Livet hände.

Ja, vad fan ska jag säga. Jag kämpade på med mitt lilla liv i godan ro. Vardag as usual. Plötsligt märker vi i familjen att pappa blir sämre och att han är väldigt, väldigt trött efter den strålbehandling han gjorde i september. Han är sängliggande hela tiden. Sen ringer sjuksköterskan och läkaren från hemsjukvården och säger att läget är allvarligt nu, alla tecken tyder på att han inte kommer finnas kvar så länge till.

Då står man ganska handfallen. Med telefonen i handen. Och så måste man ringa o berätta för resten av familjen. Att 10 års sjukdom nu plötsligt ska få ett slut. Det tillstånd av återkommande behandlingar, biverkningar, upp- och nedgångar som blivit vardag på något sätt under så många år plötsligt blivit så allvarligt, att energin tagit slut. Att cancern till slut vunnit den här matchen.

Kära pappa. Jag saknar dig något så förfärligt.

Jag vill inte sitta här och skriva i detalj hur den där sista veckan var, för den innehöll så många otroligt jobbiga stunder. Och minnesbilderna från allting ligger så väldigt tydligt kvar hos mig ännu. Jag slår bort dem fort när de dyker upp och jag vill inte tänka på de där sista stunderna. Jag försöker ersätta de bilderna med bilder från förr i tiden när pappa var närvarande och en vanlig person. När han drog knäppa pappaskämt. När han satt o spelade Tetris så länge så mamma blev helt vansinnig. När han satt på en sten i trädgården o drack en öl efter att han klippt hela gräsmattan.

Eller när han kom hem och hade köpt en VIDEO till oss precis innan jul någon gång i slutet på 80-talet (?), lyckan!!! Eller när vi kopplade in vårt första MODEM i huset och surfade på nätet för första gången. Pappa kunde fixa sånt. Han läste alltid morgontidningen länge och löste alla korsord.

Sånt försöker jag komma ihåg så mycket jag kan. Visst, sjukdomen blev ju en stor del av hans liv också, men den allra största delen var faktiskt hans friska liv.

Det är så vansinnigt svårt allting nu. Eller så här – jag lever min vardag som vanligt. Det är ganska enkelt. Men jag lever min vanliga vardag med ett lager grå sorg som ligger som en heltäckningsmatta som tränger sig in i varenda hörn av hjärnan. Jag får nästan aldrig vara i fred och bara vara. Så fort det finns lite plats över kommer bilderna och tankarna. Pappa är död. Och minnesbilderna från den där sista veckan.

Jag gräver ner mig i jobb och jag tränar för att få paus i tankarna. Det är skönt. Jag distraherar mig också med fjantiga konversationer i sociala medier, gulliga filmer på hundar och oändliga timmar netflixande. Men det är ju mycket annat praktiskt som ska fixas runt pappas bortgång, så jag blir ständigt påmind. Det är så mycket grejer jag får göra för första gången nu och så mycket grejer jag inte har en aning om hur det går till. Vuxenpoängen hopar sig och det är jättekonstigt. Eftersom mamma o pappa var skilda sedan många år så är jag o syrran de juridiska personerna som ska ta hand om allt, och det skapar också en ny dynamik i familjerelationerna. Men än så länge går allt bra, det är bara väldigt ovant och konstigt.

Jag vill så klart inte förtränga eller glömma bort helt, men jag ser fram emot när tiden har gjort sitt och lagt minnesbilderna lite längre bak i mappsystemet så att säga. Men fram tills dess kommer det fyllas på med fler jobbiga minnen… Och fler tårar om kvällarna.

 

Annonser
Taggad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: