Helgen som sprang iväg o ner i diket

Den här helgen var fullbokad redan innan den började. Jag är egentligen inte helt bekväm med det, jag vill gärna ha lite egentid där jag kan bestämma själv vad jag vill göra. Men, nu blev det ingen tid över för sånt. Så min lägenhet ser ut som ett krig, jag har bara ätit massa skräp och jag har massa avsnitt av mina tv-serier att se ikapp.

Så vad gjorde jag istället för att ligga på soffan o äta choklad? Jag flyttade Jenny och Henrik till Halland med hela möblemanget. Hennes pappa och bror blev imponerade över hur lätt jag hivade in grejer i lastbilen utan att fälla ens en droppe svett medan de själva kämpade på upp och ner för trapporna och fick allt mörkare t-shirtar. Vissa dagar känner man sig som hälsan själv måste jag säga. Som en omslagsbild på Wellness. Flytten blev en promenad i parken helt enkelt och deras hus är superfint, jättemysigt och jag fick ett väldig längtan att få göra det där själv någon gång.

Sen vart det bowling med massa goa människor från Göta. Det som var mest galet den kvällen var att jag vann över killarna jag spelade med. Helt sjukt! Jag avslutade med tre strikes vilket måste vara smått historiskt. Drack lite öl och åt en för hårt stekt burgare. Sällskapet vägde upp den halvtråkiga maten och det var härligt att få skratta loss ordentligt och kunna prata träning helt ohämmat, utan att man känner att folk tappar intresset. Det finns sådana guldklimpar i det där gänget :)

bowling göta

Söndagen var en stor dag, mentalt. Det var dags att attackera 14.2. Hjärnspöket hängde o dinglade i riggen och hånade mig med att göra chest-to-bar hela tiden. När det väl var min tur hade jag försökt ladda så gott jag kunde. 10 over head squat var inga problem, skönt. Stabilt o full fokus in i stenväggen :) Sen var det dags. Jag hade ungefär 2.20 min på mig att försöka få till en CTB. Peter som dömde peppade, pushade och skrek lite på mig. Första försöket gick inte alls… jag var nära att bryta ihop, konstigt nog. Men jag kastade av mig handskydden, kritade in händerna svor åt mig själv, etsade fast den mentala bilden av mig själv som gör en ctb. Och sen var det bara att köra. Det gick! Även om jag kanske bara nuddade med en milimeterliten yta, så var den där och Peter godkände den. 1 min kvar av tiden ungefär. Jag gjorde om samma sak igen och fick en reps till, men jag tror att Peter var lite snäll där. Anyways… jag skiter i det. Jag gjorde det jag hade planerat. Jag ville bara bli av med 14.2, kände ingen euforisk lycka, ingen känsla av att ha brutit nya marker. Jag vill bara gå vidare. Läste det här inlägget på Team Reebok Nordic-bloggen, av Andrea, och jag känner igen mig lite. Man hoppas liksom så mycket, men så blir det inte som man har tänkt sig. Men det är egentligen bara att beta av de här fem veckorna och inte fundera så mycket på det. Det här är bara ett mått på hur jag ligger till just den dagen, just den stunden. Jag har mycket kvar att lära och jag är en nybörjare i CF-sammanhang, det gäller att komma ihåg det.

Den soliga vårdagen fortsatte i stallet och jag hade tänkt mig en skön skrittrunda med Zally ute på grusvägarna. Men, ödet ville tydligen annorlunda. Vi hann komma ungefär 10-15 min promenad från stallet när plötsligt två hundar kommer som skjutna ur en kanon rakt ut genom en häck från en trädgård och skrämmer livet ur stackars Zally som gör en helomvädning och kastar sig iväg i fullt sken. Allt är lite suddigt i minnet här, det går så jävla fort och hovarna dundrar mot marken, men jag kände mig fokuserad på något sätt och hade inte panik. Försökte styra henne rakt, men hon hamnade vid sidan av vägen o väjde snabbt för en orange snöpinne. Jag hänge inte med där riktigt och hamnade i obalans och gled allt mer åt höger. Sadeln satt inte fast riktigt bra i den här tempot och halkade också på sned, vilket gjorde det omöjligt att sitta kvar. Jag tror jag svor… men hann inte tänka något innan jag slog i backen och såg Zally fortsätta hem mot stallet över en åker, i full fart och sadeln på sne.

Mardrömmen. Hjärtat slår hårt och man har gråten i halsen, samtidigt som man springer så fort man orkar över den steniga, gropiga åkern. Jag hade inte ont någonstans, men än lite i fotleden, jag hade landat rätt mjukt i leran tydligen.

Minuterna innan man hittar hästen, det är det värsta som finns. Efter alla olyckor man hört talas om, så är det den största rädslan, allt kan hända när en häst springer i panik med full utrustning på sig. Men så kom jag fram till ridhuset o hagarna och där stod hon på vägen, till synes hel, men med sadeln på magen och stigbyglarna svängande kring benen. Tyglarna låg kvar runt halsen. Alla skydden kvar på benen. Hon travade iväg lite till men stannade och tittade efter mig. Jag kom till slut fram till henne och jag knäppte loss sadeln med darriga händer och kollade snabbt över benen. Hon såg hel ut och gick normalt. Hjärtat slog snabbt i bröstet både på henne och mig.

Jag skakade i kroppen, adrenalinet susade runt, men allt verkade ha gått bra. Hon var stressad men till synes okej. Susan kom ut från ridhuset med sin häst och kunde följa oss tillbaka till stallet. Jag kylde Zallys ben och bad till Gud att hon inte dragit upp senskadan igen, risken för det är överhängande. Jag har inte fått några besked från stallet idag, men hoppas få det ikväll när Sofia varit där. Antagligen har hon ju dragit upp den lite, något annat vore konstigt eftersom hon i princip inte gjort annat än skrittat i nästan 7-8 månader nu, förutom några spralliga stunder i hagen.

Ju längre kvällen gick igår kände jag att jag nog fått en ordentlig smäll ändå. Jag har stora skrubbsår på rumpan och låret, en sträckning i halsen/nacken, lite ont i en axel och lite i foten. Jag tänker också på vilken änglavakt vi måste haft. Jag kunde landat illa och Zally kunde ha ramlat, trasslat in sig eller fastnat någonstans. Usch, vill inte tänka på det. Och så tänker jag på hur förbannad jag är på den där jävla hundägaren som hade sina hundar lösa utan staket runt… det var inte första gången dessa hundar hoppade på hästar. Egentligen borde jag gett hundägaren en rejäl jävla avhyvling. Idiot! Bor man bredvid stall och hästar och har hundar som är aggressiva mot hästar så är det en BRA idé att sätta staket runt sin tomt, redan efter första gången en sån här grej händer.

lera

Lerig från topp till tå, och nya ridbyxorna får åka i tvätten direkt. Men allting höll!

Annonser
Taggad , , , , ,

One thought on “Helgen som sprang iväg o ner i diket

  1. […] här gången var det 14.2, från förra året, vilket på ett sätt är lite kul eftersom jag då har gjort den förut och har ett resultat att jämföra med. På ett annat sätt kändes det tufft, för det är en […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: