Knät 3 veckor efter op

Det har varit en trög vecka knä-mässigt. Jag har försökt jobba på kontoret halvdagar varje dag hittills, men knät gillar det inte så värst tror jag…. jag längtar hem till mitt kylbandage varje gång :( Men jag kämpar på. Tänker att jag borde klara 3-4 timmar utan det, men det är fan knappt. Även om jag har benet uppe på en stol hela tiden.

Det som är jobbigt är det här trycket som blir i benet, den svullna känslan i knät. Det gör att det känns som om det knappt går att böja benet alls. Men det går att böja… det gör bara lite mer ont än annars :/ (läs mycket mer)

Rehabben rullar på. Jag gör mina övningar 3 ggr om dagen, efter sjukgymnast-Jessicas order. Jag fick inte göra mer sa hon, så jag lyder. Hon vet att jag gör varenda repetition… Det gör ont. Släp-böjen sittandes på golvet är värst. Det svider i såret, det drar i muskler o senor, ibland på ovanför knät men mest nedanför som ett band över hela knät. Det tar emot och det är stumt. Jag kan nästan dra foten i höjd med början på knät på andra benet. Men det har inte hänt något där på hela veckan :( Jag fastnar vid samma punkt varje gång.

Vanligtvis är eftermiddagarna och kvällarna jobbiga. Knät känns tjockt och stelt och svullet. Jag försöker ha is på hela tiden typ. Men idag känns det som ett morgon-knä som är på så gott humör!!! Vad är då den hemliga formulan för detta undrar ni då?! (jodå, det gör ni allt) Jag tror det magiska är MASSAGE!

Jag var nämligen o tränar lite försiktigt på Göta idag, mitt andra pass sen op, lite lats-aktivering, lite bänk, lite pullups. Sen unnade jag mig en timmes massage hos Angelica. Och jäklar var hon klämde! Jag var ordentligt spänd i ryggen o rumpan av allt haltande och sneda belastning i 3 veckor…. Sen tog hon även o knådade lite på benen. Självklart försiktigt på det opererade, men det var så skönt och det kändes som det blev ett himla gött blodflöde.

Sen åkte jag hem o satte is på knät direkt. Och nu, klockan 19 på kvällen känns knät superfräscht! Alltså jämfört med andra vardagskvällar då alltså. Så här bra brukar det bara vara typ några få timmar på förmiddagen om jag har en bra dag. Efter jobbet är det alltid tjockt o jobbigt. Men det verkar ha hjälpt med träning o massage. Så himla skönt!

Så allmänt känns det rätt trögt med rehabben o rörelsen. Jag har liksom inte hittat balansen än för vad som funkar. Men jag kanske är något på spåret nu :) Får testa att massera benet själv på nåt sätt… och köpa hem en foamroller.

Ska träffa Jessica igen på fredag, ska höra med henne lite mer då vad hon tror om det.

Taggad , , ,

Några millimeter i taget

Fick äntligen lite crossfit-känsla i lördags när jag åkte till boxen och hejade på mina fina vänner som körde den sista deltävlingen i årets Open. 17.5 var riktigt grisig i all sin briljanta enkelhet – 9 thruster, 35 double unders i 10 varv. Jag satt där o längtade efter exakt den där känslan som syntes i vännernas ansikten, när de tog sig igenom de sista 2-3 varven av den där helvetteswoden.

Ja, man kanske kan tycka att det är knäppt att längta efter den nivån av mjölksyra och muskeltrötthet, och den förlamande känslan i bröstet när luften i lungorna liksom inte räcker till. Men fan…. det är den längtan som håller kommer hålla mig motiverad under de kommande månaderna.

Det har nu gått 11 dagar sen operationen och jag jobbar på med mina små rehabövningar. Spänna lårmusklen, dra hälen i golvet, lyfta benet, dra foten mot golvet, stå på ett ben, tåhävningar….. långsamma kryckpromenader runt kvarteret. Det sista vet jag inte om det är rehab egentligen. Vet inte om jag ”får” promenera. Men jag måste komma ut även de dagarna jag inte blir underhållen av vänner. Och det handlar om typ 800 steg. Jag tror att det är bra för cirkulationen och än så länge har jag inte märkt att knät mår dåligt av det.

Benet är fortfarande förvillande likt ett träben. Men svullnaden blir yttepyttemindre för varje morgon (och svullnar sedan till kvällen igen), och rörligheten i ”släpcykel”-övningen blir några millimeter bättre för varje dag tycker jag. Jag känner mig positiv o fortfarande väldigt tacksam och nöjd över mitt beslut att operera.

Det enda som är frustrerande just nu är att jag inte riktigt kan böja tillräckligt mkt för att jag skulle känna mig säker när jag kör bil. Så det är min första milstolpe, att bli trafiksäker. Jag hoppas att jag ska ha nåt dit när nästa helg börjar.

Man hinner tänka o grubbla såååå himla mycket när man är så mycket ensam hemma, det ska ni veta. Jag försöker ockupera mig med jobb så mycket det går, och slänger in tv-serier i pauserna. Hoppas att jag håller ihop en vecka till… sen ska jag förhoppningsvis kunna komma tillbaka mer till vanliga vardagen. Bilen är ju typ nyckeln till det.

Var mkt gladare i lördags än bilden visar. Fick ju både titta på crossfit, prata med vänner OCH klappa Saras gulliga vovve <3 Bästa dagen på länge! Foto: Oskar Ängermark

Lite mer så här :)

 

Taggad ,

Korsbandsoperationen

Det är nog bäst att jag försöker ta tag i det här med att skriva ner lite om min operationsdag medan jag fortfarande har det lite färskt i minnet. Så, långt inlägg… here we go!

Imorgon är det en vecka sedan jag promenerade bort till sjukhuset tidigt på morgonen. Försökte njuta lite extra av promenaden eftersom det skulle bli den sista, raska på rätt många veckor. Vid inskrivningen fick jag reda på att jag var nummer två i kön på operation idag. Så jag skulle få vänta fram till lunch ungefär innan det var min tur. Eftersom jag fått instruktioner om att inte äta något och typ bara dricka vatten en viss tid innan, så blev det rätt tufft att bara ligga där o vänta. Fick nål i armen med dropp för att hålla vätskebalansen, men magen kurrade ljudligt.

Men till slut började förberedelserna. Jag fick tvätta benet en gång till, ta några mystiska piller (typ morfin tror jag) och läkaren kom o ritade lite på mitt ben. Sen gick det plötsligt rätt fort. Jag blev ivägrullad genom korridorerna, fick ett varmt gott extra täcke på mig och vips, så var jag i operationssalen.

De kopplade upp mig på maskinerna, fick beröm för mitt fina blodtryck o syreupptagningsförmåga. Vet inte vilka alla var där i salen, men de kallpratade duktigt och frågade om min träning och var nyfikna på crossfit. Hon som skötte min narkos sa att hon hade testat det där med burpees, och det tyckte hon var väldigt roligt. Mycket märklig människa.

Två av alla de grönklädda ställde in mitt knä i några benstöd som skulle användas vid operationen och jag blev inpackad i olika dukar o skynken. Sen var det dags att sövas. Jag hade oroat mig en del för hur det skulle kännas, men det var okej. Narkossköterskan pratade mig igenom det, först kändes ingenting, sen snurrar det till som om man åkte karusell, sen…. är man borta plötsligt bara. Jättemärkligt! Som att somna superfort bara.

Jag vaknar av att någon säger mitt namn o skakar lite på min axel. Väldigt suddig i huvudet. Så jag minns inte riktigt om jag kom ihåg vart jag var någonstans direkt, men jag vet att jag kände mig väldigt tillfreds och härlig, haha! Men mosig. Såg mitt ben inslaget i paket och vet att jag kände mig så himla glad och lättad. Det var över nu, operationen vad klar.

Jag tittade på klockan på väggen och försökte komma ihåg hur länge jag varit ”borta”, tror det var typ 2-2,5 timmar, men jag vet inte. Det kanske inte var så länge? Kanske var längre… Jag blev så överväldigad av den där känslan av lättnad att jag grät några lyckotårar. Jag förstår ju i efterhand att det var morfinet och vad det nu är man får för att vakna som gör att man känner sig så härlig och lycklig, men det var ett skönt tillstånd så länge det varade :)

Sedan kom nämligen en mindre behaglig fas. Jag fick ostmackor, kaffe, saft och vatten och sköterskorna var på en hela tiden om att man skulle dricka. De kom o kollade ansiktsfärgen och hur jag mådde. Sen kom dipparna. Ett svagt illamående som åkte lite fram o tillbaka. Jag fick någonting mot illamåendet i min slang, men var sömnig o svag. Usch.

Allt eftersom så vaknade jag till mer och mer, men mådde funky hela tiden. Fick massor av info och papper, kom väl ihåg det viktigaste…. men det var svårt att fokusera. Att sedan ta på sig kläder, ringa mamma och börja göra sig redo för hemfärd blev en pärs som fick tas i etapper. Det snurrade till och jag blev tydligen helt kritvit i ansiktet lite till o från enligt sköterskan. Mysigt…

Jag tog mig hem iaf och mamma pladdrade på nervöst i bilen. Minns att jag knappt orkade sitta upp och ville bara att bilen skulle vara stilla. Hemsk bilresa! Mådde verkligen illa när vi väl kom hem till mamma….. blä! Jävla morfin! Resten av den kvällen minns jag inte så mycket av faktiskt. Försökte äta lite, men kunde bara sitta upp en kort stund, sen blev jag svimfärdig igen.

Hade fått med mig citodon-tabletter som jag skulle ta, men hade också fått varningar om att de kunde få mig att må konstigt och hade massa biverkningar. Jag testade dem, men tog inte mer än två stycken innan jag snabbt förstod att det inte skulle funka med dem.

De gjorde mig helt sängliggande och jag ville bara sova. Förfärliga tabletter. Så sedan dess har jag bara gått på alvedon och panodil.

Väldigt tjockt ben med kompresser o snygg stödstrumpa. Jättesexigt.

Värken har varit hyfsat hanterbar hela tiden, men mornarna var värst i början. Då kunde jag knappt röra benet utan att det sved som satan i alla stygn och muskler runt om i knät. Jag försöker hålla intaget av värktabletterna jämnt och är flitig med kylbandaget jag fick med mig hem som också smärtlindrar riktigt skönt. Men visst tusan gör det ont, speciellt när jag suttit stilla en stund.

Fick träffa en sjukgymnast dagen efter operationen som gav mig massa övningar. Men då hade knät inte ”stelnat till” så mycket än, så jag kunde fortfarande flexa rätt bra med lårmusklerna på framsidan, vilket gjorde att jag drog lite för hårt och stygnen som sitter strax under knät blödde en heeel del. Så jag har fått byta kompresserna två gånger. Oooops. För stark för rehab ;) Så jag fick chilla lite över helgen med vissa övningar.

Fortfarande knubbis-ben. Och stelt som tusan.

Status i dag, 6 dagar efter operationen, är ändå väldigt bra tycker jag. Nu kan jag spänna lårmusklerna igen, men nu har allting stelnat till och kontakten är heeelt annorlunda. Frustrerande. Men jag vet att det kommer bli bättre. Jag kan gå utan kryckor inomhus och rör mig långsamt för att inte halta så mycket och skapa massa snedbelastning. Utomhus är jag beordrad kryckor i minst 2 veckor. Och det är rätt bra, om inte annat för att folk inte ska råka gå på mig utan ta det lite försiktigt runt mig.

Har varit ute på en kort, kort rehab-promenad idag på gatan runt huset. Typ 700 steg enligt telefonen. Yeah! Det känns bra, men jag vet att det är väldigt lätt att överanstränga sig, så jag får hejda mig. Ska bli spännande att se hur mycket rörligheten förändras på dessa 2 första veckorna, fram tills jag får ta bort stygnen. Ser fram emot lite coola ärr på knät också.

Tur att jag typ gjort det här förut o vet hur lång tid det tar….

Smygpromenad i lite blev vårsol!

Taggad , , ,

Grattis på 8-årsdagen, bloggen!

Tänk att den har hängt med så länge. Jag hoppade mellan plattformar där i början ett tag, så det är nog så att jag har varit med blogg längre än 8 år. Om jag backtrackar här så finns det migrerade inlägg från 2007, men let’s not go there…. Det är mest olika former av ångest. Mycket tentaångest och mycket singelångest.

Jag är en otroligt oregelbunden bloggare, det ska man ha väldigt klart för sig, haha! Men behovet har alltid funnits, även om jag blivit väldigt mycket mindre privat än vad jag var i början. Men det är ju lite så det funkar med internet. I början hällde jag ut mitt hjärta lite överallt, blev lite trampad på, kröp tillbaka och låste inlägg o höll på. Och numera, sedan ett antal år tillbaka, så skriver jag mest om sånt som bara berör mig själv. Visst var det skönt att ha en helt ocensurerad ventil en gång i tiden, men det håller ju liksom inte i längden. Folk älskar att missförstå.

Så därför handlar det mesta här om ganska harmlösa saker, som träning och vardagliga saker.

Men det är stora saker på gång i mitt lilla liv. Äntligen ska knäoperationen bli av! Det blev inte alls som jag hade tänkt och min plan som jag var så övertygad om att följa fick slängas åt sidan nästan direkt. Tyvärr. Det blir ingen specialklinik, det blir inte någon grym knäexpert :( Det blir vanliga allmänortopeden på stora sjukhuset. Jag tror säkert att de kan sin sak, men jag hade hoppats på något annat.

Anledningen till att det blev så här är att jag råkade ut för vår härliga oberäkneliga sjukvård helt enkelt. Blev först utskrattad när jag försökte få min operation flyttad till knäexperten, fick ett prel. datum på stora sjukhuset, som sedan flyttades plötsligt, och sedan blev jag hänvisad från en telefontid till en annan… som sedan ställdes in pga sjukdom. Suck. De kan det här med att trolla med en ordentligt inom sjukvården asså. Man är helt bortkollrad. Så plötsligt ska jag opereras nästa vecka. För nu finns det ingen mer telefontid för att försöka ändra på det. Tänk om resten av samhället hade funkat så… Men jag ska vara glad o tacksam antar jag.

Det känns nervöst och lite ångestfyllt. Att det här är sista veckan jag kommer kunna köra för fullt på väldigt, väldigt länge. Jag ska njuta av vartenda pass och älska den där jävla skivstången vid varenda tungt lyft. Aldrig ta det för givet.

Det blir ju en sån konstig kontrast – ena dagen vara som vanligt o träna som vanligt, nästa dag gå på kryckor o inte få göra någonting tungt på ett bra tag med benen. Men jag vet vad jag ger mig in på. Jag är the fucking queen of knärehab och känner min kropp. Så det här ska gå bra. Det måste gå bra. Jag har som mål att kunna vara med på Open nästa år. Ta revansch och fira mitt knä :) Fram tills dess får jag sätta upp delmål när det passar. Jag hoppas att läkningen ska gå fint och att jag ska få något för all den här jäkla rehabträningen och övrig benträning jag gjort fram tills nu. Det måste ju förbättra mina odds på en bra återhämtning tänker jag. Annars är det bara för orättvist.

Så, följetången om mitt lilla knä får ett nytt kapitel nu och jag tänkte dokumentera det i bloggen för att själv kunna se att jag gör framsteg. Jag vet att jag kommer behöva det när det känns som kämpigast och allt jag vill är att kunna springa, hoppa o skutta.

#teamrehab ett år till.

Och typ 8 more years för bloggen kanske? Haha!

 

Taggad , , , ,

Nedräkning till Open 2017. The pepptalk.

img_1990

Brooke Wells <3

Okej gänget, lång text, vet inte om du känner som jag men…  :)

Nu är det nära… och here comes all the Open-ångest…

Innan jag fick frågan om att vara lagkapten i boxen för ett av 4 lag, så hade jag nog tänkt att hoppa över att registrera mig i Open i år. Bara mysa med vid sidan om. Tävlingshetsen är inte jättekul alltid, över så många veckor. Man snurrar upp sig över vad andra gör, vilka score alla får, om de gör no reps eller inte, hur starka alla är. Jag börjar tvivla på mig själv och tänker mer på alla ”tänk om” när det gäller wodarna, ”Tänk om det kommer grejer jag inte fixar, tänk om jag inte presterar så bra som jag vill, jag har ju fan inte tränat tillräckligt, tänk om jag är typ sämst…”.

Jag tänker på hur jag kommer misslyckas innan jag ens har börjat.

Jag vet vilket jobb jag har lagt ner i boxen och jag vet också vilka grejer jag inte har jobbat på lika mycket. Resultatet av Open kommer bli därefter, så är det bara. Jag ska inte till Games. Jag ska inte heller till Regionals, haha! Jag ska bara försöka njuta av hela den här grejen som crossfit ger och göra mitt bästa.

Livet kommer emellan och man kan inte träna så mycket som man hade önskat, eller så skadar man sig och får lägga fokus på helt andra saker. Som att rehabba ett jävla knä i flera månader.

Open handlar om att du ska komma till boxen, ge allt du kan den dagen och vara jäkligt nöjd med det. Strunta i vad andra gör. Låt dem göra sin grej, vi har alla helt olika förutsättningar och olika tyngder att bära. Och om du går runt och oroar dig över allting runt omkring så glömmer du bort varför du ville göra Open från första början, och varför du älskar crossfit.

Det handlar inte om att du ska komma högst upp på leaderboarden. Det handlar om att du utmanar dig själv och att våga utsätta dig för det, kanske sätta ett nytt PB du inte hade en aning om att du kunde, eller lyckas pusha dig det där lilla extra och äntligen lyckas med något du strävat efter länge. Eller så är hela utmaningen bara att komma till boxen varje vecka, du är grym som bara gör det här! Du är med i ett större sammanhang och får känna energin av att göra något tillsammans med andra. Dels med alla i boxen och i vårt lag, men också med hundratusentals andra runt om i världen. Det blir en speciell känsla.

Du kommer möta utmaningar, det kommer kännas skitsvårt och göra ont. Men du kommer klara den utmaningen, för du klarar det alla andra dagar du har kommit till boxen. Kanske kommer du inse att de gränser du trodde du hade inte stämde, du är kapabel till så mycket mer än du tror, när du får lite extra nerv.

Se Open som en utmaning, som ett test, om du vill. Gör en plan och analysera hur du ska lägga upp woden, om du behöver det. Påverka det du kan, lägg det andra åt sidan. Sätt upp mål om du vill, om det är det som driver dig. Men låt inte målet bli det som gör att du missar upplevelsen, glädjen och energin.

Jag kommer bara vara jäkligt tacksam över vad min kropp kan prestera och älska känslan av crossfit. För om några månader kommer jag antagligen få börja om med rehabben igen….

Vad är ditt mål?

Taggad ,

Förkylningen gör min gnällig. Sorry.

Ringde till operationskoordinatorn (världens längsta ord??) på ortopeden idag. Har tydligen fått ett preliminärt datum. Slutet på mars. Jahapp liksom. Men som hon i telefonen sa ”-Det är ju sportlovsveckor nu och då kommer det ju en hel del operationer.”…. ”okej”.   Så, som det är nu, om de håller ungefär det datumet som jag fick så kommer de klara vårdgarantin för mig. Hm. Min tanke var ju att de inte skulle göra det, och att jag då skulle be dem skicka mig till den specialistklinik som jag egentligen vill komma till. Men… vad gör jag nu då om det inte blir så? Jag nämnde lite försiktigt för kvinnan i telefonen att jag hade velat bli skickad till en specialist istället. Hon började tok-skratta rakt ut o ba ”Men, alla här är specialister!!” (med undertonen: ”Lilla gumman, nu är du allt bra dum i huvudet.”). Så lite slokörad tackade jag för hjälpen och la på luren.

Jag är så orolig för att det inte blir som jag har tänkt. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra för att få som jag vill. Tänker att jag avvaktar ett par veckor till och kollar läget igen sen…. och att jag då ska ha en plan för hur jag ska få dem att skicka mig till det här andra stället. Så jag ska gå runt o ha lite ångest över detta tills dess. Tack,tack.

Annars då? Lägger lite för mkt energi på att ignorera att det är Alla hjärtans dag. Svårt att undvika när man jobbar med blommor, som ju är en ganska viktig del av den här dagen. Men jag tänkte nog åka till stället som ger mig mest go känsla i magen – boxen. Förkylningen till trots. Det är bara lite snuva, så jag är ju inte nära döden direkt… Knät behöver rehabbas och jag behöver behålla min mentala nivå. Det här är fjärde dagen utan träning liksom, det börjar gå utför.

Och det här är fel dag att ligga hemma på soffan, pilla i sig choklad och obsessa över att telefonen är för tyst.

Andra saker jag har tänkt på: Att jag måste ta tag i lägenhetsletandet. En sån himla ”borde”-grej. Jag skulle behöva nån som gör det där åt mig. För det är som vanligt med saker jag inte riktigt vet hur man ska göra eller var man ska börja, som när jag skulle köpa bil. Jag tycker det är skitjobbigt att ge mig in i saker jag inte vet hur det går till, och det finns liksom ingen ”for dummies-guide” för såna här vuxna saker, för tydligen kan alla sånt här iaf. Bara av sig själva. Eller? Så jag skjuter sånt ifrån mig. Det löser problemet, förutom då att det ligger o gnager i bakhuvudet hela tiden. En kompis till mig sa åt mig häromdagen att det ju är världens roligaste grej att leta efter nytt boende! Jag såg helt frågande ut och fattade ingenting, det är ju så mkt beslutsångest och oro över ekonomi o massa jobbiga saker. Så, det kan hända att jag hade lite fel approach till hela grejen.

Såatteh… ni kanske märker att jag skulle behöva köra ett ordentligt jävla träningspass som golvar mig. Få fart på lyckokänslorna igen. Jag är så gnällig!

Men, hoppas ni har en fin dag hörni!

sad-puppy

Sad puppy-day.

Taggad , ,

Nyförälskad, typ…

Det känns nästan som att det börjar gå lite för bra. Jag tar till och med några nya pb’n i nåt så grundläggande som backsquat. Jag börjar bli misstänksam, jag går nästan och väntar på när bakslaget ska komma. En förkylning, en överansträngning, ett ont knä, en trött rygg. Men det kommer inget, så jag ångar på.

I flera veckor, ja nästan månader, har jag kunnat träna på 4-5 dagar i veckan och ibland nästan mer när jag inte kan låta bli och lägger in ett extra styrkepass. Det är fantastiskt! Och knät mår prima. Visst, jag måste känna efter lite ibland och träna lite smart. Jag blåser inte på och kör massa hopp och tunga bengrejer flera dagar i rad. Variationen är nyckeln för mig. Men samtidigt så har jag en annan känsla nu, så att jag vågar trycka på lite mer. Kanske har jag kommit ikapp lite mentalt, små myrsteg framåt. Och jag är så glad över att min strategi funkar. Om jag bara fortsätter framåt hela tiden, även om det är små, små steg, så kommer jag bli starkare hur jag än gör.

Nu är det full fart på Open-preppen i boxen och jag älskar det. Dessa veckor är nog nästan mina favoritveckor i boxen på hela året. Det är superflåsigt och mycket klassisk crossfit med lite extra twistar. Jag känner mig lite nyförälskad i hela grejen. Men det kanske är för att jag vet vad som väntar och inte tar min träning för givet en sekund.

När det gäller knäoperationen så finns det väl inga nyheter direkt. Det är ju lite så sjukvårdssystemet funkar. Jag ska ringa o höra mig för lite o se om jag får några besked. Allting hänger ju på att jag får min operation hos den specialisten jag vill. Har en liten nervösklump i magen över det, och kommer nog ha det ända till den dagen jag får ett datum bekräftat på rätt ställe.

Jag hoppas att den här härliga, bubbliga känslan jag har inför crossfit just nu kommer hänga i över hela Open-perioden. Det hade varit helt underbart att kunna gå leende genom 5 veckors slit och bara njuta av att vara med och ha roligt med kompisarna. Kroppen känns stark, jag gör små framsteg här och där. Även om det fortfarande finns grejer jag ”borde” göra mer av så känns det mesta under kontroll. Det är lite häftigt att känns sin kropp så väl nu och jag är tacksam över att jag verkligen kan känna glädje i min träning varje dag.

Alla goa vännerna i boxen gör det inte direkt jobbigare att åka till träningen :) Bilder från veckans pass <3

16266316_1270868866332675_6138254901206258972_n

16387067_1274296105989951_7142129993777040704_n

16387382_1273127779440117_6092398255787081415_n

16194984_1266661426753419_567558145294041694_n

Taggad , ,

Well, you kow. Helg.

Har ägnat större delen av helgen att binge-titta på New Girl. Man skulle kunna göra bättre saker med sin helg. Men man skulle också kunna göra sämre. Jag har också roat mig med att backtracka mitt liv lite genom att läsa här på bloggen, har gått igenom inlägg från vintern 2013-14 när jag gjorde mitt första Open och satte min första pullup bland annat. Det är väldigt bra att skriva ner sånt där, för man behöver få lite perspektiv.

Tänk att mina pullups fyller 3 år :) Och att jag ska göra mitt 4:e Open i år. Det där lär jag ju återkomma till en del senare, för det kommer bli ett himla hallå. Först o främst ska jag hålla prestationsångesten i schack, och just nu känns det som att det kommer gå bra. Min knäskada har gjort mig mer ödmjuk o tacksam mot min kropp o vad den kan göra, så jag tror det ska gå bra. Men jag har även blivit utsedd till lagledare för en grej vi ska göra i boxen. Så jag har en hel grupp med goa mäniskor som jag ska få att göra sitt bästa o vara nöjda med sig själva när det väl är dags för Open-wodar.

Jag har även tränat mig till en historisk träningsvärk i axlarna den här helgen så jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv, för jag kan knappt lyfta ett glas vatten. Tror ändå jag ska ta mig till boxen o bli lite varm i kroppen o köra lite ben o mage. Eller bara stretcha.

Känslomässigt har det varit en tuff helg. Jag antar att det är hormonerna som spelar ett spratt när man ena dagen är on top of sitt game och levererar och diskuterar på jobbet. Nästa dag hemma ligger man i princip i fosterställning och vill absolut inte vara nära en enda människa och hatar sig själv. Känns som att det är någon sorts hint om att ja, det åker runt en del skit i kroppen så att säga.

Det var då jag vände mig till New Girl, tryckte på play och sen har den fått rulla på….

Är det bara jag eller blir Nick snyggare i säsong 4?

Taggad , , ,

Jag har bestämt mig.

December-livet är ett lite annorlunda liv än man har resten av hösten o vintern. Mörkret är kolsvart, men det blir ändå rätt så trevligt med julbelysning och mer sociala grejer än vad man brukar pallra sig iväg på annars. Och jag har orkat med det! Jag har varit jättesocial! Vilket jag inte kan säga har varit fallet under hela hösten det här året. Men nu har det vänt, och visst, jag kanske ballade ur där lite ett tag i min nyvunna livsglädje och var lite för optimistisk, haha… Men nu har jag nog landat lite och hittat nån sorts balans igen. Lagom till att januari slår till med sin fulla kraft i form av att alla stänger in sig igen… typ.

Jag har åkt upp o ner i hela känsloregistret tror jag. Massa groende ilska, bubblande glädje, nervösa fjärilar i magen, kliande frustration, ren lycka och väldigt mycket tacksamhet. Och en ganska jobbig hormoncirkus som fick mig att gråta till o från i typ 3 dagar, mycket märkligt. Men det är ju liksom så kroppen funkar ibland.

Träningen har funkat bra och jag har tagit tag i det här med knä-problematiken lite mer. Funderat o tänkt och bett hela internet om råd tror jag! Det är ju lite märkligt det där att träningen rullar på så bra nu och jag kan fortsätta pressa upp vikterna i benstyrkan, samtidigt som jag går o funderar på korsbandsoperation och gör mig redo mentalt för att börja om hela rehab-resan en gång till.

För det är mycket det jag har grubblat över. Men jag har i princip alltid kommit fram till svaret att det kommer vara värt det. Det kommer vara några hemska månader i början då jag inte komma kunna köra crossfit alls. Typ knappt röra en skivstång. Men då gäller det ju bara att ha siktet inställt på det långa målet.

Jag ska bara hålla tummarna för att jag kan styra om så att min operation kan bli gjord på den klinik jag vill… Att det ska vara så besvärligt det där, med sjukvård.

Så när jag väl står på listan så tänker jag att jag har typ 2-3 månader på mig att bli så jävla stark i benen som jag bara kan på den tiden. Ska nog ta hjälp av någon av coacherna så att jag kan få till en bra plan där. Jag har trappat upp benträningen redan nu lite grann, med massa knäböj och viktade utfallssteg och tuffare rehabövningar. Men det ska nog gå bra att trycka på lite till. Ju starkare jag är innan op, desto snabbare kommer ju återhämtningen gå tänker jag. Det är svårt att inte tappa typ alla lårmuskler man har, men ja, de kanske minns lite bättre hur man jobbar om de är riktigt starka innan.

…och tävlingen gick bra förresten. Jättebra! Det var så himla kul och jättetungt och vi kompletterade varandra riktigt bra i laget :) Där jag var svagare var Andreas starkare och tvärtom. Vi hamnade typ 14:e tror jag, med en bästa placering i sista woden där vi kom 11:a. Det var riktigt grymma lag och final-wodarna blev jättespännande! Ännu en gång så blir man liksom helt nykär i hela Crossfit Göta-gänget efter en sådan dag. Och jag var alldeles lycklig av att bara kunna vara med. Och väldigt motiverad till att fortsätta jobba på benstyrkan.

Så nu kör vi! foto-2016-12-25-15-28-43

Taggad , , ,

Peppen!

Tänk att jag är så bra i knät att jag ska kasta mig in i en tävling på lördag :) Så himla nöjd o glad för det! Jag ska verkligen bara njuta av den dagen och ha så roligt jag bara kan. Ingen press, ingen stress och ingen prestationsångest. Det får bli som det blir och jag vill bara kunna genomföra tävlingen, hel och glad.

Det är en lagtävling, vilket också gör att det känns lite skönare. Jag har dels någon att luta mig lite mot och jag får dela glädjen med någon annan. Sen kan man ju se det som att jag också kan bli lite orolig för att jag inte ska hålla hela tävlingen eller att det kommer moment jag inte kan göra fullt ut och då blir det tråkigt för min lagkompis. Men, näe… jag känner faktiskt inte så. Min lagkompis vet vad som gäller och vi kommer köra så gott vi kan med det vi har.

Det kommer vara så himla grymma lag med så det kommer bli en väldigt härlig tävling, och jag har verkligen ingen illusion av att vi skulle kunna ha något med toppstriden att göra. Jag är bara glad över att kunna känna att jag är tillräckligt bra för att kunna anmäla mig. Att jag tror på att jag kommer palla att göra typ 3 wodar på en dag.

Igår provade jag att göra lite tyngre split jerks på ”fel” ben. Och det gick fint! Jag har ju alltid haft mitt vänsterben som ”bakben”, men knät gillar inte riktigt den vinkeln och massa tyngd på. Så jag får helt enkelt lära om och se om det går att bli lika stark, stabil o snabb med vänsterbenet fram istället. Spännande! Och jättefrustrerande såklart, haha! Men det gick som sagt helt okej, jag kom upp till 60 kg vilket jag inte har lyft på typ 8 månader. Jag tackar kroppen, mitt tålamod och mina rehabövningar för det och tänker jobba vidare.

Idag står det marklyft på schemat och det har jag kört nu rätt många veckor och kommit upp till 110 lätta kilon. Visserligen bara en etta, men känslan var verkligen ”Lätt!”, så jag är peppad inför kvällens utmaning. Jag kan nog inte rå på mitt gamla pb på 125 kg… tror inte det är så klokt heller. Men kanske 115-120? Då skulle jag bara glad o nöjd. Älskar ju marklyft! Det är min paradgren och jag har ingen brådska att komma tillbaka, jag vet att det finns där om jag bara har lite tålamod.

Så denna veckan går ut på att äta bra, sova mycket, jobba, träna lagom. Och se till att jag har en riktigt bra känsla i kroppen. Lördag kommer bli en sån grym dag!

cf-pass-dec

Taggad , ,