Vecka 8 – Hej platå!

Fågelbenet i all sin glans. Alltså det med tejpen på knät ;)

Jahapp… då sitter jag här o vill så hemskt gärna kunna skryta med mina stora framsteg. Men det står tvärstill. Typ. Vissa grejer känns bra och vissa krånglar. Jag har fått bukt med hamstring-problemet men har istället fått lite nya fnurror på tråden. Jag lättade på hamstringövningarna och gick tillbaka lite och nu har jag trappat upp dem lite, lite grann igen. Känns som det funkar.

Men istället då så har det som sagt dykt upp lite nya krämpor. Senast hos rehab-Jessica så fick jag instruktioner att jobba mer med sträckningen i knät i det stående övningarna med gummibandet. Så det har jag gjort. Och jag har ju även en liten vikt runt vristen när jag gör bensparkar, som aktiverar framsidan ännu mer. Men det här tillsammans tror jag har blivit lite mycket, det gör lite ont och knät är lite tjockt på baksidan, iaf känns det så även om det inte syns något. Så nu har jag tagit bort de viktade bensparkarna några dagar för att se om det känns bättre. Den väldigt medvetna raksträckningen i gummibandsövningarna är nog tillräckligt just nu. Min lilla överrörlighet i knäna är ju inte helt oproblematisk.

Det är lite så här jag får hålla på nu. Lite framåt, lite bakåt. Prova mig fram och se om det blir bättre.

Andra saker funkar bättre. Jag går bättre och har försökt få till lite längre promenader som inte bara är på platt asfalt. En bra liten stig som går uppåt o neråt känns som väldigt bra rehabträning och är nog rätt skonsamt tror jag. Det gäller bara att ta sig ut… går sådär på vardagarna när jag kommer hem sent :( Men jag kan inte göra allt hela tiden. Dels orkar inte knät med det och dels orkar inte jag med det.

Idag fick jag en liten försiktig fråga om det inte kan vara så att jag rehabbar lite för mycket, när jag berättade att jag har en liten svacka. Och visst, jag är nog rätt nitisk med mina övningar o mina pass 3 ggr om dagen. Men jag tycker att jag har rätt bra koll på balansen mellan att pusha och att lätta på belastningen. Att vila helt hjälper verkligen inte, utan det gäller att hitta blandningen av aktivitet o vila. Det är där ”the magic happens”. Att sitta still på jobbet är typ det värsta och jobbigaste som finns för knät. Jag blir bara stel och tjock.

Vanligaste frågan jag får är ändå hur lång tid det tar att komma tillbaka efter en korsbandsoperation. Folk börjar nog undra hur länge jag ska hålla på, haha! De har redan tröttnat på mina övningar ;) Men det är klart, gemene man har väl inte riktigt koll på hur lång tid det faktiskt tar. Och det är väl olika för alla som gör en sån här operation också antar jag. Jag hoppas ju att jag ska vara ganska bra efter 4 månader. Men jag kommer ju ha långt kvar efter det till någon sorts träningsnivå som känns bra på riktigt. Löpningen hägrar ju och den tror jag kommer bli en klurig balansgång att få ordning på.

Just nu längtar jag mest efter att känna att det händer mer med rörligheten och att jag ska få lite andra övningar. Veckans rehab-möte blev inställt pga sjukdom så jag får traggla på med det jag har, vilket iofs är okej nu när det är lite krångel. Men ändå…. mentalt hade jag behövt något nytt. Man blir ju lite knäpp.

Annonser
Taggad , ,

Lite hamstring-strul

Vecka nummer 7 har kommit och gått och jag har fått uppleva att allt inte flyter på precis hela tiden. Dels så synkar inte alltid livet med rehabbehovet och ibland så blir det bara inte riktigt som man tänkt sig.

I det stora hela så har det gått bra. Fick flera nya övningar förra veckan och trappade upp svårighetsgraden på några gamla. Jag hade ökat böjningen med ytterligare 10 grader, härligt! Sträckningen i knät är också bra i sittande, men när jag står och går är det fortfarande lite böjt.

Har kommit in i en ny fas nu som kommer sträcka sig fram till vecka 12 ungefär, så det är bara att jobba på. Alla övningar funkar bra, utom typ en. Och det är baksida lår som krånglar. Eller egentligen är det det stora operationsärret som krånglar som sitter på framsidan under knät, som ju hänger ihop med att de tog muskelsena från baksida lår. Jag kan inte ta i särskilt mkt med hamstring för då drar det och svider som tusen nålar/valfri kniv i benet typ. Ganska oskönt. Men så fort jag tog bort hamstring-övningarna från programmet så blev det bättre…

Så nu har jag backat lite med dessa övningar och går tillbaka till nivån jag låg på tidigare, utan gummiband eller annat motstånd. Så får jag hoppas att det går att gå framåt igen om någon vecka.

Annars har knät varit lite allmänt tjurigt o segt till och från. Nya övningar gör att det tar någon dag eller två för att vänja sig. Och sen blev det mkt promenader ett par dagar denna veckan. Bara en sån sak som att gå till spårnvagnen hemifrån är en utmaning för mig, i vanliga fall är det en rask promenad på 7-8 minuter. Men nu känns den evighetslång och jag blir rätt trött i benen när jag är framme. Att sitta på tåg och i bil i flera timmar hör inte heller till någon favorit :( Så det är en himla tur att jag inte reser särskilt mkt i mitt jobb, jag kan klara av de dagar när jag måste.

När jag haft dagar som varit utanför min vanliga rehab-dos så får jag alltid en liten backlash dagen efter. Men det är ju okej så länge jag vet vad segheten i knät beror på. Det är svårare att ta det när man inte gjort ngt särskilt… då blir jag mest bara deppig.

Men, men… Veckan som är nu är lugnare och ska nog kunna bli en bra rehabvecka med vanliga tider o sysslor. Ska vara duktig och göra mina övningspromenader lite mer ordentligt. Glömmer lätt av det när jag åker bil överallt och när det liksom inte är särskilt bekvämt att promenera.

Så, inga nya övningar denna veckan tyvärr. Bara mata på med de jag har och hoppas på ett snäpp uppåt på stegen nästa vecka istället. Jag måste ju hålla försprånget till Zlatan ;)

Taggad ,

”What would Zlatan do?”

I övermorgon når jag 6 veckors-strecket med nya knät. Och det har hänt en hel del, tror jag. Små saker i vardagen som faller på plats lite då och då. Jag går helt utan kryckor ute sen typ 1,5 vecka, jag tröttnade på dem… typ. Jag kan cykla runt med tramporna bra nu och har gjort det i ungefär en vecka, så jag har lagt in ca 5 minuters turer varje dag. Och det känns väldigt bra. Jag kan gå upp och ner för trappor hyfsat normalt. Det går inte helt lätt alla gånger, när knät är stelare är det inte helt skönt. Men kan jag hålla i mig och gå långsamt så löser jag det. Så där är ju en bit kvar, men det har ändå hänt mkt med tanke på var jag var från början.

Andra saker är att jag kan sitta på jobbet och klarar av en hel arbetsdag, om jag tar en ordentlig lunchpaus. Alternativet är ju att stanna på jobbet och göra något halvdant på kontoret, men jag tar mig tiden att åka till Göta och gör ett riktigt pass där istället. Det blir fortfarande stelt och känns tjockt på eftermiddagen, men inte alls på samma sätt som för bara 1,5-2 veckor sedan. Och det är väldigt skönt! Men, visst, det tar lite tid och tar emot ibland att behöva åka iväg varenda lunch. Men det positiva är att jag kan jobba mer ”ostört”.

Det allra roligaste som hänt var kanske igår, när jag var med på en gymnastik-workshop på Göta, som coach Robert höll i. Jag anmälde mig med inställningen att jag får göra det jag kan. Jag kände bara att jag behövde en liten motivationsboost. Och jag kunde göra jättemycket! Strikta gymnastikgrejer har jag ju gjort hittills, men låtit bli mer avancerade grejer. Men nu vågade jag kippa, öva på butterfly-tekniken och kicka upp i handstående! SÅ jäkla skönt!

Nu kan jag börja lägga till ett helt gäng fler övningar i mina vanliga träningspass som jag gör ca 3-4 ggr i veckan. Och det gör det iofs lite svårare också, för det är fan inte lätt att lyckas hålla en bra nivå på den träningen. Jag har ju träningsvärk i axlarna, latsen o bröstmusklerna typ konstant, haha! Men, men…. jag får väl finjustera efter hand.

…och så var det den här grejen med Zlatan. Det hände ju en grej i veckan. Med Zlatan. Stackarn pajjade ju knät ordentligt, och hur cheesy det nu än låter så kan man ju fan relatera asså… lite. Inte i känslan av att man typ förlorar sitt jobb pga av skadan. Och han har ju antagligen ett lite mer engagerat supportcrew runt sig, hehe… Super-kirurger i USA o sånt.

Men, så tänker jag också på att han minsann också måste sitta på golvet. Flera gånger om dagen. Han kommer också få stå o dra i gummiband, lära sig cykla och gå i trappor. Och han har ju en stark motivation och säger att han ska ta sig tillbaka. Jag tror absolut att han kommer göra det, för han kan göra hela rehabarbetet som sin enda sysselsättning typ. Ha det som jobb. Klart som tusan det kommer gå galant.

Så numera är mitt nya mantra ”What would Zlatan do?” när jag ligger lite för djupt nerbäddad i soffan och egentligen känner mig för trött för att göra det där sista rehabpasset innan läggdags. Och oftast kommer jag fram till att Zlatan antagligen hade gjort sitt pass, hur trött han än var. Eller det är var jag tror iaf, haha! #WWZD

Så då gör jag mitt pass. Imorgon ska jag tillbaka till rehab-Jessica och ser fram emot att få lite nya övningar, för nu är de här lite tjatiga…

Taggad , ,

En liten milstolpe i tid

Försöker känna mig glad över att jag nåt en liten milstolpe, en första månad med nytt korsband och evighets-rehab. Jäj! Men jag börjar även tröttna rätt ordentligt. Inte så att jag slutar göra min träning, nejdå, ingen risk. Men jag har svårt att hålla humöret uppe. 4 veckor av ganska mycket hemmavistelse, stillasittande och att behöva tacka nej till saker börjar sätta sig lite på hjärnan.

Och livet i övrigt är inte superpeppigt. Jobbet är bra. Träningen går bra. Men resten, allt det där andra, inte lika härligt. Men det stämmer väl ganska bra med hur det brukar kännas på våren för min del. Jag är en av dem som ofta finner mig själv glida in i någon sorts vår-depp. All sol o lyckliga människor blir liksom lite för mycket, lite påfrestande när man själv inte är där. Jag älskar solen och njuter av den och känner att den värmer upp min frusna själ o allt det där, men ja… just nu hatar jag lyckliga par lite grann helt enkelt. Och så får det väl vara ett tag.

Ensamhet är svårare vissa perioder än andra. Jag tror rätt mycket på att det är i kemin i kroppen som spökar med mig, det går lite upp o ner över månaden, som det ju kan göra i den kvinnliga kroppen. Bara för att jävlas och det är en fight som känns rätt orättvis. Mina negativa tankespiraler i hjärnan kan spinna loss lite lättare och jag behöver komma ur det. Oftast behöver jag bryta mönstret genom att umgås med andra, få in andra intryck i hjärnan, få annat att tänka på. Man ska man bara orka ta sig ut ur bubblan.

Men jag är lättad över att första månaden med nytt knä är avklarad. Den har känts oändligt lång vissa dagar. Men tiden gå ju ändå liksom… Om ett par månader till kommer allting kännas bättre. Tänk om 4 månader till kanske jag rent av tränar lite crossfit igen :D

Jag måste bara ta mig dit.

 

Taggad , ,

All day, every day. Dag 25

Har precis avslutat dagens sista rehab-pass o sitter nu med knät skönt inpackat i is. Det är belöningen. Jag var hos rehab-Jessica i fredags och fick göra mina små tester och hade faktiskt ökat vinkeln i knät med 10 grader i böjt läge, från 90 till 100, o någon millimeter i sträckt läge. Hälen börjar lyfta lite när jag trycker ner knät i golvet :) Så trots att det har varit en seg vecka med knät så har det ju iaf hänt pyttelite.

Men det skönaste var att jag fick lite nya övningar. Jag får börja lite med gummiband en gång om dagen. Dra bakåt och i sidled, och även dra bakåt med friska benet och då hålla emot med det opererade. Jag får även börja med balansbräda! Sedan fick jag känna på cykeln också. Jag skriver ”känna” för jag kommer inte hela varvet runt, utan sitter o trampar lite fram o tillbaka massa gånger o tänjer lite försiktigt. Jag kommer lite, lite längre ju fler gånger jag gör fram o tillbaka.

Det var precis vad jag behövde, något som gör att jag kan variera passen lite under dagen. Känna att det händer något. Ett steg upp för trappan liksom. En annan rolig sak är att jag nu kunnat byta tillbaka till min vanliga bil och kan trampa ner kopplingen som vanligt. Skönt :) Har ju visserligen haft sån himla tur att jag kunnat låna pappas automatväxlade ett tag, så det har inte gått någon nöd på mig. Men ändå. Det är ändå ännu ett steg framåt. Uppåt :)

Efter att ha gjort 3 ganska försiktiga styrkepass på Göta så tog jag i lite mer idag och körde i princip ett av de vanliga överkroppspassen jag fick förra våren från coach Freddan. Så himla gött! Och jobbigt! Massa lats, axlar, armar och lite mage på slutet. Det tog nästan 1,5 timme, men det var inga problem med knät. Nu var det ju visserligen söndag och jag kunde träna på förmiddagen, så då är ju knät alltid bättre. Men jag har förhoppningar om att det ska kunna gå att genomföra en eftermiddag också såsmåning om.

Så trots att förra veckan var seg så har helgen varit väldigt bra med knät. Det gör mkt när jag kan mixa vila hemma med aktivitet ute o rehab på ett lagom sätt. När jag hittar balansen för knät. Det är svårare på vardagar när det är vanligt jobb.

Så här ser en bra dag ut rehab-mässigt:

– Går upp och typ det första jag gör är att rulla lite på foam rollern för att få gång benet.
– Gör i ordning frukost och gör sedan morgonprogrammet som tar ungefär 30 min, gör mina nya gummibandsövningar utöver de vanliga övningar utan extra vikt eller motstånd. Is på knät efteråt och frukost.
– Vila en stund. Och sen ge sig ut på vad som är dagens aktivitet. Går fortfarande med båda kryckorna ute för att jag inte ska bli för trött i benen o börja halta för mycket. Har jag tid att träna på Göta på förmiddagen är det det bästa, då kan jag ”cykla” lite, typ trampa halvrunt i två omgångar. Vanlig vardag jobb fram till ca 13-14.
– Så fort jag kommer hem – rulla och is-packning.
– Lite beroende på vad klockan är, men typ kl 13-15: Rehab-runda 2. ca 30 min. Inget gummiband
– Is och vila.
– Eftermiddagsaktivitet, gärna ute o röra på mig eller åka någonstans. Eller sitta hemma o fortsätta jobba. Försöka röra på mig emellanåt. ”Pausgympa”.
– Eftermiddag, ca 17-18: Hemma o vila igen, rulla när jag behöver. Lite is. Kanske lite böj och sträck kortare rehab ca 10-15 min.
– Mer vila, eller iaf mest greja hemma
– Rulla och kvälls-rehab, 30 min. Alla övningar utom gummibandet.
– Sista is-omgången innan sängdags.

Ser ju ut som jag inte gör något annat än rehabbar när jag är hemma, haha…. och lite så är det nog just nu. Det tar mkt tid. En vanlig vardag får jag göra ett litet pass på jobbet och det gör oftast mer ont för där är knät mycket med svullet och tjockt :(

Det är bara att kämpa på. Inte pressa mot smärtan, utan försöka mjuka upp och tänja lite i taget. Massage och mjukt. Det är temat just nu. Smärtan finns ju där ändå liksom… #teamrehab

Fångades på bild förra helgen, när jag gjorde mitt första pass. Sittande dragövningar är bra grejer :) Bild: Oskar Ängermark.

 

Taggad , , , ,

Knät 3 veckor efter op

Det har varit en trög vecka knä-mässigt. Jag har försökt jobba på kontoret halvdagar varje dag hittills, men knät gillar det inte så värst tror jag…. jag längtar hem till mitt kylbandage varje gång :( Men jag kämpar på. Tänker att jag borde klara 3-4 timmar utan det, men det är fan knappt. Även om jag har benet uppe på en stol hela tiden.

Det som är jobbigt är det här trycket som blir i benet, den svullna känslan i knät. Det gör att det känns som om det knappt går att böja benet alls. Men det går att böja… det gör bara lite mer ont än annars :/ (läs mycket mer)

Rehabben rullar på. Jag gör mina övningar 3 ggr om dagen, efter sjukgymnast-Jessicas order. Jag fick inte göra mer sa hon, så jag lyder. Hon vet att jag gör varenda repetition… Det gör ont. Släp-böjen sittandes på golvet är värst. Det svider i såret, det drar i muskler o senor, ibland på ovanför knät men mest nedanför som ett band över hela knät. Det tar emot och det är stumt. Jag kan nästan dra foten i höjd med början på knät på andra benet. Men det har inte hänt något där på hela veckan :( Jag fastnar vid samma punkt varje gång.

Vanligtvis är eftermiddagarna och kvällarna jobbiga. Knät känns tjockt och stelt och svullet. Jag försöker ha is på hela tiden typ. Men idag känns det som ett morgon-knä som är på så gott humör!!! Vad är då den hemliga formulan för detta undrar ni då?! (jodå, det gör ni allt) Jag tror det magiska är MASSAGE!

Jag var nämligen o tränar lite försiktigt på Göta idag, mitt andra pass sen op, lite lats-aktivering, lite bänk, lite pullups. Sen unnade jag mig en timmes massage hos Angelica. Och jäklar var hon klämde! Jag var ordentligt spänd i ryggen o rumpan av allt haltande och sneda belastning i 3 veckor…. Sen tog hon även o knådade lite på benen. Självklart försiktigt på det opererade, men det var så skönt och det kändes som det blev ett himla gött blodflöde.

Sen åkte jag hem o satte is på knät direkt. Och nu, klockan 19 på kvällen känns knät superfräscht! Alltså jämfört med andra vardagskvällar då alltså. Så här bra brukar det bara vara typ några få timmar på förmiddagen om jag har en bra dag. Efter jobbet är det alltid tjockt o jobbigt. Men det verkar ha hjälpt med träning o massage. Så himla skönt!

Så allmänt känns det rätt trögt med rehabben o rörelsen. Jag har liksom inte hittat balansen än för vad som funkar. Men jag kanske är något på spåret nu :) Får testa att massera benet själv på nåt sätt… och köpa hem en foamroller.

Ska träffa Jessica igen på fredag, ska höra med henne lite mer då vad hon tror om det.

Taggad , , ,

Några millimeter i taget

Fick äntligen lite crossfit-känsla i lördags när jag åkte till boxen och hejade på mina fina vänner som körde den sista deltävlingen i årets Open. 17.5 var riktigt grisig i all sin briljanta enkelhet – 9 thruster, 35 double unders i 10 varv. Jag satt där o längtade efter exakt den där känslan som syntes i vännernas ansikten, när de tog sig igenom de sista 2-3 varven av den där helvetteswoden.

Ja, man kanske kan tycka att det är knäppt att längta efter den nivån av mjölksyra och muskeltrötthet, och den förlamande känslan i bröstet när luften i lungorna liksom inte räcker till. Men fan…. det är den längtan som håller kommer hålla mig motiverad under de kommande månaderna.

Det har nu gått 11 dagar sen operationen och jag jobbar på med mina små rehabövningar. Spänna lårmusklen, dra hälen i golvet, lyfta benet, dra foten mot golvet, stå på ett ben, tåhävningar….. långsamma kryckpromenader runt kvarteret. Det sista vet jag inte om det är rehab egentligen. Vet inte om jag ”får” promenera. Men jag måste komma ut även de dagarna jag inte blir underhållen av vänner. Och det handlar om typ 800 steg. Jag tror att det är bra för cirkulationen och än så länge har jag inte märkt att knät mår dåligt av det.

Benet är fortfarande förvillande likt ett träben. Men svullnaden blir yttepyttemindre för varje morgon (och svullnar sedan till kvällen igen), och rörligheten i ”släpcykel”-övningen blir några millimeter bättre för varje dag tycker jag. Jag känner mig positiv o fortfarande väldigt tacksam och nöjd över mitt beslut att operera.

Det enda som är frustrerande just nu är att jag inte riktigt kan böja tillräckligt mkt för att jag skulle känna mig säker när jag kör bil. Så det är min första milstolpe, att bli trafiksäker. Jag hoppas att jag ska ha nåt dit när nästa helg börjar.

Man hinner tänka o grubbla såååå himla mycket när man är så mycket ensam hemma, det ska ni veta. Jag försöker ockupera mig med jobb så mycket det går, och slänger in tv-serier i pauserna. Hoppas att jag håller ihop en vecka till… sen ska jag förhoppningsvis kunna komma tillbaka mer till vanliga vardagen. Bilen är ju typ nyckeln till det.

Var mkt gladare i lördags än bilden visar. Fick ju både titta på crossfit, prata med vänner OCH klappa Saras gulliga vovve <3 Bästa dagen på länge! Foto: Oskar Ängermark

Lite mer så här :)

 

Taggad ,

Korsbandsoperationen

Det är nog bäst att jag försöker ta tag i det här med att skriva ner lite om min operationsdag medan jag fortfarande har det lite färskt i minnet. Så, långt inlägg… here we go!

Imorgon är det en vecka sedan jag promenerade bort till sjukhuset tidigt på morgonen. Försökte njuta lite extra av promenaden eftersom det skulle bli den sista, raska på rätt många veckor. Vid inskrivningen fick jag reda på att jag var nummer två i kön på operation idag. Så jag skulle få vänta fram till lunch ungefär innan det var min tur. Eftersom jag fått instruktioner om att inte äta något och typ bara dricka vatten en viss tid innan, så blev det rätt tufft att bara ligga där o vänta. Fick nål i armen med dropp för att hålla vätskebalansen, men magen kurrade ljudligt.

Men till slut började förberedelserna. Jag fick tvätta benet en gång till, ta några mystiska piller (typ morfin tror jag) och läkaren kom o ritade lite på mitt ben. Sen gick det plötsligt rätt fort. Jag blev ivägrullad genom korridorerna, fick ett varmt gott extra täcke på mig och vips, så var jag i operationssalen.

De kopplade upp mig på maskinerna, fick beröm för mitt fina blodtryck o syreupptagningsförmåga. Vet inte vilka alla var där i salen, men de kallpratade duktigt och frågade om min träning och var nyfikna på crossfit. Hon som skötte min narkos sa att hon hade testat det där med burpees, och det tyckte hon var väldigt roligt. Mycket märklig människa.

Två av alla de grönklädda ställde in mitt knä i några benstöd som skulle användas vid operationen och jag blev inpackad i olika dukar o skynken. Sen var det dags att sövas. Jag hade oroat mig en del för hur det skulle kännas, men det var okej. Narkossköterskan pratade mig igenom det, först kändes ingenting, sen snurrar det till som om man åkte karusell, sen…. är man borta plötsligt bara. Jättemärkligt! Som att somna superfort bara.

Jag vaknar av att någon säger mitt namn o skakar lite på min axel. Väldigt suddig i huvudet. Så jag minns inte riktigt om jag kom ihåg vart jag var någonstans direkt, men jag vet att jag kände mig väldigt tillfreds och härlig, haha! Men mosig. Såg mitt ben inslaget i paket och vet att jag kände mig så himla glad och lättad. Det var över nu, operationen vad klar.

Jag tittade på klockan på väggen och försökte komma ihåg hur länge jag varit ”borta”, tror det var typ 2-2,5 timmar, men jag vet inte. Det kanske inte var så länge? Kanske var längre… Jag blev så överväldigad av den där känslan av lättnad att jag grät några lyckotårar. Jag förstår ju i efterhand att det var morfinet och vad det nu är man får för att vakna som gör att man känner sig så härlig och lycklig, men det var ett skönt tillstånd så länge det varade :)

Sedan kom nämligen en mindre behaglig fas. Jag fick ostmackor, kaffe, saft och vatten och sköterskorna var på en hela tiden om att man skulle dricka. De kom o kollade ansiktsfärgen och hur jag mådde. Sen kom dipparna. Ett svagt illamående som åkte lite fram o tillbaka. Jag fick någonting mot illamåendet i min slang, men var sömnig o svag. Usch.

Allt eftersom så vaknade jag till mer och mer, men mådde funky hela tiden. Fick massor av info och papper, kom väl ihåg det viktigaste…. men det var svårt att fokusera. Att sedan ta på sig kläder, ringa mamma och börja göra sig redo för hemfärd blev en pärs som fick tas i etapper. Det snurrade till och jag blev tydligen helt kritvit i ansiktet lite till o från enligt sköterskan. Mysigt…

Jag tog mig hem iaf och mamma pladdrade på nervöst i bilen. Minns att jag knappt orkade sitta upp och ville bara att bilen skulle vara stilla. Hemsk bilresa! Mådde verkligen illa när vi väl kom hem till mamma….. blä! Jävla morfin! Resten av den kvällen minns jag inte så mycket av faktiskt. Försökte äta lite, men kunde bara sitta upp en kort stund, sen blev jag svimfärdig igen.

Hade fått med mig citodon-tabletter som jag skulle ta, men hade också fått varningar om att de kunde få mig att må konstigt och hade massa biverkningar. Jag testade dem, men tog inte mer än två stycken innan jag snabbt förstod att det inte skulle funka med dem.

De gjorde mig helt sängliggande och jag ville bara sova. Förfärliga tabletter. Så sedan dess har jag bara gått på alvedon och panodil.

Väldigt tjockt ben med kompresser o snygg stödstrumpa. Jättesexigt.

Värken har varit hyfsat hanterbar hela tiden, men mornarna var värst i början. Då kunde jag knappt röra benet utan att det sved som satan i alla stygn och muskler runt om i knät. Jag försöker hålla intaget av värktabletterna jämnt och är flitig med kylbandaget jag fick med mig hem som också smärtlindrar riktigt skönt. Men visst tusan gör det ont, speciellt när jag suttit stilla en stund.

Fick träffa en sjukgymnast dagen efter operationen som gav mig massa övningar. Men då hade knät inte ”stelnat till” så mycket än, så jag kunde fortfarande flexa rätt bra med lårmusklerna på framsidan, vilket gjorde att jag drog lite för hårt och stygnen som sitter strax under knät blödde en heeel del. Så jag har fått byta kompresserna två gånger. Oooops. För stark för rehab ;) Så jag fick chilla lite över helgen med vissa övningar.

Fortfarande knubbis-ben. Och stelt som tusan.

Status i dag, 6 dagar efter operationen, är ändå väldigt bra tycker jag. Nu kan jag spänna lårmusklerna igen, men nu har allting stelnat till och kontakten är heeelt annorlunda. Frustrerande. Men jag vet att det kommer bli bättre. Jag kan gå utan kryckor inomhus och rör mig långsamt för att inte halta så mycket och skapa massa snedbelastning. Utomhus är jag beordrad kryckor i minst 2 veckor. Och det är rätt bra, om inte annat för att folk inte ska råka gå på mig utan ta det lite försiktigt runt mig.

Har varit ute på en kort, kort rehab-promenad idag på gatan runt huset. Typ 700 steg enligt telefonen. Yeah! Det känns bra, men jag vet att det är väldigt lätt att överanstränga sig, så jag får hejda mig. Ska bli spännande att se hur mycket rörligheten förändras på dessa 2 första veckorna, fram tills jag får ta bort stygnen. Ser fram emot lite coola ärr på knät också.

Tur att jag typ gjort det här förut o vet hur lång tid det tar….

Smygpromenad i lite blev vårsol!

Taggad , , ,

Grattis på 8-årsdagen, bloggen!

Tänk att den har hängt med så länge. Jag hoppade mellan plattformar där i början ett tag, så det är nog så att jag har varit med blogg längre än 8 år. Om jag backtrackar här så finns det migrerade inlägg från 2007, men let’s not go there…. Det är mest olika former av ångest. Mycket tentaångest och mycket singelångest.

Jag är en otroligt oregelbunden bloggare, det ska man ha väldigt klart för sig, haha! Men behovet har alltid funnits, även om jag blivit väldigt mycket mindre privat än vad jag var i början. Men det är ju lite så det funkar med internet. I början hällde jag ut mitt hjärta lite överallt, blev lite trampad på, kröp tillbaka och låste inlägg o höll på. Och numera, sedan ett antal år tillbaka, så skriver jag mest om sånt som bara berör mig själv. Visst var det skönt att ha en helt ocensurerad ventil en gång i tiden, men det håller ju liksom inte i längden. Folk älskar att missförstå.

Så därför handlar det mesta här om ganska harmlösa saker, som träning och vardagliga saker.

Men det är stora saker på gång i mitt lilla liv. Äntligen ska knäoperationen bli av! Det blev inte alls som jag hade tänkt och min plan som jag var så övertygad om att följa fick slängas åt sidan nästan direkt. Tyvärr. Det blir ingen specialklinik, det blir inte någon grym knäexpert :( Det blir vanliga allmänortopeden på stora sjukhuset. Jag tror säkert att de kan sin sak, men jag hade hoppats på något annat.

Anledningen till att det blev så här är att jag råkade ut för vår härliga oberäkneliga sjukvård helt enkelt. Blev först utskrattad när jag försökte få min operation flyttad till knäexperten, fick ett prel. datum på stora sjukhuset, som sedan flyttades plötsligt, och sedan blev jag hänvisad från en telefontid till en annan… som sedan ställdes in pga sjukdom. Suck. De kan det här med att trolla med en ordentligt inom sjukvården asså. Man är helt bortkollrad. Så plötsligt ska jag opereras nästa vecka. För nu finns det ingen mer telefontid för att försöka ändra på det. Tänk om resten av samhället hade funkat så… Men jag ska vara glad o tacksam antar jag.

Det känns nervöst och lite ångestfyllt. Att det här är sista veckan jag kommer kunna köra för fullt på väldigt, väldigt länge. Jag ska njuta av vartenda pass och älska den där jävla skivstången vid varenda tungt lyft. Aldrig ta det för givet.

Det blir ju en sån konstig kontrast – ena dagen vara som vanligt o träna som vanligt, nästa dag gå på kryckor o inte få göra någonting tungt på ett bra tag med benen. Men jag vet vad jag ger mig in på. Jag är the fucking queen of knärehab och känner min kropp. Så det här ska gå bra. Det måste gå bra. Jag har som mål att kunna vara med på Open nästa år. Ta revansch och fira mitt knä :) Fram tills dess får jag sätta upp delmål när det passar. Jag hoppas att läkningen ska gå fint och att jag ska få något för all den här jäkla rehabträningen och övrig benträning jag gjort fram tills nu. Det måste ju förbättra mina odds på en bra återhämtning tänker jag. Annars är det bara för orättvist.

Så, följetången om mitt lilla knä får ett nytt kapitel nu och jag tänkte dokumentera det i bloggen för att själv kunna se att jag gör framsteg. Jag vet att jag kommer behöva det när det känns som kämpigast och allt jag vill är att kunna springa, hoppa o skutta.

#teamrehab ett år till.

Och typ 8 more years för bloggen kanske? Haha!

 

Taggad , , , ,

Nedräkning till Open 2017. The pepptalk.

img_1990

Brooke Wells <3

Okej gänget, lång text, vet inte om du känner som jag men…  :)

Nu är det nära… och here comes all the Open-ångest…

Innan jag fick frågan om att vara lagkapten i boxen för ett av 4 lag, så hade jag nog tänkt att hoppa över att registrera mig i Open i år. Bara mysa med vid sidan om. Tävlingshetsen är inte jättekul alltid, över så många veckor. Man snurrar upp sig över vad andra gör, vilka score alla får, om de gör no reps eller inte, hur starka alla är. Jag börjar tvivla på mig själv och tänker mer på alla ”tänk om” när det gäller wodarna, ”Tänk om det kommer grejer jag inte fixar, tänk om jag inte presterar så bra som jag vill, jag har ju fan inte tränat tillräckligt, tänk om jag är typ sämst…”.

Jag tänker på hur jag kommer misslyckas innan jag ens har börjat.

Jag vet vilket jobb jag har lagt ner i boxen och jag vet också vilka grejer jag inte har jobbat på lika mycket. Resultatet av Open kommer bli därefter, så är det bara. Jag ska inte till Games. Jag ska inte heller till Regionals, haha! Jag ska bara försöka njuta av hela den här grejen som crossfit ger och göra mitt bästa.

Livet kommer emellan och man kan inte träna så mycket som man hade önskat, eller så skadar man sig och får lägga fokus på helt andra saker. Som att rehabba ett jävla knä i flera månader.

Open handlar om att du ska komma till boxen, ge allt du kan den dagen och vara jäkligt nöjd med det. Strunta i vad andra gör. Låt dem göra sin grej, vi har alla helt olika förutsättningar och olika tyngder att bära. Och om du går runt och oroar dig över allting runt omkring så glömmer du bort varför du ville göra Open från första början, och varför du älskar crossfit.

Det handlar inte om att du ska komma högst upp på leaderboarden. Det handlar om att du utmanar dig själv och att våga utsätta dig för det, kanske sätta ett nytt PB du inte hade en aning om att du kunde, eller lyckas pusha dig det där lilla extra och äntligen lyckas med något du strävat efter länge. Eller så är hela utmaningen bara att komma till boxen varje vecka, du är grym som bara gör det här! Du är med i ett större sammanhang och får känna energin av att göra något tillsammans med andra. Dels med alla i boxen och i vårt lag, men också med hundratusentals andra runt om i världen. Det blir en speciell känsla.

Du kommer möta utmaningar, det kommer kännas skitsvårt och göra ont. Men du kommer klara den utmaningen, för du klarar det alla andra dagar du har kommit till boxen. Kanske kommer du inse att de gränser du trodde du hade inte stämde, du är kapabel till så mycket mer än du tror, när du får lite extra nerv.

Se Open som en utmaning, som ett test, om du vill. Gör en plan och analysera hur du ska lägga upp woden, om du behöver det. Påverka det du kan, lägg det andra åt sidan. Sätt upp mål om du vill, om det är det som driver dig. Men låt inte målet bli det som gör att du missar upplevelsen, glädjen och energin.

Jag kommer bara vara jäkligt tacksam över vad min kropp kan prestera och älska känslan av crossfit. För om några månader kommer jag antagligen få börja om med rehabben igen….

Vad är ditt mål?

Taggad ,