Fest, skratt, gråt & kramiga låtar

Fest med jobbet brukar alltid innebära en å annan öl för mycket och en jävla massa roligt tjôt… o så nån liten skandal i nåt hörn.

Årets grillfest blev väl ungefär som vanligt. Kanske lite lugnare… eller… jag vet ju inte vad som hände när jag åkt hem. Men fram tills att jag kastade in handduken så var det rätt städat. Grabbarna var fulla o goa, visst… o det kom en å annan oneliner eller fråga som nog kunde klassas som sexuella trakasserier om sammanhanget hade varit annorlunda, haha! Men jag vet att de inte menar illa och vi känner varandra lite för väl för att jag ska ta illa upp. Är det fest, så är det.

Det som var absolut jobbigast för mig var att en av killarnas flickvän kom förbi lite senare på kvällen. Killen o jag har lite historia bakom oss, som är lite invecklad o inte helt problemfri… men av olika anledningar så har det aldrig blivit något seriöst av det. Så när hans tjej kommer dit så blir det som en kniv i magen på mig. Egentligen utan anledning, eftersom vi har varit off ganska länge nu, men ändå… att se dem ihop för första gången gjorde ont. Oväntat ont.

Ju längre kvällen gick o ju mer alkohol man fick i sig, desto ondare gjorde det. Jag höll masken väldigt länge o försökte bara undvika att ha nån av dem i mitt blickfång. Men plötsligt hamnade jag mitt emot honom vid bordet o jag kunde inte låta bli att möta hans blick. Sen fick jag gå iväg o ha en liten psykologstund med N, han tröstade och muntrade upp mig o sa att han viste precis hur det var. Han har nog varit den killen som har strulat till det för sig mest, genom alla tider, när det gäller relationer på jobbet. Han har t-shirten, så att säga.

Men jag vet så väl att det är alkoholen som gör allting mycket värre. Vanligtvis på jobbet har jag inga problem med det här, jag tänker inte ens på det särskilt ofta. Det blev bara så påtagligt igår och kom lite för nära. Armlängds avstånd är inte alltid tillräckligt. Ingen skada skedd tror jag, men man ska låta bli att pilla på sårskorpor. Det har jag sagt förut.

Någon gång kanske jag lär mig.

När jag packade upp min väska från igår hittade jag en liten handskriven lapp längst ner med texten: When in rome – The Promise. Jag fick den lilla lappen av H precis innan jag skulle cykla hem. Han var väldigt full o väldigt kramig. Han sa att det var världens bästa låt o att jag skulle lyssna på den när jag kom hem. När jag nu låter den flöda i högtalarna kan jag inte låta bli att le…. jag har världens finaste jobbarkompisar. Men oväntade favoritlåtar. Fint.

Annonser
Taggad , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: