Mitt Sylvesterlopp

Sylvesterloppet blev mitt andra lopp under mitt premiärår som löpare. Jag hade haft funderingar på loppet för ett tag sen, men med tanke på hur vädret kan vända o vrida i det här landet så valde jag att inte anmäla mig. Men så i torsdags skrev Josefine en liten försynt undran rakt ut på Twitter ”Funderar på Sylvesterloppet”. Och då var det som att det var den där lilla knuffen jag behövde, någon att springa med. ”Sylvesterloppet!” svarade jag o gick ut o sprang 8 km samma dag för att försäkra mig om att kroppen kom ihåg hur man gjorde.

December har verkligen inte varit min löpmånad. Det blev inte ett enda pass utomhus förutom den där 8:an. Sprang som mest 5 km på bandet på gymmet. Inte så konstigt att jag blev orolig över om kroppen skulle minnas.

Så igår, på tävlingsdagen, var jag nervös. Skulle benen vara med mig? Skulle tjurskallen i mig pusha mig igenom det här? Det var ju en månad sedan jag sprang en mil senast, o ännu längre sen jag sprang en mil på asfalt… Och hur hade kroppen svarat på att bara träna andra pass än löpning?

Josefine o jag hade pratat tempo innan. Hon ville bara ta sig runt o jag det var väl egentligen mitt mål också, eftersom jag inte visste hur kroppen skulle kännas. Men jag formade någon sort idé om att jag skulle bli skitnöjd om jag klara mig under 60 min. Det där 55 min-strecket jag varit så nära tidigare fick jag lägga på hyllan.

Chippet på skon, nummerlapp på bröstet, regnet strilade och motvinden svepte över Heden och ryckte tag i kepsen. Barmark o +5 grader. Spänd och glad och förväntansfull. En decemberdag med sketväder i Göteborg, men nu jävlar!

Skärmavbild 2013-01-01 kl. 22.25.59Banan var snäll och platt. Trevligt att springa mitt i stan, det har jag aldrig gjort och bra avspärrat och många funktionärer runt banan. Det var lite trångt i början o jag försökte att vara cool o inte sätta fart o försöka komma förbi för fort. När luckor öppnade sig smet jag emellan. Väl ute på Ullevigatan vid 2 km kunde man ta det lugnt o hitta sin plats, då var de trånga passagerna slut.

Det var också här någonstans jag hittade en bra rygg att följa. De hette Karl o Lotta o sprang ihop. Och anledningen till att jag vet vad de hette var att de hade nummerlapparna på ryggen istället o att deras namn var utskrivna där.  De höll ett bra tempo som passade mig, strax under 6 min. Lugnt o fint. Det fina var att Karl hela tiden peppade Lotta o påminde henne om tekniken. ”Streck på dig, fall inte fram, bra där, lyft blicken” osv.. o så där höll han på med jämna mellanrum. Jag låg i närheten av detta par nästan hela resten av loppet och jag låtsades som att Karl peppade mig också. Så jäkla bra! Jag hittade även en annan kille som höll ett bra tempo som jag hakade på när Lotta tappade lite fart där ett tag (de kom visserligen igen sen o sprang om mig med 2 km kvar).

Det är verkligen det här som är fördelen med lopp. Om man lyckas hitta en bra rygg som drar en så ger det så mycket extra kraft och viljestyrka. Jag behöver bara den där lilla extra moroten – släpp inte den där ryggen!  Och då trampar jag bara på.

Kroppen kändes bra o jag höll ett bra avvägt tempo. Att passera 5 km på 30 min blankt kändes fint o jag började se 60 min-strecket som väldigt rimligt! Härlig kick in på andra varvet! I can do this shit! Så jag bara fortsatte trampa på. Vid 8-9 km tänkte jag iaf mentalt att jag ökade, vilket nog bara innebar att jag lyckades hålla samma tempo, haha. Det började kännas tungt i benen o jag fick tänka på att strecka upp mig. När jag kom in på sista rakstreckan så ökade jag o spurtade. Jag spurtade! Och det enda jag minns att jag tänkte var ”Fy fan vad jag älskar det här!!” och när jag såg att klockan på startlinjen inte hade passerat 60 min än när jag passerade var jag SÅ jävla nöjd.

Den officiella tiden blev 58:45 o det känns skitbra och det blev så bra som jag hoppades på. Kanske hade jag kunnat kapa någon minut eller halv minut till längs med banan om jag hade haft målet satt hårdare, men nu körde jag helt på känsla o fokuserade på att vara ekonomisk med kraften o ge kroppen en positiv resa. Jag lyckades med allt det jag hade tänkt mig.

Skärmavbild 2013-01-01 kl. 22.47.58

Nu 2013 så blir målet helt klart att springa ett lopp där jag klarar 55 min-gränsen och efter sommaren kan jag gärna vara nere o nosa på 50 min. Det ska gå. Jag ska ta hjälp av träningsprogrammen på jogg.se och träningsgruppen på jobbet med de som ska springa Göteborgsvarvet.

En del frågar mig om inte jag ska springa varvet också, jag som är så flitig o duktig. Men… jag kan inte riktigt se mig själv göra det än. Det kommer säkert komma en dag då det kommer finnas en plats på varvet, o då kommer jag stå där o vela. Inget jag bestämmer i förhand.

En sak är säker – 2013 kommer bli ett grymt löpningsår. Min första hela säsong.

Annonser
Taggad , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: