Well, hello there nerverna!

Som vanligt när det vankas tävling har nerverna vaknat till liv i kroppen. Och tvivlet. Here we go again liksom. Känns som om jag har skrivit liknande inlägg flera gånger förut. Nu är det ju iofs så att jag inte har tränat specifikt för att tävla den senaste tiden, eftersom det här blev ett inhopp lite snabbt. Men ja, jag har ju ändå haft en bra träningsperiod. Inga direkta skador eller sjukdagar och jag har kört på med styrka o flås. Men ändå så gnager ju tvivlet i mig. Jag känner mig aldrig tillräckligt bra så fort det är tävlingsdags. Och det är väl den känslan som har gjort att jag inte har anmält mig till några tävlingar själv det senaste året, mer än de vi har haft inom boxen.

Jag gillar inte känslan att känna mig dålig o otillräcklig. Och jag tror inte att jag någonsin kommer kunna träna på ett sätt som gör att jag skulle känna mig på något annat sätt heller. Så allt handlar väl egentligen om att jag måste ändra perspektiv o inte jämföra, eller tänka att jag ”…om jag bara hade haft all tid i världen o fokuserat ännu mer, då har jag blivit så bra som jag kan bli…”. Det är ju helt ouppnåeligt o tar bara massa onödig energi. Jag gör så gott jag kan varje dag och jag är starkare än jag någonsin varit. Jag vill stå där på startlinjen o känna att jag vet att jag kan och inte tvivla på att jag inte kommer göra mitt bästa o använda alla krafter jag har.

Häromdagen såg jag tex att det var två år sedan jag lärde mig klättra rep. Då, för två år sedan, maxade front squats med 20 kg mindre på stången än idag. Jag power cleanade 25 kg mindre än idag. Jag pressade 8 kg mindre än idag. Så… jag har ju såklart blivit grymt mycket starkare. Och varje månad är det något pb som knuffas uppåt till en ny nivå. Och det är ju det långa perspektivet som är intressant, egentligen. Det är ju där jag kan se skillnaden.

begynnelsen

Back in the days…

Att tävla ska ju funka som en motivation att hålla igång träningen i vardagen, och det är bra. Jag måste bara försöka sluta bli så neggig mot mig själv när det är dags. Bara jag känner att jag få ut allt det jag har i kroppen under dagen, så kan jag åka hem nöjd. Ska sluta tänka på finaler o motståndare o tekniska svårigheter.

Den här helgen är det ju en skalad klass, vilket gör att jag ändå känner mig hyfsat beredd. Det är mycket värre när det är RX-klass och det kan komma rörelser jag inte behärskar. Det gnager en hel del i mig… att jag har så stora luckor på vissa ställen i speciellt gymnastikrörelserna. Och jag säger ju alltid att jag ska lära mig, blablabla…

Jag ska inte tänka så mycket. Försöka leva med nerverna och studsa bort de negativa tankarna. Snart är det över, bara några dagar till.

enjoy

 

Annonser
Taggad , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: