Filmer från oly-campet

I söndags var det dags för en hel dag med de olympiska lyften. Teknikträning och en himla massa roliga lyft. Jag hade sett framför mig hur jag studsade in o var pigg o fräsch i kroppen o kunde göra fantastiska saker. Verkligheten blev lite annorlunda. Jag var helt slut i kroppen. Ont i ljumskar, ont i ryggen, ont i axlar och allmänt kraftlös. JÄTTEBRA uppladdning, Karin! Känner verkligen att jag lyckades här… Till mitt försvar så trodde faktiskt inte att det skulle bli så här. Jag körde ett tufft pass på fredagen, sen höll jag igen på lördagens helvettespass, skalade och pressade inte på alls. Trodde att det skulle kännas bra då, att bli lite varm, lite intervallträning som mest bara gav flås. Det blev visserligen totalt typ 100 burpees under passet, men bara 10 i taget. Hur som helst, så här i efterhand förstår jag att jag borde vilat helt istället. Eller typ bara stretchat.

Att i det här tillståndet sätta igång med snatch kl 9 en söndagsmorgon var en rejäl utmaning. Försökte få kroppen att vakna till och ville så gärna känna mig mjuk i leder o explosiv i musklerna… men, det gick inge vidare. Så det blev mest lätta vikter, göra teknikdrillarna vi fick lära oss och försöka brottas med min dåliga ovana att hoppa framåt i landningen i snatchen.

Våra coacher var Mackan o Elli och de levererade som vanligt. Grymma människor och de är så himla bra på sitt jobb. Och självklart alltid med skrattet nära, svårt att göra det på något annat sätt när Mackan är i farten. Det blev metaforer om Dirty dancing, kajkranar, sweep-pendel, katapulter, slangbellor och rock n roll. Inklusive alla ljudeffekter :) Som en sa: ”Det här låter ju som en Håkan-låt”.

För min egen del kom det väl inga revolutionerande genombrott, men lite nya tankebilder och lite ny metodik runt den svåra mittendelen av lyftet. Och man får ju alltid lite ny inspiration till att vilja lyfta mer. Fast… oavsett hur mycket man lyfter så vill man alltid lyfta mer. Det är ett svårt drogberoende det där, jakten efter känslan av den perfekta snatchen. Har man en gång känt den så vill man dit igen. Och det är vid såna här tillfällen som jag vill hopppa på mitt oly-program igen och köra lyftträning typ minst 2ggr i veckan.

Snatchen kändes ändå okej till slut och vi jobbade upp oss till 35-40 kg. Nöjd så. Herregud, jag var ju död i kroppen liksom.

Men det såg ut så här en hel del, lite bra, lite dåligt, lite ligga o kräla på golvet:

Efter lunchen skulle vi gå på jerken och sedan clean, och i slutet lägga ihop.

Jerk. Så himla litet o oskyldigt lyft egentligen, men ställer till det så himla mycket för mig. Det är ju den som har gjort att jag har stått o stampat på samma vikt i c&j i ett år nästan. Jag måste ju ta tag i det där. På riktigt. Jag gillade c&j en gång i tiden. Mycket. Mer än snatch. Men nu är det bara bekymmer och jobbigheter. Jag har visserligen blivit lite starkare i själva squat cleanen och det är ju alltid nåt, det var ju där jag fastnade förr. Lagom tills den blev bättre så satte jerken igång o strula. Jag har lite samma problem där som i snatchen på ett sätt skulle man kunna säga. Stången kommer framför mig, istället för rakt över mig. Det är inte mycket, men tillräckligt för att jag inte kan fånga den.

Jag hamnade med krokiga armar under stången när det börjar bli tunga vikter och för mig ligger den gränsen ungefär vid 55-60 kg. Då blir det massa fail hela tiden. Så jerk måste segla upp på min to-do-list, snarast. Egentligen för flera månader sedan. Men, men… Jag ska skramla ihop till lite pt-timmar snart tror jag och få lite övningar att jobba med.

Hela dagen var väldigt trevlig, bra upplägg och allt det där. Det jag saknade var att få lite mer hjälp med mina personliga svagheter, men jag förstår ju också att det kan vara svårt att hinna med alla 15 personerna på kursdagen. Och sen har jag ju lyft en hel del, så jag har ju mycket som är rätt bra i min teknik. Men så är det de där frustrerande bitarna som envisas med att strula. Och jag blir helt tokig! Coacherna tjatar om bröstet upp hela tiden och överdriva rörelsen i vissa moment, men det går ju liksom inte ändå… jag löser inte uppgiften och det känns som om något saknas. Jag tänker att jag gör allt det där som coacherna säger, men uppenbarligen gör jag inte tillräckligt. Jag behöver drilla detaljer. Kanske är det rörligheten. Kanske är det styrkan. Kanske är det tajmingen. Kanske är det det mentala som spökar. En bra lyftare ska ha en balans mellan styrka, teknik o willpower. Det är så mycket mentalt spel när det kommer till att våga slänga sig ner under stången. Hjärnan är så himla bråkig!

 

Annonser
Taggad , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: