Shitty 2017.

Känner att jag behöver göra någon sorts jäkla årssammanfattning. Men problemet är att jag har dåligt minne. Så vi får se hur det här blir. Ska försöka ta hjälp av att backtracka mitt twitterflöde o instagram, så kanske jag kan pussla ihop ngt vettigt ändå.

Januari: På twitter verkar jag ha varit lika januaridepp som vanligt. Går på dåliga dejter, äter chips, tränar ben så det står härliga till inför väntande operation. Får lite hybris o anmäler mig till Crossfit Open. Är måndagsskör. Binge-tittar på ”New Girl” och har en seriös jävla crush på Nick. Har en låt av Linnea Henriksson som themesong, vilket antagligen är något ganska deppigt. Det verkar som om hjärnan liksom skrumpnar ihop lite.

Februari: Jag tränade på. Satte lite nya pb’n i 1×4 backsquat, det var ju kul. Preppade massa inför Open, älskade träningen lite till. Jag gick trädgårdsutbildning på jobbet och lärde mig se skillnad på olika buskar, som bara var pinnar mitt i vintern. Läste en bra bok, Det mörka nätet, läs den! Jag trasslade med sjukvården och försökte få styr på det här med operationstid. Var lite förkyld, som man ju är i februari. Satte ännu mer fart på min benträning med hjälp av lite pt-timmar. Open drog igång o 17.1 var en vidrig historia. Som vanligt.

Mars: 17.2 och 17.3 snurrade på och jag lyckades ändå ha ganska roligt med Open i år. Kanske pga att jag inte kunde slutföra alla wodarna. Dags för knäoperation! Stor milstolpe det här året. Jag var så nervös innan, och jag har väl fortfarande lite samma känsla på ett sätt. Jag tränade min sista fulla träningsvecka. Sedan sjuksäng, soffhäng och smärtstillande. Kom på att jag inte kunde äta morfintabletterna utan fick nöja mig med en panodil-cocktail. Låg i sängen o längtade efter att kunna böja mitt ben, märklig grej det där… hur det liksom kliar i musklerna, men det är helt omöjligt att böja. När jag backtrackar nu o läser mina tweets från de där veckorna har jag redan förträngt exakt hur stillasittande och långsamt livet var då. Och hur mkt det kändes som att benet skulle sprängas när jag var uppe o gick. Och hur svinigt jävla ont det gjorde i stygnen. Mars var konstigt nog även en månad för dejting, men ja… resultatet av det blev lite blandat.

April: Allt hemmasittande tär på humöret ordentligt. Kämpar på med min rehab, den där böj-å-sträck-fasen var inge kul asså… Men här någonstans började jag kunna gå tillbaka till Göta o köra lite vanlig styrka för överkroppen, lyckan! Men när man är hemma mycket, så tänker man mycket och jag lyckades röra till det lite för mig privat, men, men… det är ju lite det jag gör hela tiden. Hoppade runt på mina kryckor när jag var utomhus. Bokade resa till Kilimanjaro. Som man ju gör… suck. Gick på Moneybrother-spelning för att få in lite energi i kroppen.

Maj: Det går lite trögt med rehabbandet och jag är såklart otålig o blir på dåligt humör när det inte går spikrakt framåt. Tappat alla mina benmuskler o har fått ett litet fågelben. Mitt twitterflöde avslöjar inte så mycket annat, så jag är inte helt säker på vad som hände privat. Kollar på The Affair och Handmaids tale. Tappar en hel påse med flaskor från Systembolaget i en stentrappa, det var lite sorgligt. Jobbar nog som vanligt igen.

Juni: Känns inte som någon särskilt händelserik månad det här heller. Men jag är på Gotland med jobbet, det var mysigt. Jag promenerar lite för mycket. Har för mig att jag dejtade en hel del, utan resultat som vanligt. Firar en lugn midsommar med barnfamilj och ösregn.

Juli: Semestermånad! Hade en helt oplanerad semester som jag tog dag för dag. Knäböjer med lite vikt för första gången! Springer för första gången! Semesterträning är alltid skönt. Har för mig att jag var rätt duktig på att åka ut till havet o sola o bada så fort det var hyfsat väder. Men knät begränsade mig en del, så några långa utflykter o äventyr blev det inte direkt.

Augusti: Födelsedagsmånaden som flöt förbi. Jag utmanade knät mer, började prova att gå med på vanliga crossfitpassen igen för första gången, väldigt härligt! Dejtade återigen snubbar som inte blev nåt av. Som vanligt. Känner att jag nog inte behöver skriva det där mer… Börjar kolla på Walking dead igen. Evighetsserie. Men jag älskar den. Äntligen Crossfit Games, på ny plats o med nya tävlingsmoment. Jag springer tydligen 400 m igen och kan snatcha över 30 kg,

September: Ja, jag måste väl börja skriva om det här nu. Pappa hade varit lite sämre hela sommaren, men gjorde ändå en strålbehandling i aug-sept som tog väldigt mycket kraft. Han återhämtade sig inte som han brukar och blev i princip sängliggande. Men jag inser nog inte hur illa det faktiskt var, det gjorde nog ingen av oss. Men jag tror att han hade vetat ett tag… att det inte var så lång tid kvar. Jobbar på, tränar. Kan springa 2 km! Går på dejt. Ställer till det. Blir besviken. Repeat. Kan springa 3 km! Tur att någonting funkar i alla fall.

Oktober: Plötsligt blev allting suddigt här. Dagarna bara gick och jag har svårt att hålla i sär när saker hände och inte hände. Pappa blir inte bättre. Jag hälsar på honom när jag kan och orkar. För det är jobbigt… han är inte sig själv. Lite förvirrad. Vi pratar en del om det i familjen, att han har blivit mkt sämre. Det händer lite andra grejer också i mitt liv, som gör att allting havererar och jag får lite för mycket att hantera på egen hand. Men det vill jag inte fläka ut här. Sover dåligt, inte så konstigt kanske. Pratar med pappas läkare som meddelar att det inte är långt kvar nu. Det handlar om dagar, kanske vecka. Att få det samtalet är helt sjukt overkligt. Att sitta o vaka vid hans sida är ännu mer overkligt. Allting blir ju konstigt. Allting tappar betydelse. Vad håller man på med i livet egentligen? Sådant går man o funderar där i väntan på döden.
Hostan han hade den där sista tiden sitter fortfarande kvar i minnet, och jag kan reagera jättekonstigt när jag idag hör ngn som har en riktigt illa hosta. Han kan inte prata pga inflammation i tungan. Han är så förvirrad. Sover nästan hela tiden. Får lugnande. En kväll åker jag hem vid 12-halv 1, för att sova några timmar. Jag säger godnatt och hälsar att ”vi ses ju imorgon”. Klockan 3 den natten ringer telefonen och sköterskan berättar att pappa har dött. Jag åker dit. Han är fortfarande varm, men borta. Det är så läskigt. Lever med dagliga gråtattacker tiden efteråt. Huvudvärk. Otroligt tankspridd hjärna. Men succesivt och utan att man märker det så kommer man tillbaka till det vanliga livet igen.

November: Veckorna fram till begravningen segar sig fram. Samtidigt som det går jättefort och det är tusen grejer att fixa. Jag får bla utbrott på gubben på begravningsbyrån. Stressnivån når någon sorts all time high dagarna innan begravningen. Jag fattar inte hur jag pallar. Vi har börjat röja i huset också, så varenda helg är en jävla tidsresa och jag hittar mina gamla dagböcker. Jag får en ordentlig reality check när jag läser dem, speciellt de som är från tiden på högstadiet o en del på gymnasiet. Jag var ju helt hopplös!! Herregud! Jag lyckas ändå hålla igång träningen bra och jag kan köra crossfit nästan som vanligt med några undantag. Får lite hybris och anmäler mig till en lagtävling i boxen, RX-klassen till o med.

December: Ja, den här månaden är ju inte slut än. Men än så länge har den bjudit på högt o lågt. Crossfit-tävlingen gick oväntat bra och det kändes så otroligt härligt att få ösa på lite igen, även om det fortfarande är grejer jag inte kan göra. Fortsätter röja i huset och blir väldigt påverkad av det märker jag, helt slut mentalt. Funderar mycket på hur det kommer kännas att sälja huset. Blir sentimental över typ ALLT och har svårt att göra mig av med grejer. Huset är så fullt med grejer så det känns helt övermäktigt att vi ska få styr på det där… Jag är så otroligt trött på att behöva rodda så mycket grejer. Är väldigt stressad över resa i februari också, och det känns tråkigt att jag är det. Orkar inte ta tag i någonting, men tvingar mig ändå. Killar är som vanligt bara massa problem och relationer gör mig bara ledsen just nu. Allting känns fel i magen. Jag hoppas att det bara är en tillfällig period. Det är ju drygt en vecka kvar på den här månaden….

…och summan av kardemumman: 

2017 blev visst ett ganska skitigt år det också. Trodde att jag hade nåt något sorts rekord förra året, men näe. Livet levererar ett mörkt år till. Hoppas att jag får tillbaka det här någon gång, allt man har stått ut med o tagit sig igenom. All längtan efter något bättre o härligare. Längtan efter något nytt. Det tar liksom massa energi att gå o hoppas på något annat. Jag vet att jag borde bli bättre på att uppskatta nuet och bli tillfreds med min situation, men fan heller…. jag vill inte vara nöjd med det jag har. Jag måste fortsätta sträva mot det livet jag faktiskt VILL ha.

Nästa år hoppas jag på äventyr, ny lägenhet, kärlek och ljus i horisonten. Så. Moving on.

 

Annonser
Taggad , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: