Julien & jag

Nu ska jag berätta om min senaste obsession. Julien Pineau. Jag har gått igenom mängder av youtubeklipp och poddavsnitt bara för att lära mig mer och höra hans smartness på klingade fransk-amerikanska. Han använder ord som ”humongous”, ”terrible” och ”hammies” på ett sätt som får mig att le.

Men vad handlar det om då?

Bild: Strongfit.com

Julien har under de senste 2 åren ungefär blivit uppmärksammad för sina groundbreaking principer när det gäller träning, och då framför allt styrketräning och hur man ska träna säkert och bättre, utan skador. Det ska inte göra ont! Han stövlade rakt in i crossfitvärlden genom sin medverkan i podcasten Barbell Shrugged (avsnitt 190 och 191) och slängde massa påståenden till höger o vänster om vilka svagheter crossfitatleter hade och hur skev synen är på smärta hos många av utövarna. Och att vi nog tappat lite fokus på varför vi gör vissa saker. Underbara avsnitt om du frågar mig :)

Han har en bakgrund i flera olika sporter men nämner oftast kampsport och strongman. Han är en tänkare och en otrolig idéspruta som verkar ha en hjärna som går typ 10 ggr snabbare än alla andra. Han löser problem. Idrottare kommer till honom när de har ont någonstans, när de känner att någonting är fel i kroppen eller när de har nåt en platå i sin träning. Han har sin bas i Californien och samarbetar numera mycket med den världskända och otroligt framgångsrika boxen Crossfit Invictus. Men hans huvudsakliga fokus är på sitt egna företag Strongfit och de principer han ständigt jobbar med att utveckla. Han åker världen runt som en missionär och sprider sin kunskap och sin syn på rörelse och träning. Han utmanar gamla idéer om hur kroppen ska röra sig och vilka muskler som ska vara aktiverade. Det går inte att missa att Juliens favoritmuskler är latsen, obliqueerna, gluteus-gänget och hamstrings. Det han föreläser om mest är tankarna kring ”internal rotation”, ”external rotation” och ”torque” i alla olika lyft och rörelser vi gör i vår träning.

Jag älskar det! Coacherna på Göta har gått på hans seminarium och lär ut principerna i små doser i de dagliga passen i boxen. Coach Fredrik som jag har fått hjälp av med min egna träning är helt inne på Juliens principer och är jätteduktig på att förklara hur tanken är bakom programmet jag får och hur jag ska tänka i rörelserna.

Pineau säger inte exakt vad det är man ska göra. Man får inte ett 8 veckors program o sen är det klart. Utan han förklarar principerna, svarar på varför man ska göra vissa saker och hur. Sedan vill han att coacherna han föreläser för ska testa sig fram själva och hitta sätt som fungerar för dem och deras kunder. Alla människor är olika och det finns ingen ”one size fits all” när det gäller lösningar för våra kroppar. Kan låta självklart, men det finns så många olika nivåer på de som kallar sig för personlig tränare eller coach, så att komma o röra runt lite i grytan kan göra en del coacher lite förvirrade. Men det verkar också pågå en ständig diskussion om detaljer i Pineaus principer, och ibland kommer det ut ett litet youtubeklipp där någonting är reviderat och definieras på något nytt sätt. Ständig rörelse.

Att få till en balanserad kropp är målet, där alla sidor är lika starka och man är helt smärtfri. Det ska inte göra ont! I den balanserade känslan kan du sedan lägga på mer styrka och intensitet på andra sätt för att bli bättre. Utvecklingen måste hela tiden ske i balans mellan med styrka och intensitet, man måste förtjäna sin träning. Blir det en övervikt åt något av hållen så blir den andra delen lidande. Typ.

För mig låter hans resonemang logiska och det känns som att han har testat ganska mycket genom åren. Än så länge har jag kanske inte kunnat känna av resultatet av de övningar jag gör regelbundet, för jag har ju inte kunnat testa min styrka i några tunga lyft tex. Men jag uppskattar verkligen den variation som jag har kunnat få med det här tankesättet. Att allting inte behöver vara svintungt, jag kan skapa fantastisk mjölksyra på andra sätt i mina axlar o lats tex. Jag kommer åt dem mycket bättre på andra sätt. Jag försöker utnyttja den här perioden att bygga upp styrka i muskler som kanske inte alltid blir aktiverade i mer vanlig crossfitträning. Bygga upp axlarna och få friska, glada leder och balanserade lats. Stark bål  och se till att hitta muskler o aktivera rumpa o baksida lår på rätt sätt. Det passar bra in med min rehab just nu.

Genom att grotta ner mig i Juliens principer så får jag mer mening med min träning och höjer min egen motivation ett par snäpp. Det ska bli så spännande att få känna hur det känns sen när jag börjar fasa in min vanliga träning om ett par månader. Men det tar tid att lära om rörelsemönster och hitta rätt muskler…. och det är rätt frustrerande på vägen, men som vanligt ska man lita på processen o se långsiktigt.

Blir du nyfiken? Det borde du ;) Att lyfta, hålla, släpa o dra tunga grejer från punkt A till punkt B är typ skitkul. Kika gärna på länkarna i det här inlägget!

Youtubekanalen heter Strongfit, där kan man roa sig en stund. Och förutom de två podcastavsnitten jag länkat i början av inlägget, är han även med här i Barbell Buddah.

Annonser
Taggad , , ,

Knät testar Gotland

Fick räkna efter i kalendern nu för det känns som om det var en hel evighet sedan jag hoppade runt på kryckor, men hur som helst så fyller knät 15 veckor på onsdag. Och det är ju ändå en bra bit på väg tycker jag. Eller halvvägs kan man säga, om man nu räknar med att det tar ungefär 6 månader att komma tillbaka till något sorts normal-vardags-läge med knät.

Jag måste påminna mig själv ofta om att allting går enligt plan och att jag ligger i fas. För jag tycker det går vansinnigt långsamt och jag kan dra en och annan svordomsharang för mig själv på morgonen när jag ännu en dag stiger upp ur sängen med ett knä som behöver sin morgongympa för att fungera bra.

Allt är som det ska. Frustrerande men får ju vara glad för det ändå.

Förra veckan var jag på Gotland med ett gäng kollegor. Jag hade aldrig varit där förut och ön visade sig från sin bästa sida med underbart sommarväder och en småstadskänsla där högsäsongen inte dragit igång och många var lite nya på jobbet. Eller inte så hade de inte öppnat alls. Så det var lugnt, ganska tyst och väldigt trevligt. Det var självklart en hel del människor där, men det var inte direkt någon trängsel…

Som turist i Visby så går man. Man promenerar något alldeles otroligt mycket. Och knät hängde på rätt bra, till en början. Första dagen kämpade jag på, bet kanske ihop lite för mycket. När jag utmattad la mig i sängen på kvällen stod mobilens stegräknare på ca 12 000 steg. Jag fick lite panik, för jag hade inte fattat att det blivit så mycket. Min nivå just nu i vanliga fall är omkring 7-8000 steg. Jag hade misshandlat knät rätt ordentligt.

Dag två började med lite försiktig uppmjukning av knät i hotellgymmet. Det tog ett antal reps innan jag kunde räta ut mitt stackars ben, men det gick och det kändes under omständigheterna okej. Den här dagen skulle vi åka bil ner till sydspetsen, så mindre promenad o mer bil tänkte jag. Ha! När jag denna dag landade i sängen så stog räknaren på nästan 11 000 steg. Alla små stopp vi gjort på vägen hade visst blivit jättemycket steg ändå.

Så nu fick jag leva med ett syrligt, lite svullet knä som tyckte synd om sig själv o bara ville vila. Vi åkte hem ganska tidigt dag 3, vilket var en himla tur. Jag hade inte klarat en dag till. Lyckades ändå få till lite uppmjukande gympa på kvällen när jag var hemma igen. Men sedan blev det så mycket vila jag bara kunde resten av hela förra veckan typ. Bara lite mjuka, cirkulationsövningar för att få tillbaka range of motion.

Igår söndag var första mer ordentligt passet jag kunde göra. Knät kändes bra igen, ingen svullnad och ingen smärta. Såååå skönt! Det här med att testa gränser är inte så himla bra alla gånger, speciellt inte när det leder till att typ en hel veckas träning försvinner.

Men jag kommer garanterat åka tillbaka till Gotland, underbart ställe! Så mycket att se och så vackra miljöer, roliga restauranger och passionerade människor.

Taggad , ,

12 ljus i tårtan!

Ojojoj, vad veckorna har trillat iväg. Jag och mitt kära knä firar 12 veckor (alltså 3 MÅNADER!) denna veckan. Helt sjukt vad fort det har rullat på! Och vad otroligt långsamt det går samtidigt… Jag hade nog sett framför mig att jag hade kommit längre i rehaben än vad jag gjort, men enligt min sjukgymnast så verkar allting gå som det ska, så jag får väl lita på henne.

(Att Zlatan redan är ute o kickar boll har väl knappat undgått någon… och det gör mig förbannad. Blev på riktigt lite deppig när jag såg det. Men jag vet ju inte ens vad han har för skada och vad de har lagat i hans knä, så jag ska verkligen inte jämföra. Och han gör det där på heltid och tjänar typ en miljon om dagen samtidigt. MEN ÄNDÅ… Jävla Zlatan och hans jävla superknä!)

Vi fortsätter.

Jag har fått en drös massa nya övningar de senaste 2 veckorna och det känns väldigt bra, för nu är det lite mer utmanande igen och jag känner att jag blir bättre på övningarna rätt snabbt. Det är alltid roligt att rehabträna då, när man känner att man kan lägga in fler reps eller göra övningen oftare utan att man får mer ont i knät. Det är en balansgång, men just nu verkar mitt sätt funka.

Jag har även provat att få lite TENS-behandling av mitt lilla taniga lår för att försöka väcka liv i mina muskler som gått i dvala. Det var himla gött! Eller det ont och var skönt samtidigt, lite som tusen nålar och massage på en gång. Det såg ut som om jag hade en alien i låret när musklerna drog ihop sig och det var en märklig känsla att det bara hände utan att hjärnan liksom var inkopplad. Ska se om jag kanske kan få tag i någon sådan maskin själv för att ha hemma, tror det är en superbra grej för låret.

Men annars så är det fortfarande så att jag får tänka mig lite för vad jag gör såklart, och jag har inte börjat hoppa eller springa. Jag har blivit lovad att få börja med hoppövningar nästa vecka om allt fortfarande är bra :) Rehab-Jessica vet hur man lägger ut krokar till mig. Men hon sa också med bestämd röst att jag inte fick tjuvstarta och hoppa redan denna veckan…. hehe…

I lördags var det den årliga vårtävlingen i boxen och det var full fart hela dagen. En otroligt rolig dag där jag hjälpte till och fixade med resultatlistor, dömde lite grann och roddade utrustning. Sen på kvällen var det stor fest för att dels fira alla duktiga tävlande men också att vårt älskade Göta fyllde 5 år :) Mitt knä var riiiktigt trött och gjorde lite ont… men jag kämpade på, och det gick bra. Jag kunde vara med hela dagen och kvällen. Jag kände inte av det så mycket dagen efter heller, vilket gjorde mig väldigt glad :)  Jag tog det visserligen rätt lugnt, av fler själ än att jag var trött i knät, men ändå.

Så himla skönt att få ett sånt besked! Livet blir lite roligare när jag inte behöver begränsa mig lika mycket längre.

När det gäller min ”vanliga” träning så går den väl också bra. Jag har nu kunnat lägga in intervallträning med Skierg och Assault biken ordentligt sedan ett par veckor tillbaka, och kan få svettas och få känna att det brinner lite i kroppen igen. Underbar känsla! Måste bara tvinga mig till att göra det ;) När man har varit utan tuff konditionsträning ett tag så drar man sig liksom lite för att ta tag i det där igen…. det är så jävla jobbigt, haha!

Styrketräningen rullar på, men tyvärr känner jag inte att det händer särskilt mycket där. Överkroppen är seg och lite kraftlös. Antagligen behöver jag en ordentligt deload-vecka för att återhämta mig. Får se om jag har tålamod till det. Men nu har det iaf blivit ungefär 3 dagars vila för överkroppen över långhelgen, lite mer än jag brukar vila, så jag hoppas det ska kännas bättre idag när jag går på det igen.

Det är frustrerande att inte känna att pullupsen känns bättre, eller att jag orkar med en svårare nivå i hspu-stegen…. eller att ringdipsen känns lättare. Fast, jag tvivlar på att ringdips NÅGONSIN kan kännas lättare. För någon.

Anyway. Juni kommer bli en bra träningsmånad och sen börjar ju semestern, som i år kommer bli ett enda långt träningsläger hade jag tänkt :) För så mycket annan underhållning kommer det inte bjudas på i år, eftersom fokus ligger på en semester i vinter istället.

Nu jävlar ska jag åka o dra lite släde. Hepp!

Bilder från härliga Götapokalen i lördags! Fotat av Dick Risan.

 

Taggad ,

Vecka 8 – Hej platå!

Fågelbenet i all sin glans. Alltså det med tejpen på knät ;)

Jahapp… då sitter jag här o vill så hemskt gärna kunna skryta med mina stora framsteg. Men det står tvärstill. Typ. Vissa grejer känns bra och vissa krånglar. Jag har fått bukt med hamstring-problemet men har istället fått lite nya fnurror på tråden. Jag lättade på hamstringövningarna och gick tillbaka lite och nu har jag trappat upp dem lite, lite grann igen. Känns som det funkar.

Men istället då så har det som sagt dykt upp lite nya krämpor. Senast hos rehab-Jessica så fick jag instruktioner att jobba mer med sträckningen i knät i det stående övningarna med gummibandet. Så det har jag gjort. Och jag har ju även en liten vikt runt vristen när jag gör bensparkar, som aktiverar framsidan ännu mer. Men det här tillsammans tror jag har blivit lite mycket, det gör lite ont och knät är lite tjockt på baksidan, iaf känns det så även om det inte syns något. Så nu har jag tagit bort de viktade bensparkarna några dagar för att se om det känns bättre. Den väldigt medvetna raksträckningen i gummibandsövningarna är nog tillräckligt just nu. Min lilla överrörlighet i knäna är ju inte helt oproblematisk.

Det är lite så här jag får hålla på nu. Lite framåt, lite bakåt. Prova mig fram och se om det blir bättre.

Andra saker funkar bättre. Jag går bättre och har försökt få till lite längre promenader som inte bara är på platt asfalt. En bra liten stig som går uppåt o neråt känns som väldigt bra rehabträning och är nog rätt skonsamt tror jag. Det gäller bara att ta sig ut… går sådär på vardagarna när jag kommer hem sent :( Men jag kan inte göra allt hela tiden. Dels orkar inte knät med det och dels orkar inte jag med det.

Idag fick jag en liten försiktig fråga om det inte kan vara så att jag rehabbar lite för mycket, när jag berättade att jag har en liten svacka. Och visst, jag är nog rätt nitisk med mina övningar o mina pass 3 ggr om dagen. Men jag tycker att jag har rätt bra koll på balansen mellan att pusha och att lätta på belastningen. Att vila helt hjälper verkligen inte, utan det gäller att hitta blandningen av aktivitet o vila. Det är där ”the magic happens”. Att sitta still på jobbet är typ det värsta och jobbigaste som finns för knät. Jag blir bara stel och tjock.

Vanligaste frågan jag får är ändå hur lång tid det tar att komma tillbaka efter en korsbandsoperation. Folk börjar nog undra hur länge jag ska hålla på, haha! De har redan tröttnat på mina övningar ;) Men det är klart, gemene man har väl inte riktigt koll på hur lång tid det faktiskt tar. Och det är väl olika för alla som gör en sån här operation också antar jag. Jag hoppas ju att jag ska vara ganska bra efter 4 månader. Men jag kommer ju ha långt kvar efter det till någon sorts träningsnivå som känns bra på riktigt. Löpningen hägrar ju och den tror jag kommer bli en klurig balansgång att få ordning på.

Just nu längtar jag mest efter att känna att det händer mer med rörligheten och att jag ska få lite andra övningar. Veckans rehab-möte blev inställt pga sjukdom så jag får traggla på med det jag har, vilket iofs är okej nu när det är lite krångel. Men ändå…. mentalt hade jag behövt något nytt. Man blir ju lite knäpp.

Taggad , ,

Lite hamstring-strul

Vecka nummer 7 har kommit och gått och jag har fått uppleva att allt inte flyter på precis hela tiden. Dels så synkar inte alltid livet med rehabbehovet och ibland så blir det bara inte riktigt som man tänkt sig.

I det stora hela så har det gått bra. Fick flera nya övningar förra veckan och trappade upp svårighetsgraden på några gamla. Jag hade ökat böjningen med ytterligare 10 grader, härligt! Sträckningen i knät är också bra i sittande, men när jag står och går är det fortfarande lite böjt.

Har kommit in i en ny fas nu som kommer sträcka sig fram till vecka 12 ungefär, så det är bara att jobba på. Alla övningar funkar bra, utom typ en. Och det är baksida lår som krånglar. Eller egentligen är det det stora operationsärret som krånglar som sitter på framsidan under knät, som ju hänger ihop med att de tog muskelsena från baksida lår. Jag kan inte ta i särskilt mkt med hamstring för då drar det och svider som tusen nålar/valfri kniv i benet typ. Ganska oskönt. Men så fort jag tog bort hamstring-övningarna från programmet så blev det bättre…

Så nu har jag backat lite med dessa övningar och går tillbaka till nivån jag låg på tidigare, utan gummiband eller annat motstånd. Så får jag hoppas att det går att gå framåt igen om någon vecka.

Annars har knät varit lite allmänt tjurigt o segt till och från. Nya övningar gör att det tar någon dag eller två för att vänja sig. Och sen blev det mkt promenader ett par dagar denna veckan. Bara en sån sak som att gå till spårnvagnen hemifrån är en utmaning för mig, i vanliga fall är det en rask promenad på 7-8 minuter. Men nu känns den evighetslång och jag blir rätt trött i benen när jag är framme. Att sitta på tåg och i bil i flera timmar hör inte heller till någon favorit :( Så det är en himla tur att jag inte reser särskilt mkt i mitt jobb, jag kan klara av de dagar när jag måste.

När jag haft dagar som varit utanför min vanliga rehab-dos så får jag alltid en liten backlash dagen efter. Men det är ju okej så länge jag vet vad segheten i knät beror på. Det är svårare att ta det när man inte gjort ngt särskilt… då blir jag mest bara deppig.

Men, men… Veckan som är nu är lugnare och ska nog kunna bli en bra rehabvecka med vanliga tider o sysslor. Ska vara duktig och göra mina övningspromenader lite mer ordentligt. Glömmer lätt av det när jag åker bil överallt och när det liksom inte är särskilt bekvämt att promenera.

Så, inga nya övningar denna veckan tyvärr. Bara mata på med de jag har och hoppas på ett snäpp uppåt på stegen nästa vecka istället. Jag måste ju hålla försprånget till Zlatan ;)

Taggad ,

”What would Zlatan do?”

I övermorgon når jag 6 veckors-strecket med nya knät. Och det har hänt en hel del, tror jag. Små saker i vardagen som faller på plats lite då och då. Jag går helt utan kryckor ute sen typ 1,5 vecka, jag tröttnade på dem… typ. Jag kan cykla runt med tramporna bra nu och har gjort det i ungefär en vecka, så jag har lagt in ca 5 minuters turer varje dag. Och det känns väldigt bra. Jag kan gå upp och ner för trappor hyfsat normalt. Det går inte helt lätt alla gånger, när knät är stelare är det inte helt skönt. Men kan jag hålla i mig och gå långsamt så löser jag det. Så där är ju en bit kvar, men det har ändå hänt mkt med tanke på var jag var från början.

Andra saker är att jag kan sitta på jobbet och klarar av en hel arbetsdag, om jag tar en ordentlig lunchpaus. Alternativet är ju att stanna på jobbet och göra något halvdant på kontoret, men jag tar mig tiden att åka till Göta och gör ett riktigt pass där istället. Det blir fortfarande stelt och känns tjockt på eftermiddagen, men inte alls på samma sätt som för bara 1,5-2 veckor sedan. Och det är väldigt skönt! Men, visst, det tar lite tid och tar emot ibland att behöva åka iväg varenda lunch. Men det positiva är att jag kan jobba mer ”ostört”.

Det allra roligaste som hänt var kanske igår, när jag var med på en gymnastik-workshop på Göta, som coach Robert höll i. Jag anmälde mig med inställningen att jag får göra det jag kan. Jag kände bara att jag behövde en liten motivationsboost. Och jag kunde göra jättemycket! Strikta gymnastikgrejer har jag ju gjort hittills, men låtit bli mer avancerade grejer. Men nu vågade jag kippa, öva på butterfly-tekniken och kicka upp i handstående! SÅ jäkla skönt!

Nu kan jag börja lägga till ett helt gäng fler övningar i mina vanliga träningspass som jag gör ca 3-4 ggr i veckan. Och det gör det iofs lite svårare också, för det är fan inte lätt att lyckas hålla en bra nivå på den träningen. Jag har ju träningsvärk i axlarna, latsen o bröstmusklerna typ konstant, haha! Men, men…. jag får väl finjustera efter hand.

…och så var det den här grejen med Zlatan. Det hände ju en grej i veckan. Med Zlatan. Stackarn pajjade ju knät ordentligt, och hur cheesy det nu än låter så kan man ju fan relatera asså… lite. Inte i känslan av att man typ förlorar sitt jobb pga av skadan. Och han har ju antagligen ett lite mer engagerat supportcrew runt sig, hehe… Super-kirurger i USA o sånt.

Men, så tänker jag också på att han minsann också måste sitta på golvet. Flera gånger om dagen. Han kommer också få stå o dra i gummiband, lära sig cykla och gå i trappor. Och han har ju en stark motivation och säger att han ska ta sig tillbaka. Jag tror absolut att han kommer göra det, för han kan göra hela rehabarbetet som sin enda sysselsättning typ. Ha det som jobb. Klart som tusan det kommer gå galant.

Så numera är mitt nya mantra ”What would Zlatan do?” när jag ligger lite för djupt nerbäddad i soffan och egentligen känner mig för trött för att göra det där sista rehabpasset innan läggdags. Och oftast kommer jag fram till att Zlatan antagligen hade gjort sitt pass, hur trött han än var. Eller det är var jag tror iaf, haha! #WWZD

Så då gör jag mitt pass. Imorgon ska jag tillbaka till rehab-Jessica och ser fram emot att få lite nya övningar, för nu är de här lite tjatiga…

Taggad , ,

En liten milstolpe i tid

Försöker känna mig glad över att jag nåt en liten milstolpe, en första månad med nytt korsband och evighets-rehab. Jäj! Men jag börjar även tröttna rätt ordentligt. Inte så att jag slutar göra min träning, nejdå, ingen risk. Men jag har svårt att hålla humöret uppe. 4 veckor av ganska mycket hemmavistelse, stillasittande och att behöva tacka nej till saker börjar sätta sig lite på hjärnan.

Och livet i övrigt är inte superpeppigt. Jobbet är bra. Träningen går bra. Men resten, allt det där andra, inte lika härligt. Men det stämmer väl ganska bra med hur det brukar kännas på våren för min del. Jag är en av dem som ofta finner mig själv glida in i någon sorts vår-depp. All sol o lyckliga människor blir liksom lite för mycket, lite påfrestande när man själv inte är där. Jag älskar solen och njuter av den och känner att den värmer upp min frusna själ o allt det där, men ja… just nu hatar jag lyckliga par lite grann helt enkelt. Och så får det väl vara ett tag.

Ensamhet är svårare vissa perioder än andra. Jag tror rätt mycket på att det är i kemin i kroppen som spökar med mig, det går lite upp o ner över månaden, som det ju kan göra i den kvinnliga kroppen. Bara för att jävlas och det är en fight som känns rätt orättvis. Mina negativa tankespiraler i hjärnan kan spinna loss lite lättare och jag behöver komma ur det. Oftast behöver jag bryta mönstret genom att umgås med andra, få in andra intryck i hjärnan, få annat att tänka på. Man ska man bara orka ta sig ut ur bubblan.

Men jag är lättad över att första månaden med nytt knä är avklarad. Den har känts oändligt lång vissa dagar. Men tiden gå ju ändå liksom… Om ett par månader till kommer allting kännas bättre. Tänk om 4 månader till kanske jag rent av tränar lite crossfit igen :D

Jag måste bara ta mig dit.

 

Taggad , ,

All day, every day. Dag 25

Har precis avslutat dagens sista rehab-pass o sitter nu med knät skönt inpackat i is. Det är belöningen. Jag var hos rehab-Jessica i fredags och fick göra mina små tester och hade faktiskt ökat vinkeln i knät med 10 grader i böjt läge, från 90 till 100, o någon millimeter i sträckt läge. Hälen börjar lyfta lite när jag trycker ner knät i golvet :) Så trots att det har varit en seg vecka med knät så har det ju iaf hänt pyttelite.

Men det skönaste var att jag fick lite nya övningar. Jag får börja lite med gummiband en gång om dagen. Dra bakåt och i sidled, och även dra bakåt med friska benet och då hålla emot med det opererade. Jag får även börja med balansbräda! Sedan fick jag känna på cykeln också. Jag skriver ”känna” för jag kommer inte hela varvet runt, utan sitter o trampar lite fram o tillbaka massa gånger o tänjer lite försiktigt. Jag kommer lite, lite längre ju fler gånger jag gör fram o tillbaka.

Det var precis vad jag behövde, något som gör att jag kan variera passen lite under dagen. Känna att det händer något. Ett steg upp för trappan liksom. En annan rolig sak är att jag nu kunnat byta tillbaka till min vanliga bil och kan trampa ner kopplingen som vanligt. Skönt :) Har ju visserligen haft sån himla tur att jag kunnat låna pappas automatväxlade ett tag, så det har inte gått någon nöd på mig. Men ändå. Det är ändå ännu ett steg framåt. Uppåt :)

Efter att ha gjort 3 ganska försiktiga styrkepass på Göta så tog jag i lite mer idag och körde i princip ett av de vanliga överkroppspassen jag fick förra våren från coach Freddan. Så himla gött! Och jobbigt! Massa lats, axlar, armar och lite mage på slutet. Det tog nästan 1,5 timme, men det var inga problem med knät. Nu var det ju visserligen söndag och jag kunde träna på förmiddagen, så då är ju knät alltid bättre. Men jag har förhoppningar om att det ska kunna gå att genomföra en eftermiddag också såsmåning om.

Så trots att förra veckan var seg så har helgen varit väldigt bra med knät. Det gör mkt när jag kan mixa vila hemma med aktivitet ute o rehab på ett lagom sätt. När jag hittar balansen för knät. Det är svårare på vardagar när det är vanligt jobb.

Så här ser en bra dag ut rehab-mässigt:

– Går upp och typ det första jag gör är att rulla lite på foam rollern för att få gång benet.
– Gör i ordning frukost och gör sedan morgonprogrammet som tar ungefär 30 min, gör mina nya gummibandsövningar utöver de vanliga övningar utan extra vikt eller motstånd. Is på knät efteråt och frukost.
– Vila en stund. Och sen ge sig ut på vad som är dagens aktivitet. Går fortfarande med båda kryckorna ute för att jag inte ska bli för trött i benen o börja halta för mycket. Har jag tid att träna på Göta på förmiddagen är det det bästa, då kan jag ”cykla” lite, typ trampa halvrunt i två omgångar. Vanlig vardag jobb fram till ca 13-14.
– Så fort jag kommer hem – rulla och is-packning.
– Lite beroende på vad klockan är, men typ kl 13-15: Rehab-runda 2. ca 30 min. Inget gummiband
– Is och vila.
– Eftermiddagsaktivitet, gärna ute o röra på mig eller åka någonstans. Eller sitta hemma o fortsätta jobba. Försöka röra på mig emellanåt. ”Pausgympa”.
– Eftermiddag, ca 17-18: Hemma o vila igen, rulla när jag behöver. Lite is. Kanske lite böj och sträck kortare rehab ca 10-15 min.
– Mer vila, eller iaf mest greja hemma
– Rulla och kvälls-rehab, 30 min. Alla övningar utom gummibandet.
– Sista is-omgången innan sängdags.

Ser ju ut som jag inte gör något annat än rehabbar när jag är hemma, haha…. och lite så är det nog just nu. Det tar mkt tid. En vanlig vardag får jag göra ett litet pass på jobbet och det gör oftast mer ont för där är knät mycket med svullet och tjockt :(

Det är bara att kämpa på. Inte pressa mot smärtan, utan försöka mjuka upp och tänja lite i taget. Massage och mjukt. Det är temat just nu. Smärtan finns ju där ändå liksom… #teamrehab

Fångades på bild förra helgen, när jag gjorde mitt första pass. Sittande dragövningar är bra grejer :) Bild: Oskar Ängermark.

 

Taggad , , , ,

Knät 3 veckor efter op

Det har varit en trög vecka knä-mässigt. Jag har försökt jobba på kontoret halvdagar varje dag hittills, men knät gillar det inte så värst tror jag…. jag längtar hem till mitt kylbandage varje gång :( Men jag kämpar på. Tänker att jag borde klara 3-4 timmar utan det, men det är fan knappt. Även om jag har benet uppe på en stol hela tiden.

Det som är jobbigt är det här trycket som blir i benet, den svullna känslan i knät. Det gör att det känns som om det knappt går att böja benet alls. Men det går att böja… det gör bara lite mer ont än annars :/ (läs mycket mer)

Rehabben rullar på. Jag gör mina övningar 3 ggr om dagen, efter sjukgymnast-Jessicas order. Jag fick inte göra mer sa hon, så jag lyder. Hon vet att jag gör varenda repetition… Det gör ont. Släp-böjen sittandes på golvet är värst. Det svider i såret, det drar i muskler o senor, ibland på ovanför knät men mest nedanför som ett band över hela knät. Det tar emot och det är stumt. Jag kan nästan dra foten i höjd med början på knät på andra benet. Men det har inte hänt något där på hela veckan :( Jag fastnar vid samma punkt varje gång.

Vanligtvis är eftermiddagarna och kvällarna jobbiga. Knät känns tjockt och stelt och svullet. Jag försöker ha is på hela tiden typ. Men idag känns det som ett morgon-knä som är på så gott humör!!! Vad är då den hemliga formulan för detta undrar ni då?! (jodå, det gör ni allt) Jag tror det magiska är MASSAGE!

Jag var nämligen o tränar lite försiktigt på Göta idag, mitt andra pass sen op, lite lats-aktivering, lite bänk, lite pullups. Sen unnade jag mig en timmes massage hos Angelica. Och jäklar var hon klämde! Jag var ordentligt spänd i ryggen o rumpan av allt haltande och sneda belastning i 3 veckor…. Sen tog hon även o knådade lite på benen. Självklart försiktigt på det opererade, men det var så skönt och det kändes som det blev ett himla gött blodflöde.

Sen åkte jag hem o satte is på knät direkt. Och nu, klockan 19 på kvällen känns knät superfräscht! Alltså jämfört med andra vardagskvällar då alltså. Så här bra brukar det bara vara typ några få timmar på förmiddagen om jag har en bra dag. Efter jobbet är det alltid tjockt o jobbigt. Men det verkar ha hjälpt med träning o massage. Så himla skönt!

Så allmänt känns det rätt trögt med rehabben o rörelsen. Jag har liksom inte hittat balansen än för vad som funkar. Men jag kanske är något på spåret nu :) Får testa att massera benet själv på nåt sätt… och köpa hem en foamroller.

Ska träffa Jessica igen på fredag, ska höra med henne lite mer då vad hon tror om det.

Taggad , , ,

Några millimeter i taget

Fick äntligen lite crossfit-känsla i lördags när jag åkte till boxen och hejade på mina fina vänner som körde den sista deltävlingen i årets Open. 17.5 var riktigt grisig i all sin briljanta enkelhet – 9 thruster, 35 double unders i 10 varv. Jag satt där o längtade efter exakt den där känslan som syntes i vännernas ansikten, när de tog sig igenom de sista 2-3 varven av den där helvetteswoden.

Ja, man kanske kan tycka att det är knäppt att längta efter den nivån av mjölksyra och muskeltrötthet, och den förlamande känslan i bröstet när luften i lungorna liksom inte räcker till. Men fan…. det är den längtan som håller kommer hålla mig motiverad under de kommande månaderna.

Det har nu gått 11 dagar sen operationen och jag jobbar på med mina små rehabövningar. Spänna lårmusklen, dra hälen i golvet, lyfta benet, dra foten mot golvet, stå på ett ben, tåhävningar….. långsamma kryckpromenader runt kvarteret. Det sista vet jag inte om det är rehab egentligen. Vet inte om jag ”får” promenera. Men jag måste komma ut även de dagarna jag inte blir underhållen av vänner. Och det handlar om typ 800 steg. Jag tror att det är bra för cirkulationen och än så länge har jag inte märkt att knät mår dåligt av det.

Benet är fortfarande förvillande likt ett träben. Men svullnaden blir yttepyttemindre för varje morgon (och svullnar sedan till kvällen igen), och rörligheten i ”släpcykel”-övningen blir några millimeter bättre för varje dag tycker jag. Jag känner mig positiv o fortfarande väldigt tacksam och nöjd över mitt beslut att operera.

Det enda som är frustrerande just nu är att jag inte riktigt kan böja tillräckligt mkt för att jag skulle känna mig säker när jag kör bil. Så det är min första milstolpe, att bli trafiksäker. Jag hoppas att jag ska ha nåt dit när nästa helg börjar.

Man hinner tänka o grubbla såååå himla mycket när man är så mycket ensam hemma, det ska ni veta. Jag försöker ockupera mig med jobb så mycket det går, och slänger in tv-serier i pauserna. Hoppas att jag håller ihop en vecka till… sen ska jag förhoppningsvis kunna komma tillbaka mer till vanliga vardagen. Bilen är ju typ nyckeln till det.

Var mkt gladare i lördags än bilden visar. Fick ju både titta på crossfit, prata med vänner OCH klappa Saras gulliga vovve <3 Bästa dagen på länge! Foto: Oskar Ängermark

Lite mer så här :)

 

Taggad ,