Lite mindre ångest, lite mer glädje…

Onsdagar betyder numera långpass, och jag bygger på med ungefär 0,5-1 km per vecka. Det är tanken i alla fall och än så länge har det gått helt okej. Förra veckan var det 12 blytunga, kämpiga km med ont i magen o dåligt med ork, som sedan slutade med att jag fick ligga på soffan efteråt innan jag kunde fortsätta leva. Så den här veckan stod det 13 km på schemat och jag hade lite lätt ångest hela dagen pga förra veckans upplevelse. Men, kroppen kändes pigg o glad och jag hade skött min mat lite bättre dagarna innan. Det gör verkligen skillnad, så det är ju märkligt att jag inte kan göra det varje gång…

Min plan var att ta en extra sväng på 3 km och sedan ge mig in på milspåret i Skatås, idén var att lura mig själv till att tro att jag bara sprang en mil liksom… Det lyckades jag alldeles utmärkt med! Älskar att jag är så lättlurad ibland. När jag trampade på och passerade 7 km-stolpen i spåret hade jag ju alltså redan sprungit 10 km utan att tänka på det så värst mycket.

Och det var verkligen en trevlig upplevelse igår, rakt igenom. Fötterna gjorde nästan inte ont alls, låren kändes inte blytunga precis hela tiden, backarna var hanterbara, jag återhämtade mig efter de tuffa uppförsbackarna och jag kunde hålla mitt vanliga tempo omkring 6 min/km. När jag gick i mål hade jag krafter kvar och hade nog kunnat springa på ett par km till, bästa känslan! De inledande 3 km runt Härlanda tjärn var nästan helt platta och väldigt bra uppvärmning inför de mer rejäla stigningarna senare på banan.

climb

Så nu känner jag mig nästan som en löpare igen. Det här med löpning o känslan är verkligen konstigt och jag åker upp o ner i min lilla bergochdalbana. Nu hoppas jag att jag har kommit in i en uppåtgående trend så att det fortsätter att kännas bra nästa vecka också. Då kommer 14 km gå smärtfritt. Och jag ska nog hålla mig till milspåret så gott jag kan, känns som att alla backarna och svängarna där gör att jag får återhämtning på ett annat sätt och släpper tankarna på hur det känns i kroppen. Den mer platta och raka 8:an i Skatås bjuder in till lite mer mentala prövningar med sina raka sträckor som mer känns som landningsbanor utan slut. Kanske är det så också att jag omedvetet springer lite fortare på 8:an och därför också blir tröttare… hm.

Frågan är om jag någon gång här framöver ska försöka lägga in ett längre pass på asfalt också, eller om det bara är onödigt slitsamt? Det är ju den där rundan över båda broarna som hägrar… Men största problemet där är väl inte att det gör ont att springa på asfalt, det är nog mer att hitta runt utan att springa vilse på Hisingssidan, haha!

Well, well. Ska njuta lite av att det för stunden känns bra att springa lite längre och att jag kommer ge mig iväg på nästa pass med lite mindre ångest. Det räcker så.

13

Annonser
Taggad , ,

2 thoughts on “Lite mindre ångest, lite mer glädje…

  1. Emma skriver:

    Jag vet en trevlig Hisingsbo som skulle kunna hjälpa till med guidningen… (hint: det är jag!). Verkar som vi håller ungefär samma tempo (fast ibland sniglar jag neråt 6.30-7 ärligt talat)

    Angående att öva på asfalt så är jag ibland tveksam till effekten där, jag har gjort det inför mina varv och ändå fått svinont när det väl är dags så kanske är det bara onödigt slitage.

    • Karinmedk skriver:

      Men vi kan ju fundera på att ta en sväng över broarna ändå… Någon dag i påskhelgen kanske? Och det kan bli nån paus här o var om det behövs :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: