Återfall, sårskorpor & knäppa tankar

Igår fick jag ett seriöst återfall. Jag höll på att falla helt och plocka upp telefonen och ringa eller skriva sms och förklara hur mycket jag saknar honom och att jag är helt jävla dum i huvudet som gjorde slut. Det var rätt illa ett tag…. diskussionen i huvudet var hetsig. Såg framför mig hur jag, i två versioner av mig själv stod o grälade.

På ena sidan jag som söndergråten, ångerfull, liten, desperat medan jag förklarar att jag självklart kan åka till honom och slänga mig i armarna på honom och försöka vinna tillbaka honom och sedan kommer vi prata ut och så blir allting helt perfekt o underbart o det kommer inte alls bli som förut.

På andra sidan står jag rakryggad, realistisk och klarögd och upprepar alla orsakerna till varför jag gjorde slut som ett mantra som bara maler på i skarp ton. Självklart ska jag inte gå tillbaka till honom, ingenting kan bli bättre av det, jag vet att vissa saker inte går att ändra på, vissa saker är alltid som de alltid varit, och det ska inte behöva göra så ont om det är rätt….. ja, du vet, de gamla vanliga motargumenten.

Sen försökte jag övertyga mig själv om att allt det här bara handlade om bakisångest och att jag bara haft otur i helgen o träffat killar som påminde mig om fel saker. Jag förstår egentligen inte varför jag håller på o granskar killar nu. Redan lixom. Jag ska inte ens ha ett förhållande! Varför kan jag inte bara slappna av o skaffa mig en o annan ny vän istället? Måste jag hela tiden bedöma alla killars pojkvänspotential? Det är ju sjukt.

Men det finns en annan sak oxå… Jag anser att jag har lätt att umgås med killar som vänner, jag tycker om att ha killkompisar. Men alltför många gånger har dessa killkompisar visat sidor som tyder på att de vill mer än att vara vänner och då får jag lite panik. Vad är det som gör att killkompisarna får för sig att det är bara att tuta o köra? Och sen har jag väldigt svårt att avvisa dem i första läget, utan jag går gärna o ignorerar det ett tag o hoppas att jag antingen har tolkat allt fel eller att han ska fatta själv. Det blir ju rätt ofta pannkaka av alltihop. Så, på ett sätt har jag börjat vara på min vakt även när det gäller killkompisarna… Jag kan aldrig slappna av helt, för då kan de tolka in något som inte finns… eller nåt. Ja, det låter ju helt knasigt när man skriver det så här. I know. Mina vänner vill ju bara väl.

Jag jobbar på det. En sak är iaf helt säker – jag ska hålla mig på mattan ett tag. Efter den här helgen har jag fått det helt klart för mig. M ligger alldeles för långt fram i tankarna. Det krävs väldigt lite för att han ska komma tillbaka och se på mig med de där underbara ögonen. Men, för det mesta ser jag bara smärtan i de där ögonen, som fanns där sista gången vi sågs… fan.

Man ska inte pilla på sårskorpor.

Annonser
Taggad , , ,

2 thoughts on “Återfall, sårskorpor & knäppa tankar

  1. immc skriver:

    Det är bra Karin! Jag hade lätt fallit dit och hört av mig!

  2. Sjumilakliv skriver:

    Det är nog tur att man har den där rationella, förnuftiga sidan ibland som får en att se nyktert på tillvaron.
    Och så himla konstigt är det inte att man ser pojkvänsmaterial var man än går – både du och jag är ju i den åldern då vi förväntas ha träffat the man of our life och ”stadagat oss”. Jag tror nog att det ligger i bakhuvudet på oss, och inte är så himla lätt att slå sig fri från.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: