Kakan har läst en bok

Nu är det väl nästan över en vecka sedan jag läste ut Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek. Men jag har behövt en stund för att skaffa mig en uppfattning om vad jag egentligen tycker om den här boken.

Den handlar om Unnis liv med pojkvännen Niclas, ett förhållande som urartar och förvandlas till ett helvette. Niclas misshandlar henne fysiskt, psykiskt och sexuellt. I boken nämns alla vid sina riktiga namn, de enda som skyddas med andra namn är Unnis barn (har jag tagit reda på i efterhand). Det känns märkligt att läsa en så rättfram o naken bok.

Det går inte att inte känna något när man läser den här historien. Jag blir förbannad på Unni… jag blir förbannad på Niclas… Jag förundras över hur ett förhållande kan urarta på det här sättet. Och sen tänker jag såklart på alla de kvinnor som lever med det här varje dag och som inte tar sig ur det destruktiva livet. Och jag tänker på om jag själv skulle kunan hamna i en sån här situation, det känns såklart som en sån där grej som aldrig skulle kunna hända mig… Men hur många tjejer o kvinnor har inte tänkt så? För att sen plötsligt vakna upp och se verkligheten.

Jag har behövt bearbeta den här boken lite grann eftersom jag ville ta reda på om det fanns någon bild av det här förhållandet från Niclas synvinkel. I boken får man bara Unnis perspektiv, och ibland inflikar av hennes äldste son som har ett o annat att säga om sin knäppa morsa (väldigt uppfriskande kapitel). Eftersom jag har läst många av Unnis tidigare böcker så vet jag att hon tar egna erfarenheter och kryddar till dem för att skapa lite extra edge och äckel typ. Men hur är det då med sanningshalten i den här historien? Jag har googlat massor o hittat en del intressant läsning. Det blev lite debatt när den här boken släptes i september -07. Här kan du läsa ett inlägg som Niclas själv skrivit. Unni har även en blogg där hon avhandlat ämnet ett par gånger. Frågan om hur man egentligen kan bli kär i en kille som Niclas hänger kvar när man läser boken, och här förklarar Unni sin syn på det hela. Det finns även artiklar som handlar om Niclas som litterär agent, vilket är hans yrke, som ger en bild av hur han uppfattas av andra. Historien har diskuterats flitigt i bloggar, det märker man när man googlar. Jag hittade det här inlägget hos författaren Isobel Hadley-Kamptz (skrivit Jag går bara ut en stund). Det finns en ganska intressant diskussion i bland kommentarerna som följer.

Att hela den här historien är så otroligt uppfläkt i och med boken och mediauppståndelsen runt omkring gör att man nästan blir lite äcklad av alltihopa. Visst, Unni var säkert tvungen att skriva den här historien för att själv få distans och kunna gå vidare… men det blir nästan för mycket ibland… Att fullständigt skrika ut att en person är psykopat och kvinnomisshandlare så att alla hör känns lite läskigt. Misshandeln finns dokumenterad, men allt det andra är bara Unnis egna ord och kan såklart ifrågasättas… Ju mer man läser om det här, ju mer infekterat känns det.

Men Unnis berättelse är viktig ändå, eftersom jag tror att den kan få många att öppna ögonen… kanske få någon att ta klivet ut ur ett farligt förhållande. Och hjälper den bara en enda människa så känns det skitsamma om någon tycker att Unni har förvrängt sanningen.

Har man läst Unnis tidigare böcker, som Andra sidan Alex eller Heroine, ska man absolut läsa den här…. och ni andra, ja, den är helt klart läsvärd för er oxå.

Betyg: 7 av 10 rutor choklad
Annonser
Taggad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: