När kroppen själv får välja fart

Det blev 14,3 km runt i Skatås i onsdags på mitt långpass. Jag sprang helt själv för omväxlingsskull, annars brukar jag se till att ha sällskap för det blir både trevliga och lättare att hålla ett bra tempo tycker jag.

Men, sagt o gjort, jag tryckte in hörlurarna och gav mig av. I början gjorde det ont lite varstans, som det alltid gör för mig de första kilometerna. Då springer jag oftast o tänker på att jag nog har både benhinneinflammation och sträckta vadmuskler… Men, jag vet också att efter ett tag brukar det ge med sig och sen gör det inte ont någonstans. Jag får bara vara lite försiktig i början, tänka på att det är uppvärmningstempo som gäller och tänka på tekniken istället. Det brukar gå bra.

Ja… det där med uppvärmningstempo… jag hade lite svårt att hålla det just det här passet. Jag sätter liksom av i ett tempo som känns bra för kroppen, bekvämt och lagom utan att lyssna på vad Runkeeper säger. Den här dagen var det tydligen lite snabbare än jag brukar, så när jag hade passerat ungefär halvvägs sisådär 5-7 km och Runkeepertjejen fortfarande sa till mig att jag låg på 05.40 min/km så blev jag rätt förvånad… det är typ 15-20 sekunder snabbare per km än vad jag brukar hålla! Mina vanliga tider brukar ligga o pendla mellan 6 min o 5.45 min och i slutändan brukar snittet bli strax under 6 min/km.

Så tanken som gick i huvudet då var ungefär ”Jaha, jaja, men då får jag väl bara försöka hålla i det här tiden resten av passet också då…”. Visst, jag kände av farten när jag väl förstått att det gick fortare än vanligt. Andningen var tuff emellanåt när det var långa backar, och det blev lite syrigt i benen. Men samtidigt så kände jag att näe, jävlar i min lilla låda, det här går ju! Jag kan nog hålla den här farten hela vägen! För på raksträckorna så återhämtade jag mig helt okej och fick tillbaka andningen till normal.

Men fy, det var tungt…. jag tror att jag kan ha skrämt lite djur och flanörer med min flåsiga andning i backarna, haha! Sista tuffa backen innan finnishen gick såååå långsamt och jag tog verkligen myrsteg framåt. Det enda jag tänker på då för att inte stanna är att bara fortsätta sätta fötterna framför varandra… ”Höger, vänster, höger vänster…” och andas. Allt annat försvinner. Fast ibland tänker jag på vad jag ska skriva för ”note” till min post i Runkeeper också, det är också en typ av motivation. Just den grejen, med Runkeeper, får mig oftast att springa lite längre och ”snygga till siffrorna”, haha! Är man lite sociala medier-skadad så är man….

I mål kom jag och jag var ordentligt trött. Sluttiden blev 1 tim o 20 min drygt, men en snittfart på 05.43/km, så jag tappade några sekunder på slutet i de värsta backarna. Men när jag smällt tröttheten lite så kände jag mig ändå nöjd med passet, jag hade kunnat hålla ett bra tempo länge.

2014-04-11 15-34-30

 

Dock lärde jag mig, den hårda vägen, att billiga kompressionsstrumpor är dåliga kompressionsstrumpor…. fick en saftig blodblåsa på ena foten när jag ville testa att springa i mitt ”fynd”. Den började kännas efter ungefär 5-6 km, så det var bara att härda ut resten av sträckan. Jag får göra om och göra rätt helt enkelt… ska nog hålla mig till välkända märken som 2xu, som jag redan har ett par av, och Gococo som också ska vara bra.

Sen vill jag tipsa om http://www.varldensstarkaste.se/ där du som springer med Runkeeper kan få gratis kvarg från Lindahls om du är duktig :)

Hepp, nu ska jag gå o lyfta nåt tungt. I need it.

Annonser
Taggad , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: