Kategoriarkiv: Knäskadan

Tester av knät

Äntligen. Lite så känns det. Ute på andra sidan av begravningen. I lördags när jag vaknade kändes jag mig lite lättare i bröstet och lite klarare i sinnet. Även om det nu är massa saker kvar att reda upp fortfarande så är det inte riktigt samma tidspress på dem. När man ska försöka rodda en begravning och samtidigt hinna med och orka med resten av livet tar energin slut. Eller så blir man som en jäkla duracell-kanin, jag var helt superstressad förra veckan… hjälp! Men efter en skön helg nu så känns det som att att jag är nästan tillbaka som vanligt igen.

Träningen var en liten livräddare förra veckan. Hur mycket jag än hade på att-göra-listan så såg jag till att jag tog mig tid att vara i boxen o gå på pass. Det var så skönt och jag fick ner pulsen för en stund iaf. Stänga av hjärnan lite och bara vara närvarande i det jag gjorde för stunden, skratta och skoja med goa människor.

Jag såg också till att hinna med lite mer knärehab, eftersom jag nu fått lite nya övningar av min nya sjukgymnast. Väldigt peppigt! Rebecca på Sportrehab var toppen vid första tillfället och jag tror att hon hittade vad det var jag behövde lite hjälp med när vi gjorde olika testövningar. När vi först satt o pratade om hur jag tränade och vad jag hade problem med, blev det så roligt ibland för hon är väl kanske mer van vid personer som är i ett sämre skick än mig och som har mer problem med skador. Jag berättade att det var ca 8 månader sen operation och att jag nu börjat pressa lite mer o allt det där…. och hon frågade lite försiktigt om jag hade börjat knäböja :) Det var lite roligt, för ja… jag började knäböja med vikt för rätt så länge sedan. Kändes spontant som att hon inte var van vid att en 8-månaders patient rörde sig som jag gjorde och lyfte de vikterna som jag gör. Kändes såklart väldigt peppigt! Men jag har ju fortfarande lite problem med små saker, så jag försökte förklara för henne vad det handlade om, även om hon verkade lite imponerad ;) Och när det gäller min rehab så är det ju väldigt mysigt när en sjukgymnast ger en beröm.

Så… jag fick alltså lite kompletterande rehabövningar som jag har börjat känna lite på, med fokus på baksidan och stabilisering. Sedan bokade vi in en ny tid till idag, då jag skulle göra de vanliga knä-testerna man kan göra för att se hur återställd man är. Det är ett styrketest för framsida o baksida lår och sedan lite hopptester på ett ben, så högt jag kunde, så långt jag kunde och antal repetitioner i sidohopp 40 cm på 30 sek. Så det är vad jag har gjort idag på lunchen.

Det visade sig att framsida lår är nästan återställd (tjoho!) Skiljer bara 10% typ mellan höger o vänster. Baksida lår är också rätt okej, men där skiljer det ca 18%. Det som visade sig mest var spänsten. Hopptesterna var inge vidare, haha! Jag kommer inte ens ihåg hur mycket det var som skilde… men det var omkring 30% skulle jag tro. Och då är jag liksom ganska ospänstig från början.

Men det var ju skönt att styrkan var så pass bra ändå, trodde nog att det skulle vara lite större styrkeskillnad. Men nu ska jag jobba på i två veckor till så blir återbesök hos Rebecca sedan. Nästa test av den där typen blir om 4 månader igen, när det har gått 12 månader. Det som jag nog kan ha lite invändningar mot är ju att för att få bättre resultat på testen, måste man ju träna just på själva test-grejerna…. och det kanske inte alltid är så funktionellt. Men, men… jag kommer nog få hoppa en del, om man säger så.

 

Annonser
Taggad , , ,

8 månader – hepp!

Jag glömmer bort att hålla räkningen på exakt hur lång tid det har gått nu sen knäoperationen, men häromdagen fick jag en ny enkät från Projekt Korsband och blev påmind om att det hade gått 8 månader.

Så jag kände att det kanske passar bra för min lilla träningsdagbok-fast-en-gång-i-månaden-på-sin-höjd-grej att skriva lite om hur det känns nu i knät. Och livet.

Jag tränar i princip för fullt nu, och med det menar jag att jag kör massa crossfitpass, försöker få till min en dag med någon sort löpning och en dag med ren styrketräning för ben om jag inte tycker att jag fått tillräckligt bra övningar gjorda på passen. På crossfitpassen får jag såklart ibland anpassa övningarna lite, antingen gör jag det lite långsammare eller tar lite lägre vikt eller så får jag skala bort övningen till något annat. Men för det mesta är det inte knät som hindrar mig, utan den allmänna grejen att jag inte orkar jobba med lika tunga vikter som för typ 2 år sedan. Så jag får skala pga svag och dåligt flås helt enkelt, haha! Den ständiga känslan av att man är lite kass när man kör crossfit ;)

Vissa dagar är såklart tuffare än andra för knät. Ibland känner jag av det redan på kvällen, och ibland känns knät även lite tjockt dagen efter. Det kan jag bli lite tjurig på… Jag vet liksom inte riktigt var gränsen går. För jag skulle inte säga att jag är ”tillbaka på riktigt” som folk gillar o säga… och fråga. ”-Det ser ju ut som att du kör på som vanligt nu eller?” Och jo, så kanske det kan se ut. Men jag gör det ju hela tiden med en ”känsla” i knät. Och en liten tanke på vad jag håller på med. Så, näe, jag tycker inte att jag är helt tillbaka.

Och hela den grejen med att jag liksom är lite mittemellan allt och inte riktigt vet vilken nivå jag är på och vad jag kan kräva av knät har gjort att jag faktiskt bokade in mig hos en ny sjukgymnast nästa vecka. Egentligen hade jag kanske helst velat gå till en kiropraktor som är duktig på hela rörelsemaskineriet, men eftersom det kostar över 600 kr och en sjukgymnast kostar 80 kr så tänkte jag att jag kunde börja med sjukgymnasten o se vad det kan ge. Det kanske kan räcka så länge liksom.

Jag känner ju att jag snedbelastar, jag får lite ont i foten, lite ont i muskler i smalbenet o vaden… och det spänner o drar lite runt knät ibland. Så varför inte testa lite hjälp liksom? Jag kanske kan få lite tips om vilka övningar som kan hjälpa mig framåt. Eller få en hint om vilken träningsdos som är lagom. För jag antar att hen kommer säga att jag borde vila mer…. det säger dom ju alltid när man berättar att man tränar crossfit. Och kanske få tips på upplägg för att få löpningen att funka bättre?

Ja… det finns en del att klura på och jag hoppas att det ska kännas bra med den nya. Kanske få upp humöret lite :) Det jag inte vill är att gå därifrån med känslan av att ”jag bara ska fortsätta som jag gör så blir det bra”…. jag vill ha en lösning! Mvh, den ständiga problemlösaren.

 

Taggad , ,

Recap och fokus på löpning

Ja, då har jag visst glömt att uppdatera lite här igen. Så det får bli lite backtrack, som vanligt.

Det kanske största som hänt är att jag tror min sjukgymnast håller på att göra slut med mig… vi har bara haft lite telefonavstämning nu det sista. Och hon säger att jag kan höra av mig om det dyker upp problem i fortsättningen. Men det dyker inte upp några problem… så jag tror vi har gjort slut. Känns lite tomt och konstigt. Lite läskigt att stå på egna vingliga ben.

Jag har kunnat träna på rätt bra, men numera blir det mycket utifrån hur dagsformen känns i knät. Jag är inte så beroende av att köra rehabövningar varje dag utan kan fokusera på lite tyngre träning och löpning för benen, och bara mjuka upp lite på vilodagar. Men konsekvensen blir ju att jag ibland får ta 1-2 vilodagar från all benträning för att knät ska må bra. Det tog ett tag innan jag accepterade det, men nu tror jag att jag har hittat en bra rytm igen. Lättare övningar har jag ju kunnat köra på med typ varje dag, men när jag nu växlar till tyngre så kräver det lite annan strategi. Gäller bara att få in det i hjärnan…

Löpningen går lite upp och ner från vecka till vecka. Men just nu tror jag att jag har hittat ett bra upplägg där med. Jag behöver springa lite lagom varierat: asfalt o skog, platt och backar, långsamt och lite snabbare. Och lyckas jag få in 2 löppass på en vecka är det toppen. Den här veckan blev det tex en wod som var rätt jobbig, som bland annat innehöll 400m löpning. Totalt var woden 3 varv, så vips hade jag sprungit 1,2 km på asfalt. Och jag har försökt klämma in ett vanligt ut-o-jogga-pass på helgen för att bygga upp lite längdtålighet. Idag sprang jag 3,1 km vilket är nytt längdrekord! Jäj!

Men det är sjukt jobbigt att springa, alltså för flåset. Dels har jag ju varit lite jobbigt småförkyld i 2-3 veckor så jag har inte velat fresta på, men sen har jag väl inte varit superduktig på att lägga in flåsiga grejer innan heller. Flåset är ju galet mkt färskvara. Och ska sanningen fram så har jag väl alltid brottats med min löpkondition, även innan knästrulet. Det ska till många träningspass innan jag kan känna att löpning inte är en nära-döden-upplevelse i uppförsbackarna.

Jag försöker fokusera på att de se små framstegen och att det alltid ska kännas bra i knät.

Så, här är lite siffror bara för att jag ska ha något att jämföra med:

4/9 – 1,96 km, 15.33 min, 7:57 min/km i snitt, 159 steg/min

16/9 – 2,23 km, 16.50 min, 7:32 min/km i snitt, 157 steg/min

23/9 – 3,11 km, 22.59 km, 7:24 min/km i snitt, 163 steg/min

Dessa rundor är på samma slinga här hemma i området, som är lite lagom kuperad o är blandad asfalt och stig. Mina mål är att öka distansen långsamt, kunna vara igång under en längre tid och öka tempot när det känns bra. Jag tänker på fotisättning, hållningen, att det känns rakt i kroppen liksom. Men det är ju svårt eftersom jag inte har någon film på det eller någon som kan titta på mig.

Andra grejer jag jobbar på i gymmet just nu är min rörlighet i knäböj, med och utan belastning, allmän benstyrka i enbens-övningar, att knät ska bli mer tåligt för volymen i crossfitpassen och kunna hålla bra tempo genom metcons.

Det tuffar på och så länge jag inte är så jävla enveten med att inte ta vilodagarna på allvar så går det fint :)

Taggad , ,

En vecka on hold

Ja, det blev ju som jag anade efter den här helgen som innebar mycket promenerade. Det blev som det brukar bli. Jag kan typ inte träna ordentligt på 4 dagar. Jag försöker, men det blir inge bra och det gör lite ont. Allt jag kan göra är att försöka göra väldigt enkla lätta grejer och bara hålla igång cirkulationen. Inte gå för långt, inte göra något som gör ont, alls, försöka hålla humöret uppe o träna resten av kroppen så gott det går.

Fast, även om det kanske låter som att jag nu var skitduktig på att lyssna på kroppen o allt det där så innebar det inte riktigt det i verkligheten. Jag får ju sjuk träningsabstinens. Hade ju inte tränat på hela helgen, så på måndagen var jag ju helt frustrerad! Och med ett ömt knä. Så vad gör man?

Jag struntade typ i att lyssna på det där ”smarta” knärehabbande personen i mitt huvud och gick på crossfitpasset jag hade bokat in mig på redan förra veckan. Dagens pass var marklyft som styrka och sedan en asjobbig metcon med utfallssteg, wallballs och DU’s. Typ alla övningar som just den dagen var helt fel för mig… hehe… Men marklyften gick faktiskt bra, och det var skönt att bara fokusera på att få muskelkontakt, lägga på vikt efter hand, känna efter lite men inte tänka så mycket annars. Jag jobbade mig upp till 70 kilo och det kändes bra :) Ökar typ med 5 kg per vecka nu, så det går väldigt långsamt. Men marklyft är ju min paradgren, så det är skönt att den funkar och det är min lilla källa till glädje o lycka när alla böj-grejer är struliga. Styrkemässigt känns 70 kg inte alls svårt eller jobbigt, jag gör liksom 3-5 reps där just nu. Men det är lite frustrerande att stanna där och vänta till nästa vecka.

Metconen då? Ja… asså… jag insåg ju direkt att jag behövde pussla om lite. AMRAP 12 min: 12 OH utfallssteg, 18 wb, 36 DU. Utfallsstegen skulle vara med bollen på raka armar över huvudet, men det orkar jag inte med. Jag kunde knappt genomföra alla repsen som jag skulle ändå och gick inte ner med knäna i golvet. Det gjorde lite ont, jag led lite, pressade lite… men ville inte bryta. Wallballsen gjorde jag om till bara själva armrörelsen, alltså struntade helt i knäböjsmomentet i kastet. Satte istället som mål att jag skulle göra alla rundorna utan att bryta kasten, alltså 18 st i rad hela tiden. Funkade bra! DU’s gjorde jag bara om till 36 lugna singelhopp, och det gick okej. Jag borde säkert inte ha hoppat så mycket. Men jag ville och det gick.

Så… så här i efterhand, borde jag verkligen ha kört det där passet efter en helg med massa promenerade och ett trött knä? Nä, antagligen inte. Jag blev nog absolut inte bättre i knät av det. Men jag blev lite gladare i själen och jag behöver röra på mig för att behålla humöret. Och då får knä-uslingen bara leva med det.

I tisdags körde jag överkropp, så där behövde inte knät jobba så mycket. Jag gjorde en hel del övningar där jag står och håller i grejer, men det kändes okej. 15 hantelbänkpressar och 2 x 30 m rope pulls med 40 kg på släden i 3 varv med 90 sek vila. 5 min OTM med biceps curls och KB rodd, vilket blev tungt och syrigt som satan efter all repdragning. Och en riktigt härlig avslutning med 15 min OTM: 30 sek handstående hold, 50 sek sandbag hold (55 kg) och 45 sek på Skierg all out. Blev helt sjukt jobbigt, haha! Jag älskar ju sånt där. De flesta woddar som innehåller ett moment med att hålla sandbag är bra grejer. Jag har inte kört med 55 kg-säcken tidigare så det var riktigt kul att det funkade den här gången. Hela baksidan av kroppen (mest rumpan) måste jobba som tusan och det är så härligt!

Jag pustade och stånkade och var lycklig. Borde jag gjort det här passet? Jo, men det kan jag nog tycka var okej. Det var ändå rätt kontrollerat för knät, även om det var lite tunga vikter här o var.

Onsdag vilodag – bra Karin! Jag lär mig ;)

Och igår blev det Back to basic knärehab med alla de där tråkiga småövningarna från sjukgymnasten som jag har tragglat med i flera månader. Inte mycket vikt, utan bara kroppen, gummiband och en lätt KB. Lite balansplatta, någon lätt hantel… typ så. Kände mig förfärligt oinspirerad, men ändå duktig. Och jag tror att det var bra för knät. Jag gjorde sånt som inte gjorde ont.

Idag har jag inte så mycket plan än, beror lite på vad som händer. Men lite cykel och kanske lite knäböj med tyngre sandbag om det känns okej. Kanske prova att springa? Det får liksom bli en skräpvecka där det mesta står på paus. Det är jättefrustrerande… Men jag får väl ändå försöka se att jag känner mig ändå ett snäpp bättre i knät efter en sådan där helg än vad jag gjort vid tidigare gånger det blivit så här. Typ som efter Gotland eller när jag var på sommarutflykter på semestern.

Men satan asså… Frustration är veckans ord.

Taggad , ,

5 månader och äntligen crossfit!

Jag har visst varit lite dålig på att dokumentera de senaste veckorna. Så det får bli lite recap nu. Jag har kommit ett stort kliv framåt i rehaben om man ser 4-5 veckor tillbaka och det är så härligt! Är inne i en bra period och har vågat testa mer tyngd och intensitet.

Den 9 augusti blev den historiska dagen då jag kom tillbaka till de vanliga crossfitpassen. 4 månader och 25 dagar efter operation för att vara exakt. Det var en vanlig onsdag och det var massa skivstång på programmet. Så underbart härligt och knät kändes så bra (alltså, i relation till hur det varit…). Det var en himla massa power snatch och power cleans, så det blev mkt små ”knixar” med knäna och snabba rörelser, vilket gjorde knät ordentligt trött såklart. Men på ”rätt” sätt, inte på ett läskigt sätt. Sakta men säkert kommer jag hitta tillbaka.

Första passet! woho!

Och sedan dess har det rullat på med pass. Jag har satt upp som regel att köra 1-2 st i veckan när det passar in i planeringen och när passet ser ut att funka för mig. Det handlar mest om att testa vad som känns bra och se det som en härlig belöning och bara känna den där crossfit-glädjen och bli trött som satan :D Det är jäkligt kul att känna att styrkan i hela kroppen trots allt känns rätt bra. Jag har nog lyckats bibehålla den rätt bra under de här månaderna.

Andra grejer som har hänt är att jag fått lite styr på löpningen och jag kan lassa på massa vikt i min benträning med hjälp av Strongfit-tänket med slädar och annat.

Löpningen funkade inte alls när jag hade försökt ett par gånger. En knivaktig smärta bakom knäskålen som kändes ”fel”. Man lär sig tillslut känna vad som är rätt o fel smärta. Men när min sjukgymnast kom tillbaka från semester så föreslog hon att vi skulle tejpa knät med kinesiotejp för att ge lite stöd och ”lyfta ut” knäskålen lite. Och VILKEN skillnad det blev!! Underbart skönt och jag kan nu springa helt utan smärta vilket gör allting mkt lättare såklart. Jag har nu kunnat springa 400 m utan att behöva stanna på vägen , flera gånger i rad. Jag håller mig fortfarande inom 1 km-reglen, och får väl göra det ett tag till.

Magiska tejpen.

Jag har en liten slinga här hemma som är lite smått kuperad med blandat underlag som får agera testslinga här emellanåt för att se hur jag ligger till. När jag väl vågar och kan springa även nedför så tror jag att jag kan ge mig på lite längre slingor.

När det gäller benträningen så försöker jag få in 1-2 tyngre pass där jag pressar på lite och ser till att få upp ordentlig syra och trötthet i musklerna. Att dra släde både framlänges och baklänges är det bästa som finns för att syra-träna. Sen försöker jag även göra mycket enbensövningar, som bulgarian split squat och enbensknäböj på bänkar o annat för att få vänsterbenet att vakna till liv och kunna jobba på egen hand. Utan att friska högerbenet är med och kompenserar.

Nästa vecka kommer nog få gå lite på halvfart tror jag, för den här helgen är fylld av promenerande. Det är EM i ridsport i stan och jag ägnar i princip hela helgen att hänga på Ullevi, Heden och Slottskogen för att se på de härliga tävlingarna. Det blir mycket spårvagnsåkande och mycket promenerande. Det blir ungefär 10′ steg om dagen och det känns så klart i knät. Så jag får se när jag kan köra på med mina vanliga pass, jag vet ju att det krävs ett par dagars lugnare rörelse för att det ska släppa.

Men med tanke på hur bra det har känts de senaste veckorna så är jag inte orolig. Jag kan nu köra backsquat med medeltunga vikter och kan göra rätt så djupa power cleans. På passet i veckan vad det 4:or backsquat och jag jobbade upp till 55 kilo och gjorde 10×4 djupa power cleans (som egentligen skulle vara squat cleans för alla andra) på 30-35 kilo. Riktigt gött :)

Så, nog med rapporterandet för den här gången. Magiska tejpen is the shit! :D

Mera pass – så härligt!

Taggad , , ,

Små bra moments.

Hej fredag! Här kommer en lista på bra saker just nu.

  • En sån liten grej som att jag kan göra airsquats på morgonen utan problem, och kommer nu ner i ”below the knee”-höjd med höften nästan hela tiden.
  • Eller att jag kan vara på jobbet en hel dag och knät känns ganska okej hela dagen.
  • Att jag har kunnat träna på hela veckan riktigt bra och testat nya grejer med knät.
  • Hoppade mina första double unders igår. Brände av 40 stycken i ett svep för det var så skoj!
  • Det bästa med att det typ är tomt på jobbet är att jag kan lyssna på hur mkt poddar o musik som helst.
  • Funderar på att haka på en ny omgång med WLC, alltså livsstils o mat-utmaningen jag gjort förut. Men funderar också på om det bara är onödiga pengar för att göra saker jag redan gör. Jag borde inte behöva betala typ 30 dollar till nån hemsida för att den ska säga till mig att sluta småäta efter middagen på kvällarna.
  • GAMES HAR BÖRJAT! Fan va kul det är :) Älskar att se stjärnorna svettas och får flashbacks från förra sommaren då vi var o kollade på spektaklet live i USA.
  • Höll på att börja grina i morse när jag tittade på första heatet av tjejernas Amanda-event och såg Alethea Boon gå i mål och typ börja glädjegråta av lycka över att över huvudtaget kunna vara där och genomföra tävlingen (antar jag) efter hennes hälsensruptur förra året. Hon är fantastisk, #teamrehab-förebild. Hennes gråtglädje gick rakt in i hjärtat där jag satt med min frukost. Fin start på dagen.

Alethea Boon efter målgång på Amanda .45. Bild: @Crossfit på Insta.

 

För att få lite balans på det hela så kommer här några dåliga grejer:

  • Det regnar hela tiden.
  • Camille var tvungen att bryta Games efter första dagen pga skada :(
  • Jag köpte precis krämer o hårgrejer för typ 1000 kr. Sjukt.
Taggad , ,

Det bästa med rehabträning

Det senaste året, eller 1,5 år snart, har varit väldigt annorlunda träningsmässigt för mig. Nästa allt har handlat om rehab, att lyssna på kroppen och att träna smart, det finns alltid någonting du kan göra. Det är en utmaning både mentalt och fysiskt. Den mentala biten är nog den som är tuffast. Att hålla disciplinen, att inte ge upp, att inte tappa drivet, att tro på processen.

Fysiskt är det svåraste att hela tiden hitta rätt i träningsupplägget. Jag vill hela tiden göra så mycket jag kan trots min läkande skada, för jag älskar att träna. Jag älskar känslan av att använda minn kropp och hela tiden bli bättre och starkare. Det är det som är mitt ”varför” när jag frågar mig själv varför jag håller på o sliter med det här knät hela tiden. För att jag vet hur mycket jag älskar att ha en hel och frisk kropp som är redo för vad som helst och som klarar av allt jag vill kunna göra. Och jag vill komma dit så fort som möjligt.

En timma yoga, springa en mil, lyfta 120 kg, köra crossfit, rida, galoppera i skogen, hoppa en bana, klättra, spela badminton, spela beachvolley, anmäla mig till nåt knasigt hinderbanelopp… eller bara kunna gå till boxen när jag vill och nöta snatch-teknik.

Det är mitt ”varför”.

Att behöva gå igenom den här rätt långa rehabperioden som det till slut kommer bli, antagligen nästan 2 år beroende på hur man räknar, är dels en av de svåraste grejer jag gjort men också, klyschigt nog, en av de bästa grejerna jag gjort. För herregud vad man lär sig mycket hela tiden! Dels för att jag tar hjälp av duktiga tränare och treapeuter omkring mig, men dels för att jag måste jobba med min inställning och lära känna min kropp varje dag.

Varje dag måste jag välja att göra min morgonrutin, som numera är mer yoga-liknande än ren knärehab. Varje dag måste jag känna efter vilken nivå knät är på och bestämma min träning och vardagsaktivitet utifrån det. Jag måste kunna lägga upp min träning själv med hjälp av alla de övningar och råd jag fått och göra smarta beslut och prioriteringar beroende på vad jag ska göra resten av dagen, eller imorgon.

Visst, jag hade säkert kunnat göra hälften så mycket och bara köra på. Men jag vill känna att jag gör det bästa jag kan utifrån mina förutsättningar.

Jag har funderat lite över varför den här disciplinen ändå känns ganska lätt för mig när det gäller rehab o träning, men att jag har svårare att applicera den på tex mitt jobb eller andra projekt i livet. Kanske har det att göra med att jag får så snabb feedback på just min träning, där märker jag ganska fort om jag tänker rätt och får svar. I min jobbvardag går allting mkt trögare, det är så många andra saker som spelar in och påverkar. Man kan ju inte bara köra på där, för det är inte bara mitt område det påverkar. Visst, det kanske är lite ursäkter också… Det är jobbigare att svårare att driva projekt i en miljö där jag inte kontrollerar allt. Såklart.

Ibland, när jag typ står o filosoferar i tandborstningen på kvällen, kan jag önska att jag hade samma engagemang i fler områden av mitt liv. Fast…. då vet jag inte om min energi hade räckt till. Är det inte så folk kör slut på sina batterier? När de vill ge lika mycket av sig själv precis överallt, ska vara den perfekta personen och leva upp till påhittade förväntningar hela tiden… Så det kanske inte är så dumt ändå, att vissa delar av livet bara få flyta på med lagom mycket utmaning, medan andra delar får en att pusha och testa vad man klarar. Jag antar att det kommer skifta lite efter hand som tiden och livet byter fokus.

Det där berömda balans-tänket. På något sätt jämnar det liksom ut sig i slutändan ändå.

Katrin Tanja Davidsdottir – mitt Spirit Animal :) En sån otrolig förebild när det gäller hårt jobb, fokus, glädje och inställning.

 

Motivation, mål o motgångar

Tillbaka på jobbet igen efter 3 veckors semester som var riktigt härliga. Knät har gillat läget nästan hela tiden och jag har kunnat ta ett par steg framåt i rehabstegen. Men med det kom också lite hybris… Så jag åkte iväg på utflykter flera dagar i rad och trodde jag skulle klara det galant. Men det det gjorde jag inte, vilket har lett till att jag har fått ta det vääääldigt lugnt i typ 4 dagar nu. Jag har cyklat på gymmet, gjort lättare övningar och vilat, vilat, vilat, och det är först idag som knät börjar kännas lite okej igen. Jag är så frustrerad över att det blev så här. Jävla promenader liksom!

På ett sätt känns det som om jag sjabblade bort en hel veckas rehabträning som jag nu inte kunde göra och att jag missat massa bra träning. Man kan också se det som att jag testade knät och vet var gränsen går. Kanske hängde den här reaktionen ihop med att jag stegat upp rehaben, börjat med små korta löpningar, gör mer hoppövningar och tyngre knäböj. Efter en push framåt kommer ju ofta ett litet bakslag, egentligen är det inget konstigt.

Men jag blir väldigt påverkad i humöret av det. Jag blir ledsen över att knät inte pallar och jag har svårt att se hur jag ska nå mina mål som ligger där långt framöver. Jag längtar till vanlig träning. Jag längtar till crossfitpass, löpning och tyngdlyftning. Jag längtar till och med efter en jävla burpee box jump-wod. Jag längtar efter variation.

Och när oron tar för mycket plats i tankarna så funderar jag mycket på hur jag kommer tackla allting om jag inte blir så bra som jag har hoppats på. Tänk om knät alltid kommer vara känsligt och om jag alltid kommer behöva anpassa mig lite grann.

Mitt mål är såklart att inte ha några begränsningar och det är det jag fortfarande försöker ha siktet inställt på. Det ska gå. Det är en lång bit kvar dit, men det kommer gå bra.

Jag vet att jag egentligen bara behöver ett riktigt bra träningspass för att känna motivationen på riktigt igen, och känna att träningen ger mig den där sköna glädjen igen. Jag får väl ta en skitvecka och hoppas att det hjälper… Lita på att vilan och lätta övningar är det som hjälper knät att läka.

Oftast tycker jag att det är fint när folk frågar hur det går, men vissa dagar när allting inte är på topp så vill jag inte så gärna prata om det. För jag vill inte säga att det inte går så bra just nu, för då blir det liksom sant o fastnar i hjärnan. Jag vill inte sätta igång den negativa spiralen, den går igång så lätt ändå… Så det händer att jag bara ler o säger att det går fint, trots att jag har några dåliga dagar.

4 månader och 10 dagar har gått sen operationen och jag ligger helt i linje med vad som är en normal utveckling. Jag har allt mellan 2-6 månader kvar beroende på hur man ser det. Så det finns liksom inga orosmoln på himlen. Det finns bara några dåliga dagar.

Jag kan det här.

Taggad , ,

Hopp å skutt å spring!

Den här veckan når jag 4 månaders-strecket. Det känns fint. Jag är på väg ordentligt liksom.

4 månader är på väg mot ett halvår. Och det här med semester är det bästa som har hänt knät. Den stela känslan har försvunnit helt, jag kan gå mycket bättre. Jag kan öka på mina rehabpass och göra dem tyngre. Jag behöver bara träna en gång om dagen och gör framsteg hela tiden.

Så jäkla skön känsla!

De senaste 2-3 veckorna har det rullat på så bra. Numera gör jag knäböj med vikt, jag gör utfallssteg med vikt, jag hoppar höga jämfotahopp, skridskohopp och på ett ben. Jag gör tyngre grejer för baksida lår och klarar av tyngre enbensövningar. Jag har fått klartecken att påbörja löpning lite försiktigt och jag får hoppa hopprep.

Jag kan utan problem göra riktigt jobba konditionspass med cykel, roddmaskin o skierg på gymmet. Det känns nästan som att jag tränar som vanligt ibland :) Förutom då att jag fortfarande inte gör några snabba explosiva grejer… och jag har inte börjat testa tyngre grejer med skivstången.

Men jag är sugen på att testa lite. Som du nog förstår så börjar jag närma mig att kunna gå in på vanliga pass igen. Jag har nog allt ett par veckor kvar… Men det är inte långt borta! Och det känns ju ganska otroligt :) att det plötsligt har gått så fort!

Eller känslan är att det har gått fort i alla fall. Men det har ju trots allt gått 4 månader nu. Jag kommer få hålla på att testa saker hela tiden nu, backa lite, pusha lite. Bara gå på känslan i knät och hur ont eller jobbigt det är för knät. Rehab-Jessica går på semester nu så jag får klara mig på egen hand i en månad nu. Ska bli kul att se hur långt jag har kommit då.

Det jag har lite problem med nu annars är att knät är väldigt känsligt med vilka skor jag går i. Funkar inte så bra med sandaler o ballerinaskor, och självklart, absolut inga klackar. Jag har fortfarande inte hela rörligheten och jag kan inte sitta på huk särskilt bra eller någon längre stund. Jag kan gå promenader, men om det blir längre sträckor måste jag ta en vilodag efteråt.

Men trots de där svåra grejerna så känns det som sagt väldigt bra och jag gör framsteg hela tiden. Så jag väljer att tänka mest på det. Uppåt, framåt! Nu ska här springas!

Taggad ,

Knät testar Gotland

Fick räkna efter i kalendern nu för det känns som om det var en hel evighet sedan jag hoppade runt på kryckor, men hur som helst så fyller knät 15 veckor på onsdag. Och det är ju ändå en bra bit på väg tycker jag. Eller halvvägs kan man säga, om man nu räknar med att det tar ungefär 6 månader att komma tillbaka till något sorts normal-vardags-läge med knät.

Jag måste påminna mig själv ofta om att allting går enligt plan och att jag ligger i fas. För jag tycker det går vansinnigt långsamt och jag kan dra en och annan svordomsharang för mig själv på morgonen när jag ännu en dag stiger upp ur sängen med ett knä som behöver sin morgongympa för att fungera bra.

Allt är som det ska. Frustrerande men får ju vara glad för det ändå.

Förra veckan var jag på Gotland med ett gäng kollegor. Jag hade aldrig varit där förut och ön visade sig från sin bästa sida med underbart sommarväder och en småstadskänsla där högsäsongen inte dragit igång och många var lite nya på jobbet. Eller inte så hade de inte öppnat alls. Så det var lugnt, ganska tyst och väldigt trevligt. Det var självklart en hel del människor där, men det var inte direkt någon trängsel…

Som turist i Visby så går man. Man promenerar något alldeles otroligt mycket. Och knät hängde på rätt bra, till en början. Första dagen kämpade jag på, bet kanske ihop lite för mycket. När jag utmattad la mig i sängen på kvällen stod mobilens stegräknare på ca 12 000 steg. Jag fick lite panik, för jag hade inte fattat att det blivit så mycket. Min nivå just nu i vanliga fall är omkring 7-8000 steg. Jag hade misshandlat knät rätt ordentligt.

Dag två började med lite försiktig uppmjukning av knät i hotellgymmet. Det tog ett antal reps innan jag kunde räta ut mitt stackars ben, men det gick och det kändes under omständigheterna okej. Den här dagen skulle vi åka bil ner till sydspetsen, så mindre promenad o mer bil tänkte jag. Ha! När jag denna dag landade i sängen så stog räknaren på nästan 11 000 steg. Alla små stopp vi gjort på vägen hade visst blivit jättemycket steg ändå.

Så nu fick jag leva med ett syrligt, lite svullet knä som tyckte synd om sig själv o bara ville vila. Vi åkte hem ganska tidigt dag 3, vilket var en himla tur. Jag hade inte klarat en dag till. Lyckades ändå få till lite uppmjukande gympa på kvällen när jag var hemma igen. Men sedan blev det så mycket vila jag bara kunde resten av hela förra veckan typ. Bara lite mjuka, cirkulationsövningar för att få tillbaka range of motion.

Igår söndag var första mer ordentligt passet jag kunde göra. Knät kändes bra igen, ingen svullnad och ingen smärta. Såååå skönt! Det här med att testa gränser är inte så himla bra alla gånger, speciellt inte när det leder till att typ en hel veckas träning försvinner.

Men jag kommer garanterat åka tillbaka till Gotland, underbart ställe! Så mycket att se och så vackra miljöer, roliga restauranger och passionerade människor.

Taggad , ,