Kategoriarkiv: livet

Shitty 2017.

Känner att jag behöver göra någon sorts jäkla årssammanfattning. Men problemet är att jag har dåligt minne. Så vi får se hur det här blir. Ska försöka ta hjälp av att backtracka mitt twitterflöde o instagram, så kanske jag kan pussla ihop ngt vettigt ändå.

Januari: På twitter verkar jag ha varit lika januaridepp som vanligt. Går på dåliga dejter, äter chips, tränar ben så det står härliga till inför väntande operation. Får lite hybris o anmäler mig till Crossfit Open. Är måndagsskör. Binge-tittar på ”New Girl” och har en seriös jävla crush på Nick. Har en låt av Linnea Henriksson som themesong, vilket antagligen är något ganska deppigt. Det verkar som om hjärnan liksom skrumpnar ihop lite.

Februari: Jag tränade på. Satte lite nya pb’n i 1×4 backsquat, det var ju kul. Preppade massa inför Open, älskade träningen lite till. Jag gick trädgårdsutbildning på jobbet och lärde mig se skillnad på olika buskar, som bara var pinnar mitt i vintern. Läste en bra bok, Det mörka nätet, läs den! Jag trasslade med sjukvården och försökte få styr på det här med operationstid. Var lite förkyld, som man ju är i februari. Satte ännu mer fart på min benträning med hjälp av lite pt-timmar. Open drog igång o 17.1 var en vidrig historia. Som vanligt.

Mars: 17.2 och 17.3 snurrade på och jag lyckades ändå ha ganska roligt med Open i år. Kanske pga att jag inte kunde slutföra alla wodarna. Dags för knäoperation! Stor milstolpe det här året. Jag var så nervös innan, och jag har väl fortfarande lite samma känsla på ett sätt. Jag tränade min sista fulla träningsvecka. Sedan sjuksäng, soffhäng och smärtstillande. Kom på att jag inte kunde äta morfintabletterna utan fick nöja mig med en panodil-cocktail. Låg i sängen o längtade efter att kunna böja mitt ben, märklig grej det där… hur det liksom kliar i musklerna, men det är helt omöjligt att böja. När jag backtrackar nu o läser mina tweets från de där veckorna har jag redan förträngt exakt hur stillasittande och långsamt livet var då. Och hur mkt det kändes som att benet skulle sprängas när jag var uppe o gick. Och hur svinigt jävla ont det gjorde i stygnen. Mars var konstigt nog även en månad för dejting, men ja… resultatet av det blev lite blandat.

April: Allt hemmasittande tär på humöret ordentligt. Kämpar på med min rehab, den där böj-å-sträck-fasen var inge kul asså… Men här någonstans började jag kunna gå tillbaka till Göta o köra lite vanlig styrka för överkroppen, lyckan! Men när man är hemma mycket, så tänker man mycket och jag lyckades röra till det lite för mig privat, men, men… det är ju lite det jag gör hela tiden. Hoppade runt på mina kryckor när jag var utomhus. Bokade resa till Kilimanjaro. Som man ju gör… suck. Gick på Moneybrother-spelning för att få in lite energi i kroppen.

Maj: Det går lite trögt med rehabbandet och jag är såklart otålig o blir på dåligt humör när det inte går spikrakt framåt. Tappat alla mina benmuskler o har fått ett litet fågelben. Mitt twitterflöde avslöjar inte så mycket annat, så jag är inte helt säker på vad som hände privat. Kollar på The Affair och Handmaids tale. Tappar en hel påse med flaskor från Systembolaget i en stentrappa, det var lite sorgligt. Jobbar nog som vanligt igen.

Juni: Känns inte som någon särskilt händelserik månad det här heller. Men jag är på Gotland med jobbet, det var mysigt. Jag promenerar lite för mycket. Har för mig att jag dejtade en hel del, utan resultat som vanligt. Firar en lugn midsommar med barnfamilj och ösregn.

Juli: Semestermånad! Hade en helt oplanerad semester som jag tog dag för dag. Knäböjer med lite vikt för första gången! Springer för första gången! Semesterträning är alltid skönt. Har för mig att jag var rätt duktig på att åka ut till havet o sola o bada så fort det var hyfsat väder. Men knät begränsade mig en del, så några långa utflykter o äventyr blev det inte direkt.

Augusti: Födelsedagsmånaden som flöt förbi. Jag utmanade knät mer, började prova att gå med på vanliga crossfitpassen igen för första gången, väldigt härligt! Dejtade återigen snubbar som inte blev nåt av. Som vanligt. Känner att jag nog inte behöver skriva det där mer… Börjar kolla på Walking dead igen. Evighetsserie. Men jag älskar den. Äntligen Crossfit Games, på ny plats o med nya tävlingsmoment. Jag springer tydligen 400 m igen och kan snatcha över 30 kg,

September: Ja, jag måste väl börja skriva om det här nu. Pappa hade varit lite sämre hela sommaren, men gjorde ändå en strålbehandling i aug-sept som tog väldigt mycket kraft. Han återhämtade sig inte som han brukar och blev i princip sängliggande. Men jag inser nog inte hur illa det faktiskt var, det gjorde nog ingen av oss. Men jag tror att han hade vetat ett tag… att det inte var så lång tid kvar. Jobbar på, tränar. Kan springa 2 km! Går på dejt. Ställer till det. Blir besviken. Repeat. Kan springa 3 km! Tur att någonting funkar i alla fall.

Oktober: Plötsligt blev allting suddigt här. Dagarna bara gick och jag har svårt att hålla i sär när saker hände och inte hände. Pappa blir inte bättre. Jag hälsar på honom när jag kan och orkar. För det är jobbigt… han är inte sig själv. Lite förvirrad. Vi pratar en del om det i familjen, att han har blivit mkt sämre. Det händer lite andra grejer också i mitt liv, som gör att allting havererar och jag får lite för mycket att hantera på egen hand. Men det vill jag inte fläka ut här. Sover dåligt, inte så konstigt kanske. Pratar med pappas läkare som meddelar att det inte är långt kvar nu. Det handlar om dagar, kanske vecka. Att få det samtalet är helt sjukt overkligt. Att sitta o vaka vid hans sida är ännu mer overkligt. Allting blir ju konstigt. Allting tappar betydelse. Vad håller man på med i livet egentligen? Sådant går man o funderar där i väntan på döden.
Hostan han hade den där sista tiden sitter fortfarande kvar i minnet, och jag kan reagera jättekonstigt när jag idag hör ngn som har en riktigt illa hosta. Han kan inte prata pga inflammation i tungan. Han är så förvirrad. Sover nästan hela tiden. Får lugnande. En kväll åker jag hem vid 12-halv 1, för att sova några timmar. Jag säger godnatt och hälsar att ”vi ses ju imorgon”. Klockan 3 den natten ringer telefonen och sköterskan berättar att pappa har dött. Jag åker dit. Han är fortfarande varm, men borta. Det är så läskigt. Lever med dagliga gråtattacker tiden efteråt. Huvudvärk. Otroligt tankspridd hjärna. Men succesivt och utan att man märker det så kommer man tillbaka till det vanliga livet igen.

November: Veckorna fram till begravningen segar sig fram. Samtidigt som det går jättefort och det är tusen grejer att fixa. Jag får bla utbrott på gubben på begravningsbyrån. Stressnivån når någon sorts all time high dagarna innan begravningen. Jag fattar inte hur jag pallar. Vi har börjat röja i huset också, så varenda helg är en jävla tidsresa och jag hittar mina gamla dagböcker. Jag får en ordentlig reality check när jag läser dem, speciellt de som är från tiden på högstadiet o en del på gymnasiet. Jag var ju helt hopplös!! Herregud! Jag lyckas ändå hålla igång träningen bra och jag kan köra crossfit nästan som vanligt med några undantag. Får lite hybris och anmäler mig till en lagtävling i boxen, RX-klassen till o med.

December: Ja, den här månaden är ju inte slut än. Men än så länge har den bjudit på högt o lågt. Crossfit-tävlingen gick oväntat bra och det kändes så otroligt härligt att få ösa på lite igen, även om det fortfarande är grejer jag inte kan göra. Fortsätter röja i huset och blir väldigt påverkad av det märker jag, helt slut mentalt. Funderar mycket på hur det kommer kännas att sälja huset. Blir sentimental över typ ALLT och har svårt att göra mig av med grejer. Huset är så fullt med grejer så det känns helt övermäktigt att vi ska få styr på det där… Jag är så otroligt trött på att behöva rodda så mycket grejer. Är väldigt stressad över resa i februari också, och det känns tråkigt att jag är det. Orkar inte ta tag i någonting, men tvingar mig ändå. Killar är som vanligt bara massa problem och relationer gör mig bara ledsen just nu. Allting känns fel i magen. Jag hoppas att det bara är en tillfällig period. Det är ju drygt en vecka kvar på den här månaden….

…och summan av kardemumman: 

2017 blev visst ett ganska skitigt år det också. Trodde att jag hade nåt något sorts rekord förra året, men näe. Livet levererar ett mörkt år till. Hoppas att jag får tillbaka det här någon gång, allt man har stått ut med o tagit sig igenom. All längtan efter något bättre o härligare. Längtan efter något nytt. Det tar liksom massa energi att gå o hoppas på något annat. Jag vet att jag borde bli bättre på att uppskatta nuet och bli tillfreds med min situation, men fan heller…. jag vill inte vara nöjd med det jag har. Jag måste fortsätta sträva mot det livet jag faktiskt VILL ha.

Nästa år hoppas jag på äventyr, ny lägenhet, kärlek och ljus i horisonten. Så. Moving on.

 

Annonser
Taggad , , ,

Livet hände.

Ja, vad fan ska jag säga. Jag kämpade på med mitt lilla liv i godan ro. Vardag as usual. Plötsligt märker vi i familjen att pappa blir sämre och att han är väldigt, väldigt trött efter den strålbehandling han gjorde i september. Han är sängliggande hela tiden. Sen ringer sjuksköterskan och läkaren från hemsjukvården och säger att läget är allvarligt nu, alla tecken tyder på att han inte kommer finnas kvar så länge till.

Då står man ganska handfallen. Med telefonen i handen. Och så måste man ringa o berätta för resten av familjen. Att 10 års sjukdom nu plötsligt ska få ett slut. Det tillstånd av återkommande behandlingar, biverkningar, upp- och nedgångar som blivit vardag på något sätt under så många år plötsligt blivit så allvarligt, att energin tagit slut. Att cancern till slut vunnit den här matchen.

Kära pappa. Jag saknar dig något så förfärligt.

Jag vill inte sitta här och skriva i detalj hur den där sista veckan var, för den innehöll så många otroligt jobbiga stunder. Och minnesbilderna från allting ligger så väldigt tydligt kvar hos mig ännu. Jag slår bort dem fort när de dyker upp och jag vill inte tänka på de där sista stunderna. Jag försöker ersätta de bilderna med bilder från förr i tiden när pappa var närvarande och en vanlig person. När han drog knäppa pappaskämt. När han satt o spelade Tetris så länge så mamma blev helt vansinnig. När han satt på en sten i trädgården o drack en öl efter att han klippt hela gräsmattan.

Eller när han kom hem och hade köpt en VIDEO till oss precis innan jul någon gång i slutet på 80-talet (?), lyckan!!! Eller när vi kopplade in vårt första MODEM i huset och surfade på nätet för första gången. Pappa kunde fixa sånt. Han läste alltid morgontidningen länge och löste alla korsord.

Sånt försöker jag komma ihåg så mycket jag kan. Visst, sjukdomen blev ju en stor del av hans liv också, men den allra största delen var faktiskt hans friska liv.

Det är så vansinnigt svårt allting nu. Eller så här – jag lever min vardag som vanligt. Det är ganska enkelt. Men jag lever min vanliga vardag med ett lager grå sorg som ligger som en heltäckningsmatta som tränger sig in i varenda hörn av hjärnan. Jag får nästan aldrig vara i fred och bara vara. Så fort det finns lite plats över kommer bilderna och tankarna. Pappa är död. Och minnesbilderna från den där sista veckan.

Jag gräver ner mig i jobb och jag tränar för att få paus i tankarna. Det är skönt. Jag distraherar mig också med fjantiga konversationer i sociala medier, gulliga filmer på hundar och oändliga timmar netflixande. Men det är ju mycket annat praktiskt som ska fixas runt pappas bortgång, så jag blir ständigt påmind. Det är så mycket grejer jag får göra för första gången nu och så mycket grejer jag inte har en aning om hur det går till. Vuxenpoängen hopar sig och det är jättekonstigt. Eftersom mamma o pappa var skilda sedan många år så är jag o syrran de juridiska personerna som ska ta hand om allt, och det skapar också en ny dynamik i familjerelationerna. Men än så länge går allt bra, det är bara väldigt ovant och konstigt.

Jag vill så klart inte förtränga eller glömma bort helt, men jag ser fram emot när tiden har gjort sitt och lagt minnesbilderna lite längre bak i mappsystemet så att säga. Men fram tills dess kommer det fyllas på med fler jobbiga minnen… Och fler tårar om kvällarna.

 

Taggad

Grattis på 8-årsdagen, bloggen!

Tänk att den har hängt med så länge. Jag hoppade mellan plattformar där i början ett tag, så det är nog så att jag har varit med blogg längre än 8 år. Om jag backtrackar här så finns det migrerade inlägg från 2007, men let’s not go there…. Det är mest olika former av ångest. Mycket tentaångest och mycket singelångest.

Jag är en otroligt oregelbunden bloggare, det ska man ha väldigt klart för sig, haha! Men behovet har alltid funnits, även om jag blivit väldigt mycket mindre privat än vad jag var i början. Men det är ju lite så det funkar med internet. I början hällde jag ut mitt hjärta lite överallt, blev lite trampad på, kröp tillbaka och låste inlägg o höll på. Och numera, sedan ett antal år tillbaka, så skriver jag mest om sånt som bara berör mig själv. Visst var det skönt att ha en helt ocensurerad ventil en gång i tiden, men det håller ju liksom inte i längden. Folk älskar att missförstå.

Så därför handlar det mesta här om ganska harmlösa saker, som träning och vardagliga saker.

Men det är stora saker på gång i mitt lilla liv. Äntligen ska knäoperationen bli av! Det blev inte alls som jag hade tänkt och min plan som jag var så övertygad om att följa fick slängas åt sidan nästan direkt. Tyvärr. Det blir ingen specialklinik, det blir inte någon grym knäexpert :( Det blir vanliga allmänortopeden på stora sjukhuset. Jag tror säkert att de kan sin sak, men jag hade hoppats på något annat.

Anledningen till att det blev så här är att jag råkade ut för vår härliga oberäkneliga sjukvård helt enkelt. Blev först utskrattad när jag försökte få min operation flyttad till knäexperten, fick ett prel. datum på stora sjukhuset, som sedan flyttades plötsligt, och sedan blev jag hänvisad från en telefontid till en annan… som sedan ställdes in pga sjukdom. Suck. De kan det här med att trolla med en ordentligt inom sjukvården asså. Man är helt bortkollrad. Så plötsligt ska jag opereras nästa vecka. För nu finns det ingen mer telefontid för att försöka ändra på det. Tänk om resten av samhället hade funkat så… Men jag ska vara glad o tacksam antar jag.

Det känns nervöst och lite ångestfyllt. Att det här är sista veckan jag kommer kunna köra för fullt på väldigt, väldigt länge. Jag ska njuta av vartenda pass och älska den där jävla skivstången vid varenda tungt lyft. Aldrig ta det för givet.

Det blir ju en sån konstig kontrast – ena dagen vara som vanligt o träna som vanligt, nästa dag gå på kryckor o inte få göra någonting tungt på ett bra tag med benen. Men jag vet vad jag ger mig in på. Jag är the fucking queen of knärehab och känner min kropp. Så det här ska gå bra. Det måste gå bra. Jag har som mål att kunna vara med på Open nästa år. Ta revansch och fira mitt knä :) Fram tills dess får jag sätta upp delmål när det passar. Jag hoppas att läkningen ska gå fint och att jag ska få något för all den här jäkla rehabträningen och övrig benträning jag gjort fram tills nu. Det måste ju förbättra mina odds på en bra återhämtning tänker jag. Annars är det bara för orättvist.

Så, följetången om mitt lilla knä får ett nytt kapitel nu och jag tänkte dokumentera det i bloggen för att själv kunna se att jag gör framsteg. Jag vet att jag kommer behöva det när det känns som kämpigast och allt jag vill är att kunna springa, hoppa o skutta.

#teamrehab ett år till.

Och typ 8 more years för bloggen kanske? Haha!

 

Taggad , , , ,

Förkylningen gör min gnällig. Sorry.

Ringde till operationskoordinatorn (världens längsta ord??) på ortopeden idag. Har tydligen fått ett preliminärt datum. Slutet på mars. Jahapp liksom. Men som hon i telefonen sa ”-Det är ju sportlovsveckor nu och då kommer det ju en hel del operationer.”…. ”okej”.   Så, som det är nu, om de håller ungefär det datumet som jag fick så kommer de klara vårdgarantin för mig. Hm. Min tanke var ju att de inte skulle göra det, och att jag då skulle be dem skicka mig till den specialistklinik som jag egentligen vill komma till. Men… vad gör jag nu då om det inte blir så? Jag nämnde lite försiktigt för kvinnan i telefonen att jag hade velat bli skickad till en specialist istället. Hon började tok-skratta rakt ut o ba ”Men, alla här är specialister!!” (med undertonen: ”Lilla gumman, nu är du allt bra dum i huvudet.”). Så lite slokörad tackade jag för hjälpen och la på luren.

Jag är så orolig för att det inte blir som jag har tänkt. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra för att få som jag vill. Tänker att jag avvaktar ett par veckor till och kollar läget igen sen…. och att jag då ska ha en plan för hur jag ska få dem att skicka mig till det här andra stället. Så jag ska gå runt o ha lite ångest över detta tills dess. Tack,tack.

Annars då? Lägger lite för mkt energi på att ignorera att det är Alla hjärtans dag. Svårt att undvika när man jobbar med blommor, som ju är en ganska viktig del av den här dagen. Men jag tänkte nog åka till stället som ger mig mest go känsla i magen – boxen. Förkylningen till trots. Det är bara lite snuva, så jag är ju inte nära döden direkt… Knät behöver rehabbas och jag behöver behålla min mentala nivå. Det här är fjärde dagen utan träning liksom, det börjar gå utför.

Och det här är fel dag att ligga hemma på soffan, pilla i sig choklad och obsessa över att telefonen är för tyst.

Andra saker jag har tänkt på: Att jag måste ta tag i lägenhetsletandet. En sån himla ”borde”-grej. Jag skulle behöva nån som gör det där åt mig. För det är som vanligt med saker jag inte riktigt vet hur man ska göra eller var man ska börja, som när jag skulle köpa bil. Jag tycker det är skitjobbigt att ge mig in i saker jag inte vet hur det går till, och det finns liksom ingen ”for dummies-guide” för såna här vuxna saker, för tydligen kan alla sånt här iaf. Bara av sig själva. Eller? Så jag skjuter sånt ifrån mig. Det löser problemet, förutom då att det ligger o gnager i bakhuvudet hela tiden. En kompis till mig sa åt mig häromdagen att det ju är världens roligaste grej att leta efter nytt boende! Jag såg helt frågande ut och fattade ingenting, det är ju så mkt beslutsångest och oro över ekonomi o massa jobbiga saker. Så, det kan hända att jag hade lite fel approach till hela grejen.

Såatteh… ni kanske märker att jag skulle behöva köra ett ordentligt jävla träningspass som golvar mig. Få fart på lyckokänslorna igen. Jag är så gnällig!

Men, hoppas ni har en fin dag hörni!

sad-puppy

Sad puppy-day.

Taggad , ,

Magkänslan.

Jag har börjat på det här inlägget rätt många gånger de senaste veckorna. Men det blir aldrig riktigt bra. Jag behöver inte berätta massa saker eller ventilera. Jag vill bara få ut något.

Senaste tiden har varit jobbig, gråtig och krävande. Men samtidigt har det också infunnit sig en ny säkerhet, en ny syn på saker. Nya prioriteringar och omvärderingar av både mig själv och andra. Jag försöker gå tillbaka till min grund och kärna.  Jag kände att jag glidit iväg åt ett håll som var destruktivt och att jag inte var inkopplad riktigt. Glappkontakt mellan tankar o känslor liksom. Energilös.

Jag har fått mer innehåll i livsryggsäcken. Jag har funderat, fått berätta min upplevelse och fått svar som gjort att jag fått en ny vinkel. Återigen har jag nedvärderat mig själv, det går så ljudlöst och utan att jag tänker på det. Plötsligt befann jag mig där igen, helt av egen tankekraft. Det är helt automatiserat i hjärnan och jag missar alltid att se mönstret, tills det är för sent, och jag har tappat motståndskraften.

 

Jag går o funderar på hur lätt jag kommer falla ner igen i den där gropen, där jag bara lyssnar på andra, värderar mig själv utifrån vad andra tycker o tänker. Att jag alltid tar på mig all jävla skuld. Min magkänsla har aldrig, aldrig, aldrig haft fel. Ändå så har jag tvivlat på den så många gånger, men det visar sig typ alltid att känslan var rätt i efterhand. Det är en sån himla konstig grej det där.

Nu känner jag faktiskt att jag kan möta människor med lite rakare rygg. Lite öppnare hjärta, fast samtidigt ett försiktigt hjärta. Jag vill ge människor jag möter en lugnare, tryggare känsla, med mer eftertänksamhet. Samtidigt som jag alltid ska lita på den där magkänslan, och agera om jag behöver. Jag ska välja. Och jag ska tycka och känna. Jag ska ta mig tiden.

 

Grejer jag vill göra i år:

Styra upp mitt balkongodlande

Förra året hade jag stora förhoppningar på mina frösådda små växter. Men… det blev inte särskilt mycket av dem. Dels så blev det typ översvämning i krukorna stup i kvarten pga Svensk Sommar de Lux. Men märkligt nog brändes även en hel del sönder av för mycket sol, kan inte riktigt förklara det på annat sätt. Och sen var det lite för kallt för att sockerärtorna skulle ta sig. Och jag hann inte njuta av några luktärtor för dels så blommade de knappt o sen var det inte många dagar som var tillräckligt fina för balkonghäng om jag ska va ärlig. De blommor jag köpte färdiga o planerade ihop i lådor o krukor blev däremor jättefina. Petunior är så tacksamma!
Årets satsning ska bli på att förodla, både örter, lite grönsaker och kanske blommande. Hitta sorter som tål mycket sol. Komma på något som gör att växterna inte drunknar (större hål i krukorna?). Göra fina arrangemang på balkongerna (jo, det är ju faktiskt 2 st) och hoppas på en fin vår o sommar som tillåter att man kan sitta ute mer.

Och hela den här grejen har ju också en hel del att göra med att jag ju numera jobbar inom blomsterbranschen så att säga. Så jag vill ju se om jag har lärt mig nåt av att sitta o greja med texter om fröodling o pelargoner hela dagarna :)

Bli bra på handstående

Jag ska rivstarta terminen med en rolig kurs i handstående hos Elaine. Ser mycket fram emot detta. Jag tror att det kan ge mycket i andra delar av min träning. Dels att jag helt enkelt kommer stå på händerna mer o alltså blir starkare i kroppen i största allmänhet. Ser fram emot att mina (redans rätt stora crossfitbyggda-)trapezius kommer nå nya höjder, haha! Axlarna kommer nog också gilla läget. Det enda jag är lite orolig för är handlederna. Men sen ser jag även att det här kan hjälpa till i mitt mission att kunna göra handstand pushups utan att typ dö. Både skräckdöden och bruten-nacke-döden. Jag tror ju fortfarande att jag typ är för tung för att göra det där…
Jag har redan satt igång lite o tränat på att stå, jag gör 5×30 sek med 45 sek vila emellan än så länge. Det artar sig. Och i söndags hjälpa Emma mig att stå lite fritt på golvet. Roligt!

handstand

Ha en avslappnad atityd mot Open-säsongen

Herregud. Det här är det allra svåraste. Open-veckorna är så ångestframkallande och det har ju inte gått så bra när det gäller den mentala biten mina två tidigare år. Det har alltid funnits thrusters att bryta ihop över, och förra året gjorde ju HSPU o MU entré mitt i wodarna och ställde till det för mig. Jag vet ju liksom att jag inte klarar Open RX. Det kommer inte bli någon surprise när det kommer 10000 hspu o mu i wodarna redan från start. Och jag tror iofs inte att det är de wodarna som kommer trolla i huvudet på mig, utan det är de andra. De där thruster-rodd-burpees-marathon-wodarna som varenda år knäcker mig. Det jag vill kunna tänka efter en sån där helvetteswod är ju inte ”herregud, vad dåligt det gick, jag är sämre än alla andra någonsin.” utan mer ”Shit, vad jobbigt det var, vad skönt att det är över, den behöver jag inte göra igen.”. Inte så mycket värderande, utan bara göra det som vilken annan wod som helst.

Jag har funderat en del på om jag ska registrera mig o betala eller bara flyta med o inte regga. Jag vet ju att det bidrar en hel del till spänningen att vara reggad och sitta där o uppdatera appen i jakt på placeringar hit eller dit. Men att inte vara reggad känns också lite tråkigt. Jag tappar liksom min statistik över åren. Lite som att nu när man har börjat måste man ju fortsätta…

Well, well… Inte direkt mål för året eller så. Men vi får se hur det går.

Taggad , , ,

Årssammanfattning 2015

2015

December blev en usel bloggmånad får man ändå säga. Jag har haft tid, det är inte det. Jag har bara inte haft någon inspiration what so ever. Allting som jag har tänkt att ”det här kan man kanske skriva nåt om” har sedan förintats av mig själv som helt meningslöst o ointressant. Typ. Så det har liksom inte blivit några inlägg. Borde ju definitiv skriva ett inlägg om tävlingen vi hade på Göta innan jul… men, ja, vi får väl se om jag får ordning på det.

Här kommer istället en liten allmän årssammanfattning, högt och lågt om 2015.

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut? Gick i simskola o lärde mig simma frisim o göra voltvändningar. Tog tag i dumma beteenden hos mig själv pga vill att livet ska fungera. Åkte på roadtrip i Europa med pojkvännen. Placerade mig på pallen för första gången i en RX-tävling, visserligen bara i hemmaboxen och i en lagtävling, men ändå. Det kändes stort o fint o kul :)

Genomdrev du någon stor förändring? Hm. Förändringarna i år liksom bara hände… Men oj, vad det har hänt grejer när jag tänker efter.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, men ärligt talat så minns jag inte exakt alla. Facebookflödet kryllar ju av bebisbilder nuförtin!

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?  Den 1: maj och den 2:a juli. Årets sorgligaste dagar tyvärr.

Dog någon som stod dig nära? Jag räknar även djur till det här ”någon”… Jag förlorade så himla mycket det här året. Den 30:e april satte Zallys förlossning igång och vi fick ett föl. Men den 1:a maj fick hon somna in hos veterinärkliniken i Helsingborg efter att hennes lilla kropp inte orkade leva. Antagligen hade hon allt för svåra missbildningar, och hade inte fått något bra liv hur mycket vi än kämpat för hennes skull. Men sorgen… herregud… vi hade ju längtat så!

Den 2:a juli fick även Zally somna in då vi inte längre kunde ge henne ett friskt, smärtfritt och bra liv. Hennes ben var så trasiga, gamla skador som inte läkte och andra som tillkommit i o med dräktigheten och annat. Mitt hjärta gick verkligen i tusen bitar och det går inte en dag utan att hon fladdrar förbi i minnet. Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på alltihop. Hon var verkligen världens mysigaste o finaste.

10261128_675294649196278_725472210_n

<3

Vilka länder besökte du? Danmark, Tyskland, Österrike, Slovenien, Italien, Spanien, USA. Kul! Fantastiskt rese-år faktiskt, jag som har varit så himla dålig på att ge mig iväg har varit på massa härliga ställen 2015. Mest tackvare Marcel. Han är så grym på att fixa med resor :)

Bästa köpet? Oj. Svårt. Hm… Låter kanske väldigt ytligt, men min Marc Jacobs-väska som jag köpte i New York är helt grym! Jag älskar den. Gör min vardag så mycket lyxigare. Ett annat köp, som inte var mitt eget då utan Sofias, var ju nya hästen Halle Berry, vår nya lilla prinsessa i stallet. Hon är så söt, pigg och glad. Hon kommer utmana oss flera år framöver när hon ska uppfostras o ridas in, men förhoppningsvis främst ge oss massor av glädje.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Alla resor med Marcel. Han är verkligen världens bästa resesällskap. Och telefonsamtalet som berättade att jag fått nytt jobb.

Fil 2016-01-04 16 37 12

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016? Jag saknade känslan av att vara tillräcklig och tillfreds. Det där dumma samvetet som får mig att må så dåligt, bli ledsen och klankar ner på mig själv för att jag inte gör allt det där jag borde. Det finns ju helt oändligt med saker jag borde göra, jag kan inte hålla på så här. Jag vill bli av med den tyngden, eller i alla fall lätta bördan från axlarna. Inte döma mig själv och mina tankar så hårt.

Vad önskar du att du gjort mer?  Gjort mer egna projekt hemma. Jag blir liksom nedstämd när jag tanker på hur jäkla fort veckorna bara rusar förbi och jag hinner aldrig ta tag i några egna projekt på riktigt, för det kommer alltid andra saker i vägen. Jag bara jobbar, äter, tränar, sover och springer runt o fixar grejer som panikar hela tiden typ. Jag vill dona, göra i ordning, fixa, känna inspiration. Jag älskar ju att ha det fint omkring mig, då mår jag bra.

Vad önskar du att du gjort mindre? Fått ångest över mitt dåliga samvete.

Favoritprogram på TV? Om du med tv menar Netflix, Svtplay o allt sånt där annat play-igt… Så säger jag Homeland, Bron 3, Narcos, Sense8, House of Cards. Och så inser jag att jag inte kommer ihåg vad jag ser på på tv… har nog blivit ett antal serier till. Börjat se The Americans nu, riktigt bra!

Bästa boken du läste i år? ….det var det där med att komma ihåg vad man läser också. Men jag har läst ”Ebola”, Marcels andra bok, och det är bra. Läskig. Men bra. Och så gillade jag ”Innan floden tar oss” om Bangladesh och boken om Nordkorea ”Inget att avundas”.

Största musikaliska upptäckten? Zara Larsson har snurrat flitigt, liksom Petter men han är ju ingen ny upptäckt precis. 2014-års stora favvo Miriam Bryant höll ju fanan högt hela hösten också. Men bäst 2015 var ju helt klart Adele som ääääntligen släppte nytt. ”25” kommer följa med mig hela 2016 också.

Vad var din största framgång på jobbet 2015? Nytt jobb! Känns än så länge lite diffust, men spännande :) Vilken härlig känsla det är att lyckas ta sig genom nålsögat och vinna förstapriset – jobbet! Men innan det blev aktuellt så kände jag att jag tog ett par kliv framåt även på gamla jobbet i o med att jag jobbade med så grymma projektledare som fick mig att blir mer slipad och lärde mig nya grejer. Älskar när ett team kan få en att bli så mycket bättre! Har även haft det kämpigt tidvis, men det ordnar ju sig alltid. Oftast behöver man bara be om lite hjälp.

Största framgång på det privata planet? Att jag har försökt tänka på mig själv och prioritera mitt mående. Ibland har jag lyckats stå emot de där ”borde”-tankarna och gjort det jag velat o behövt egentligen. Och jag har så himla fin stöttning numera från min älskade pojkvän, som gör att jag vågar lyssna på mig själv mer.

Största misstaget? Att jag tar mig an för mycket. Och vill vara med på allt och göra allt. Hela tiden. Vilket gör att det ofta blir lite halvhjärtat på alla håll för att jag inte hinner engagera mig helt hundra.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? De ledsna stunderna var ännu ledsnare. Men jag tror också att de glada stunderna var ännu gladare. Så… hmm..

Vad spenderade du mest pengar på? Träningsrelaterade grejer skulle jag tro. Crossfit, oly-kurser, simskolan, träningskläder… och handväskan då, hehe.

Något du önskade dig och fick? Hmm… dålig på att önska mig saker.

Något du önskade dig och inte fick? En solig svensk sommar. Det hade ju varit fint.

Vad gjorde du på din födelsedag 2015? Var i Portoroz i Slovenien, solade och badade, drack vin och åt en god middag i supermysiga byn Piran med älsklingen. Man kan ha det sämre.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Ett friskt föl och en frisk Zally, och mindre sjukdom i familjen.

Vad fick dig att må bra?  Att träna crossfit med alla goa vänner. Lära känna nya söta hästen. Ligga i en solstol och inte göra någonting. Kramar. Läsa böcker.

Vem saknade du? Zally och fölisen, när de försvunnit. Mitt gamla hästliv överhuvudtaget, känns lite avlägset.

De bästa nya människorna du träffade? Hmm… vet inte om det har kommit in så många nya bekantskaper. Men några nya sköna träningskompisar får man ju alltid genom Göta, det är fint.

Mest stolt över? Att jag gav mig tusan på att lära mig simma frisim. Från första stapplande lektionerna på Playitas i våras där instruktören bedömde mig som ”terrible”, till höstterminens simskola där jag tillslut kunde simma 50 m utan att dö och med helt okej teknik, samt kunde få till en o annan voltvändning som var helt okej. Att jag vågade byta jobb och trotsade demonerna i huvudet lite allmänt sådär i vardagen. Att jag även tog tag i mitt knäböjande och petade upp pb-vikten med 10-15 kilo. Nådde 50 kg i snatch.

Högsta önskan just nu? Att familjemedlemmarna som har haft det riktigt tufft kryar på sig och blir friska. Det har nog slagits rekord i antalet sjukskrivningar och dagar på sjukhus den här hösten o vintern. Fuck cancer o utmattning säger jag bara…

Och så vill jag få ordning på lite praktiska saker själv. Typ min gamla lägenhet.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Försöka vara lite rakare och ärligare när jag känner att samvetet tränger sig på, både mot mig själv och kanske andra. Och jag behöver alltid vara lite hård med att prioritera mina yogapass. Äta mer vegetariskt.

Vad tänker du fortsätta med nästa år? Hålla i träningen så som jag gör, men även vara mer lyhörd för kroppens signaler. Ta hand om småskador så fort jag känner dem, fortsätta med regelbunden massage. Fortsätta med min paleo-ish mat och hålla godisintaget under kontroll (har gått bananas under jul o nyår). Se till att alltid ha minst ett rent styrketräningspass  i veckan för knäböj, pressar, bänk o mark.

934073_961203100632588_3198958343165176211_n

Grymma Göta!

Får nog bli ett litet inlägg med mer fokus på träningsåret också känner jag. Med lite mer pb-skryt och funderingar inför det här nya året.

Taggad , ,

Kan vi pausa lite?

Det är så jäkla mycket. Hela den här månaden har liksom bara gått åt helvette, krafterna börjar ta slut. Familjemedlemmar är sjuka, utbrända och kämpar på. Jag försöker finnas till hands, pratar, hoppas på bättring, täcker upp när deras krafter tar slut. Tänker på allt jag borde göra för att underlätta mer, finnas till mer. Hjälpa. Tänker på det där ”värsta som kan hända”-scenariot men håller det på en armlängdsavstånd ett tag till. Hela tiden en känsla av att jag borde göra mer. Vårda mina närmaste mer.

Jag måste fixa massa grejer i och med att jag fått nytt jobb, lämna över mina uppdrag, lära mig allt nytt, fixa med lån till tjänstebilen som jag ska köpa loss. Börjar först vid årsskiftet på nya stället, men efter ändrade omständigheter så har det blivit lite mer att göra med en gång och jag kommer inte riktigt få den mjuka inskolning jag hoppats. Hålla koll på sprallig unghäst som inte kan hålla sig riktigt hel, sårvård och oro mest hela tiden. Andra familjemedlemmar som tycker vi ses för lite. Vänner som vill hitta på roliga saker, och det vill ju jag med… men hur ska man orka det? Bo på två ställen. Flytta grejer.

Life-is-tough

Och samtidigt hålla uppe träningen, för det är just nu det enda som fungerar och har rullat på skadefritt o skönt. De senaste veckorna har dränerat mig på energi men träningen tömmer hjärnan och fyller på med endorfiner för stunden.

Folk frågar om jul och vart vi ska vara, vad vi ska göra. Jul. Herregud, känner bara stress inför allt det där just nu.

Jag vill bara kliva av tåget just nu och pausa på en hållplats ett tag. November får sååå många minuspoäng i min bok och just nu verkar det inte bli någon ljusning i december, tror att det kommer vara likadant.

Tills jag ser ljuset så tänker jag bara lyssna på Adele, läsa klyschig instagram-pepp och sätta ena foten framför den andra. This too shall pass.

Fil 2015-11-18 13 56 23

Taggad , ,

Träningssemester på Playitas

Jag har varit på semester och njutit av sol, poolhäng, frukost-siesta, lunch-siesta, bergsvandring, beachvolley, gym, simning och total buffé-bonanza med efterrätter tre gånger om dagen. Jag, Marcel o hans barn har varit på Playitas på Fuerteventura.

Riktigt härligt ställe som jag kan rekommendera till alla som vill ha en lite mer aktiv semester. Resorten ligger utslängd i ökenlandskapet och ser ut som en grön oas jämfört med de torra slätterna och bergen runt omkring. Det är hemtrevligt och lugnt, barnen kan springa omkring och det känns skyddat. Det finns ett stort hotellkomplex med vanliga rum, ett stort område med lägenhetshotell och lite längre bort villor. Mittemellan ligger alla träningsanläggningar: hotellpooler, golfbana, uppvärmd 50 m-bassäng, stor inomhushall, fullt utrustat gym (eller nåja, lyckades bara snoka reda på EN Eleikostång), beachvolleyplan, tennisplaner, fotbollsplan, gräsmattor och några små butiker och restauranger.

Foto 2015-04-07 15 45 05

Utsikt över området från en av ”kullarna” runt resorten.

 

Foto 2015-04-08 18 41 37

Ett av husen med lägenheter som vi bodde i.

 

Vi kände inget behov av att lämna området utan dagarna lunkade på i ett behagligt tempo. Frukostbuffé, vila, träning, lunch, vila, träning, vila, middag, sova. Typ så. Behöver liksom inte vara mer avancerat :)

Själva träningen då… Det finns typ hur mycket som helst att välja på, en del kostar lite extra, men det mesta ingår. Är du triathlet är det här typ Mecka antar jag. Det kryllar av cyklister, löpare och simmare. Sen finns det ett vanligt schema som typ på vilket gym som helst. Olika aerobics-klasser, dansinspirerat, mer styrkefokus, spinning och yoga. Beachvolley, badminton, fotboll och innebandy kan du både köra själv genom att låna/hyra redskap eller joina de timmar som ordnas med ledare på schemat. Vattengympan i hotellpoolen varje eftermiddag var poppis. Den stora 50 m-bassängen, eller olympiska bassängen som de gärna kallade den, kunde hyras per bana själv eller dela och så fanns det crawl-kurser på olika nivåer som kostade extra. Instruktörerna var oftast svenska/danska och pratade engelska eller svenska/danska.

Foto 2015-04-09 11 39 56

En del av gymmet och deras enda Eleiko-stång.

 

Foto 2015-04-11 18 18 58

Gruppass-action! Ett av passen utan åldersgräns, andra hade 16 år som gräns. 

 

Jag körde i gymmet ett par gånger, hajkade upp i bergen, sprang en liten runda, provade klassen ”Body tone”, spelade beachvolley, sprang en runda och simmade.

Jag satte även mig själv i crawlskola med hårda läraren Vesna. Grupperna hade max fem deltagare, men det var lite mycket kände jag. Jag tog tre lektioner, på första var vi fem o på de två andra var vi bara två. Vesna började första lektionen med att berätta hur ”terrible” vi var på att använda benen och andas på rätt sätt. Lite annorlunda pedagogik kan man tycka, men, men… Hon blev bättre, tror bara hon blev lite stressad när vi var så många. När vi bara var två elever gick det bättre och hon kunde ge var och en anpassade övningar att jobba på beroende på svagheter. Mitt största problem var andningen…. herregud. Jag svalde löjligt mycket vatten! Fick kallsupar och lite småpanik. Men jag jobbade på och Vesna gav inte upp :) På sista lektionen sa hon till o med att jag skulle kunna bli en ”good crossfit swimmer” om jag fortsatte simma 2 gånger i veckan och övade på det hon lärde mig. Ha! Jag är lite skeptisk, men jag är ändå lockad av simningen och funderar på att ge det ett försök.

Foto-2015-04-11-16-24-23

Älskar beachvolley!

 

Foto-2015-04-10-10-58-31

Badmösse-selfie! Mössa o glasögon var obligatoriskt i fina bassängen.

 

Maten var okej, vissa dagar jättegott, andra dagar fick jag gå o leta lite efter vad jag var sugen på, buffén ändrades delvis varje dag på lunchen o middagen. Men jag blev alltid väldigt mätt :) Och efterrättsbuffén gick inte att motstå, paleo-livet fick pausas lite…

Playitas var ett himla härligt ställe helt enkelt och jag kan absolut tänka mig att resa tillbaka dit. En vecka där man helt fick unna sig själv massa go träning på ett avslappnat sätt, köra hårt om man vill eller lite mer lek om man kände för det. Massa mat som stod framdukad och framför allt ett helt PERFEKT väder! 20-25 grader, strålande sol och lätt vind varje dag.

Foto 2015-04-07 15 44 02

The semester-feeling :)

Här kan du läsa mer på Apollos sida om du också blir lite sugen på Playitas :)

 

Taggad , , , , ,

Lösenordsskyddad: Ett rackarns otyg.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Taggad
Annonser