När loopen fastnar

En jobbvecka till är avverkad och det går långsamt och fort på samma gång.

Imorgon är det den 7:e augusti, och ni som är mina vänner på FB vet vad det är för dag. Ingen vanlig dag för imorgon är det Karins …. Det ska jag fira med fint väder (beställt), en tur i pappas nya bil, lite göllegöll med Zally, kanske en fika på stan (?), en middag på Tranquilo med fina Malin o Sara och sedan avslutas dagen i Tårdgår’n med Kent! Så jäkla bra.

Jag kommer säkert gråta en skvätt.

Har nämligen kommit på mig själv att få enormt mycket flashbacks ifrån förra gången det begav sig. Kent-spelningen i Lisebergshallen i mars blev en märklig historia eftersom jag i princip hade bestämt mig för min o M’s framtid. Men… dum som jag var drog jag ut på det. Jag var taskig mot honom o jag har fortfarande dåligt samvete för att jag behandlade honom som jag gjorde där i slutet.

Allt kommer tillbaka. Han förföljer mig varje kväll. När jag sitter i soffan med datorn i knät, när jag borstar tänderna, när jag bäddar upp sängen, när jag har lagt mig till rätta, när jag släcker lamporna. Hur mycket jag är försöker sudda, tänka på bättre saker, ljusare saker…. poff-poff-poff.. överallt – minnen. Så fort jag blinkar. Det är nästan så att jag känner det på huden ibland. En jävla tortyr är vad det är.Och jag blir fortfarande inte klok på varför det är så här.

Idag har det känts lite lättare. Jag fick lite solsken på mig efter en stressig dag på jobbet. Solskenet bryter lixom upp den gråa dimman i huvudet. Men… jag orkar fan inte gå runt så här längre. Varför kommer det tillbaka så intensivt? Varför försvinner det bara inte?

Visst, jag hade velat träffa honom igen. Kanske. Jo…. eller… Suck. Jag tror det. Men det hade varit skitjobbigt med skönt på samma gång. Grejen e ju att jag absolut inte vågar höra av mig till honom. Eller kanske på mail. Men jag minns inte hans adress. Att ringa skulle göra mig kallsvettig och svamlig. Puls upp i halsen.

Kanske är det mitt otroligt dåliga samvete som är grunden för allt det här knasiga. Kan det vara så att det har växt sig för stort? Att det lixom håller på att ta över hela min kropp, som ett virus… eller som en stor slimepropp som bara utvidgar sig mer o mer i mina muskler och blodkärl. I lungorna så att jag får svårt att andas. I hjärtat så att det värker. I huvudet så att jag inte kan tänka klart.

Gråten pressar på lite då o då. Ibland låter jag den komma, ibland får den fan hålla sig på sin plats.

Jag har fastnat i vinkelvolten. Loopar i huvudet. Känner mig jävligt dum. Det är ju bara att ta sig ur det, kan man tycka…. Men det går förjävla långsamt. Hatar mig själv för det. Det är väldigt mycket hat överlag just nu faktiskt.

Ganska oattraktivt kan jag tänka mig.

Annonser
Taggad , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: