Mitt Göteborgsvarv

Då var jag tillbaka i vardagen igen, i princip återhämtad och väldigt mycket lättare i huvudet. De här varvet-tankarna har tagit rätt mycket plats. Om jag skulle beskriva loppet lite kort så får det bli varmt, jobbigt och ganska tråkigt. Men medaljen var fin och kändes väldigt bra runt halsen.

Den längre storyn är att det var en otroligt nervös Karin som tog sig till Slottsskogen som badade i värme och solsken, och där blev jag lite tagen av allt folk. Jag vet ju att det är galet mycket folk på den här tillställningen, men när man liksom ser allihop på samma ställe, vid starten, så är det svårt att ta in. Lite obehaglig känsla. Och det blir sjukt långa köer till toaletterna, vilket gjorde att jag fick springa loppet kissnödig, haha!

Starten gick bra, den gruppen jag startade i hette Team Guld och var en brokig blandning av företag som betalat för sig för att få stå där, typ mellan startgrupp 5 o 6 eller nåt sånt. Då blir ju resultatet att alla springer väldigt olika fort, så fokus blev att bara försöka trippa med i en hastighet som passade mig och inte följa med i någon annans fart. Det gick bra och det kändes som om jag bromsade hela tiden. Det märkliga var att Runkeeper rapporterade snabba tider och jag blev lite förbryllad. Men jag tänkte att så länge det känns som att jag inte behöver ta i och andningen är lugn så rullar jag bara på med samma känsla.

gbgvarvet-karta

Älvsborgsbron gick bra och det kändes fortfarande relativt lätt. Men det började bli varmt… väldigt varmt. Ett par kilometer in på Hisingssidan så började jag känna mig otroligt trött, varm och nästan lite snurrig i huvudet. Jag hade druckit vid alla stationer hittills, så jag blev lite arg på kroppen. Jag tappade tempot och fick gå då och då för att benen protesterade. Mina fina tider som legat helt enligt min 05:45 min/km-plan dalade och hamnade mer åt 6-6:30-hållet. Och Lindholmen är så platt och så varm och tar aldrig slut.

Jag började få väldigt mycket negativa tankar i huvudet och längtade efter skugga och nästa vätskestation. Var arg på mig själv att jag var tvungen att gå och var arg på hela jävla Hisingen och alla som sprang om mig. Människorna jag sprungit med rätt lång bit försvann iväg i massorna och jag fick inse att jag nog inte kunde försöka springa på tid längre. En bit innan Götaälvbron bestämde jag mig och kunde hålla löpningen från en vätskestation till en annan, hela bron sprang jag, det var bara att köra ner huvudet. Det fick gå hur långsamt som helst, bara jag inte började gå. Vid nästa vätska tog jag det lite lugnt och sen kom Avenyhelvettet. Jag ville så gärna kunna springa förbi alla människorna men det fick bli två kortare gåpauser. Det var så varmt och benen var så otroligt stumma. Vätskestationen uppe vid Götaplatsen var som högsta vinsten på lotteri och gav mig lite krafter tillbaka, skugga och lite nedförslut, kände att benen bar mig lite igen och svängde upp i Vasaallén. Även här blev det en liten promenad i motlutet och vätskan vid Handels satt väldigt fint. Men nu började man ju få lite målvittiring, det var inte många kilometer kvar. Typ 3-4, det är ingenting… det är en yttepytte joggingtur i vanliga fall, jag skulle klara det här.

gbgvarv

Från Marathonfoto. Inte direkt något klipp i steget

 

Vid Avenypasseringen tidigare hade jag sett att farthållaren som sprang med 2:10-flaggan fortfarande var bakom mig och det fick mig ändå att känna mig lite lättad. Tyvärr bara kortvarigt, för uppe vid Linnéplatsen kom han och sprang förbi mig när jag tog en promenadpaus igen. Men den här gången gjorde det mer ont att gå än att springa så det var bara att börja knata på igen. Det gick så olidligt långsamt men jag lyckades hålla mig springande hela vägen in i mål därifrån, förutom vätskepausen. Men det berodde bara på att jag visste att det gjorde mer ont att gå…

Att äntligen få svänga upp och få Slottsskogsvallens mjuka löparbana under fötterna var så skönt och att korsa mållinjen var så galet skönt så du kan inte fatta!! Äntligen var pinan över och jag fick sluta springa. Loppet blev liksom en enda lång strävan mot att få sluta springa. Klockan stannade officiellt på 2:11:47.

Medaljen kändes helt fantastisk runt halsen och glädjen bubblade upp i hela kroppen där jag haltade fram i målfållan. Bananen smakade mums, hällde i mig ännu mer vatten men kexchokladen öppnade jag aldrig (den ligger fortfarande kvar på byrån i hallen där hemma, orörd…).

målgång-gbgvarv

Ungefär 200 m efter målgången. Så otroooooligt lättad! Också Marathonfoto.

Jag kan inte säga att jag kände den där glädjen i loppet som alla pratar om. Folkfesten. Visst det var trevligt med publik, men hejaropen gav mig ingen extra kraft och banden som spelade… ja, asså… det kändes som om jag lyckades pricka in alla deras pauser mellan låtarna eller nåt. Skittråkigt. Folkmassan som ringlade fram framför mig kändes overklig och jag kunde inte riktigt njuta av situationen. Jag sprang utan musik i öronen och det kanske hade lite med upplevelsen att göra. Jag hade behövt min peppmusik och kanske hade den kunnat hindra, eller i alla all mildra, alla mina negativa tankar som kom där när krafterna tog slut. Jag hade kunnat sjunga med Kelly Clarkson i hennes ”What doesn’t kills you makes you stronger…”, det hade behövts.

mer-medalj

Meeer medalj :) Tillbaka vid Evry-tältet

Jag är glad för min medalj och det var en ny upplevelse att springa ett så långt lopp. Men uppenbarligen räckte inte min träning till det hade jag hoppats och det gör mig lite besviken. Jag hade hoppats på mer och jag trodde jag skulle kunna hålla tempot utan att behöva gå. Men asfalten var inte min kompis och värmen kändes som en alldeles för tung ryggsäck att släpa på.

Jag har aldrig sprungit så här långt, och i princip aldrig sprungit över milen på asfalt för att skona kroppen. Och det är nog en strategi jag kommer fortsätta med. Men kroppen höll, jag hade inte så jätteont i musklerna. Det drog såklart ordentligt i baksida lår och vaderna, men det som gjorde mest ont var blåsorna på lilltårna som kom trots att jag tejpat o plåstrat i förebyggande syfte. Men, blåsorna kände jag först när jag kommit i mål. Mitt trasiga knä gjorde lite ont efteråt, i knäväcket. Och hela vänsterbenet var lite mer ömt än högerbenet. Kroppen hade fått jobba lite för mycket mer att kompensera skadan antagligen.

Så här två dagar efteråt känner jag bara av baksida lår lite grann, resten verkar ha återhämtat sig rätt bra. Fantastisk kropp man har ändå :)

Alla frågar om jag kommer springa igen. Och mitt svar är att näe, skulle inte tro det… Som det känns nu vill jag inte välja bort crossfitträningen för ännu mer löppass, och det är väl fler löppass som skulle krävas för att jag skulle kunna orka genomföra loppet igen på ett bättre sätt. Ett av mina motton är att man ska träna det man tycker är roligt. För mig vinner crossfit över löpning alla dagar i veckan.

Det här var en utmaning jag gav mig själv och jag genomförde den, kanske inte exakt som jag hoppats och önskat, men jag gjorde det. Heja skruttknät!

P.S. TACK alla ni som stod och hejade på mig längs med vägen, även om det inte hjälpte mina trötta ben så mycket, så värmde det hjärtat! D.S

 

Annonser
Taggad , , ,

One thought on “Mitt Göteborgsvarv

  1. christerhansson skriver:

    Reblogga detta på Christer.L.Hansson och kommenterade:
    En härlig beskrivning om hur det kan vara att springa Varvet. För många är det en prestation utöver det vanliga

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: