Kategoriarkiv: träning

Recap och fokus på löpning

Ja, då har jag visst glömt att uppdatera lite här igen. Så det får bli lite backtrack, som vanligt.

Det kanske största som hänt är att jag tror min sjukgymnast håller på att göra slut med mig… vi har bara haft lite telefonavstämning nu det sista. Och hon säger att jag kan höra av mig om det dyker upp problem i fortsättningen. Men det dyker inte upp några problem… så jag tror vi har gjort slut. Känns lite tomt och konstigt. Lite läskigt att stå på egna vingliga ben.

Jag har kunnat träna på rätt bra, men numera blir det mycket utifrån hur dagsformen känns i knät. Jag är inte så beroende av att köra rehabövningar varje dag utan kan fokusera på lite tyngre träning och löpning för benen, och bara mjuka upp lite på vilodagar. Men konsekvensen blir ju att jag ibland får ta 1-2 vilodagar från all benträning för att knät ska må bra. Det tog ett tag innan jag accepterade det, men nu tror jag att jag har hittat en bra rytm igen. Lättare övningar har jag ju kunnat köra på med typ varje dag, men när jag nu växlar till tyngre så kräver det lite annan strategi. Gäller bara att få in det i hjärnan…

Löpningen går lite upp och ner från vecka till vecka. Men just nu tror jag att jag har hittat ett bra upplägg där med. Jag behöver springa lite lagom varierat: asfalt o skog, platt och backar, långsamt och lite snabbare. Och lyckas jag få in 2 löppass på en vecka är det toppen. Den här veckan blev det tex en wod som var rätt jobbig, som bland annat innehöll 400m löpning. Totalt var woden 3 varv, så vips hade jag sprungit 1,2 km på asfalt. Och jag har försökt klämma in ett vanligt ut-o-jogga-pass på helgen för att bygga upp lite längdtålighet. Idag sprang jag 3,1 km vilket är nytt längdrekord! Jäj!

Men det är sjukt jobbigt att springa, alltså för flåset. Dels har jag ju varit lite jobbigt småförkyld i 2-3 veckor så jag har inte velat fresta på, men sen har jag väl inte varit superduktig på att lägga in flåsiga grejer innan heller. Flåset är ju galet mkt färskvara. Och ska sanningen fram så har jag väl alltid brottats med min löpkondition, även innan knästrulet. Det ska till många träningspass innan jag kan känna att löpning inte är en nära-döden-upplevelse i uppförsbackarna.

Jag försöker fokusera på att de se små framstegen och att det alltid ska kännas bra i knät.

Så, här är lite siffror bara för att jag ska ha något att jämföra med:

4/9 – 1,96 km, 15.33 min, 7:57 min/km i snitt, 159 steg/min

16/9 – 2,23 km, 16.50 min, 7:32 min/km i snitt, 157 steg/min

23/9 – 3,11 km, 22.59 km, 7:24 min/km i snitt, 163 steg/min

Dessa rundor är på samma slinga här hemma i området, som är lite lagom kuperad o är blandad asfalt och stig. Mina mål är att öka distansen långsamt, kunna vara igång under en längre tid och öka tempot när det känns bra. Jag tänker på fotisättning, hållningen, att det känns rakt i kroppen liksom. Men det är ju svårt eftersom jag inte har någon film på det eller någon som kan titta på mig.

Andra grejer jag jobbar på i gymmet just nu är min rörlighet i knäböj, med och utan belastning, allmän benstyrka i enbens-övningar, att knät ska bli mer tåligt för volymen i crossfitpassen och kunna hålla bra tempo genom metcons.

Det tuffar på och så länge jag inte är så jävla enveten med att inte ta vilodagarna på allvar så går det fint :)

Annonser
Taggad , ,

En vecka on hold

Ja, det blev ju som jag anade efter den här helgen som innebar mycket promenerade. Det blev som det brukar bli. Jag kan typ inte träna ordentligt på 4 dagar. Jag försöker, men det blir inge bra och det gör lite ont. Allt jag kan göra är att försöka göra väldigt enkla lätta grejer och bara hålla igång cirkulationen. Inte gå för långt, inte göra något som gör ont, alls, försöka hålla humöret uppe o träna resten av kroppen så gott det går.

Fast, även om det kanske låter som att jag nu var skitduktig på att lyssna på kroppen o allt det där så innebar det inte riktigt det i verkligheten. Jag får ju sjuk träningsabstinens. Hade ju inte tränat på hela helgen, så på måndagen var jag ju helt frustrerad! Och med ett ömt knä. Så vad gör man?

Jag struntade typ i att lyssna på det där ”smarta” knärehabbande personen i mitt huvud och gick på crossfitpasset jag hade bokat in mig på redan förra veckan. Dagens pass var marklyft som styrka och sedan en asjobbig metcon med utfallssteg, wallballs och DU’s. Typ alla övningar som just den dagen var helt fel för mig… hehe… Men marklyften gick faktiskt bra, och det var skönt att bara fokusera på att få muskelkontakt, lägga på vikt efter hand, känna efter lite men inte tänka så mycket annars. Jag jobbade mig upp till 70 kilo och det kändes bra :) Ökar typ med 5 kg per vecka nu, så det går väldigt långsamt. Men marklyft är ju min paradgren, så det är skönt att den funkar och det är min lilla källa till glädje o lycka när alla böj-grejer är struliga. Styrkemässigt känns 70 kg inte alls svårt eller jobbigt, jag gör liksom 3-5 reps där just nu. Men det är lite frustrerande att stanna där och vänta till nästa vecka.

Metconen då? Ja… asså… jag insåg ju direkt att jag behövde pussla om lite. AMRAP 12 min: 12 OH utfallssteg, 18 wb, 36 DU. Utfallsstegen skulle vara med bollen på raka armar över huvudet, men det orkar jag inte med. Jag kunde knappt genomföra alla repsen som jag skulle ändå och gick inte ner med knäna i golvet. Det gjorde lite ont, jag led lite, pressade lite… men ville inte bryta. Wallballsen gjorde jag om till bara själva armrörelsen, alltså struntade helt i knäböjsmomentet i kastet. Satte istället som mål att jag skulle göra alla rundorna utan att bryta kasten, alltså 18 st i rad hela tiden. Funkade bra! DU’s gjorde jag bara om till 36 lugna singelhopp, och det gick okej. Jag borde säkert inte ha hoppat så mycket. Men jag ville och det gick.

Så… så här i efterhand, borde jag verkligen ha kört det där passet efter en helg med massa promenerade och ett trött knä? Nä, antagligen inte. Jag blev nog absolut inte bättre i knät av det. Men jag blev lite gladare i själen och jag behöver röra på mig för att behålla humöret. Och då får knä-uslingen bara leva med det.

I tisdags körde jag överkropp, så där behövde inte knät jobba så mycket. Jag gjorde en hel del övningar där jag står och håller i grejer, men det kändes okej. 15 hantelbänkpressar och 2 x 30 m rope pulls med 40 kg på släden i 3 varv med 90 sek vila. 5 min OTM med biceps curls och KB rodd, vilket blev tungt och syrigt som satan efter all repdragning. Och en riktigt härlig avslutning med 15 min OTM: 30 sek handstående hold, 50 sek sandbag hold (55 kg) och 45 sek på Skierg all out. Blev helt sjukt jobbigt, haha! Jag älskar ju sånt där. De flesta woddar som innehåller ett moment med att hålla sandbag är bra grejer. Jag har inte kört med 55 kg-säcken tidigare så det var riktigt kul att det funkade den här gången. Hela baksidan av kroppen (mest rumpan) måste jobba som tusan och det är så härligt!

Jag pustade och stånkade och var lycklig. Borde jag gjort det här passet? Jo, men det kan jag nog tycka var okej. Det var ändå rätt kontrollerat för knät, även om det var lite tunga vikter här o var.

Onsdag vilodag – bra Karin! Jag lär mig ;)

Och igår blev det Back to basic knärehab med alla de där tråkiga småövningarna från sjukgymnasten som jag har tragglat med i flera månader. Inte mycket vikt, utan bara kroppen, gummiband och en lätt KB. Lite balansplatta, någon lätt hantel… typ så. Kände mig förfärligt oinspirerad, men ändå duktig. Och jag tror att det var bra för knät. Jag gjorde sånt som inte gjorde ont.

Idag har jag inte så mycket plan än, beror lite på vad som händer. Men lite cykel och kanske lite knäböj med tyngre sandbag om det känns okej. Kanske prova att springa? Det får liksom bli en skräpvecka där det mesta står på paus. Det är jättefrustrerande… Men jag får väl ändå försöka se att jag känner mig ändå ett snäpp bättre i knät efter en sådan där helg än vad jag gjort vid tidigare gånger det blivit så här. Typ som efter Gotland eller när jag var på sommarutflykter på semestern.

Men satan asså… Frustration är veckans ord.

Taggad , ,

5 månader och äntligen crossfit!

Jag har visst varit lite dålig på att dokumentera de senaste veckorna. Så det får bli lite recap nu. Jag har kommit ett stort kliv framåt i rehaben om man ser 4-5 veckor tillbaka och det är så härligt! Är inne i en bra period och har vågat testa mer tyngd och intensitet.

Den 9 augusti blev den historiska dagen då jag kom tillbaka till de vanliga crossfitpassen. 4 månader och 25 dagar efter operation för att vara exakt. Det var en vanlig onsdag och det var massa skivstång på programmet. Så underbart härligt och knät kändes så bra (alltså, i relation till hur det varit…). Det var en himla massa power snatch och power cleans, så det blev mkt små ”knixar” med knäna och snabba rörelser, vilket gjorde knät ordentligt trött såklart. Men på ”rätt” sätt, inte på ett läskigt sätt. Sakta men säkert kommer jag hitta tillbaka.

Första passet! woho!

Och sedan dess har det rullat på med pass. Jag har satt upp som regel att köra 1-2 st i veckan när det passar in i planeringen och när passet ser ut att funka för mig. Det handlar mest om att testa vad som känns bra och se det som en härlig belöning och bara känna den där crossfit-glädjen och bli trött som satan :D Det är jäkligt kul att känna att styrkan i hela kroppen trots allt känns rätt bra. Jag har nog lyckats bibehålla den rätt bra under de här månaderna.

Andra grejer som har hänt är att jag fått lite styr på löpningen och jag kan lassa på massa vikt i min benträning med hjälp av Strongfit-tänket med slädar och annat.

Löpningen funkade inte alls när jag hade försökt ett par gånger. En knivaktig smärta bakom knäskålen som kändes ”fel”. Man lär sig tillslut känna vad som är rätt o fel smärta. Men när min sjukgymnast kom tillbaka från semester så föreslog hon att vi skulle tejpa knät med kinesiotejp för att ge lite stöd och ”lyfta ut” knäskålen lite. Och VILKEN skillnad det blev!! Underbart skönt och jag kan nu springa helt utan smärta vilket gör allting mkt lättare såklart. Jag har nu kunnat springa 400 m utan att behöva stanna på vägen , flera gånger i rad. Jag håller mig fortfarande inom 1 km-reglen, och får väl göra det ett tag till.

Magiska tejpen.

Jag har en liten slinga här hemma som är lite smått kuperad med blandat underlag som får agera testslinga här emellanåt för att se hur jag ligger till. När jag väl vågar och kan springa även nedför så tror jag att jag kan ge mig på lite längre slingor.

När det gäller benträningen så försöker jag få in 1-2 tyngre pass där jag pressar på lite och ser till att få upp ordentlig syra och trötthet i musklerna. Att dra släde både framlänges och baklänges är det bästa som finns för att syra-träna. Sen försöker jag även göra mycket enbensövningar, som bulgarian split squat och enbensknäböj på bänkar o annat för att få vänsterbenet att vakna till liv och kunna jobba på egen hand. Utan att friska högerbenet är med och kompenserar.

Nästa vecka kommer nog få gå lite på halvfart tror jag, för den här helgen är fylld av promenerande. Det är EM i ridsport i stan och jag ägnar i princip hela helgen att hänga på Ullevi, Heden och Slottskogen för att se på de härliga tävlingarna. Det blir mycket spårvagnsåkande och mycket promenerande. Det blir ungefär 10′ steg om dagen och det känns så klart i knät. Så jag får se när jag kan köra på med mina vanliga pass, jag vet ju att det krävs ett par dagars lugnare rörelse för att det ska släppa.

Men med tanke på hur bra det har känts de senaste veckorna så är jag inte orolig. Jag kan nu köra backsquat med medeltunga vikter och kan göra rätt så djupa power cleans. På passet i veckan vad det 4:or backsquat och jag jobbade upp till 55 kilo och gjorde 10×4 djupa power cleans (som egentligen skulle vara squat cleans för alla andra) på 30-35 kilo. Riktigt gött :)

Så, nog med rapporterandet för den här gången. Magiska tejpen is the shit! :D

Mera pass – så härligt!

Taggad , , ,

Det bästa med rehabträning

Det senaste året, eller 1,5 år snart, har varit väldigt annorlunda träningsmässigt för mig. Nästa allt har handlat om rehab, att lyssna på kroppen och att träna smart, det finns alltid någonting du kan göra. Det är en utmaning både mentalt och fysiskt. Den mentala biten är nog den som är tuffast. Att hålla disciplinen, att inte ge upp, att inte tappa drivet, att tro på processen.

Fysiskt är det svåraste att hela tiden hitta rätt i träningsupplägget. Jag vill hela tiden göra så mycket jag kan trots min läkande skada, för jag älskar att träna. Jag älskar känslan av att använda minn kropp och hela tiden bli bättre och starkare. Det är det som är mitt ”varför” när jag frågar mig själv varför jag håller på o sliter med det här knät hela tiden. För att jag vet hur mycket jag älskar att ha en hel och frisk kropp som är redo för vad som helst och som klarar av allt jag vill kunna göra. Och jag vill komma dit så fort som möjligt.

En timma yoga, springa en mil, lyfta 120 kg, köra crossfit, rida, galoppera i skogen, hoppa en bana, klättra, spela badminton, spela beachvolley, anmäla mig till nåt knasigt hinderbanelopp… eller bara kunna gå till boxen när jag vill och nöta snatch-teknik.

Det är mitt ”varför”.

Att behöva gå igenom den här rätt långa rehabperioden som det till slut kommer bli, antagligen nästan 2 år beroende på hur man räknar, är dels en av de svåraste grejer jag gjort men också, klyschigt nog, en av de bästa grejerna jag gjort. För herregud vad man lär sig mycket hela tiden! Dels för att jag tar hjälp av duktiga tränare och treapeuter omkring mig, men dels för att jag måste jobba med min inställning och lära känna min kropp varje dag.

Varje dag måste jag välja att göra min morgonrutin, som numera är mer yoga-liknande än ren knärehab. Varje dag måste jag känna efter vilken nivå knät är på och bestämma min träning och vardagsaktivitet utifrån det. Jag måste kunna lägga upp min träning själv med hjälp av alla de övningar och råd jag fått och göra smarta beslut och prioriteringar beroende på vad jag ska göra resten av dagen, eller imorgon.

Visst, jag hade säkert kunnat göra hälften så mycket och bara köra på. Men jag vill känna att jag gör det bästa jag kan utifrån mina förutsättningar.

Jag har funderat lite över varför den här disciplinen ändå känns ganska lätt för mig när det gäller rehab o träning, men att jag har svårare att applicera den på tex mitt jobb eller andra projekt i livet. Kanske har det att göra med att jag får så snabb feedback på just min träning, där märker jag ganska fort om jag tänker rätt och får svar. I min jobbvardag går allting mkt trögare, det är så många andra saker som spelar in och påverkar. Man kan ju inte bara köra på där, för det är inte bara mitt område det påverkar. Visst, det kanske är lite ursäkter också… Det är jobbigare att svårare att driva projekt i en miljö där jag inte kontrollerar allt. Såklart.

Ibland, när jag typ står o filosoferar i tandborstningen på kvällen, kan jag önska att jag hade samma engagemang i fler områden av mitt liv. Fast…. då vet jag inte om min energi hade räckt till. Är det inte så folk kör slut på sina batterier? När de vill ge lika mycket av sig själv precis överallt, ska vara den perfekta personen och leva upp till påhittade förväntningar hela tiden… Så det kanske inte är så dumt ändå, att vissa delar av livet bara få flyta på med lagom mycket utmaning, medan andra delar får en att pusha och testa vad man klarar. Jag antar att det kommer skifta lite efter hand som tiden och livet byter fokus.

Det där berömda balans-tänket. På något sätt jämnar det liksom ut sig i slutändan ändå.

Katrin Tanja Davidsdottir – mitt Spirit Animal :) En sån otrolig förebild när det gäller hårt jobb, fokus, glädje och inställning.

 

Hopp å skutt å spring!

Den här veckan når jag 4 månaders-strecket. Det känns fint. Jag är på väg ordentligt liksom.

4 månader är på väg mot ett halvår. Och det här med semester är det bästa som har hänt knät. Den stela känslan har försvunnit helt, jag kan gå mycket bättre. Jag kan öka på mina rehabpass och göra dem tyngre. Jag behöver bara träna en gång om dagen och gör framsteg hela tiden.

Så jäkla skön känsla!

De senaste 2-3 veckorna har det rullat på så bra. Numera gör jag knäböj med vikt, jag gör utfallssteg med vikt, jag hoppar höga jämfotahopp, skridskohopp och på ett ben. Jag gör tyngre grejer för baksida lår och klarar av tyngre enbensövningar. Jag har fått klartecken att påbörja löpning lite försiktigt och jag får hoppa hopprep.

Jag kan utan problem göra riktigt jobba konditionspass med cykel, roddmaskin o skierg på gymmet. Det känns nästan som att jag tränar som vanligt ibland :) Förutom då att jag fortfarande inte gör några snabba explosiva grejer… och jag har inte börjat testa tyngre grejer med skivstången.

Men jag är sugen på att testa lite. Som du nog förstår så börjar jag närma mig att kunna gå in på vanliga pass igen. Jag har nog allt ett par veckor kvar… Men det är inte långt borta! Och det känns ju ganska otroligt :) att det plötsligt har gått så fort!

Eller känslan är att det har gått fort i alla fall. Men det har ju trots allt gått 4 månader nu. Jag kommer få hålla på att testa saker hela tiden nu, backa lite, pusha lite. Bara gå på känslan i knät och hur ont eller jobbigt det är för knät. Rehab-Jessica går på semester nu så jag får klara mig på egen hand i en månad nu. Ska bli kul att se hur långt jag har kommit då.

Det jag har lite problem med nu annars är att knät är väldigt känsligt med vilka skor jag går i. Funkar inte så bra med sandaler o ballerinaskor, och självklart, absolut inga klackar. Jag har fortfarande inte hela rörligheten och jag kan inte sitta på huk särskilt bra eller någon längre stund. Jag kan gå promenader, men om det blir längre sträckor måste jag ta en vilodag efteråt.

Men trots de där svåra grejerna så känns det som sagt väldigt bra och jag gör framsteg hela tiden. Så jag väljer att tänka mest på det. Uppåt, framåt! Nu ska här springas!

Taggad ,

Julien & jag

Nu ska jag berätta om min senaste obsession. Julien Pineau. Jag har gått igenom mängder av youtubeklipp och poddavsnitt bara för att lära mig mer och höra hans smartness på klingade fransk-amerikanska. Han använder ord som ”humongous”, ”terrible” och ”hammies” på ett sätt som får mig att le.

Men vad handlar det om då?

Bild: Strongfit.com

Julien har under de senste 2 åren ungefär blivit uppmärksammad för sina groundbreaking principer när det gäller träning, och då framför allt styrketräning och hur man ska träna säkert och bättre, utan skador. Det ska inte göra ont! Han stövlade rakt in i crossfitvärlden genom sin medverkan i podcasten Barbell Shrugged (avsnitt 190 och 191) och slängde massa påståenden till höger o vänster om vilka svagheter crossfitatleter hade och hur skev synen är på smärta hos många av utövarna. Och att vi nog tappat lite fokus på varför vi gör vissa saker. Underbara avsnitt om du frågar mig :)

Han har en bakgrund i flera olika sporter men nämner oftast kampsport och strongman. Han är en tänkare och en otrolig idéspruta som verkar ha en hjärna som går typ 10 ggr snabbare än alla andra. Han löser problem. Idrottare kommer till honom när de har ont någonstans, när de känner att någonting är fel i kroppen eller när de har nåt en platå i sin träning. Han har sin bas i Californien och samarbetar numera mycket med den världskända och otroligt framgångsrika boxen Crossfit Invictus. Men hans huvudsakliga fokus är på sitt egna företag Strongfit och de principer han ständigt jobbar med att utveckla. Han åker världen runt som en missionär och sprider sin kunskap och sin syn på rörelse och träning. Han utmanar gamla idéer om hur kroppen ska röra sig och vilka muskler som ska vara aktiverade. Det går inte att missa att Juliens favoritmuskler är latsen, obliqueerna, gluteus-gänget och hamstrings. Det han föreläser om mest är tankarna kring ”internal rotation”, ”external rotation” och ”torque” i alla olika lyft och rörelser vi gör i vår träning.

Jag älskar det! Coacherna på Göta har gått på hans seminarium och lär ut principerna i små doser i de dagliga passen i boxen. Coach Fredrik som jag har fått hjälp av med min egna träning är helt inne på Juliens principer och är jätteduktig på att förklara hur tanken är bakom programmet jag får och hur jag ska tänka i rörelserna.

Pineau säger inte exakt vad det är man ska göra. Man får inte ett 8 veckors program o sen är det klart. Utan han förklarar principerna, svarar på varför man ska göra vissa saker och hur. Sedan vill han att coacherna han föreläser för ska testa sig fram själva och hitta sätt som fungerar för dem och deras kunder. Alla människor är olika och det finns ingen ”one size fits all” när det gäller lösningar för våra kroppar. Kan låta självklart, men det finns så många olika nivåer på de som kallar sig för personlig tränare eller coach, så att komma o röra runt lite i grytan kan göra en del coacher lite förvirrade. Men det verkar också pågå en ständig diskussion om detaljer i Pineaus principer, och ibland kommer det ut ett litet youtubeklipp där någonting är reviderat och definieras på något nytt sätt. Ständig rörelse.

Att få till en balanserad kropp är målet, där alla sidor är lika starka och man är helt smärtfri. Det ska inte göra ont! I den balanserade känslan kan du sedan lägga på mer styrka och intensitet på andra sätt för att bli bättre. Utvecklingen måste hela tiden ske i balans mellan med styrka och intensitet, man måste förtjäna sin träning. Blir det en övervikt åt något av hållen så blir den andra delen lidande. Typ.

För mig låter hans resonemang logiska och det känns som att han har testat ganska mycket genom åren. Än så länge har jag kanske inte kunnat känna av resultatet av de övningar jag gör regelbundet, för jag har ju inte kunnat testa min styrka i några tunga lyft tex. Men jag uppskattar verkligen den variation som jag har kunnat få med det här tankesättet. Att allting inte behöver vara svintungt, jag kan skapa fantastisk mjölksyra på andra sätt i mina axlar o lats tex. Jag kommer åt dem mycket bättre på andra sätt. Jag försöker utnyttja den här perioden att bygga upp styrka i muskler som kanske inte alltid blir aktiverade i mer vanlig crossfitträning. Bygga upp axlarna och få friska, glada leder och balanserade lats. Stark bål  och se till att hitta muskler o aktivera rumpa o baksida lår på rätt sätt. Det passar bra in med min rehab just nu.

Genom att grotta ner mig i Juliens principer så får jag mer mening med min träning och höjer min egen motivation ett par snäpp. Det ska bli så spännande att få känna hur det känns sen när jag börjar fasa in min vanliga träning om ett par månader. Men det tar tid att lära om rörelsemönster och hitta rätt muskler…. och det är rätt frustrerande på vägen, men som vanligt ska man lita på processen o se långsiktigt.

Blir du nyfiken? Det borde du ;) Att lyfta, hålla, släpa o dra tunga grejer från punkt A till punkt B är typ skitkul. Kika gärna på länkarna i det här inlägget!

Youtubekanalen heter Strongfit, där kan man roa sig en stund. Och förutom de två podcastavsnitten jag länkat i början av inlägget, är han även med här i Barbell Buddah.

Taggad , , ,

12 ljus i tårtan!

Ojojoj, vad veckorna har trillat iväg. Jag och mitt kära knä firar 12 veckor (alltså 3 MÅNADER!) denna veckan. Helt sjukt vad fort det har rullat på! Och vad otroligt långsamt det går samtidigt… Jag hade nog sett framför mig att jag hade kommit längre i rehaben än vad jag gjort, men enligt min sjukgymnast så verkar allting gå som det ska, så jag får väl lita på henne.

(Att Zlatan redan är ute o kickar boll har väl knappat undgått någon… och det gör mig förbannad. Blev på riktigt lite deppig när jag såg det. Men jag vet ju inte ens vad han har för skada och vad de har lagat i hans knä, så jag ska verkligen inte jämföra. Och han gör det där på heltid och tjänar typ en miljon om dagen samtidigt. MEN ÄNDÅ… Jävla Zlatan och hans jävla superknä!)

Vi fortsätter.

Jag har fått en drös massa nya övningar de senaste 2 veckorna och det känns väldigt bra, för nu är det lite mer utmanande igen och jag känner att jag blir bättre på övningarna rätt snabbt. Det är alltid roligt att rehabträna då, när man känner att man kan lägga in fler reps eller göra övningen oftare utan att man får mer ont i knät. Det är en balansgång, men just nu verkar mitt sätt funka.

Jag har även provat att få lite TENS-behandling av mitt lilla taniga lår för att försöka väcka liv i mina muskler som gått i dvala. Det var himla gött! Eller det ont och var skönt samtidigt, lite som tusen nålar och massage på en gång. Det såg ut som om jag hade en alien i låret när musklerna drog ihop sig och det var en märklig känsla att det bara hände utan att hjärnan liksom var inkopplad. Ska se om jag kanske kan få tag i någon sådan maskin själv för att ha hemma, tror det är en superbra grej för låret.

Men annars så är det fortfarande så att jag får tänka mig lite för vad jag gör såklart, och jag har inte börjat hoppa eller springa. Jag har blivit lovad att få börja med hoppövningar nästa vecka om allt fortfarande är bra :) Rehab-Jessica vet hur man lägger ut krokar till mig. Men hon sa också med bestämd röst att jag inte fick tjuvstarta och hoppa redan denna veckan…. hehe…

I lördags var det den årliga vårtävlingen i boxen och det var full fart hela dagen. En otroligt rolig dag där jag hjälpte till och fixade med resultatlistor, dömde lite grann och roddade utrustning. Sen på kvällen var det stor fest för att dels fira alla duktiga tävlande men också att vårt älskade Göta fyllde 5 år :) Mitt knä var riiiktigt trött och gjorde lite ont… men jag kämpade på, och det gick bra. Jag kunde vara med hela dagen och kvällen. Jag kände inte av det så mycket dagen efter heller, vilket gjorde mig väldigt glad :)  Jag tog det visserligen rätt lugnt, av fler själ än att jag var trött i knät, men ändå.

Så himla skönt att få ett sånt besked! Livet blir lite roligare när jag inte behöver begränsa mig lika mycket längre.

När det gäller min ”vanliga” träning så går den väl också bra. Jag har nu kunnat lägga in intervallträning med Skierg och Assault biken ordentligt sedan ett par veckor tillbaka, och kan få svettas och få känna att det brinner lite i kroppen igen. Underbar känsla! Måste bara tvinga mig till att göra det ;) När man har varit utan tuff konditionsträning ett tag så drar man sig liksom lite för att ta tag i det där igen…. det är så jävla jobbigt, haha!

Styrketräningen rullar på, men tyvärr känner jag inte att det händer särskilt mycket där. Överkroppen är seg och lite kraftlös. Antagligen behöver jag en ordentligt deload-vecka för att återhämta mig. Får se om jag har tålamod till det. Men nu har det iaf blivit ungefär 3 dagars vila för överkroppen över långhelgen, lite mer än jag brukar vila, så jag hoppas det ska kännas bättre idag när jag går på det igen.

Det är frustrerande att inte känna att pullupsen känns bättre, eller att jag orkar med en svårare nivå i hspu-stegen…. eller att ringdipsen känns lättare. Fast, jag tvivlar på att ringdips NÅGONSIN kan kännas lättare. För någon.

Anyway. Juni kommer bli en bra träningsmånad och sen börjar ju semestern, som i år kommer bli ett enda långt träningsläger hade jag tänkt :) För så mycket annan underhållning kommer det inte bjudas på i år, eftersom fokus ligger på en semester i vinter istället.

Nu jävlar ska jag åka o dra lite släde. Hepp!

Bilder från härliga Götapokalen i lördags! Fotat av Dick Risan.

 

Taggad ,

Nedräkning till Open 2017. The pepptalk.

img_1990

Brooke Wells <3

Okej gänget, lång text, vet inte om du känner som jag men…  :)

Nu är det nära… och here comes all the Open-ångest…

Innan jag fick frågan om att vara lagkapten i boxen för ett av 4 lag, så hade jag nog tänkt att hoppa över att registrera mig i Open i år. Bara mysa med vid sidan om. Tävlingshetsen är inte jättekul alltid, över så många veckor. Man snurrar upp sig över vad andra gör, vilka score alla får, om de gör no reps eller inte, hur starka alla är. Jag börjar tvivla på mig själv och tänker mer på alla ”tänk om” när det gäller wodarna, ”Tänk om det kommer grejer jag inte fixar, tänk om jag inte presterar så bra som jag vill, jag har ju fan inte tränat tillräckligt, tänk om jag är typ sämst…”.

Jag tänker på hur jag kommer misslyckas innan jag ens har börjat.

Jag vet vilket jobb jag har lagt ner i boxen och jag vet också vilka grejer jag inte har jobbat på lika mycket. Resultatet av Open kommer bli därefter, så är det bara. Jag ska inte till Games. Jag ska inte heller till Regionals, haha! Jag ska bara försöka njuta av hela den här grejen som crossfit ger och göra mitt bästa.

Livet kommer emellan och man kan inte träna så mycket som man hade önskat, eller så skadar man sig och får lägga fokus på helt andra saker. Som att rehabba ett jävla knä i flera månader.

Open handlar om att du ska komma till boxen, ge allt du kan den dagen och vara jäkligt nöjd med det. Strunta i vad andra gör. Låt dem göra sin grej, vi har alla helt olika förutsättningar och olika tyngder att bära. Och om du går runt och oroar dig över allting runt omkring så glömmer du bort varför du ville göra Open från första början, och varför du älskar crossfit.

Det handlar inte om att du ska komma högst upp på leaderboarden. Det handlar om att du utmanar dig själv och att våga utsätta dig för det, kanske sätta ett nytt PB du inte hade en aning om att du kunde, eller lyckas pusha dig det där lilla extra och äntligen lyckas med något du strävat efter länge. Eller så är hela utmaningen bara att komma till boxen varje vecka, du är grym som bara gör det här! Du är med i ett större sammanhang och får känna energin av att göra något tillsammans med andra. Dels med alla i boxen och i vårt lag, men också med hundratusentals andra runt om i världen. Det blir en speciell känsla.

Du kommer möta utmaningar, det kommer kännas skitsvårt och göra ont. Men du kommer klara den utmaningen, för du klarar det alla andra dagar du har kommit till boxen. Kanske kommer du inse att de gränser du trodde du hade inte stämde, du är kapabel till så mycket mer än du tror, när du får lite extra nerv.

Se Open som en utmaning, som ett test, om du vill. Gör en plan och analysera hur du ska lägga upp woden, om du behöver det. Påverka det du kan, lägg det andra åt sidan. Sätt upp mål om du vill, om det är det som driver dig. Men låt inte målet bli det som gör att du missar upplevelsen, glädjen och energin.

Jag kommer bara vara jäkligt tacksam över vad min kropp kan prestera och älska känslan av crossfit. För om några månader kommer jag antagligen få börja om med rehabben igen….

Vad är ditt mål?

Taggad ,

Nyförälskad, typ…

Det känns nästan som att det börjar gå lite för bra. Jag tar till och med några nya pb’n i nåt så grundläggande som backsquat. Jag börjar bli misstänksam, jag går nästan och väntar på när bakslaget ska komma. En förkylning, en överansträngning, ett ont knä, en trött rygg. Men det kommer inget, så jag ångar på.

I flera veckor, ja nästan månader, har jag kunnat träna på 4-5 dagar i veckan och ibland nästan mer när jag inte kan låta bli och lägger in ett extra styrkepass. Det är fantastiskt! Och knät mår prima. Visst, jag måste känna efter lite ibland och träna lite smart. Jag blåser inte på och kör massa hopp och tunga bengrejer flera dagar i rad. Variationen är nyckeln för mig. Men samtidigt så har jag en annan känsla nu, så att jag vågar trycka på lite mer. Kanske har jag kommit ikapp lite mentalt, små myrsteg framåt. Och jag är så glad över att min strategi funkar. Om jag bara fortsätter framåt hela tiden, även om det är små, små steg, så kommer jag bli starkare hur jag än gör.

Nu är det full fart på Open-preppen i boxen och jag älskar det. Dessa veckor är nog nästan mina favoritveckor i boxen på hela året. Det är superflåsigt och mycket klassisk crossfit med lite extra twistar. Jag känner mig lite nyförälskad i hela grejen. Men det kanske är för att jag vet vad som väntar och inte tar min träning för givet en sekund.

När det gäller knäoperationen så finns det väl inga nyheter direkt. Det är ju lite så sjukvårdssystemet funkar. Jag ska ringa o höra mig för lite o se om jag får några besked. Allting hänger ju på att jag får min operation hos den specialisten jag vill. Har en liten nervösklump i magen över det, och kommer nog ha det ända till den dagen jag får ett datum bekräftat på rätt ställe.

Jag hoppas att den här härliga, bubbliga känslan jag har inför crossfit just nu kommer hänga i över hela Open-perioden. Det hade varit helt underbart att kunna gå leende genom 5 veckors slit och bara njuta av att vara med och ha roligt med kompisarna. Kroppen känns stark, jag gör små framsteg här och där. Även om det fortfarande finns grejer jag ”borde” göra mer av så känns det mesta under kontroll. Det är lite häftigt att känns sin kropp så väl nu och jag är tacksam över att jag verkligen kan känna glädje i min träning varje dag.

Alla goa vännerna i boxen gör det inte direkt jobbigare att åka till träningen :) Bilder från veckans pass <3

16266316_1270868866332675_6138254901206258972_n

16387067_1274296105989951_7142129993777040704_n

16387382_1273127779440117_6092398255787081415_n

16194984_1266661426753419_567558145294041694_n

Taggad , ,

Jag har bestämt mig.

December-livet är ett lite annorlunda liv än man har resten av hösten o vintern. Mörkret är kolsvart, men det blir ändå rätt så trevligt med julbelysning och mer sociala grejer än vad man brukar pallra sig iväg på annars. Och jag har orkat med det! Jag har varit jättesocial! Vilket jag inte kan säga har varit fallet under hela hösten det här året. Men nu har det vänt, och visst, jag kanske ballade ur där lite ett tag i min nyvunna livsglädje och var lite för optimistisk, haha… Men nu har jag nog landat lite och hittat nån sorts balans igen. Lagom till att januari slår till med sin fulla kraft i form av att alla stänger in sig igen… typ.

Jag har åkt upp o ner i hela känsloregistret tror jag. Massa groende ilska, bubblande glädje, nervösa fjärilar i magen, kliande frustration, ren lycka och väldigt mycket tacksamhet. Och en ganska jobbig hormoncirkus som fick mig att gråta till o från i typ 3 dagar, mycket märkligt. Men det är ju liksom så kroppen funkar ibland.

Träningen har funkat bra och jag har tagit tag i det här med knä-problematiken lite mer. Funderat o tänkt och bett hela internet om råd tror jag! Det är ju lite märkligt det där att träningen rullar på så bra nu och jag kan fortsätta pressa upp vikterna i benstyrkan, samtidigt som jag går o funderar på korsbandsoperation och gör mig redo mentalt för att börja om hela rehab-resan en gång till.

För det är mycket det jag har grubblat över. Men jag har i princip alltid kommit fram till svaret att det kommer vara värt det. Det kommer vara några hemska månader i början då jag inte komma kunna köra crossfit alls. Typ knappt röra en skivstång. Men då gäller det ju bara att ha siktet inställt på det långa målet.

Jag ska bara hålla tummarna för att jag kan styra om så att min operation kan bli gjord på den klinik jag vill… Att det ska vara så besvärligt det där, med sjukvård.

Så när jag väl står på listan så tänker jag att jag har typ 2-3 månader på mig att bli så jävla stark i benen som jag bara kan på den tiden. Ska nog ta hjälp av någon av coacherna så att jag kan få till en bra plan där. Jag har trappat upp benträningen redan nu lite grann, med massa knäböj och viktade utfallssteg och tuffare rehabövningar. Men det ska nog gå bra att trycka på lite till. Ju starkare jag är innan op, desto snabbare kommer ju återhämtningen gå tänker jag. Det är svårt att inte tappa typ alla lårmuskler man har, men ja, de kanske minns lite bättre hur man jobbar om de är riktigt starka innan.

…och tävlingen gick bra förresten. Jättebra! Det var så himla kul och jättetungt och vi kompletterade varandra riktigt bra i laget :) Där jag var svagare var Andreas starkare och tvärtom. Vi hamnade typ 14:e tror jag, med en bästa placering i sista woden där vi kom 11:a. Det var riktigt grymma lag och final-wodarna blev jättespännande! Ännu en gång så blir man liksom helt nykär i hela Crossfit Göta-gänget efter en sådan dag. Och jag var alldeles lycklig av att bara kunna vara med. Och väldigt motiverad till att fortsätta jobba på benstyrkan.

Så nu kör vi! foto-2016-12-25-15-28-43

Taggad , , ,