Några millimeter i taget

Fick äntligen lite crossfit-känsla i lördags när jag åkte till boxen och hejade på mina fina vänner som körde den sista deltävlingen i årets Open. 17.5 var riktigt grisig i all sin briljanta enkelhet – 9 thruster, 35 double unders i 10 varv. Jag satt där o längtade efter exakt den där känslan som syntes i vännernas ansikten, när de tog sig igenom de sista 2-3 varven av den där helvetteswoden.

Ja, man kanske kan tycka att det är knäppt att längta efter den nivån av mjölksyra och muskeltrötthet, och den förlamande känslan i bröstet när luften i lungorna liksom inte räcker till. Men fan…. det är den längtan som håller kommer hålla mig motiverad under de kommande månaderna.

Det har nu gått 11 dagar sen operationen och jag jobbar på med mina små rehabövningar. Spänna lårmusklen, dra hälen i golvet, lyfta benet, dra foten mot golvet, stå på ett ben, tåhävningar….. långsamma kryckpromenader runt kvarteret. Det sista vet jag inte om det är rehab egentligen. Vet inte om jag ”får” promenera. Men jag måste komma ut även de dagarna jag inte blir underhållen av vänner. Och det handlar om typ 800 steg. Jag tror att det är bra för cirkulationen och än så länge har jag inte märkt att knät mår dåligt av det.

Benet är fortfarande förvillande likt ett träben. Men svullnaden blir yttepyttemindre för varje morgon (och svullnar sedan till kvällen igen), och rörligheten i ”släpcykel”-övningen blir några millimeter bättre för varje dag tycker jag. Jag känner mig positiv o fortfarande väldigt tacksam och nöjd över mitt beslut att operera.

Det enda som är frustrerande just nu är att jag inte riktigt kan böja tillräckligt mkt för att jag skulle känna mig säker när jag kör bil. Så det är min första milstolpe, att bli trafiksäker. Jag hoppas att jag ska ha nåt dit när nästa helg börjar.

Man hinner tänka o grubbla såååå himla mycket när man är så mycket ensam hemma, det ska ni veta. Jag försöker ockupera mig med jobb så mycket det går, och slänger in tv-serier i pauserna. Hoppas att jag håller ihop en vecka till… sen ska jag förhoppningsvis kunna komma tillbaka mer till vanliga vardagen. Bilen är ju typ nyckeln till det.

Var mkt gladare i lördags än bilden visar. Fick ju både titta på crossfit, prata med vänner OCH klappa Saras gulliga vovve <3 Bästa dagen på länge! Foto: Oskar Ängermark

Lite mer så här :)

 

Annonser
Taggad ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: