Karin & den (inte så) lilla tankspriddheten

Tankspridd.se

Jag brukar vara Fröken Organiserad. Miss On Top Of Things. Jag har kalendern i ena handen och pennan i den andra. Antecknar. Stryker under. Stryker över. Dokumenterar. Folk frågar mig om när o var o hur. Jag är den som har haft svaren.

Men…. tydligen är detta blott ett fint minne nuförtiden. Denna veckan har varit nåt slags rekord. Nytt rekord i bortglömda grejer, borttappade grejer, på fel plats på fel tid.

Det faktum att man byter bostad ungefär varannan dag hjälper nog inte till. Bara där har vi ungefär hundra saker man kan glömma kvar lite varstans. Kanske rätt små saker… som ett lypsyl, en ansiktskräm, hårband, regnkläder, vantar.
Nycklar, dessa ting som måste vara skapade för att man ska glömma dem, det måste vara det mest frekventa jag glömmer både på jobbet och hemma.  Ska handla och glömmer kvar saker i butiken. Ska hämta ut paket, men glömmer bort det helt och går o tittar i andra affärer istället. Så jäkla irriterande, men man kan oftast klara dagen ändå. Man får bara springa fram o tillbaka ett par gånger extra eller springa in i närmsta affär och panikhandla.

Sen har vi andra saker som ställer till det lite mer.

Som att tappa bussmånadskortet. Väldigt onödigt. Speciellt när man har en tajt budget och samtidigt är väldigt beroende av lokaltrafiken. Blir tokarg på mig själv för att jag är så slarvig.

Glömma bort att man ska maila/sms:a folk hit o dit. Svarar jag inte på direkten så försvinner det direkt.

Eller vad sägs om att åka till stallet sin vanliga dag trots att vi tidigare bestämt att vi skulle byta dagar den här veckan. Kommer till stallet bara för att konstatera att boxen är tom och Zally är borta. ”-Var är min häst?” utbrister jag helt oförstående. En stallkollega påminner mig om att Sofia o Zally är på sadelutprovning på GFRK. Javisstja… det visste jag ju. Egentligen.

Eller som idag. När jag skulle göra en liten tenta i distanskursen jag läser just nu. Jag hade snyggt o prydligt skrivit in överallt ”22/10 Quiz kl. 15-22”. Jag kunde alltså påbörja frågorna någon gång mellan 15 o 22. Smidigt.
Det var ju bara det att det inte alls var mellan 15-22, utan 15-20. Så när jag nu, förberedd och nöjd med att ha läst massa i kurslitteraturen innan, skulle sätta igång frågorna sisdär kl 21 så var det ju bomstopp. Där satt jag helt blank i huvudet och fattade inte vad det var frågan om.

Det här börjar bli för många grejer, för ofta. Jag blir tokig på mig själv. Och arg. Det kanske är stress eller nåt, men fan… jag vill inte ha det så här. Det funkar inte.
Men, jag vet inte vad jag kan göra åt det. Hade varit så skönt med en quick fix, men jag antar att det inte finns någon sådan. För om det hade funnits det hade personen som skapat den varit värd Nobelpriset…. o det har jag inte hört nåt om. Orka göra nåt helt projekt av det här… suck. Har tillräckligt med projekt som hänger med lösa trådar hit o dit. För många bollar i luften som lixom har fallit till marken o typ slutat rulla…

Ska man dra ur sladden ett tag? Är det det ända som hjälper? Att inte vara så jävla tillgänglig för allt och alla hela tiden. Sova längre på morgnarna? Inte äta godis? Bli stenhårt disciplinerad med sin tid och schemalägga allting och sedan slaviskt följa det?

Lite flyt nästa vecka hade suttit fint.

Annonser
Taggad , , ,

One thought on “Karin & den (inte så) lilla tankspriddheten

  1. malinwiren skriver:

    Jag vet att det inte hjälper men jag är precis likadan. Glömmer ofta nycklar, plånbok och andra viktiga saker. Och blir alltid jätteledsen på mig själv och känner mig helt värdelös. :(
    Har tyvärr inget bra förslag på hur man blir bättre men jag slarvar ofta bort saker när jag har många saker på gång. Mindre stress alltså. Och det verkar gå i perioder.
    Att försöka vara mer organiserad att alltid ha nycklarna i höger jackficka och plånboken i väskan osv. tror jag hjälper, men det är väldigt svårt och spricker ganska ofta men jag försöker. Var sak på sin plats.
    Sedan har jag bestämt mig för att inte bli arg för typ vantar och lypsyl för det är bara att acceptera. De försvinner. Men plånböcker, kontokort, nycklar, busskort gör mig fortfarande alltid lika ledsen.
    Jag försöker se det som att jag är säkert bra på andra saker i stället och det gäller förmodligen dig med. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: