Jamen, nu kör vi!

Hejhopp! Idag hände det grejer. På inrådan av sjukgymnastvännen som har coachat mig via FB så ringde jag till en sjukgymnastmottagning här i stan och fick plats på en akuttid på lunchen. Perfekt! Kändes väldigt bra att kunna göra något konkret och kunna prata med någon som kanske kan svara.

Sjukgymnast Charlie tog emot med glatt humör och lyssnade och frågade. Sen klämde, kände o böjde han. Och under det här samtalet så växte det fram ett litet hopp inom mig. Även om Charlie inte vågade böja allt för mkt på knät åt alla håll pga det fortfarade är svullet, så sa han att helt av är det ju iaf inte. Och det var ju vad jag hade hört från läkaren i Åre, hon hade inte bekymrat sig över att tala om att ”av” kan betyda flera olika saker. När någon säger att något är av till mig så tror jag att det är helt av. I två delar. Men, det finns tydligen grader av ”av” när det gäller ledband. Och mitt är inte av till högsta graden, utan något mittemellan trodde han. Men korsbandet kunde han fortfarande inte avgöra. Det får vänta lite till.

Sen gjorde vi lite övningar med mitt stackarn ben. Han såg mig i ögonen o sa ”Stå på ett ben!” …o då menade han inte det friska. Jag vågade knappt först. Fick hålla honom i händerna o försiktigt flyttade jag vikten till vänster. Och det gick, jag kunde ju stå på det. Jag hade ju bara inte vågat prova ordentligt på flera dagar… av ganska naturliga skäl. Knät är ju inte stabilt o det är en rätt läskig känsla att stå på det. Men någonstans måste jag ju börja, och om Charlie säger att jag kan stå på benet så tror jag på det.

Så jag fick 5 övningar att göra för att få igång musklerna igen och för att öva balansen. TACK!! Fy tusan va skönt att kunna göra något.

Och sen, när jag kom hem från jobbet väntade två brev från Västra götalandsregionen. Hjärtat tog ett litet skutt. Jag sprettade upp direkt. I det ena stod det att jag var välkommen till en doktor och i det andra att jag var välkommen till röntgen. På tisdag nästa vecka. Bättre än julafton!

Herregud, så skönt. Jag är på väg. Det var allt jag begärde. Jag vet ju att jag har hela resan kvar, all jävla väntan. Tålamodet storlek typ Mount Everest måste plockas fram.

Men nu jävlar. Nu kör vi. Nu behöver jag inte gråta mer på ett tag.

Böj o streck!

Annonser
Taggad , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: