Inställning: Envis.

Dagarna går och det är faktiskt så att jag känner små förändringar i knät för varje dag som går, till det bättre. Jag är otroligt tacksam över det. Jag gör mina övningar och cyklar lite på gymmet så, visst, det är jag som gör jobbet. Men kroppen är ju fantastisk!

En kollega på jobbet har också skadat ett knä, men där handlar det om minisken och lite annat smått o gott. Hon har värk, hela tiden, varje dag. Det kan vem som helst blir galen av. Vi pratar om stort o smått o hur livet har påverkats av våra knäskador. Hon har det så väldigt mycket tuffare än mig, men hon har en operationstid. Jag har inte ont. Jag har inte haft ont sen olyckan skedde, i själva stunden då det blixtrade till i knät o det gick sönder. Då gjorde det jävligt ont, men sen har jag varit i princip smärtfri. Jag tror att det är det som gör att jag kan hålla på som jag gör o lyckas hålla humöret uppe för det mesta.

När folk frågar om skadan o jag berättar får jag nästan alltid kommentarer om att jag blivit av med kryckorna så snabbt o att det är så synd om mig när vi pratar om hur lång rehab det är. Och visst, det är väl lite synd om mig. Vissa stunder tycker jag jävligt synd om mig själv. Men de stunderna blir färre o kortare.

Och ja, det är en lång rehab. Det är hela livet skulle man kunna säga. Vill jag ha ett fungerande knä kommer jag behöva träna regelbundet hela tiden. Och det hade jag tänkte göra. För jag ska fanimej springa, rida o träna crossfit och göra allt det där igen.

Jag har nog sällan varit så målinriktad som jag är nu. Envisheten fyller hela min kropp. Och jag gillar det.

Därför blir jag också rätt så sur när jag stöter på bumps in the road. Som idag. Idag ringde de från min sjukgymnast för att lämna återbud. Charlie hade blivit sjuk o vi fick boka om till nästa vecka istället. Fan. Nästa vecka!!! Ska jag gå här o traggla runt en vecka till med böj o streck? Fy fan va tråkigt! Jag drog några långa haranger där vid skrivbordet kan jag lova… Min skrivbordsgranne försökte muntra upp mig, o jag tackade med att snäsa av honom. Arg som ett bi. Charmigt.

Men så är det. Jag gillar inte att jag inte kan styra över sånt här. Men samtidigt vet jag att jag inte kan skynda på läkningen o det kommer ta den tid det tar. Jag vill ju absolut inte riskera att jag får någon överansträngning.

Vilket får mig att fundera på hur mycket armar, axlar, rygg o mage man kan träna egentligen innan det blir för mycket? Har kört varannan dag nu ett tag… är det för ofta? Försöker varva med massa olika övningar, men.. ja, man kan ju bara lyfta vikter på ett ganska begränsat antal sätt. Om man säger så.

Det var nog tankarna idag. Och efter träningen åt jag grymt goda proteinpannkakor. Här hittar du receptet. Så. Slut.

Tack för idag.

 

Annonser
Taggad ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: