Den där fantastiska kroppen

Det blev ett par träningsvärkande dagar efter tävlingen, det går inte att hymla med. Ryggen, rumpan, låren och vaderna kändes ordentligt. Men jag har ändå känt mig glad och nöjd, fast väldigt trött. Lördagen blev lugn, var i stallet och pysslade om Zally och sedan somnade jag i soffan en stund. Var tvungen att samla lite energi för på kvällen blev det ju Håkan på Ullevi och det var helt fantastiskt! Min rygg och mina knän var lite extra glada över att vi hade sittplatser och kunde ta små pauser ibland. Kände mig som en tant, men så fick det bli.

Jag kände mig ordentligt trött även på söndagen, men då hade jag bokat in löpning så det var bara att ta ett litet snack med kroppen, hoppa i tightsen igen och köra ändå. Träningsvärken satt fortfarande kvar i rumpan och låren så jag såg inte fram emot backarna direkt…

Överenskommelsen var att vi skulle ta det rätt lugnt, springa snälla 8:an i Skatås som är platt. Väcka kroppen och känna hur det kändes att springa igen.

Nu blev det ju kanske inte riktigt som jag tänkt mig. Första 2-3 km blev lugna och behagliga, men sen hände något. Efter första backen kände jag att benen hängde med, det var så härligt! Jag blev inte stum, det kom ingen syra. Benen bara svarade och jag kunde hålla ett riktigt bra tempo, visserligen med lite draghjälp emellanåt, men det kändes verkligen bra. Det är väldigt, väldigt, väldigt sällan har jag en känsla av att jag springer snabbt. Att man känner att man är en av de där personerna som ser ut att ha all kraft i världen och bara blåser på. Nu gick det väl inte Usain Bolt-snabbt, såklart, men hela kroppen var liksom med och jobbade inte emot min vilja. Det är fan inte ofta det händer i löpning!

Jag blev så förvånad själv att jag vi typ 5-6 km bara sprang och väntade på att den där jobbiga känslan skulle komma. Typ ”Jaha, undra hur länge jag orkar hålla den här farten då?”. Det är ju lite komiskt ändå… att man är så pessimistisk mot sin egen kropp. Det är ju jag som styr den, men det är ju inte alltid den vill samma sak som jag vill.

Men den här dagen höll det, hela vägen runt! Vi kom i mål på 44.03, med 5.25 min/km som snitt. Det är nog bannemej nytt personligt rekord på 8an för mig och det känns smått otroligt. Speciellt med tanke på omständigheterna. Varmt och soligt, två dagar efter tuff tävling, trött känsla i kroppen, träningsvärk och en lite sen kväll dagen innan. Tydligen ett vinnande koncept!

Jag satte igång min Runkeeper lite tidigt, när vi fortfarande promenerade, därför blev det inte riktigt samma snittid och sluttid på min mätare, men då är det ju tur att man har sällskap som mäter mer rättvist :) Så här såg i alla fall mina kilometertider ut:

2014-06-09 09-22-15

Jag kan inte begripa varifrån jag fick den här farten i kroppen. Så himla märkligt! Och jag kan liksom inte riktigt fatta att jag har de där tiderna i mig numera, jag är fortfarande fast i den mentala bilden av att jag springer i 6 min-tempo. Men hey, whatever works :) Jag kan heller inte låta bli att fundera på vad det hade kunnat bli för tid på milen…. Får testa det en annan dag.

Annonser
Taggad , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: