Etikettarkiv: ångest

Mind games på fel sätt.

Jag brukar inte vara så privat o personlig här längre. Men jag gör ett litet avsteg från det. Jag behöver få lite perspektiv.

Jag är så himla enkelspårig i mitt huvud. Så otroligt logisk, realistisk och problemlösande. Min hjärna är grym på det. Det är bara sån jag är och det är så jag tar mig fram i livet liksom. Jag löser grejer och försöker alltid tänka ut det smidigaste sättet att göra saker på eller organiserar grejer så att det blir lätt o tydligt. Det sitter i ryggraden. Framåt, uppåt, utvecklas! Nästa mail, nästa problem!

Och när man väl löser saker så får man ju en liten tillfredsställelse och så går man vidare. Det funkar att applicera på det mesta, på jobbet, på träningen och i köksskåpen hemma.

Men. Jag har nu börjat dyka in i ett område där det här inte funkar. Där jag blir så arg o frustrerad och sparkar bak ut mentalt pga att jag inte ser vad jag ska göra för att ta mig framåt, jag har inget handfast att jobba på och jag vet inte vad som väntar eller om jag ens någonsin kommer bli klar. Det är min egen hjärna det handlar om och mina egna tankemönster och känslor. Och det är nog det svåraste jag någonsin gjort.

Det handlar om tankemönster som sitter så hårt att det har blivit automatiserade, jag är inte medveten om vad som händer innan kroppen redan har reagerat. Mönstret upprepar sig i stort o smått och jag har fått hjälp att kunna se det tydligare. Det är så sjukt svårt och jag är helt slut både mentalt och fysiskt många gånger när jag får fram det i ljuset framför mig och någon annan berättar det för mig.

Man kan undra varför jag utsätter mig för något som får mig att må så dåligt många gånger. Som kan förstöra en hel dag och göra mig mentalt instängd, ensam och helt utslagen. Grejen är väl att jag vill inte ha det så här längre. Jag vill inte att ångesten styr mitt liv och hur jag väljer att leva det. Och med vem. Jag vill vara fri och tillåta mig själv att känna känslor som jag idag automatiskt trycker bort och bestraffar mig själv för.

Min ångest är kanske inte den som märks särskilt mycket. Jag är ganska duktig på att hålla balansen. Lite för duktig. Jag går runt och ignorerar det för mig själv. Men plötsligt exploderar det och mina närmaste förstår ingenting och undrar vad som händer och jag förstör mycket för mig själv.

Jag är stenhård mot mig själv. Eller ja… mina tankar är stenhårda och jag vänder all ilska o tvivel mot mig själv. Det är så svårt att förklara hur det funkar, för när man pratar om det och hör hur knasigt det är så vet jag ju inte varför jag gör det. Varför förminskar jag mig själv, och vänder det till att jag gör fel eller känner fel när jag egentligen ska känna ilska eller irritation mot någon annan? Och varför går det så automatiskt? Jag blir så otroligt ledsen över detta och att prata med någon som förstår hur tungt det är att bära är förlösande, samtidigt som det gör mig otroligt sorgsen på samma gång. Varför gör jag så mot mig själv?

Som sagt så är det ett arbete som bara är påbörjat och jag har långt kvar. Jag brottas mellan att undvika alltihop för att själva arbetet så lätt blir en ond spiral som jag knappt kan hantera i vardagen, och att faktiskt våga möta allt det här och vända det till en positiv spiral och gå stärkt ur det. Jag vill få det här pågående arbetet att fungera med min vardag. Det är svårt att veta vad som är rätt metod för mig och vad jag behöver. Jag är så van vid att kunna ha överblick, handlingsplaner och sätta igång med problemlösning. Jag vill veta vad som ska hända och vad jag ska göra. Jag vill ha uppgifter o tydliga mål, men här finns inga. Tydligen.

Här är allting abstrakt och ingenting är rätt eller fel. Det är en balansgång och jag måste gräva djupt. Jag kan inte göra det själv men känner mig samtidigt ganska dålig när jag behöver hjälp.

Det är skitsvårt. Och hittills har det varit en bergochdalbana och det känns om att peta på en sårskorpa varje gång… jag hinner inte riktigt läka.

Jag blir svettig o törstig bara av att skriva det här inlägget och att våga publicera det. Men det är väl lika bra att få det gjort, så drar jag fram eländet i ljuset.

Annonser
Taggad , , ,

Vem är det som bestämmer egentligen?

Jag blir inte klok på min hjärna. Allting har bara varit skitjobbigt o krångligt idag o jag har känt mig helt uppgiven mest hela tiden. För att inte tala om alla grejerna jag klantade till på jobbet. Herregud… jag borde verkligen inte varit så mycket själv som jag var idag. Katastrof.

Kändes som om jag var lite extra känslig för allting. Tog åt mig när folk typ skämtade, som de brukar… men idag blev jag bara matt.

En grej som kan ha påverkat mig var att jag inte fått äta som jag velat idag. Först hittade jag ingen lunch jag ville ha, hann knappt äta nåt innan jag började jobba… o sen dröjde det nästan 4 timmar innan jag kunde äta igen… o sen dröjde det 6 timmar igen… Jag blir ganska värdelös då. Det bara är så. Humöret sjunker som en sten. Och när det va lågt redan innan så… hm, ja, det blir väl ett stort hål i golvet eller nåt.

Allt som e jobbigt bubblar runt  i hjärnan o knuffar undan allt som är bra. Det e så jävla sjukt. För jag vet ju att det är så himla mycket som är bra. ÄNDÅ kommer allt det dåliga o bara tar över stället. Känns inte som att jag har nåt att säga till om… vilket oxå är en knäpp tanke, eftersom det inte alls kan vara så – det e ju för tusan mitt huvud o mina tankar.

Men inget hjälper. Jag orkar inte säga emot. Bara låter det skvala, så ett helt paket med näsdukar går åt.

En rutten jävla dag.

Taggad , , ,

När loopen fastnar

En jobbvecka till är avverkad och det går långsamt och fort på samma gång.

Imorgon är det den 7:e augusti, och ni som är mina vänner på FB vet vad det är för dag. Ingen vanlig dag för imorgon är det Karins …. Det ska jag fira med fint väder (beställt), en tur i pappas nya bil, lite göllegöll med Zally, kanske en fika på stan (?), en middag på Tranquilo med fina Malin o Sara och sedan avslutas dagen i Tårdgår’n med Kent! Så jäkla bra.

Jag kommer säkert gråta en skvätt.

Har nämligen kommit på mig själv att få enormt mycket flashbacks ifrån förra gången det begav sig. Kent-spelningen i Lisebergshallen i mars blev en märklig historia eftersom jag i princip hade bestämt mig för min o M’s framtid. Men… dum som jag var drog jag ut på det. Jag var taskig mot honom o jag har fortfarande dåligt samvete för att jag behandlade honom som jag gjorde där i slutet.

Allt kommer tillbaka. Han förföljer mig varje kväll. När jag sitter i soffan med datorn i knät, när jag borstar tänderna, när jag bäddar upp sängen, när jag har lagt mig till rätta, när jag släcker lamporna. Hur mycket jag är försöker sudda, tänka på bättre saker, ljusare saker…. poff-poff-poff.. överallt – minnen. Så fort jag blinkar. Det är nästan så att jag känner det på huden ibland. En jävla tortyr är vad det är.Och jag blir fortfarande inte klok på varför det är så här.

Idag har det känts lite lättare. Jag fick lite solsken på mig efter en stressig dag på jobbet. Solskenet bryter lixom upp den gråa dimman i huvudet. Men… jag orkar fan inte gå runt så här längre. Varför kommer det tillbaka så intensivt? Varför försvinner det bara inte?

Visst, jag hade velat träffa honom igen. Kanske. Jo…. eller… Suck. Jag tror det. Men det hade varit skitjobbigt med skönt på samma gång. Grejen e ju att jag absolut inte vågar höra av mig till honom. Eller kanske på mail. Men jag minns inte hans adress. Att ringa skulle göra mig kallsvettig och svamlig. Puls upp i halsen.

Kanske är det mitt otroligt dåliga samvete som är grunden för allt det här knasiga. Kan det vara så att det har växt sig för stort? Att det lixom håller på att ta över hela min kropp, som ett virus… eller som en stor slimepropp som bara utvidgar sig mer o mer i mina muskler och blodkärl. I lungorna så att jag får svårt att andas. I hjärtat så att det värker. I huvudet så att jag inte kan tänka klart.

Gråten pressar på lite då o då. Ibland låter jag den komma, ibland får den fan hålla sig på sin plats.

Jag har fastnat i vinkelvolten. Loopar i huvudet. Känner mig jävligt dum. Det är ju bara att ta sig ur det, kan man tycka…. Men det går förjävla långsamt. Hatar mig själv för det. Det är väldigt mycket hat överlag just nu faktiskt.

Ganska oattraktivt kan jag tänka mig.

Taggad , , , ,

Fest, skratt, gråt & kramiga låtar

Fest med jobbet brukar alltid innebära en å annan öl för mycket och en jävla massa roligt tjôt… o så nån liten skandal i nåt hörn.

Årets grillfest blev väl ungefär som vanligt. Kanske lite lugnare… eller… jag vet ju inte vad som hände när jag åkt hem. Men fram tills att jag kastade in handduken så var det rätt städat. Grabbarna var fulla o goa, visst… o det kom en å annan oneliner eller fråga som nog kunde klassas som sexuella trakasserier om sammanhanget hade varit annorlunda, haha! Men jag vet att de inte menar illa och vi känner varandra lite för väl för att jag ska ta illa upp. Är det fest, så är det.

Det som var absolut jobbigast för mig var att en av killarnas flickvän kom förbi lite senare på kvällen. Killen o jag har lite historia bakom oss, som är lite invecklad o inte helt problemfri… men av olika anledningar så har det aldrig blivit något seriöst av det. Så när hans tjej kommer dit så blir det som en kniv i magen på mig. Egentligen utan anledning, eftersom vi har varit off ganska länge nu, men ändå… att se dem ihop för första gången gjorde ont. Oväntat ont.

Ju längre kvällen gick o ju mer alkohol man fick i sig, desto ondare gjorde det. Jag höll masken väldigt länge o försökte bara undvika att ha nån av dem i mitt blickfång. Men plötsligt hamnade jag mitt emot honom vid bordet o jag kunde inte låta bli att möta hans blick. Sen fick jag gå iväg o ha en liten psykologstund med N, han tröstade och muntrade upp mig o sa att han viste precis hur det var. Han har nog varit den killen som har strulat till det för sig mest, genom alla tider, när det gäller relationer på jobbet. Han har t-shirten, så att säga.

Men jag vet så väl att det är alkoholen som gör allting mycket värre. Vanligtvis på jobbet har jag inga problem med det här, jag tänker inte ens på det särskilt ofta. Det blev bara så påtagligt igår och kom lite för nära. Armlängds avstånd är inte alltid tillräckligt. Ingen skada skedd tror jag, men man ska låta bli att pilla på sårskorpor. Det har jag sagt förut.

Någon gång kanske jag lär mig.

När jag packade upp min väska från igår hittade jag en liten handskriven lapp längst ner med texten: When in rome – The Promise. Jag fick den lilla lappen av H precis innan jag skulle cykla hem. Han var väldigt full o väldigt kramig. Han sa att det var världens bästa låt o att jag skulle lyssna på den när jag kom hem. När jag nu låter den flöda i högtalarna kan jag inte låta bli att le…. jag har världens finaste jobbarkompisar. Men oväntade favoritlåtar. Fint.

Taggad , , , , ,

Alternativ Valborg

Ja, här sitter jag o firar Valborg på mitt sätt. Jag firade med att ta hand om min mage, mitt hjärta och min tvätt. Det räcker så, jag har haft att göra hela kvällen.

Jag har botat min mage genom att sluta dricka magmedicinen jag köpte på häslokostaffären. Jag tröttnade helt enkelt o tänkte igenom på vad jag har gjort de senaste dagarna som jag inte brukar göra i vanliga fall. Svar: Dricka skum mineralsmörja. Så jag slutade, och utöver några timmars magknip efter lunch idag så har det gått bra. Jag har till o med kunnat äta något som liknade middag idag – varm macka o sparrissoppa. Så jävla nöjd! Min mage är snäll o känns typ som vanligt!!

Mitt hjärta har jag skött om genom att läsa Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst, och ha på min sommar-musik-lista Sommarmashup 2009. Fantastisk musik! Jag får flashbacks från förra sommaren i fyrfilig-motorvägs-fart. Bombarderas av cykelturer till havet, svettigt jobb i solen, glass ute på gräsmattan i brassestolen, killar, dans, festival… o kärlek. Kvällsdopp, o njuta av den sista solen. Picknick ute vid Smitten med honom, tvinga honom att bada, skratta åt hans badkrukefasoner så jag fick kallsupar. Promenader. Hålla handen. Trevande. Lycklig. Då.

Ja, ni fattar. Jag blir skör o gråtmild så mascaran rinner. Minnen har den inverkan på mig.

Men boken då… boken. Kanske det bästa jag läst hittills i år. Kanske bästa någonsin, iaf topp tre bäst. Jag älskar Mia Skäringer, o nu älskar jag henne ännu mer. Från att jag öppnade mitt bokpaket från Adlibris tills nu har jag varit fast i boken. Slukat den fullständigt. Jag är rörd in till hjärtat av hennes ärliga, härliga sätt att berätta och beskriva sina vardagsbetraktelser. Jag kommer tvinga alla jag känner att läsa den… eller ja.. typ så. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara vad som är så jäkla bra med den. Det känns som om hon är den kloka storasystern jag saknar, som sitter i min soffa och förklarar hur saker o ting ligger till. Att det är fullständigt okej att känna vissa saker. Hon sätter ord på mina känslor. MINA. Skitsamma att det handlar rätt mycket om familjeliv och småbarn. Det handlar om relationer, kärlek, ångest, kaos, otillräcklighet, sex och pappor. Om att våga leva och inte bara hela tiden förbereda sig för livet, helt plötsligt sitter man o förbereder sin begravning. Att våga leva.

Ja, jösses. Vilken Valborg det blev. Jag kommer vara helt slut imorgon. Känslobakis.
Ska nog krama min mamma lite extra imorgon när vi ses.

Taggad , , , , , ,

Grått ute, grått inne, grått sinne…

Idag känner jag mig så tragisk. Var dödstrött när klockan ringde 05.45 imorse, men jag trampade iväg till jobbet o satte på smajlet. Men det lossnade typ vid 10-11-tiden när det krånglade ute på turen o regnet började strila. Mitt leende sköljdes ner med vattnet i brunnarna.

När jag kom hem dog jag i soffan med en halväten chokladkaka på magen, fjärrkontrollen i handen o tryckte igång ännu en dvd med Sex and the city. På ett sätt är det skitdåligt att sätta igång att titta ett varv till på den serien just nu, med tanke på att jag har en inlämning på söndag…. men va tusan. Jag får se till att inte plugga hemma denna veckan, så kan jag nog lösa det ändå. I need my girls. Även om en del avsnitt påminner om otrevliga minnen.

När jag ligger där i soffan kommer jag på allt jag behöver göra. Skriver en to-do-list i huvudet.
Diska, handla, plugga, läsa ut pocketboken, läsa kurslitteratur, skriva jobbansökan eftersom det är sista datumet imorgon, slänga mina vissna tulpaner, bädda rent…. fixa med förberedelserna inför lördagens wp-girls-event…

Det rullar på. Lik förbannat ligger jag kvar, drar filten lite högre upp o trycker play på ett avsnitt till. Och ett till. Stuck in a moment I can’t get out of. Typ så.

Tillslut får jag iaf för mig att lyssna på en föreläsning till, två bra case på hur företag använder facebook o internblogg. Bra. Gav mig lite vettiga tankar i huvudet.

Annars snurrar mest elände. Kvällarna är värst. Satan. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Ska jag höra av mig till honom? Är det honom jag saknar, eller är det bara någon? Jag kan inte hålla isär känslorna o jag blir lite lätt knäpp av det. Måste ockupera hjärnan med andra saker… o imorgon ska det bannemej bli full fart på mig. Let’s pepp!

Men för stunden lyssnar jag på Jack Johnson – Sleep Through the Static som funkar lite som kylbalsam när man bränt sig på brännässlorna, lugnande.

Taggad , ,

Återfall, sårskorpor & knäppa tankar

Igår fick jag ett seriöst återfall. Jag höll på att falla helt och plocka upp telefonen och ringa eller skriva sms och förklara hur mycket jag saknar honom och att jag är helt jävla dum i huvudet som gjorde slut. Det var rätt illa ett tag…. diskussionen i huvudet var hetsig. Såg framför mig hur jag, i två versioner av mig själv stod o grälade.

På ena sidan jag som söndergråten, ångerfull, liten, desperat medan jag förklarar att jag självklart kan åka till honom och slänga mig i armarna på honom och försöka vinna tillbaka honom och sedan kommer vi prata ut och så blir allting helt perfekt o underbart o det kommer inte alls bli som förut.

På andra sidan står jag rakryggad, realistisk och klarögd och upprepar alla orsakerna till varför jag gjorde slut som ett mantra som bara maler på i skarp ton. Självklart ska jag inte gå tillbaka till honom, ingenting kan bli bättre av det, jag vet att vissa saker inte går att ändra på, vissa saker är alltid som de alltid varit, och det ska inte behöva göra så ont om det är rätt….. ja, du vet, de gamla vanliga motargumenten.

Sen försökte jag övertyga mig själv om att allt det här bara handlade om bakisångest och att jag bara haft otur i helgen o träffat killar som påminde mig om fel saker. Jag förstår egentligen inte varför jag håller på o granskar killar nu. Redan lixom. Jag ska inte ens ha ett förhållande! Varför kan jag inte bara slappna av o skaffa mig en o annan ny vän istället? Måste jag hela tiden bedöma alla killars pojkvänspotential? Det är ju sjukt.

Men det finns en annan sak oxå… Jag anser att jag har lätt att umgås med killar som vänner, jag tycker om att ha killkompisar. Men alltför många gånger har dessa killkompisar visat sidor som tyder på att de vill mer än att vara vänner och då får jag lite panik. Vad är det som gör att killkompisarna får för sig att det är bara att tuta o köra? Och sen har jag väldigt svårt att avvisa dem i första läget, utan jag går gärna o ignorerar det ett tag o hoppas att jag antingen har tolkat allt fel eller att han ska fatta själv. Det blir ju rätt ofta pannkaka av alltihop. Så, på ett sätt har jag börjat vara på min vakt även när det gäller killkompisarna… Jag kan aldrig slappna av helt, för då kan de tolka in något som inte finns… eller nåt. Ja, det låter ju helt knasigt när man skriver det så här. I know. Mina vänner vill ju bara väl.

Jag jobbar på det. En sak är iaf helt säker – jag ska hålla mig på mattan ett tag. Efter den här helgen har jag fått det helt klart för mig. M ligger alldeles för långt fram i tankarna. Det krävs väldigt lite för att han ska komma tillbaka och se på mig med de där underbara ögonen. Men, för det mesta ser jag bara smärtan i de där ögonen, som fanns där sista gången vi sågs… fan.

Man ska inte pilla på sårskorpor.

Taggad , , ,

Onormalt obekväm…?

Idag när jag lyssnade på Christer i P3 (världens bästa radio!) med Relationsrådet så fick jag som vanligt huvudet fullt med tankar.

Slutsatsen blev väl att jag verkligen måste ordna upp mitt liv. Jag kan inte hålla på som jag gör… Jag bara glider med, håller inte i ratten. Gör lite vad som faller mig in längs vägen. Mycket har med relationer att göra…. vänner o annat. Känns inte som om jag styr någonting.

Jag tar inte tag i problem som jag upplever, men är världsmästare i att diskutera andras relationsproblem. Hur kan man ändra på ett sådant beteende? Jag blir vansinnig på mig själv snart. Samtidigt som jag är livrädd för att såra andra genom att säga vad jag tycker o tänker om en del saker. Vet inte varför jag är så obekväm med att våga vara uppriktig i vissa situationer. Självkart fattar jag att det är ett mänskligt drag, att inte vilja sätta sig i obekväma situationer, men jag börjar nästan tro att jag är lite onormalt skygg.

Jag har en innerlig önskan o att bli bättre på det här. Men jag vet inte var jag ska börja. Jag skulle vilja ha en liten suflör som sitter o viskar i mitt öra, som berättar vad jag ska säga för att få fram det jag vill o menar. Skulle jag kunna skriva ner allt jag vill säga, o sedan skicka över det… eller läsa upp det högt för personen det rör? Känns så knasigt. Varför får jag sån jävla ångest över att behöva prata allvar? Säga att ”-Du, det känns som det är en elefant i rummet som vi inte pratar om.”

Det här går jag verkligen o grubblar på varenda dag.

Taggad , ,

Stenlyfteri & nya tag

Det känns som om den här måndagen kan bli en rätt trevlig dag.

Igår kväll fick jag besked om att allting med exjobbet äntligen blivit klart. Det har ju varit lite av en följetång det där iom att jag inte vill ta i det där med tång…. Får otrevliga fysiska symptom av att öppna dokumentet på datorn. Typ. Som tur är så är man ju två om det här o min partner in crime på den här uppsatsen löste det till slut. Så i det här projektet kan man säga att jag var en uppstartare o en håll-igång-are men ingen avslutare.

När jag fick höra att allt skulle ordna sig så kändes det som att en liten sten föll från axlarna. Skönt. Nu är det ju iofs lite kvar att fixa innan jag kan sitta med examenspappret i min hand, men det är överkomligt. Jag behöver slutföra 7,5 hp. Det är rätt märkligt, nästan komiskt, att det är en enda kurs det hänger på till slut. Tänk om jag hade gjort den där skitrapporten i SCM förra vintern, eller klarat tentan i bokföring i våras… då hade saken varit biff nu. Men jaja, det var då. Jag hade inte förmågan, jag gjorde vad jag kunde just då.

Nu är det iaf nya tag på gång. Jag ska sätta tänderna i massa böcker om webb och kommunikation. Att skrapa ihop 7,5 hp känns överkomligt. Jag tar det i min takt. Finns ju några punkter till på att-göra-listan.

Idag ska jag tex försöka avstyra att CSN ruinerar mig…

Taggad , , ,

One of those days…

Det är vid såna här tillfällen jag verkligen behöver ha en blogg för att skriva av mig. Jag har så mycket dåliga tankar som kloggar igen hela mig hjärna. Jag är rädd för att jag ska förstöra allt… eller att jag redan har förstört massa saker för mig själv bara genom att vara negativ o orkeslös.

Men…. Jag vågar knappt ens tänka tankarna hörgt för mig själv, än mindre skriva ner dem. För då kommer jag se hur jävla urbota dumma de är o skämmas o känna mig mer korkad än vanligt. Kanske rent av värdelös.

Jag vet att det är en sån där ruttan jävla pissdag, o att det antaligen kommer kännas bättre snart. Kanske redan imorgon. Men just nu, o just här skulle jag behöva veta att allt kommer ordna sig till slut. Att det kommer sluta göra ont någon gång o att jag kommer slippa tyngden någon dag.

Usch, hoppas jag inte har smittat någon med mina negativa tankar. Det har alltid varit en stor ångest för mig…. att jag ska sprida mina tankar vidare till någon annan. Och ja, jag vet att det kan låta konstigt. Men jag tror att det är så. På allvar.

Så få nu inte för er något dumt.

Taggad , ,