Det sorgligaste jag varit med om.

Det här skulle bli solskenshistorien om Zallys bebis. Istället får jag nu sitta o skriva det sorgligaste jag skrivit här, delvis för mig själv för att förstå vad som har hänt. Igår när jag tillslut somnade önskade jag av hela mitt hjärta att jag idag skulle vakna upp ur den här fruktansvärda mardrömmen.

Klockan kvart över 3 natten till fredag, 1a maj, ringer Sofia o väcker mig och berättar att att Zally äntligen fått sitt föl! Men… att hon behöver hjälp. Zallys bebis behöver åka till hästkliniken i Helsingborg med en gång. Distriktsveterinären har varit där när efter fölet föddes och tyckte att det var det enda alternativet. Lyckan över att äntligen få det här samtalet om att det kommit ett föl byts direkt till en iskall panikkänsla och jag slänger på mig kläder o packar en liten matsäck. Sofia hämtar upp mig i nattmörkret och vi åker upp till stallet.

Där i halmen ligger det sötaste lilla stoföl jag sett. Zallys bebis. Vårt föl. Hon är underbar. Sammetslen, mjuk mörkbrun päls. En vit stjärn i pannan som liksom runnit ner över nosryggen och två små vita bakkotor. Hon är perfekt. Den finaste lilla fölunge jag sett. Men, hon det är något fel med henne. Hennes ögon ser inte ut som de ska och hon rosslar när hon andas. Vi måste skynda oss.

Foto 2015-05-01 04 13 09

Foto 2015-05-01 04 13 35

Vi bäddar och fixar i hästtransporten med halm och lyckas få in Zally o fölet. Men den här transporten har en mellanvägg som är mjuk nertill, alltså en tjock plast som avdelare som gör att när fölet ligger ner o sträcker ut sina ben kan hon komma över på Zallys sida och det finns risk att hon blir trampad. Men vi har inget val, vi får ta den risken, vi måste åka och kan inte få tag i en annan transport.

Vid halv 5 på morgonen är vi på väg och E6:an mot Helsingborg har aldrig känt så lång i hela mitt liv. Vi ringer till hästkliniken för att säg att vi är på väg och de ber oss att försöka få i fölet mer mat längs med vägen. Vid en lyckad fölning o friskt föl så ska de äta en gång i halvtimmen egentligen. Så en drygt 2 timmars bilfärd kan bli tuff för en nyfödd utan mat. Den viktiga råmjölken måst i henne. Jag och Sofia inser båda två att det här kan bli jättesvårt och är en stor risk. Men vi måste ändå stanna till och titta till dem, så vi bestämmer oss för att om det ser bra ut så försöker vi. Jag vet inte var vi är när vi stannar med vi har kört i ca 45 min-1 tim. Allt ser bra ut, fölet har till och med lyckats ställa sig upp i transporten, gud vet hur! Och Zally är lugn o snäll. Sofia fäller ner baklemmen på transporten och lyckas mjölka ur Zally 1-2 dl och jag får flaskan och förösker få fölisen att suga i sig mjölken. Hon är hungrig men har svårt att suga ordentligt. Hon får i sig ungefär 1 dl. Vi nöjer oss så och skyndar vidare mot Helsingborg. Det blir ännu ett stopp för att titta till dem och för att nervöskissa. Nerverna ligger utanpå och pulsen är konstans hård i bröstet.

Vi kommer fram ungefär 7.15 och det är ljust när vi rullar in till kliniken och veterinären och hennes assistens tar emot oss. Jag minns inte vad de hette, men de är proffsiga, tydliga och hjälper oss trötta, förvirrade och oroliga. Fölet och Zally får en box i en tom del av kliniken. Allt är lugnt. Vi försöker återigen med personalens hjälp få i fölisen lite mer mjölk med flaska, då hon inte vet hur hon ska dia än. Men det blir bara mer stressat och vi lägger ner det. Hon får sondmatas rätt ner i magen istället och får på så sätt i sig en rejäl portion. Skönt.

Foto 2015-05-01 07 51 01

Veterinären gör en allmän överblick över fölet och kommer med ett utlåtande. Ögonen är missbildade, och det är antagligen ärftligt. Det är en otroligt ovanlig missbildning, som veterinären aldrig sett under sina åtta år på kliniken. Det ena ögat ser hon inte alls på och det andra är svårt att avgöra, men det prognosen ser inte så bra ut. Andningen behöver mer undersökning. De ska även göra en total checkup på henne och ge henne vad hon behöver för att få bra värden.

Det finns inget mer vi kan göra. Zally och hennes bebis är i goda händer och får den bästa hjälpen som finns. Vi gråter över nyheten om ögonen. Men känner ändå en strimma av hopp i och med att fölet faktiskt verkar pigga på sig lite och står upp. Sofia fyller i alla försäkringspapper. Fölet har inte fått något namn än. Hon heter Zallys föl.

Älskade Zally. Hon är en klippa mitt i all kaos. Hon skyddar sin bebis och är nära hela tiden, men låter oss och personalen göra vad vi behöver för att rädda henne. Hon bara tittar på. Mitt hjärta blöder så för hennes skull. Förstår hon vad som händer? Vet hon redan om vad som håller på att hända? Hon har ju sådana egenskaper i andra situationer, kan läsa av människor på en sekund. Hur mycket förstår hon nu?

Vi får säga hejdå. Jag strök fölets mjuka lilla päls och bad en bön till den som lyssnade om att det skulle gå bra. Kramar om Zally.

Jag och Sofia sätter oss i bilen igen och får lämna Zally och fölet där i Helsingborg, vi får åka hem och vänta på statusrapporter via telefon.

Vi är nästan vid Halmstad när vi får det första samtalet. Fölet har snabbt blivit sämre och tappat i puls, ligger ner och är nästan inte kontaktbar. Veterinären vill bara förbereda oss på det värsta. Vi svänger av vid Eurostop och parkerar där och sitter bara och försöker ta in informationen. De gör vad de kan på kliniken och ska försöka hålla liv i henne för att se om fölet repar sig. De har undersökt halsen mer och sett att struplocket till matstrupen inte riktigt sluter tätt, så när fölet har sugit i sig mjölk har det även runnit ner lite i luftstrupen. Därför har hon rosslat så när hon andas. Det här är ett fel som måste hästar kan leva mer, de lär sig att hantera det och ibland kan det behövas en operation. Men det hjälper ju inte om livet ändå håller på att rinna ifrån henne…

Vi sitter bara där. Vad gör vi nu? Vi måste fortsätta hemåt. Och vi behöver äta något. Men det är mycket gråt. Tillslut kommer vi i alla fall i väg igen, veterinären har inte hört av sig igen vilket vi väljer att tolka som att fölet fortfarande lever.

När vi kommit en bra bit till till så kommer en rapport från kliniken att det är oförändrat läge, fölet har inte blivit sämre, men heller inte bättre. Sofia säger att gör vad ni kan, men låt henne inte lida. Om hon inte visar bättring snart så får vi låta henne somna in. Det finns inget mer att göra.

Plötsligt börjar bilen hacka. Och vi inser att vi har slut på bensin. Mitt ute i ingenstans, eller ja, typ avfart 57 Frillesås. Vi lyckas rulla av motorvägen och kan stanna till. Bensinstopp. Vi behövde INTE en grej till. Vi lyckas i alla fall få hjälp av en kille som skjutsar Sofia till en mack o vi får tag i lite bensin. Tack, tack, tack du snälla människa!

Det kommer inget mer samtal från kliniken innan vi hunnit hem och Sofia släpper av mig. Det känns skönt att få komma hem och få landa i Marcels famn, men herregud vad ont det gör i hjärtat. Sorgen tar över allt och jag som ändå lyckats hålla ihop det hyfsat och kört hela vägen hem låter alla tårar rinna nu. Älskade Zally och älskade lilla föl. Livet är så jävla orättvist.

Som vi har kämpat med allt det här. I 11 månader har Zally burit henne och haft det tufft ibland, med svullna ben och ömma hovar. All oro man har haft konstant över att man kanske inte hört eller känt något från magen just den dagen. Men också lyckan och förväntningarna som fyllt hela hjärtat. Vi skulle ju få en mini-Zally! Och hon skulle få vara den fantastiska mamma vi vet att hon är. Det skulle bli världens bästa vår och sommar.

Ungefär 14.30 kommer samtalet och meddelandet från Sofia att de har undersökt fölets ögon mer och konstaterat att hon är blind. Hon tar sig bara fram med hörselns hjälp. Hon kan inte få ett värdigt hästliv, hur ska hon kunna ta sig fram i världen? Visst hon kommer ha mamma till hjälp länge, men sedan? Det går inte att rida en blind häst. Hon skulle antagligen bli utstött i flocken och inte kunna leva normalt.

Hon får somna in. Vår älskade lilla ängel. Hennes liv blev bara 13 timmar. Tyvärr 13 stressiga, påfrestande, krisande timmar. Fan vad jag hatar att livet och världen är så jävla orättvist!

Det var ju inte så här det skulle bli.

Sofia kommer åka ner till Helsingborg och hämta hem Zally idag. Men jag har inte möjlighet att åka med tyvärr. Jag ska försöka träffa henne i kväll. Jag vet ingenting om hur det har gått för henne, om hon har accepterat vad som hänt, eller om hon fortfarande skriker och saknar… Jag vet inte vad man gör med sto som förlorat sitt föl… Man läser inte de böckerna i väntan på ett föl, man försöker bara läsa allt de andra.

Vi får ta en dag i taget och ta hand om får älskade häst så gott vi bara kan. Det är otroligt tungt att bära sorgen just nu, men tiden läker väl det med tillslut. Det känns också så sorgligt att jag knappt hann få några bilder på henne. Jag har bara några stycken, och 3 av dem finns i det här inlägget.

Hon hann aldrig få något namn, men innan allt det här hände föreslog jag till Sofia att fölet kunde heta First of May om det kom den 1a maj, vilket hon ju gjorde tillslut. Sofia tyckte också om namnet. Men fölisen han aldrig få det… men i mitt hjärta kommer hon alltid vara min lilla First of May, lilla Maja. Zallys bebis. Du fattas oss.

 

Annonser
Taggad , , , ,

One thought on “Det sorgligaste jag varit med om.

  1. […] fölis bredvid sig. De får äntligen vara tillsammans igen, och det är en liten, liten tröst i allt elände den här våren och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: