Adele – 25

adele

Jag vet, jag brukar hålla mig till träning här i bloggen. Men idag har varit en sån himla efterlängtad dag. Inte bara för att det är en fredag o jag ser fram emot en skön helg. Nej, det var nämligen äääntligen dags för Adele att släppa sitt nya album ”25”. Jag älskar Adele. Älskar. Hennes ”21” och ”19” har i princip hjälpt mig överleva ibland. ”21” är så himla fantastisk och jag kan liksom få ett känslomässigt behov att lyssna på den då och då. När jag behöver släta ut ångestkänslan lite och kanalisera lite smärta och deppighet. Ibland vill jag bara höra hennes röst utan anledning. Adele kan sin hjärta-o-smärta-grej. När jag känner att jag behöver få kontakt med mina känslor lite mer och linda in allt det som känns jobbigt, eller bara blunda och drömma mig bort, pausa och läka hjärtat med hennes magiska röst. Jag har sjungit högt i bilen till hennes ”21” och ”19” så många gånger att jag kan varenda liten röstgrej hon gör i låtarna.

Så den här nya skivan har jag haft så stora förhoppningar på. Jag har såklart önskat att den skulle bli lika bra som ”21”, men att bara få nya Adele-låtar att sjunga till har liksom behövts. Jag kan de gamla lite för bra. Jag behöver en ny repertoar i bilen ;)

Och hur är den då, denna nya? Here we go.

Underbar. Hon sjunger helt fantastiskt, som vanligt. Öppningen är väldigt stark med Hello, Send my love (to your new lover), I miss you (Adele gets lite dirty typ…) och When we where young. Härligt! Jag strecklyssnar om och om igen på början av skivan. Det känns nytt och bra och bekant och mysigt samtidigt. Jag gillar de härliga driviga trummor som matta för hennes röst som återkommer på flera låtar. Remedy är avskalat vacker och har en väldigt fin text till någon man älskar, skriven till hennes son. En klassisk Adele-ballad. Water under the bridge känns också ny och har en lite invecklad text men är en riktigt bra love song. River Lea är lite annorlunda men den växer på en, jag gillar jättemycket. Love in the dark är en ganska sorglig historia och man får lite Adele-smärta, så fint. Million yers ago är väl den jag gillar minst på albumet, har inte riktigt fått grepp om den än… och tydligen var det låten som lades till sist på skivan, och för min del hade hon nog kunnat välja en annan låt. Men, men. All I ask är smäktande och känns inte jättefräsch o ny, men hon sjunger ju skiten ur den och texten är hjärta-o-smärta hela vägen in i kaklet. Avslutningen Sweetest devotion är också lite sådär mittemellan, inget som fastnar med en gång, och hon brukar ha en bättre avslutningslåt än det här (19 – Hometown glory och 21 – Someone like you). Men hon tar i och det är en sångexplotion, fast inte jätteintressant.

Det har tagit tid för Adele att komma med nytt material. Skivbolaget har tydligen ratat en hel del av det hon skrivit under åren. Och när jag nu har lyssnat så känns det rätt okej, för jag hade blivit ledsen om det bara hade blivit en skiva full med halv-intressanta ballader. Hon behövde nog få lite ”nej, inte tillräckligt bra” för att hitta de där guldkornen. Nu finns det flera låtar som jag tror att jag kommer ha kvar länge i spellistorna.

Tyvärr så har hon ju valt att inte släppa skivan på Spotify… det stör mig. Jag vill kunna lägga in låtarna bland de andra spellistorna jag har. Jag får helt enkelt leva med att använda itunes. Suck.

Nu längtar jag o drömmer om att hon åker på turné och kommer till Sverige. Annars åker jag dit hon åker. Typ.

Annonser
Taggad , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: