När allt vänder åt fel håll

Jag fick 3 jättefina skiddagar i Åre, men på eftermiddagen på 3:e dagen när jag ska skulle åka hemåt fick jag ett felskär. Skidan högg fast o mitt vänstra knä vreds heeelt fel. Det blev raka vägen till sjukstugan o ställa sig i kö bakom alla andra som skadar knäna…

Efter första undersökningen av läkaren i Åre så har jag fått diagnosen att yttre ledbandet är av o eventuellt kan det finnas en liten skada på främre korsbandet också.

Jag har läst mig till massor och fått hjälp av vänner som är sjukgymnaster o ambulanssjukvårdare, så jag vet vad jag ska försöka få för vård och vad som antagligen ger bästa resultatet. Men det är en lång väg att gå. Och jag vet inte hur jag ska orka tjata o ligga på för att få den vård jag vill ha. Alla vet ju att sjukvården är väldigt, väldigt svår. Och jag är inte bra på att vara lite besvärlig… Så jag hoppas verkligen att jag inte kommer behöva vara det, och att vårdmaskinen för en gång skull kan fungera.

Oron i kroppen är väldigt stor och jag har så mycket ångest i bröstet. Jag vet ju ingenting om hur prognosen ser ut, hur långt tid allting kommer ta. Om jag får min operation så snabbt som jag borde, eller om allt kommer skita sig.

Ni anar inte hur rädd jag är.

Rädd för att jag kommer få bestående problem. Och hur det i sin tur påverkar mitt liv. Ridningen. Löpningen. All annan träning. Vardagen.

Men ridningen känns såklart värst. Herregud, den ångesten… Jag vet inte vad jag gör om jag inte får rida. Jag har inte vågat tänka på hur många veckor eller månader det kommer ta innan jag kan sitta upp i sadeln igen.

Jag ångrar den här skidresan så djupt och innerligt… Jag skulle aldrig åkt. Det är på tok för stor skaderisk. Men samtidigt tog jag det så lugnt o tänkte hela tiden på att inte åka backar över min förmåga. Höll mig till blåa så långt det bara gick. Men kanske just på grund av min försiktighet så fastnade jag med skidorna. Jag vet inte… jag grubblar o analyserar hela tiden.

Det enda jag vet att det kommer dröja väldigt länge tills jag är tillbaka. Och jag kommer gråta litervis under den här resan… Det kommer bli så sjukt jobbigt, och just nu är tankarna så svarta.

Vad ska jag göra med all tid jag kommer ha över nu, utan träning o stallet? Hur ska jag hålla humöret uppe? Jag är så beroende av att få den där må-bra-känslan av träningen. Det här skulle bli mitt år… istället kommer det bli en lång kamp.

Annonser
Taggad , , ,

3 tankar om “När allt vänder åt fel håll

  1. […] idag omkring kl 16 kommer jag o skruttknät fira 3 månader tillsammans. 12 hela veckor. Det känns som lång tid, fast om jag bara ser till vad jag kan göra nu jämfört […]

  2. Fanny skriver:

    Du är inte ensam om att ha ett pissdåligt knä – har kassa menisker på båda knän å ett främre korsband som är av sedan oktober 2013. Hur går det med knät och crossfit för dig? Jag är oxå en träningstok och saknar riktigt tuffa pass… 👎

    • Karinmedk skriver:

      Hej Fanny,
      Mitt knä hindrar mig i princip inte alls numera. Nu har det ju gått nästan 1,5 år och jag har kunnat träna för fullt i nästan ett år. Låter himla besvärligt att ha så trasiga knän och tråkigt att det hindrar dig i din träning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: