Nära ögat…

Jag måste komma ihåg den här morgonen. Det uppvaknandet jag fick.

Jag får aldrig, aldrig, aldrig hamna i slumrande vardag där jag tar personer för givet.

Det sjuka är ju att jag på ett sätt har upplevt det här förut. I mitt huvud spelades det upp igen. Den där dagen när jag var en förfärlig människa. Nu har jag ju tydligen gått runt o varit det igen…. fast, den här gången helt omedvetet. Och det skrämmer mig nåt så förfärligt. Det är ju ännu värre, att bara va för blind för att se.

Jag känner mig så omogen, barnslig. Eller instängd, självisk o egoistisk. Trött. Allt på samma gång. Hatar mig själv ganska mycket.Det gör så ont i hjärtat.

Men. Jag ska försöka tänka på att jag nu har en chans att ställa saker o ting till rätta igen. Det har inte gått så långt som förra gången. Jag är så otroligt tacksam för det. Ni fattar inte. Jag måste skärpa mig. Måste ta större ansvar, inte bara släppa allt, bli bekväm.

Ska bara försöka komma igenom den här lilla självhatar-fasen först.

Förlåt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: