en ordentlig fraktkostnad från the UK. Hm. Våga chansa? Handlar om ca 1700 kr. Har nämligen inte hittat dessa klänningar i de butiker som har andra Oasis-klänningar. Men ja, jag vet inte ens om det här ”en axel-grejen” är min grej… Men färgerna är ju fina.

Vårvärmen har börjat komma och vi har gjort ordning balkong, redo för att möta solen. Golvet är lagt, möblerna är framme. Blomkrukor på plats, inte alla, men några iaf. Och jag har sått frön, krasse och luktärt. Fick världens flashback till barndomen när jag o mamma sådde sockerärtor, morötter och rädisor i trädgårdslandet o ringblommor i små drivbänkar. Och sen den där väntan som följde… väntan på att det skulle växa. Bli något.

Igår eftermiddag tog mitt hjärta ett litet glädjeskutt när jag såg den här lilla krabaten leta sig upp ur jorden. Ett första tecken på liv. Hopp. Framtid. Väldigt metaforiskt, men det är så roligt! Tänk att jag har gjort så att den har grott o vuxit!

Nu ska jag bara hålla liv i den lilla rackarn oxå. Och vänta på att hans polare vakna till liv. För nej, jag har inte sått ett ensamt frö i en kruka. Jag var bara tvungen att visa upp det lilla underverket.

Jag skulle gärna se ett vitt sovrum med en tapetvägg. I vardagsrummet ska vi bara byta på den väggen som nu är solblekt vinröd. Den behöver inte vara tapetserad. Kanske målad i nåt behagligt ljust bara… Är lite inne på någon av de som jag klippt ihop här. Frågan är vad Han vill ha.

Förutom ett litet missöde med en soffa som inte gick upp i trapphuset. Den är nu såld och vi ska ut och köpa en ny. En som går att plocka isär i mindre delar. Sen var det en tv som fick sig en liten smäll. Och en lampa som fick stryka på foten lite grann. Men annars har vi nog överlevt det värsta. Nu är det mest bara att få vardagen att fungera.

Och sedan börjar bearbetningen av hyresvärden att vi ska få omtapetserat. Iaf i sovrummet, där den tidigare hyresgästen lät kreativiteten flöda och målade egna schabloner på den ljusgråa tapeten på ena väggen. Schabloner i ceriserosa glitterfärg. Och diverse handmålade små stänk och hjärtan. Ja, det ser helt galet ut. Hon har även målat små hjärtan på en hylla i badrummet. Och en liten blombård på insidan av skåpet där man har skräppåsen i köket.

Tänk va en del människor är finurliga ändå.

Men… man överlever det oxå. Jag har tom vant mig vid att golvet i sovrummet ser ut som en uteplats. Och golvet i köket, ja, det gillar jag nu =) Längtar efter att kunna inta frukosten på balkongen och tvätta när jag vill.

Det blir bra det här.

Det låter helt galet i mina kittliga öron. Två namn på dörren. En salig röra av möbler, kläder och prylar. Minst 2 st av alla grejer i köket. Omaka påslakan. Och glädjen över att få vara tillsammans. Det sköna i att slippa lägga alldeles för många timmar i veckan på att sitta på spårvagnar och bussar kors o tvärs över stan. ”Hemma” är lixom hemma för båda.

Jag kliver ur min lilla comfortzone, aka min lägenhet. Tar klivet ut i något ovisst, men som jag ändå tror på till 100 %. Jag skulle nog aldrig våga göra det med någon annan… Jag älskar mitt hem, det mysiga jag på nåt sätt skapat här, att bryta upp det tar kraft och en hel del bearbetning. Och en å annan tår faktiskt, samtidigt som det känns som helt rätt steg att ta. Nu är det gjort. Beslutet är taget, kontrakt är påskrivna, och nu är dagarna här då fusionen ska ske.

Jag är peppad. Men undrar samtidigt hur många gånger jag kommer få ställa mig o räkna tyst till 10 för att han inte ska ångra att han flyttar ihop med mig =)

<3

Jag vet inte. Det kanske bara är ett tillfälligt infall.

Vi får se. Egentligen skulle jag vilja arkivera allt gammalt, städa, sopa rent och andas ny vårluft här. Men, jag vet att jag inte orkar bygga eget, och jag vill behålla min gamla fina adress…. så, jag testar det här. Kanske känns det fortfarande som om gamla spöken flåsar mig i nacken.

Men allt det här är ju ingen garanti för att jag kan spotta ur mig några vettiga inlägg. Jag typ drar upp persiennen, rullar ut mattan och knôr undan det gamla lite, så att (om jag vill) får plats med nytt.

Så vad gör jag då? Jag sitter på Facebook hela dagarna… eller ja, kanske inte hela. Men det är jag som sköter facebooksidan för programmet Ung & Bortskämd som går på SVT 1. Och jag kommer även vara med på sidan för SVT Julen. Skitkul! Så jag tycker såklart att ni ska ”gilla” de där sidorna…. det blir trevligare då =)

Igår var jag uppe i Stockholm och hälsade på. SVT Kommunikation är en väldigt rolig avdelning, att bara sitta o tjuvlyssna på när folk pratade i kontorslandskapet var underhållande. Satt mittemot SVTs presschef. Lite längre bort till höger stod Pekka Heino och gjorde sig redo för att presentera program. Folk var så där trevliga o hälsade mig välkommen och berättade om roliga grejer de jobbade med.
När vi gick på lunch mötte vi Christer Björkman i trappan. Väl i matsalen såg jag Hanna Fahl (ni vet, programledaren för P3 Populär). När vi gick runt på nyhetsredaktionen såg jag tv-ansikten överallt. Det var jättemärkligt! Bolibompadraken stod o hängde i korridoren utanför en inspelningsstudio.
Jag älskar redan det där stället!

Men den här månaden kommer bli minst sagt fullproppad. 75 % på SVT och nånstans mellan 50-75% på Posten och nånstans… jag vet inte var… så ska jag lyckas få ihop en projektplan för ett webbprojekt som är inlämningsuppgiften i sista kursen i webbredaktörsutbildningen. Förutom då allt annat man vill göra i december. Och så Zally då.

Härmed önskar jag att dygnet hade 48 timmar och att jag aldrig behövde sova. Det går bra nu!

Ja, tanken har slagit mig att jag kanske borde fokusera lite mer på en sak i taget i mitt liv istället för att köra den här ”-Jo, men jag kan göra allting samtidigt och bolla 2 jobb o plugg i luften samtidigt som jag söker jobb.” Jag antar att det till exempel hade gett ett bättre resultat i jobbsökandet. Som det är nu söker jag i princip bara de jobb jag blir tipsad om, så jag är väldigt tacksam för mina fina vänner som har mig i åtanke när de surfar runt ♥.  Och jag glömmer bort att följa upp och tar mig inte tiden att ringa kontaktpersoner. Inte så konstigt att det går lite sisådär då….

Jag har blivit nån sort master på deltids och extrajobb. Sökte ett till i förra veckan. Jag är hopplös. När ska jag bli vuxen och landa det där heltidsjobbet som jag längtar efter?

När jag tänker på närmaste framtiden och hur jag vill ha det så ser jag ett fint stort skrivbord  med en stor fin dator (gärna en iMac) på ett fint kontor i stan (nära ett bra latte-ställe). Jag pysslar med nåt roligt webbprojekt och har smarta, fantastiska kollegor. Jag kan planera min tid och jag känner att jag är on top of things, iaf så pass mycket att jag inte känner mig helt förvirrad i världen. Jag vet när jag börjar och jag vet när jag kan gå hem. Och jag behöver inte ha blåställ på mig.

Typ så.

Låter väl kanske lite tråkigt och simpelt. Men i mitt huvud låter det som bomull och fluff och härligheter.

Tankspridd.se

Jag brukar vara Fröken Organiserad. Miss On Top Of Things. Jag har kalendern i ena handen och pennan i den andra. Antecknar. Stryker under. Stryker över. Dokumenterar. Folk frågar mig om när o var o hur. Jag är den som har haft svaren.

Men…. tydligen är detta blott ett fint minne nuförtiden. Denna veckan har varit nåt slags rekord. Nytt rekord i bortglömda grejer, borttappade grejer, på fel plats på fel tid.

Det faktum att man byter bostad ungefär varannan dag hjälper nog inte till. Bara där har vi ungefär hundra saker man kan glömma kvar lite varstans. Kanske rätt små saker… som ett lypsyl, en ansiktskräm, hårband, regnkläder, vantar.
Nycklar, dessa ting som måste vara skapade för att man ska glömma dem, det måste vara det mest frekventa jag glömmer både på jobbet och hemma.  Ska handla och glömmer kvar saker i butiken. Ska hämta ut paket, men glömmer bort det helt och går o tittar i andra affärer istället. Så jäkla irriterande, men man kan oftast klara dagen ändå. Man får bara springa fram o tillbaka ett par gånger extra eller springa in i närmsta affär och panikhandla.

Sen har vi andra saker som ställer till det lite mer.

Som att tappa bussmånadskortet. Väldigt onödigt. Speciellt när man har en tajt budget och samtidigt är väldigt beroende av lokaltrafiken. Blir tokarg på mig själv för att jag är så slarvig.

Glömma bort att man ska maila/sms:a folk hit o dit. Svarar jag inte på direkten så försvinner det direkt.

Eller vad sägs om att åka till stallet sin vanliga dag trots att vi tidigare bestämt att vi skulle byta dagar den här veckan. Kommer till stallet bara för att konstatera att boxen är tom och Zally är borta. ”-Var är min häst?” utbrister jag helt oförstående. En stallkollega påminner mig om att Sofia o Zally är på sadelutprovning på GFRK. Javisstja… det visste jag ju. Egentligen.

Eller som idag. När jag skulle göra en liten tenta i distanskursen jag läser just nu. Jag hade snyggt o prydligt skrivit in överallt ”22/10 Quiz kl. 15-22″. Jag kunde alltså påbörja frågorna någon gång mellan 15 o 22. Smidigt.
Det var ju bara det att det inte alls var mellan 15-22, utan 15-20. Så när jag nu, förberedd och nöjd med att ha läst massa i kurslitteraturen innan, skulle sätta igång frågorna sisdär kl 21 så var det ju bomstopp. Där satt jag helt blank i huvudet och fattade inte vad det var frågan om.

Det här börjar bli för många grejer, för ofta. Jag blir tokig på mig själv. Och arg. Det kanske är stress eller nåt, men fan… jag vill inte ha det så här. Det funkar inte.
Men, jag vet inte vad jag kan göra åt det. Hade varit så skönt med en quick fix, men jag antar att det inte finns någon sådan. För om det hade funnits det hade personen som skapat den varit värd Nobelpriset…. o det har jag inte hört nåt om. Orka göra nåt helt projekt av det här… suck. Har tillräckligt med projekt som hänger med lösa trådar hit o dit. För många bollar i luften som lixom har fallit till marken o typ slutat rulla…

Ska man dra ur sladden ett tag? Är det det ända som hjälper? Att inte vara så jävla tillgänglig för allt och alla hela tiden. Sova längre på morgnarna? Inte äta godis? Bli stenhårt disciplinerad med sin tid och schemalägga allting och sedan slaviskt följa det?

Lite flyt nästa vecka hade suttit fint.

Jag får aldrig, aldrig, aldrig hamna i slumrande vardag där jag tar personer för givet.

Det sjuka är ju att jag på ett sätt har upplevt det här förut. I mitt huvud spelades det upp igen. Den där dagen när jag var en förfärlig människa. Nu har jag ju tydligen gått runt o varit det igen…. fast, den här gången helt omedvetet. Och det skrämmer mig nåt så förfärligt. Det är ju ännu värre, att bara va för blind för att se.

Jag känner mig så omogen, barnslig. Eller instängd, självisk o egoistisk. Trött. Allt på samma gång. Hatar mig själv ganska mycket.Det gör så ont i hjärtat.

Men. Jag ska försöka tänka på att jag nu har en chans att ställa saker o ting till rätta igen. Det har inte gått så långt som förra gången. Jag är så otroligt tacksam för det. Ni fattar inte. Jag måste skärpa mig. Måste ta större ansvar, inte bara släppa allt, bli bekväm.

Ska bara försöka komma igenom den här lilla självhatar-fasen först.

Förlåt.

Föreläsningar utgick från hans bok men med massa konkreta exempel på vad han tycker är bra och dåligt redaktörsarbete. Jag blev pepp och sugen på att få jobba när jag lyssnar på honom. Ska bli roligt att få sätta tänderna i nästa inlämningsuppgift… även om den är svår.

Frågor som ”Vad är det som får läsaren att offra 2 min av sitt liv på din sida?” kräver att man tänker till lite. Också funderingar kring vad som gör att informationen blir fullständig nog för att att läsaren ska kunna lösa uppgiften, men samtidigt inte skriva ett ord mer än vad som behövs. Nyckelord, att inte underskatta ingressen, att leda läsaren, länka rätt och kunna utvärdera för att kunna förbättra sig.

Ni fattar… huvudet är fullt och jag blir glad av det. Nu ska jag bara försöka förstå artikeln som jag ska skriva om till webbformat. Juristen som skrivit den är en mästare på att svänga till meningar. Ordföljden är bananas i mina ögon och meningar på 5 rader…. det går bara inte.

Jag ska alltså lyckas med konsttycket att göra juristsvenska begripligt för målgruppen. Go, go, go!

Det kunde väl inte vara så jobbigt tänkte jag, så sagt och gjort.

Igårkväll var det dags. Jag hade under dagen hunnit ångra mig ett par gånger att jag sagt ja till det här. Företag som Mary Kay ger mig lite dåliga vibbar. Produkterna må vara hur bra eller dåliga som helst… det jag har svårt för är kulturen.

Jag hade alltså mina förutfattade meningar och förväntningar när jag stegade in i huset. Och jag höll på att trilla baklänges när jag insåg att mina fördomar inte bara besannades utan visade sig vara lite värre ändå. Vi var 4 inbjudna ”gäster” och kanske ett 15-tal konsulter, alltså säljare. Vi gäster utmärkte oss markant mot resten. Alla konsulter var strikt klädda i svart liten kjoldräkt, klackar och svarta strumpbyxor. Uppsatt hår.

Mötet började med lite info och utdelning av små utmärkelser. Tjejer/kvinnor som uppnått försäljningsmål fick små pins att sätta på sitt kavajslag. Man fick ett litet bi för varje 2500 kr man sålt för. Två tjejer fick 5 bin var och rev ner applåder. Applåder är en central grej tydligen. Allting ska applåderas. En tjej hade uppgraderats från svart kavaj till röd kavaj. Tydligen a big thing. Applåder. Andra tjejer fick skriva sitt namn i ett rosa hjärta som var märkt ”Pink Miracles” och som oxå var nån försäljningssiffra-grej. Applåder. Allting var rosa, uuunderbart (på klingande norsksvenska) och peppigt.

Jag satt där på min stol och började ångra mig ännu mer att jag gick med på det här.

Sen delades vi upp i olika grupper som skulle gå igenom olika saker. Jag och gästerna och några konsluter blev placerade i ett rum där det var uppdukat för en ”hudvårdsklass”. Där skulle vi bli informerade om produkternas förträfflighet och få prova på. Visst, produkterna är bra. Men konsulterna är långt ifrån några hudterapeuter eller experter. Det här är tjejer som bara är lite mer intresserade av hud och smink. Typ.

När allt det där var över fick vi gäster en liten introduktion i hur det fungerade att bli konsult och hur jobbet fungerar och hur man tjänar pengar. Jag satt o dog lite. Igen. Kvinnan som höll i informationen talade hela tiden om hur hon absolut förstod hur vi tänkte. Att det här är nog inget för mig, eller det här är nog inte rätt tidpunkt. Och hur hon numera aldrig skulle kunna ha ett vanligt jobb och vara anställd. Och att hon minsann fått diamantringar och ett helt nytt självförtroende.

Tjejerna som satt på varsin sida om mig nickade igenkännande och skrattade åt kvinnans små skojigheter. Jag suckade och himlade med ögonen. Jag var, vad man kan säga, en förfärlig åhörare. Herregud, vad jag var på fel plats vid fel tillfälle.

Hela mötet avslutade med att alla samlades igen. Det blev dragning i det fiffiga lotteriet där man kunde vinna uuuunderbare produkter (ja, på norsksvenska).  Jag vann en miniminiliten ögonskugga i en ful färg. Fick givetvis en applåd för det. När allt var slut sprang jag fort därifrån.

Väl hemma ringer telefonen. Det är den hurtiga norskan. ”-Jag hann ju inte tale med daj efter vi schluttat.” sa hon på klingande norsksvenska. Och då sa jag att det var för att jag hade väldigt bråttom därifrån för jag kände mig väldigt obekväm. Rakt upp och ner sa jag det. Och hon beklagade det, men ville ändå veta vad jag tyckte om de uuuunderbare produkterna (på norsksvenska…). Jag sa att de säkert var jättebra, men att jag inte kommer vilja vara med på något sånt här någon mer gång. Tack och hej.

Idag hör jag fortfarande hurtiga norsksvenska röster i mitt huvud. Mary Kay-kulturen är inte min kopp te.