Den där j*#%a löpningen igen då…

Jamen visst blev det en runda i Skatås igår, i solskenet som dröjde sig kvar på eftermiddagen. Men det var tufft. När jag trodde att jag i alla fall hade sprungit 6 km såg jag en pinne med 4 km-markeringen på. Suck… Fötterna gjorde inte lika ont som förra gången jag sprang milen där, men jag fick känningar redan efter 3 km. Jag tror att det bara har att göra med att fötterna fortfarande är ovana vid längre sträckor. För jag har för mig att jag har sprungit långt i de skorna jag har nu, de är ju över ett år gamla. Inga nya grejer liksom… Men jag får ont på undersidan av foten längs med hela yttersidan, så kanske har det något att göra med hur skorna är byggda.

RK-tors

Inget att skryta med alls, men stabilt och jag orkar.

Jaja, hur som helst… mer hanterbart igår alltså. Men träningsvärken i låren gjorde sig duktigt påmind i varje nedförsbacke. Fick tassa nerför. Jag tänkte inte så mycket på min fart, men jag fick lite rapporter från Runkeeper-tjejen emellanåt, vilket gjorde att jag åtminstone ville försöka hålla tempot jag satt upp. När jag springer så känns det inte som om flåset är problemet, andningen kan jag hålla bra hela tiden (tackar alla grisiga crossfitpass för det!), men benen blir ju så stumma o tunga… Och ganska tidigt i passet så började jag tänka på sista backen, som alltid känns som en vägg. Det är lite märkligt, för det är ju inte den backen som egentligen är den värsta på banan. Den är bara mentalt jobbig. Men jag hade lite flyt och fick Timbuktu – Spring i lurarna vid 8-9 km och det hjälpte mig verkligen, kunde ladda om och försökte ta fram lite pannben och tänka bort det tunga o istället återhämta mig lite. Musiken är verkligen avgörande ibland. Och totalt jag sprang 3 minuter snabbare än sist, pyttelite, men ändå… åt rätt håll.

Men jag har funderat på det där med tider och så. Mitt mål den här säsongen fram till Gbg varvet är ju inte att bli snabbare, jag vill bara överleva skiten utan skador som sitter kvar efteråt. Det är min stora rädsla just nu, att jag ska dum-skada mig. Ni vet nåt knästrul, hälsporre, benhinnor… löparskitgrejer som skulle hindra mig efteråt. Så, min strategi är att satsa mest på att springa långa pass, för att vänja kroppen, men variera lite emellanåt med nåt intervallpass eller tröskelpass för att inte bli helt knäpp.

Men, det tar emot… jag har nämligen fått för mig att jag inte är någon långdistansare. Att vara ute o köra konditionspass på över en timma kräver otroligt mycket av mig, mentalt. Det blir min stora utmaning den här våren. Jag ska försöka komma på slingor som gör att jag kan utöka mil-spåret lite successivt och börja öka på i tid i nästa vecka, en 10-15 minuter i taget. Jag minns hur ont jag hade i kroppen när jag sprang 16 km i höstas, så att bygga upp till det igen och kunna springa det med lite mindre smärta hade ju varit fint.

Sen är det ju den lilla detaljen att Gbg-varvet är ett par kilometer till…. men, det ordnar sig nog. Kämpa, Karin!

Annonser
Taggad , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: