Den stora oron & hans vän sorgen

Det här med att gå runt och få gråten i halsen sisådär 4-5 gånger per dag tar på krafterna. Idag har jag kämpat mot gråten hela tiden och det är skönt att komma hem o inte behöva hålla det inne längre.

Oron äter upp mig inifrån, sorgen och ångern över allt jag går miste om o allt jag borde gjort är så stor just nu. Det gör ont att läsa alla glada träningsgrejer på Twitter o på bloggar. Mail om träningar med jobbets varvet-grupp trycks upp i ansiktet när jag öppnar inboxen. Inlägg om dressyrträning på stallets fb-sida. Alla träningssidor man följer. Nya träningskläder som jag beställt kom i brevlådan.

Allt, allt, allt i mitt liv har snurrat kring träning märker jag nu. Jag påminns om det hela tiden.

Jag vet inte hur många gånger folk har frågat ”Men oj, vad har du gjort?”. Det är såklart av omtanke och jag får så mycket medkänsla. Men varje gång någon frågar så hugger det i bröstet o så är gråtklumpen där. Kommentarer som ”…och du som är så aktiv, usch va tråkigt..” är nästan värst, då får jag svälja hårt o titta ner i golvet.

För det är väldigt, väldigt tråkigt. Det känns förjävligt. Och även om jag kan skratta åt saker när man sitter o pratar om annat, så dröjer det inte länge förrän jag är tillbaka i den där skidbacken med tankarna. Jag ser mig själv göra om vurpan om och om igen. Det är tortyr.

Jag har fortfarande inga som helst besked om vad som ska göras åt skadan. Men har lämnat in remissen till två ortopediavdelningar. Ångern över att inte ha tecknat en privat sjukförsäkring gnager i mig. Snälla människor, gör verkligen det!! Det kan vara lättare att få vård om man fixar det själv o den här väntan blir man galen av.

Men det var skönt ändå att vara på jobbet. Att ockupera hjärnan med enkla saker som jag kan lösa, så att tankarna får vila lite iaf. En kollega som också råkat ut för knäskada sa tröstande till mig att den här känslan gå över, men det kan ta ett par veckor. Man måste liksom inse att den vardag med träning inte är en del av ens liv längre. Klart att det kan bli det igen, någon gång, men tills dess får man bara acceptera läget. Gråt-o-skrik-känslan går över.

Det är svårt att förklara för någon som aldrig varit ordentligt skadad tror jag. Den här oron o sorgen.

Annonser
Taggad

One thought on “Den stora oron & hans vän sorgen

  1. […] oj, vad långt jag har kommit ändå! Tänk som jag grät över att jag inte kunde göra någonting de där första veckorna när jag hankade mig fram… […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: