Har ju missat årsdagen!

Det är ju faktiskt så att min trasiga korsband firade ett år den 16:e mars, och jag glömde alldeles bort att uppmärksamma detta. Det är ju faktiskt en dag som förändrade rätt mycket för mig, just där och då.

När en olycka händer så blir i alla fall jag väldigt ödmjuk inför vad kroppen är kapabel att göra bara man ger sig tusan på det. Nu var väl antagligen min skada lindrig och jag hade säkert lite tur också. Jag klarade mig från större smärta och kunde börja rehabträna i princip direkt och har sedan kunnat fortsätta att träna sedan dess. Men det var ett par tuffa månader där i början.

Men jag minns också hur rädd jag blev, innan jag visste hur allvarlig skadan var och hur allting skulle bli. Trots alla mina år inom den riskfyllda ridsporten så var det här första gången jag blivit rädd på riktigt pga en skada. Ett långt uppehåll från ridning, löpning o crossfit, på obestämd tid gjorde mig alldeles gråtfärdig. Och det i sin tur gav ju en lite vink om hur mycket allt det där betyder för mig, hur stor del av mig det är.

I dagsläget så känner jag av knät emellanåt, det är lite stelt på uppvärmningar ibland och jag är inte lika stark i enbensknäböj med det skadade knät. Efter tuffa träningar kan det kännas lite svullet, men det kan å andra sidan sitta i båda knäna ibland. Men jämfört med allt det jag faktiskt kan göra trots knäskadan, så är det där bara små detaljer.

Jag springer milslångt, lyfter jättetungt, kan hoppa och skutta. Jag tränar 4-6 dagar i veckan och knät hämmar mig i princip aldrig. Ibland märker jag att kroppen gör lite kompensering omedvetet, det är det svåra med att träna på ett crossfitgym utan speglar. Jag får förlita mig på att tränarna och kompisarna säger till om jag blir skev. Oftast är det bara att köra på och ingen kan gissa att jag har ett trasigt knä.

Men jo, en sak har jag faktiskt hoppat över pga knät. Att åka skidor. Jag har vägt risken och rädslan fram och tillbaka och hoppade över årets skidresa med kollegorna. Kanske gör jag comeback i skidbacken någon gång, en härlig semester i fjällen är ju rätt fint ändå. Men, just nu saknar jag det inte, och har inget behov av att övervinna den mentala spärr som jag byggt upp mot att ta mig ner för en backe igen. Det kommer krävas lite hobbyterapi där tror jag… och väldigt snälla backar och resesällskap med tålamod av guld.

Jag är så tacksam över att jag har det driv jag har när det gäller träningen, och också lite stolt över att jag ett år senare har Gbg varvet som mål. Jag kommer springa för mitt knä och för det varv jag inte kunde göra förra året, som ju var lite av en inte helt officiell plan. Det blir ett revansch- och ”Titta jag kan!”-moment. Så jag hoppas kroppen håller ihop för det.

Grattis på födelsedagen, i efterskott, mitt kära vänster knä!

 

Annonser
Taggad , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: