Kategoriarkiv: personligt

Att hålla ihop

Just nu är jag så lös i kanterna. Hjärtat är i bitar och det känns inte som att jag har kraft att hålla ihop min kropp, mina tankar… Jag har gått sönder inuti och det kommer ta lite tid att laga. Men såret som revs upp för typ två månader sedan kommer nu äntligen få lite tid att läka. Tror jag.

När jag fastnar i de där riktigt dåliga tankelooparna, och kroppen gör så jävla ont av ledsenhet, så tror jag på riktigt att jag liksom bara kommer flyta ut på golvet tillslut. Att jag kommer lösas upp och bara sluta fungera, rinna ut i en pöl. Drunkna. Av en tyngd som trycker ner mig i golvet.

Ja, det är en av de värsta dagarna idag och ja, jag vet att det kommer komma bättre dagar. Idag skulle jag behöva ta värktabletter för mitt hjärta och om jag hade vägt mig så hade jag nog gått upp några kilo pga tyngden i mitt bröst och klumpen i halsen.

Jag tar mig igenom dagen genom att inte se någon för länge i ögonen, att låta kollegorna prata på. Försöker dölja mina svullna ögon. Stänger dörren. Bocka av arbetsuppgifterna som är enkla och inte kräver massa kreativitet.

Och jag kommer svara att jag mår bra om du frågar. För annars kommer jag inte hålla ihop. Men tiden läker väl det här också tillslut.

Annonser
Taggad

Mind games på fel sätt.

Jag brukar inte vara så privat o personlig här längre. Men jag gör ett litet avsteg från det. Jag behöver få lite perspektiv.

Jag är så himla enkelspårig i mitt huvud. Så otroligt logisk, realistisk och problemlösande. Min hjärna är grym på det. Det är bara sån jag är och det är så jag tar mig fram i livet liksom. Jag löser grejer och försöker alltid tänka ut det smidigaste sättet att göra saker på eller organiserar grejer så att det blir lätt o tydligt. Det sitter i ryggraden. Framåt, uppåt, utvecklas! Nästa mail, nästa problem!

Och när man väl löser saker så får man ju en liten tillfredsställelse och så går man vidare. Det funkar att applicera på det mesta, på jobbet, på träningen och i köksskåpen hemma.

Men. Jag har nu börjat dyka in i ett område där det här inte funkar. Där jag blir så arg o frustrerad och sparkar bak ut mentalt pga att jag inte ser vad jag ska göra för att ta mig framåt, jag har inget handfast att jobba på och jag vet inte vad som väntar eller om jag ens någonsin kommer bli klar. Det är min egen hjärna det handlar om och mina egna tankemönster och känslor. Och det är nog det svåraste jag någonsin gjort.

Det handlar om tankemönster som sitter så hårt att det har blivit automatiserade, jag är inte medveten om vad som händer innan kroppen redan har reagerat. Mönstret upprepar sig i stort o smått och jag har fått hjälp att kunna se det tydligare. Det är så sjukt svårt och jag är helt slut både mentalt och fysiskt många gånger när jag får fram det i ljuset framför mig och någon annan berättar det för mig.

Man kan undra varför jag utsätter mig för något som får mig att må så dåligt många gånger. Som kan förstöra en hel dag och göra mig mentalt instängd, ensam och helt utslagen. Grejen är väl att jag vill inte ha det så här längre. Jag vill inte att ångesten styr mitt liv och hur jag väljer att leva det. Och med vem. Jag vill vara fri och tillåta mig själv att känna känslor som jag idag automatiskt trycker bort och bestraffar mig själv för.

Min ångest är kanske inte den som märks särskilt mycket. Jag är ganska duktig på att hålla balansen. Lite för duktig. Jag går runt och ignorerar det för mig själv. Men plötsligt exploderar det och mina närmaste förstår ingenting och undrar vad som händer och jag förstör mycket för mig själv.

Jag är stenhård mot mig själv. Eller ja… mina tankar är stenhårda och jag vänder all ilska o tvivel mot mig själv. Det är så svårt att förklara hur det funkar, för när man pratar om det och hör hur knasigt det är så vet jag ju inte varför jag gör det. Varför förminskar jag mig själv, och vänder det till att jag gör fel eller känner fel när jag egentligen ska känna ilska eller irritation mot någon annan? Och varför går det så automatiskt? Jag blir så otroligt ledsen över detta och att prata med någon som förstår hur tungt det är att bära är förlösande, samtidigt som det gör mig otroligt sorgsen på samma gång. Varför gör jag så mot mig själv?

Som sagt så är det ett arbete som bara är påbörjat och jag har långt kvar. Jag brottas mellan att undvika alltihop för att själva arbetet så lätt blir en ond spiral som jag knappt kan hantera i vardagen, och att faktiskt våga möta allt det här och vända det till en positiv spiral och gå stärkt ur det. Jag vill få det här pågående arbetet att fungera med min vardag. Det är svårt att veta vad som är rätt metod för mig och vad jag behöver. Jag är så van vid att kunna ha överblick, handlingsplaner och sätta igång med problemlösning. Jag vill veta vad som ska hända och vad jag ska göra. Jag vill ha uppgifter o tydliga mål, men här finns inga. Tydligen.

Här är allting abstrakt och ingenting är rätt eller fel. Det är en balansgång och jag måste gräva djupt. Jag kan inte göra det själv men känner mig samtidigt ganska dålig när jag behöver hjälp.

Det är skitsvårt. Och hittills har det varit en bergochdalbana och det känns om att peta på en sårskorpa varje gång… jag hinner inte riktigt läka.

Jag blir svettig o törstig bara av att skriva det här inlägget och att våga publicera det. Men det är väl lika bra att få det gjort, så drar jag fram eländet i ljuset.

Taggad , , ,

”Det är inte tjejen på bilden som skrivit brevet.”

Foto: Johan Ahlbom

Ska försöka skriva det här utan att det låter som om jag tycker att jag är snyggast i världen. För det tycker jag inte. Och utan att det låter som att jag fiskar efter bekräftelse, det gör jag inte. Jag behövde bara få ut tankarna ur huvudet.

När jag såg de här bilderna från fotograferingen med Johan, både innan o efter de blev lite justerade, så kände jag inte riktigt igen personen på bilden. Att se sig själv genom någon annans kamera var lite av en out of body experience. Jag vet ju vad jag tänkte på när bilden togs och jag vet att det var äkta. Men resultatet förvånade mig. Ansiktsdragen är inte desamma som jag ser i spegeln varje dag, ljussättningen trollade fram sånt jag aldrig sett förut.

Foto: Johan Ahlbom

Så här ett tag efter fotograferingen kan jag ibland försöka tänka tillbaka på känslan när jag såg bilderna för första gången. Försöker tänka att jag vill känna mig som tjejen på bilderna. Hon ser så fin ut och har sån känsla i blicken. Det här med självbild när det kommer till utseende är svåra saker och den förändras över tiden. Jag har uppenbarligen haft en period där min självbild blivit lite skev och väldigt negativ. (Och det gör mig lite ledsen o lite arg). Jag har nog aldrig sett det som syns på bilderna. Visst, det är lite special ljussättning inblandat o en duktig fotograf som fixade vinklar och lockade fram känslan. Men någonstans borde ju den där tjejen finnas i mig, eller utanpå mig… eller vad man nu ska säga.

Det svåra är att få ihop min bild av mig själv, med Johans bilder av mig. Jag har fått en hel drös med bilder från den här fotograferingen. Bilder som inte blev publicerade, som bara är för mig. Jag kan sitta o bläddra bland dem ibland (förstora upp dem till max o granska detaljer, det är underhållande) o fundera över hur jag ska kunna få ihop tankarna med bilden, men jag kommer inte fram till något.

Men vem vet… En vacker dag kanske jag rent av kan säga till mig själv att de där bilderna inte var någon slump, även om jag är en glad amatör när det gäller modellandet.

Jag tror jag gillar tjejen på bilderna.

Gonatt.

Taggad , , ,

Nära ögat…

Jag måste komma ihåg den här morgonen. Det uppvaknandet jag fick.

Jag får aldrig, aldrig, aldrig hamna i slumrande vardag där jag tar personer för givet.

Det sjuka är ju att jag på ett sätt har upplevt det här förut. I mitt huvud spelades det upp igen. Den där dagen när jag var en förfärlig människa. Nu har jag ju tydligen gått runt o varit det igen…. fast, den här gången helt omedvetet. Och det skrämmer mig nåt så förfärligt. Det är ju ännu värre, att bara va för blind för att se.

Jag känner mig så omogen, barnslig. Eller instängd, självisk o egoistisk. Trött. Allt på samma gång. Hatar mig själv ganska mycket.Det gör så ont i hjärtat.

Men. Jag ska försöka tänka på att jag nu har en chans att ställa saker o ting till rätta igen. Det har inte gått så långt som förra gången. Jag är så otroligt tacksam för det. Ni fattar inte. Jag måste skärpa mig. Måste ta större ansvar, inte bara släppa allt, bli bekväm.

Ska bara försöka komma igenom den här lilla självhatar-fasen först.

Förlåt.

Hårt slit & en knuff i rätt riktning

Det har varit en väldigt fylld dag idag. Stångades rätt ordentligt med gruppuppgiften hela dagen tillsammans med gruppen, som var lite varierande fokuserad… men vi kämpade på. Och i slutet när bara jag o en tjej till satt kvar så hittade vi bortglömda informationspapper som löste flera av våra problem. Tack för det… suck. Jag blir helt matt på sånt. Här har vi suttit o slitit vårt hår över knasiga grejer o så hade vi svaren hela tiden. Jaja. Imorgon fortsätter vi, har typ dödstråkiga grejer kvar att göra. Vi snackar s a n s l ö s t tråkiga. ”Mata-in-siffror-o-bokstäver-i-bokförings-system-tråkiga”.

När jag kom hem idag visste jag vad jag var tvungen att göra – antingen läsa en tråkig pluggig bok, eller – fixa med min cv som är under omkonstruktion. Efter lite pepp på Bloggy blev det inget plugg, utan bara cv. Snälla, fina Sjumilakliv hjälpte mig och gav helt grym feedback! Tack! Jag måste säga att hon faktiskt gav mig lite energi o ork för att ta tag i det här nu igen… inte bara slö-söka jobb. Jag kanske kan klättra upp ur den här självförtroendedippen ändå o börja tro att jag faktiskt kan klara av ett o annat. Mycket beror nog på att jag går runt o tvivlar på mig själv o blåser upp en egen liten bubbla med bara den typen av tankar runt mig…. o släpper inte riktigt in de där andra, peppiga o fiffiga tankarna som får mig att vakna till. Det är väldigt lätt gjort… att fastna i bubblan. Man gör det emellanåt med lite allt möjligt. Typ träning, plugget, matlagning, bloggar… självförtroende, relationer.
Iaf gör jag det… jag är beroende av tankar som ”krockar” med mina tankar o får dem att gå i andra riktningar. Jag glömmer bara bort det ibland.

Utan ”krockar” så går jag runt i cirklar. Det är därför jag kan verka vara sjukt snurrig eller bara tom vissa dagar. Det är då någon gärna kan kliva in och ställa sig i vägen.

Taggad , , , , ,

Begränsningar

Det här är typ dagens i-lands problem. Jag har en grej i huvudet som ligger o vrider sig o som vill komma ut. För att se hur den ser ut i text. Men, det känns som om det finns folk som kan ta illa upp, som kanske skulle ta åt sig… o det vill jag inte vara med om. Även om jag egentligen inte menar något annat än att försöka hantera mina tankar för mig själv.

Fast, det kan nog bli lite otydligt o uppfattas fel. Så det är väl lika bra att jag håller det i mitt huvud. Eller skriver ner det icke-publikt. Men det känns inte likadant.

Sen en helt annan sak. Igår, hemma hos mamma, råkade min syrra frågade mig om hur det har gått med exjobbet. Det var nästan att jag fick lite spykänsla i kroppen när hon frågade. Jag förklarade lite snabbt o sa att jag inte ville prata om det. Men mamma kunde inte låta bli o frågade ännu mer… o så kom den dödande kommentaren ”-Men är väl bara att göra det!”
Fan.
Ursäkta jag måste bara kräkas. Och dö lite.

Jag pallar inte.

Taggad , ,

Med risk för att sprida en viss deppig känsla…

Idag har varit en tråkig dag. Jag har inte gjort så där förfärligt mycket vettigt… har iofs letat jobb. Hittade ett par stycken jag ska söka, men det är svårt att känna glädje över det…. för jag har så grymt dålig inställning just nu. Känns som om jag aldrig någonsin kommer kunna få ett jobb som har med min utbildning att göra. Jag hatar det. Det värsta är att det ibland känns som om jag har slösat bort flera år på en utbildning om inte fungerar för mig.

Men… det är bara när jag är som mest arg o frustrerad. Antagligen är det ju så att lågkonjan tar ut sin rätt o skrämmer livet ur företagen. Ingen vågar anställa utan varslar allt de kan. Det har ingenting med mig personligen att göra. Men det är väldigt lätt att gå till sig själv o tänka på allt man känner att man inte kan. Och i sin tur tycka att det man kan ändå inte betyder någonting.

…åååh… dålig dag. Dålig.

Funderar på att rymma. Bli hästskötare i Florida? Eller Spanien? Slita tills man går sönder…. typ.
Eller packa ihop allting här hemma igen, stänga igen o slå ihop (o göra mina föräldrar lite lätt irriterade) … o bara packa en väska, skit i allt, o dra till Australien o ta precis vilket jobb som helst. Bara jobba för husrum o mat, o strunta i vad som händer sen.

Fan va less jag är idag.

Taggad , ,

Bergådalbana… o ihop-bryteri

Ikväll har jag fullkommligt fastnat i Bloggy-klistret. Jag sitter o är avundsjuk på alla människor som verkar ha så roliga jobb som de sitter o mikrobloggar om. Jag tror att jag är understimulerad. Informationslogistiskt understimulerad.

Har kommit på mig själv flera gånger den senaste tiden att tänka på mig själv som helt uttömd på självförtroende. Att jag gett mig in på en bana som jag inte kan göra till verklighet. Att jag valt fel. Att det här inte alls kommer gå….

…. att jag aldrig kommer komma nånstans i livet.
Det bara är en sån period. Och jag hatar det. För jag vet att hamnar jag bara på rätt ställe vid rätt tidpunkt o får göra rätt saker så är jag grym.

Men jag har glömt bort allt det där nu. Nu är jag rätt kass. Jag hatar att söka jobb.

Taggad ,

Trillade in på en tanke

Länkade mig fram till ett ställe jag aldrig varit förut. Via mymlan. Och fram till det här. Och hittade en textrad som bara kändes nu.

”..Och jag tänker väldigt sällan nu, snubblar mellan plikter, det är så lite Jag i allt jag utför…”

Så känns det. Emellanåt. Jag gör väldigt sällan sånt jag faktiskt vill. Istället staplas måsten och borden i högar. Jag ligger dessutom efter i planeringen av dessa måsten o borden. Känns som om jag har legat efter sen… hmm… sen nån gång i oktober kanske.
Det börjar bli sjukt frustrerande. När ska man hinna ikapp sig? Gör man någonsin det?

Och varför känns det som om livet står på paus? Ingenting rör sig framåt. Allting bara rör sig i sidled… eller bakåt.
Jag ska nog bara gå o lägga mig. Imorgon är det föreläsning igen. Med kreativitetsdödaren. Jamenvisst.

… åååh, sluta deppa. Think happy thoughts.

Taggad , , ,

Vad gör du för dina sista pengar?

Antagligen är dessa skor typ slut i varenda Zara-butik i hela stan… men jag ska helt klart undersöka saken…. I could kill for these shoes. Rackarns! Jag vet att det är typ lookies av några tjusiga märkespjux som kostar sjukt många tusen… kommer bara inte på vilka… o hittar såklart inte bilden på de ”äkta”, som är ännu snyggare. Men jaja. Imorgon är det jag som travar iväg till Zara. Förväntar mig inte att hitta dem, för jag tror de har funnits ett tag. Jag är nog typ sist. Som vanligt.


Update: Hittade orginalen. Balmain. 14 500 kr.

Taggad