Rakt in i nästa uppladdning…

Vet ni hur himla befriande det är att nu ha hela sommaren framför mig och bara kunna köra på med crossfitträningen utan att behöva kompromissa med massa seriös löpning!? F*ck you, Göteborgsvarvet-träning liksom!  Visst, jag ska försöka hålla kvar ett löppass i veckan, och tanken är att jag ska köra intervaller och kanske någon gång ibland springa iväg på någon mil. Men ändå, inget lopp så långt jag kan se på flera månader! Ha!

Men… helt utan tävlingar kan jag ju inte leva. Sån är jag. När jag ser en blänkare på Facebook om någon ny tävling så suger det till i magen och den lilla tävlingsidioten i mig skriker ”JAA!”, medan ångestsidan av mig försöker tala mig till rätta och påminna om hur skönt det är att träna helt kravlöst. Well…. vi vet ju hur det går. Jag anmäler mig nästan alltid.

Så den 6:e juni åker jag och ett gött gäng från Göta till Borås och Crossfit 1894 och är med på ”National day competition”. Det som är lite trevligt här är ju att de hade en motionärs/nybörjarklass och en elitklass, så jag kryssade gladeligen i rutan för motionär/nybörjare och kände att pressen nog inte behövde bli så stor. Men med tanke på att det känns som om jag har sprungit bort en del av min styrka den här våren så kommer det bli lite kämpigt ändå. Men, men… det kanske sitter mest i huvudet. Just smile and wave, smile and wave….

national-day-competition2

Den 14:e juni är det dags igen, och då kommer jag vara betydligt mer nervös för då är det dags för Gothenburg Throwdown. Och där fanns det bara en damklass, oavsett nivå… o dum som man är så anmäler man ju sig ändå. Jag kommer ju ligga o skramla i botten av resultatlistan, jag vet det. Men det kommer på något sätt ändå vara roligt att vara där och bli inspirerad av alla de andra duktiga tjejerna som är tuffa o starka. 923135_220384988150949_1559928314_n

Jag tränar ju egentligen inte alls tävlingsinriktad crossfit. Och jag har nog inte tänkt att göra det heller. Men av någon anledning så tycker jag att det är kul att vara med o tävla med de stora tjejerna ändå. Jag har många gånger funderat över varför det är så… varför jag liksom tycker om att tävla och vara med utan att ha någon som helst möjlighet att ens vara i övre halvan av resultatlistan. Jag kommer inte på något bra svar egentligen. Jag gillar pirret i magen och adrenalinet och att testa om nerverna håller. Att pressa mig själv och kanske lyckas komma före någon som ser ut att vara jämlik med mig. Många säger att ”Jag kommer vara med o tävla när jag kan göra alla rörelser”. Och visst, jag förstår dem… det är väl en liten tanke jag också har haft, men samtidigt så… äh, jag gör det jag kan så får det bli som det blir. Har jag tur så kanske inte mina värsta kunskapsluckor dyker upp :D

Den där tävlingsnerven kan vakna till liv på de dagliga passen på Göta också. Jag blir alltid lite påverkad när det är någon som ser ut att vara ungefär samma nivå som mig, men är mycket snabbare eller starkare, och som kan hålla ett jäkla tempo på grejerna… då blir jag alltid lite, lite arg för att jag inte kan göra det lika bra. Igår var fick jag en liten smak av en sådan situation. Omständigheterna var ju att jag sprungit över 2 mil två dagar innan och var lite sliten i kroppen, men jag får ju ändå för mig att jämföra mig såklart… smart som man ju är ;)

Så när vi körde dagens metcon, 10 min amrap av 10 push ups, 10 goblet squat 24/16 kg och 10 höga boxhopp 75/60 cm, så insåg jag ju att det skulle bli lite kämpigt för benen. Men jag tyckte ändå att jag höll ett helt okej tempo och boxhoppen som jag trodde skulle bli värst kändes inte så farligt. Värre var det med push ups, där var jag riktigt skräpig igår och orkade inte hela 10:or på tårna en enda gång tror jag. Totalt landande jag på dryga 5 varv. Två tjejer lite längre bort snurrade upp 7 varv! Då blev jag lite arg… och önskade att jag hade orkat trycka på lite till.

Och det är också sådana stunder jag frågar mig själv varför jag är med o tävlar i den här sporten…. Det är då rösten inom mig ifrågasätter varför jag tror att jag har där och göra. Jag kommer ju bara komma jättesist och få stå där med hängande huvud, sist kvar på golvet.

Så… jag är väldigt kluven till det här tävlandet. Jag älskar det och ifrågasätter mig själv samtidigt. Men oftast är det mest roligt, en känsla av äventyr, väldigt spännande dagar fulla med tuff träning och jag hoppas att det är den känslan jag kan ta med mig in i de här två stundande utmaningarna också.

10380320_641827825903452_1812065826487170576_n

Härliga måndagsgänget! Lite immigt pga total svettfest i åskvärmen…

 

Annonser
Taggad , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: