Etikettarkiv: Crossfit Games Open 2014

Mitt Crossfit Open 2014

Dags för en lite summering kan jag tycka. Det har varit fem långa veckor fyllda med mycket ångest, nervositet och humörsvängningar. Men också glädje, skratt och pepp såklart.

Men om jag börjar med hårda fakta. Så här placerade jag mig, i damklassen globalt, i de olika deltävlingarna:

14.1 – 3272
14.2 – 2729
14.3 – 1344
14.4 – 2941
14.5 – 1810

Totalt i regionen Europa fick jag den tjusiga placeringen nr 2147 av 3507 kvinnor. World wide blev det plats nr 31 095 av 52 549. Det är stora siffror! Men jag kom inte sist! HA! Och intern på Göta, på vår egen leaderboard som kom jag på blygsamma 39:e plats. Inte mycket att stoltsera med placeringsmässigt någonstans alltså.

Men, det har liksom inte riktigt varit mitt mål, jag visste ju redan från början att jag absolut inte skulle kunna prestera något som skulle ge en placering som jag skulle kalla ”bra” i mina ögon. Placeringarna är bara en siffra i en lista bland tusentals andra.

Jag har en tävlingsdjävul i mig, visst, men den är inte så galen att jag inte inser att det är lönlöst att gräma mig över att den eller den personen var bättre än mig i någon deltävling. Visst jämför jag mig med de andra som brukar vara jämnstarka på de vanliga passen, men Open-wodarna har ändå varit så speciella att den jämförelsen inte har gett mig så mycket den heller.

Istället ska jag nu försöka använda mina resulatat till att få en bild av styrkor och svagheter jag har.

Gick min träning som jag ville?
– Både ja och nej. Dels för att jag inte hade helt spikade planer och sen för att jag nog hade lite svårt att sätta upp bra mål.

Stötte jag på några oförutsedda svårigheter under passen?
– Haha! Ja! Eller… så oförutsedda kanske de inte var. I 14.1: Double unders och syran i underarmarna. 14.2: chest to bar pull up. Ganska omöjlig uppgift, trots att jag lyckades få till två godkända (med typ livet som insats…), 14.3: Inga direkta svårigheter faktiskt. 14.4: Att göra toes to bar efter rodd och med en förkylning i kroppen. 14.5: Den otroliga syran i kroppen som jäääätemånga thrusters ger.

Vad behöver jag bli bättre på?
– Allt som har med att hänga i riggen att göra, pullups, toes to bar… Double unders. Och flåset, att kunna jobba högintensivt länge. Jag måste få mer motor och en styrka som håller längre.

Vad gjorde jag bra? 
– Deadlift-stegen, där kände jag att jag gjorde bra ifrån mig och att det var en av mina starka sidor. Och sen, även om jag inte kunde DU’s särskilt bra, så är jag ändå rätt nöjd med vad jag presterade i första omgången, 14.1. Så här ett par dagar efter 14.5 är jag också rätt nöjd med att jag tog mig igenom den, även om jag hade hoppats på en bättre tid.

Men framför allt så är jag glad över att jag registrerade mig. Faktiskt. Det har varit fem veckors prövning av nerver och mental styrka och jag har tvivlat och haft ångest. Men det är ju också erfarenheter och jag har övat på att ladda, fokusera och prestera med domarens blick på mig.

Det som har varit skönt är hela den här grejen med att jag gör det här för första gången, jag har inga förväntningar på mig mer än den press jag sätter på mig själv. Ingenting att jämföra med från tidigare. Och visst, jag körde i diket en eller två gånger på vägen, men det var nog nyttigt det med. Det går väldigt sällan som man tänkt sig och ibland så har jag en liten övertro till min fysiska kapacitet helt enkelt :)

1074697_10202300507207914_1600994518_o

Emma, som vi har kämpat :) Tack för allt stöd, pepp och inspiration!

Det är inte hela världen… det är bara att kämpa på och träna på mina svagheter och ha kul med mina styrkor. Det finns så himla många moment inom Crossfit, så jag kommer nog aldrig kunna klara av allt. Men om ett år, ett långt härligt träningsår, så kommer jag garanterat vara lite bättre än jag är nu! Och då kommer en ny chans på Open.

1960770_10202300498127687_1705932724_o

Glada miner, trots allt.

Foto: Andreas Folker

 

Annonser
Taggad , , , ,

Rätt in i kaklet med huvudet före

…eller bara helt enkelt 14.5 som man också kan kalla det.

Herregud. Jag visste ju innan att det skulle bli ett av de värsta passen jag gjort i mitt liv. Men ändå… man vet aldrig riktigt säkert hur kroppen ska reagera. Det fanns ingen väg runt det är wod-monstret, det var bara att plocka upp stången när klockan pep, och hoppas att man kommer ut på andra sidan.

Det var alltså 21-18-15-12-9-6-3 av thrusters med 29 kg på stången och burpees. 21-rundan delade jag på två, 11+10, har jag för mig, sen var låren skakiga och syriga lagom till burpees. Nästa runda tror jag blev typ 4:or eller 5:or, minns inte riktigt. Det blev snabbt riktigt jobbigt. Och ungefär här förstod man att burpees betydde vila. Så himla märkligt hur perspektiven liksom vänds upp och ner i en sån här kombination av övningar. Burpees som alltid är typ värsta flåsgrejen blev plötsligt en stund till för att andas o skaka loss syra.

10014252_10202501954963982_1963410290_o

 

När 15-rundan kom började det snurra i mitt huvud, av ansträngningen. Jag tog massa pauser hela tiden, tyckte inte att jag gjorde annat… Försökte köra 5:or här med och sitta ner på huk o andas mellan varven. Ner på golvet igen för burpees. Det fortsatte snurra i huvudet och jag körde 3:or på 12-rundan. Jag kämpade med kroppen och hjärnan. Kraften fanns inte och jag vill bara vila hela tiden. Eftersom stången var rätt tung så ville jag inte riskera att göra dåliga lyft, det tar mycket på ryggen och är inte värt det liksom, så pauserna var mest för att orka hålla koll på lyften.

1911293_10202501952443919_759637509_o

9:an delade jag också upp på 3:or. Kändes lite fånigt eftersom det är så få… 9 st liksom. Hallå. Men kroppen ville inte. 6:an blev två omgångar och sedan fick jag till de sista tre. Jag har nog aldrig i mitt liv gjort så långsamma burpees som i hela den här woden… när man låg där på golvet o kravlade och hörde domaren räkna efter varje hopp man gjorde över stången gick det så otroligt långsamt, det tog aldrig slut.

Jag önskar att jag kunde ha pressat mig själv att ta korta pauser, men just där och då gjorde jag mitt bästa och då blev det rätt många sekunders vila emellanåt. Jag är nöjd över att jag hela tiden höll igång och aldrig stannade i burpees-rundorna, även om det gick väldigt långsamt ibland. Men där var det lättare att tvinga sig själv liksom. Där var det ingen vikt som kunde ramla ner i huvudet ;)

Min kamp med den här woden tog 20 långa minuter. När jag var klar fanns det inget annat att göra än att lägga sig på golvet i framstupa sidoläge och bara låta kroppen sköta funktionen. Andas, andas, andas, andaaaas! Det tar ett tag att återhämta sig. När jag försökte resa på mig första gången så blixtrade det till i huvudet och jag fick en ruskig huvudvärk över pannan och ögonen. Så jag låg kvar en stund till, haha! Huvudvärken satt i ett tag, men lättade när jag fått i mig mer vatten.

1890579_10202501957324041_1982686252_o

Efter alla passen var klara för dagen på Göta så samlades vi på Holy Cow och åt jättegoda burgare, pommes och himmelska milkshakes och firade oss själva och varandra för att vi överlevt Open 2014.

Andreas var flitig med kameran och det blev så himla härliga bilder på folk som verkligen ger allt de har och kämpar, helt fantastiskt! Den här woden var ingen trevlig upplevelse, men en nyttig erfarenhet. Jag tänkte sammanfatta mitt lilla Open-äventyr i ett annat inlägg, så jag ska inte bli långrandig här.

Just nu är jag bara lättad över att det är slut och det känns skönt att slippa nervositeten ett tag :) Tillbaka till vardagen och fortsätta nöta.

Taggad , ,

14.5 – The clock won’t save you.

Slutet är nära…

Sista helgen med Open workouts, och det ska bli skönt när det är över. Det är första gången jag gör Open, så jag har ju inte haft något att jämföra med egentligen. Så det här med press o tävlingsnerver är helt meningslöst. Egentligen. Jag kunde bara gå in o göra mitt bästa utan att lägga någon värdering i det. Nu vet vi alla att jag inte funkar så, hehe :) Men, det var ju en fin tanke i alla fall.

Så, sista deltvälingen i Open går inte förbi obemärkt. Det kommer bli en nära-döden-upplevelse:

WOMEN – includes Masters Women up to 54 years old
21-18-15-12-9-6-3 reps for time of:
65-lb. thrusters (29 kg)
Burpees, jumping over and facing the bar

Alltså 21 thrusters, 21 burpees, 18 thrusters, 18 burpees… ända in i evigheten. Det finns ingen maxtid. Du SKA igenom skiten. Alla 168 reps ska in i boken innan du är klar. Klockan kan inte rädda dig från smärtan och du är ensam med dina tankar när det bränner till. Jag vet, lite dramatiskt kanske. Men det är fan så det känns när man är mitt i det. Det gör ont, musklerna svarar inte, andningen går på max, lungorna känns för små… kraften rinner iväg. Det är bara pannbenet och den egna viljan som får dig att fortsätta. För kroppen vill inte… Det är helt enkelt dags för att återigen tänja på den där gränsen för vad man trodde att man kunde göra.

Supermänniskorna som genomförde woden i announcement-showen var alla de tidigare segrarna av Crossfit Games, inklusive de regerande. 3 killar, 2 tjejer. Rich Froning vann festligheterna, men bara sekunder före Samantha Briggs som öppnade i ett helt sjukt tempo och ledde fram till 6:orna, där gick Rich om henne i burpees… Helt vansinnigt. De klockade in på ca 8.30 min. Det är så sinnessjukt.

Min favorit, Annie Thorisdottir, var också med men kom sist, på drygt 11 min. Men å andra sidan gjorde hon det leende, älskar hennes attityd. Och efteråt var det här hennes svar på vilken strategi hon hade haft: ”Well, I was gonna start up with a steady pace and then the plan was to increase the speed…. and then it just doesn’t happen, haha! So I guess I just should have pushed a little bit harder in the beginning and then trying to keep the same speed.” Alltid nära till skratt, lite självdistans och ett stort leende.

Annie-14-5

Go Annie!

Men ja…. imorgon kommer det helt enkelt bli lite kämpigt. Jag kommer få gräva djupt och bara tänka på att mata på och försöka hitta en takt som funkar. Jag kommer självklart behöva ta ner stången flera gånger i thrusters-delarna. Men sedan verkligen försöka köra på med burpees så gott jag kan. Jag har ingen aning om vad som kan vara ett realtistiskt mål här… kanske kan 25 min bli en magisk gräns för mig? Vi får se. Det här blir inte en tävling, det här blir en utmaning för själen.

 

Taggad ,

14.2 på lite film

För två veckor sedan när vi körde 14.2 så hade Peter riggat massa kameror o grejer. Så det blev en film. Jag skymtar förbi lite då o då. Först dömer jag Peter, sen kör jag själv. Men ingen av mina chest to bar kom med på film, haha, attans ;)

Taggad ,

Hjärnspöken och helt jävla förbannad

Ja, jag kommer väl inte undan. Jag måste skriva om hur det gick på 14.4. Den korta versionen är att det gick helt åt pipsvängen. Åt helvete. Dit pepparn växer.

Och jag tänker inte göra om den. Så jag får stå där o skämmas med mina futtiga poäng.

Den lite längre versionen är att jag uppenbarligen inte var i form alls för att ta mig an 50 TTB. Kanske hade förkylningen gjort sitt, kanske var det 4 dagars vila som var problemet. Kanske var det bara en jävla skitdag. Utan ursäkter eller bortförklaringar.

Kroppen kändes såklart rätt seg efter en vecka av stillasittande och massa snuva o elände. Men jag trodde verkligen att jag skulle orka… eller ja, innan jag satte igång trodde jag det. När jag väl kom igång så insåg jag rätt snabbt att det här inte skulle gå. Alls.

Att hänga där i riggen och gång på gång känna hur kraften inte fanns där gjorde mig väldigt arg. Det kom en och annan illa vald svordom, tycker lite synd om Andreas som fick stå där o höra o se på eländet. Jag skrapade ihop typ 25 reps i riggen. Men då ska man vet att jag säkert gjorde 10 no reps…. DEN frustrationen!! När det saknas typ 5 cm mellan fötterna o stången!! Just där och då fanns det nog inget i hela världen som kunde göra mig så arg. Jag kunde helt enkelt inte, benen lydde inte, jag fick inte till svängen och hade NOLL kraft i kroppen. Den där extra pushen som kan komma ibland kom aldrig.

Sen tog tiden slut. Jag ägnade alltså drygt 10 minuter åt de där jävla TTB, som just nu känns som en ny hatövning för min del. Samtidigt som jag vill övervinna dem och kunna fixa dem bättre. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra det. Antar att det bara handlar om att nöta. Alltså en sak till att försöka hinna med att göra extra varje vecka. Det börjar bli en lång lista nu.

Hela dagen igår var jag arg och besviken på mig själv. Humöret var i botten och jag kände mig skitdålig. Ville bara att Open skulle försvinna. Usch. Det här var verkligen inte min dag eller min wod.

Det enda som hjälpte att jaga bort hjärnspökena skulle visa sig vara löpning, konstigt nog. Körde ett bra pass med kollegorna i Gbg varvet-gruppen i dag, 800 m- o 400 m-intervaller på löparbana. Det är något jag är lite bättre på, än att hänga i den där jävla riggen, och kroppen kändes bra. Återhämtade mig snabbt och kunde hålla syran under kontroll. Jag är inte så snabb, men jag orkade hålla jämn fart.

Så tack, nu äntligen känns det som om jag kan släppa 14.4 och lämna den i ett mörkt hörn där den hör hemma. Kanske ses vi igen någon dag, så att jag kan få revansch, eller så skiter jag bara i den.

Ny vecka, nya möjligheter. Klyschigt men sant.

10007235_611541168932118_727941725_n

En inte jätteglad Karin.

Taggad ,

14.4, let’s chip away!

Den här veckan har varit väldigt torftig när det gäller träning. Det har sin helt naturliga förklaring, jag åkte till Stockholm och Webbdagarna och passade samtidigt på att bli förkyld. Så, jag har bara tränat i måndags o vilat/nyst mig i form till 14.4 kan man säga. Idag känner jag mig mycket bättre och fick sova en hel natt, så min plan att köra Open imorgon står kvar. Har inte haft ont i halsen sen i tisdags och snuvan har börjat ge med sig ordentligt. Kan inte minnas när jag var förkyld senast, så det var ju lite typiskt att det skulle komma nu, mitt i Open-veckorna, men tur i oturen att jag inte haft värk eller feber.

Så, nu kör vi. 14.4 ser ut så här:

WOMEN – includes Masters Women up to 54 years old
Complete as many rounds and repetitions as possible in 14 minutes of:
60-calorie row
50 toes-to-bars
40 wall-ball shots, 14 lb. to 9-foot target (6 kg)
30 cleans, 95 lb. (43 kg)
20 muscle-ups

En 14 minuters chipper alltså. Och en riktigt jobbig en dessutom. 50 TTB! Herregud… kommer ta en evighet för mig som kan köra typ 2:or, kanske 3:or om jag ska göra så många. 50 st! Minns inte senast jag gjorde så många i ett pass. Händerna kommer ha det tufft och jag kommer bli fruktansvärt trött på TTB. Men ska verkligen försöka hitta en takt och hålla den, med korta pauser ofta. Ner, skaka av och upp igen. Rodden dessförinnan gäller bara att ta sig igenom med så mycket bibehållen energi som möjligt. Lugnt men ändå effektivt. Ska försöka komma in mellan 4-5 min.
Fortsättningen sen kommer också vara tuff, men jag har verkligen ingen aning om vad som är ett realistiskt mål här. Wallballs är ju en av mina hatövningar, så kommer jag dit så blir det mentalt jobbigt. Cleans tror jag inte att jag behöver oroa mig för, kommer nog inte nå dit, men OM jag ändå gör det kommer det vara astungt. Fast jag gillar cleans, så det går alltid ändå.

De där 20 MU’s på slutet…. måste jag ens kommentera det? Moving on.

I och med att jag har gått runt och varit förkyld i veckan så har jag ju inte riktigt fått den där sköna vilan jag tänkt, kroppen har fått jobba en del ändå med bacilluskerna. Men eftersom jag inte har haft huvudvärk eller feber så borde jag kunna prestera hyfsat, fast jag förväntar mig inte att det ska kännas som vanligt. Det här blir en bonusvecka. Jag är glad att jag kommer kunna skriva in ett resultat över överhuvudtaget.

1958257_10151939393757676_55459621_n

Bild från Crossfit Games Open. De tuffa grabbarna som körde på announcement eventet.

Taggad ,

Ryggdödaren 14.3

Ja, så var den avklarad och bokförd, 14.3. Den var precis lika tung som jag trodde men det allra svåraste var att få ordning på vikterna innan. 43, 61, 70, 84… hopplöst krångligt, haha! Speciellt om man som jag är totalt urusel på huvudräkning. Ibland känner jag att det skulle ingå en mattekurs när man går on ramp-kursen på en crossfitbox :) Jag har ju aldrig behövt räkna så mycket som jag gör nu!

Det var Mackan som höll i passet på lördagsförmiddag och han hade som vanligt förberett en liten överraskning åt oss.

Christian agerade Pukie, den inte så trevliga clownen som kan komma o hälsa på under eller efter en riktigt grisig wod… Vi har världens bästa coacher på Göta, men de är inte riktigt kloka ibland :)

Hur som helst… när det väl började bli dags att köra så fick jag ju inte ihop mina vikter. Det var ett himla strul o jag var helt virrig och kunde inte lägga ihop 1+1 ens under dödshot just då tror jag. Tävlingsnerver, jag? Ha! Så det var en himla tur att jag fick lite hjälp från Andreas, Louise o Emmy. När jag precis fått ordning på det så började klockan räkna ner, så jag hann inte ens talka in händerna ordentligt innan jag började. Lika bra det att inte hinna tänka så mycket kanske.

Jag matade på och försökte hålla jämn takt och bröt upp lyften som jag planerat. 43 kg 10 st obrutet, 61 kg 15 st delade jag på två eller tre tror jag, 70 kg 20 st lyfte jag 3:or och några 1:or på slutet och 84 kg blev bara 1:or rakt igenom. Jag hade rätt gott om tid på mig, 3:e omgången box step up blev klar efter 04.45 min, så jag hade nästan 3 minuter på mig att mata på med 84 kg på stången. Men satan i gatan vad krafterna tog slut. Benen skakade och det kändes som en chansning varje gång jag drog upp stången, jag visste inte om jag skulle kunna räta på benen eller inte.  Jag försökte att hålla takten och lyfta, släppa ner, ta ett steg tillbaka och på det igen. Men jag var tvungen att ta några extra sekunder vila emellanåt, tog till o med lite vatten för jag blev helt torr i munnen.

Jag är jättenöjd med mina 108 reps, jag hoppades ju på att jag skulle komma upp till 84 kg och det var ju inga problem. Men väl där så blev det väldigt, väldigt tungt. Varje lyft krävde järnvilja och ett litet skrik. Men jag fixade det… o det blev 18 lyft på 84. Helt klart godkänt!

10003602_608190782600490_739758963_o

Bästaste gänget! Tillsammans får vi superkrafter :)

Träningsvärken lät inte vänta på sig. Ryggen var helt slut hela lördagskvällen och igår var ryggen helt spänd och musklerna värkte som tusan. Men jag tror att jag höll bra teknik genom alla lyften och värken jag har är bara i musklerna. Jag hade någon tanke på att springa igår, söndag o strålande sol var ju som gjort för ett långpass. Men… kroppen ville bara inte. Jag sov jättelänge och ägnade istället dagen till att städa min lägenhet som såg ut som en krigszon med kläder överallt och bara allmänt rörigt o grusigt i hallen. Satt en stund i solen och bara blundade, lagade massa matlådor och tittade på nya avsnitt av Suits. En grymt bra söndag!

Jag förstår att crossfitfolk runt om i Sverige har kritiserat 14.3 för att vara lite farlig och tung. Den förstärker allt det där som crossfit alltid får som kritik, att det är galet många tunga lyft i snabb takt vilket gör att man lätt tappar tekniken och skadar sig. Men jag hoppas att alla som har kört den har huvudet fastskruvat på rätt sätt och inte ger sig in i något man inte pallar, för det är inte värt det. Jag vet också hur svårt det är att tygla sig när man står där och klockan tickar på, man klarar alltid ett lyft till… och ett till.. man krämar ur allt man har och vill kämpa hela vägen in i mål. Det är lätt att adrenalinet tar över och känslan för vad som händer i kroppen försvinner lite grann.

Idag står det back squats på programmet, ska bli intressant o se hur det känns för ryggen. Får kanske chilla lite där och inte pressa på för mycket. Sen blir det en flåsrunda med hantlar, enkla övningar men som antagligen kommer knäcka en mentalt :) Jag ser mest fram emot att bli lite varm i kroppen och kunna foam rolla min rygg en stund.

Taggad , ,

14.3 – things are getting heavy

Tänk att jag helt glömt bort att 14.3 släpptes inatt, kom på det först när jag bläddrade igenom instagramflödet imorse :) Tidigare veckor jag har ändå funderat lite på det kvällen innan och tänkt på vad jag skulle vilja göra. Men jag var så trött igår kväll att jag gick o la mig direkt efter Carinas o Christines tokigheter på 5:an. De fick mig att skratta på riktigt när de gjorde sin wrestling-utmaning. Även om programmet är en Filip&Fredrik-kopia, så har tjejerna en annan inställning, lite mer försiktiga och lite mer skraja, lite skönare :)

Men, ja… 14.3 var det ju. Den här veckan blir det tungt för benen och ryggen. Marklyft och boxhopp tills man stupar, en stege som både ökar i antalet repetitioner och i vikt på stången. Kommer bli intressant.

Så här ser stegen ut för tjejer:

WOMEN – includes Masters Women up to 54 years old
Complete as many reps as possible in 8 minutes of:
95-lb. deadlifts, 10 reps (43 kg)
15 box jumps, 20-inch
135-lb. deadlifts, 15 reps (61 kg)
15 box jumps, 20-inch
155-lb. deadlifts, 20 reps (70 kg)
15 box jumps, 20-inch
185-lb. deadlifts, 25 reps (84 kg)
15 box jumps, 20-inch
205-lb. deadlifts, 30 reps (93 kg)
15 box jumps, 20-inch
225-lb. deadlifts, 35 reps (102 kg)
15 box jumps, 20-inch

Det är rejält många repetitioner av marklyft och jag tror att jag bara kommer köra unbroken i första rundan, och sedan börja dela upp dem redan på andra vändan med 61 kg, typ 8-7. Ett av tipsen man fick från den där showen i USA, när woden släpps, var att man skulle börja köra broken tidigare än man trodde, så jag ska nog testa det. Nu är ju de tjejerna som genomförde workouten på tv rena supermänniskorna, men när inte ens de hinner klart ett varv inom 8 min så börjar man ju fatta hur tungt det här är. Så här på förhand tror jag att jag kommer börja få det jobbigt när jag går in på 70 kilos-lyften. Där kommer jag få bryta ner dem ordentligt tror jag, kanske köra max 5:or, för att ryggen ska palla. Och där börjar man nog känna av boxhoppen också, man ska inte underskatta dem.

Vi har ju haft med boxjumps o tunga lyft i någon tidigare wod på Göta och det suger något hemskt att göra de där explosiva hoppen i kombination med tunga lyft. Så jag kommer gå in i den här woden med respekt för kombinationen av övningar. Var och en så klarar jag av dem, men tillsammans blir det en ”spännande” mix. Crossfit helt enkelt.

Men spontant så är jag ändå rätt glad över att det kommer vara en workout som är genomförbar och där man kommer kunna köra slut på sig helt. Man kommer stoppa pga att man inte orkar, inte för att man inte kan övningen tekniskt… en himla skillnad.

Jag är inbokad på ett pass ikväll, och tanken på att vila istället har kommit och gått. Jag känner mig lite seg på vissa ställen i kroppen, men låren har återhämtat sig helt nu. Just nu är det mest ömt från pullupsen och ground-to-over-head igår. Så jag tror ändå att jag kan köra idag, men bara med lätta vikter och liksom mjuka upp mig och känna mig stark :) Det skulle visst bli marklyft och någon Fran-variant, hade varit kul att köra för fullt, men nej… jag får hålla i hästarna.

….eller – ska jag vila i alla fall? Ååååh, velar!

På lördag smäller det! Tjo!

Taggad

Jaha, så här blev det

Tänkte att det kunde vara kul att dokumentera hur det gick för mig i 14.2 också. För mig är den redan long gone och glömd, men ändå. Sitter o hoppas på en rolig (genomförbar) 14.3, hur stor chans det nu är…

bild 1

I Europa…

bild 2

…och i världen

Summa kardemumma kan man säga att det har försvunnit ungefär 8000 st globalt från totalen och 500 i region Europa. Det kommer ju antagligen droppa av många för varje vecka. Min placering har ju egentligen ingen som helst betydelse… man är ju en liten myra i stacken. Men det är ju lite kul att se hur man åker upp o ner i listan efter varje vecka. Om inte annat blir det ju kul nästa år om jag fortfarande tycker att det är kul och ger mig på det igen, att ha lite siffror att jämföra med.

Taggad ,

Helgen som sprang iväg o ner i diket

Den här helgen var fullbokad redan innan den började. Jag är egentligen inte helt bekväm med det, jag vill gärna ha lite egentid där jag kan bestämma själv vad jag vill göra. Men, nu blev det ingen tid över för sånt. Så min lägenhet ser ut som ett krig, jag har bara ätit massa skräp och jag har massa avsnitt av mina tv-serier att se ikapp.

Så vad gjorde jag istället för att ligga på soffan o äta choklad? Jag flyttade Jenny och Henrik till Halland med hela möblemanget. Hennes pappa och bror blev imponerade över hur lätt jag hivade in grejer i lastbilen utan att fälla ens en droppe svett medan de själva kämpade på upp och ner för trapporna och fick allt mörkare t-shirtar. Vissa dagar känner man sig som hälsan själv måste jag säga. Som en omslagsbild på Wellness. Flytten blev en promenad i parken helt enkelt och deras hus är superfint, jättemysigt och jag fick ett väldig längtan att få göra det där själv någon gång.

Sen vart det bowling med massa goa människor från Göta. Det som var mest galet den kvällen var att jag vann över killarna jag spelade med. Helt sjukt! Jag avslutade med tre strikes vilket måste vara smått historiskt. Drack lite öl och åt en för hårt stekt burgare. Sällskapet vägde upp den halvtråkiga maten och det var härligt att få skratta loss ordentligt och kunna prata träning helt ohämmat, utan att man känner att folk tappar intresset. Det finns sådana guldklimpar i det där gänget :)

bowling göta

Söndagen var en stor dag, mentalt. Det var dags att attackera 14.2. Hjärnspöket hängde o dinglade i riggen och hånade mig med att göra chest-to-bar hela tiden. När det väl var min tur hade jag försökt ladda så gott jag kunde. 10 over head squat var inga problem, skönt. Stabilt o full fokus in i stenväggen :) Sen var det dags. Jag hade ungefär 2.20 min på mig att försöka få till en CTB. Peter som dömde peppade, pushade och skrek lite på mig. Första försöket gick inte alls… jag var nära att bryta ihop, konstigt nog. Men jag kastade av mig handskydden, kritade in händerna svor åt mig själv, etsade fast den mentala bilden av mig själv som gör en ctb. Och sen var det bara att köra. Det gick! Även om jag kanske bara nuddade med en milimeterliten yta, så var den där och Peter godkände den. 1 min kvar av tiden ungefär. Jag gjorde om samma sak igen och fick en reps till, men jag tror att Peter var lite snäll där. Anyways… jag skiter i det. Jag gjorde det jag hade planerat. Jag ville bara bli av med 14.2, kände ingen euforisk lycka, ingen känsla av att ha brutit nya marker. Jag vill bara gå vidare. Läste det här inlägget på Team Reebok Nordic-bloggen, av Andrea, och jag känner igen mig lite. Man hoppas liksom så mycket, men så blir det inte som man har tänkt sig. Men det är egentligen bara att beta av de här fem veckorna och inte fundera så mycket på det. Det här är bara ett mått på hur jag ligger till just den dagen, just den stunden. Jag har mycket kvar att lära och jag är en nybörjare i CF-sammanhang, det gäller att komma ihåg det.

Den soliga vårdagen fortsatte i stallet och jag hade tänkt mig en skön skrittrunda med Zally ute på grusvägarna. Men, ödet ville tydligen annorlunda. Vi hann komma ungefär 10-15 min promenad från stallet när plötsligt två hundar kommer som skjutna ur en kanon rakt ut genom en häck från en trädgård och skrämmer livet ur stackars Zally som gör en helomvädning och kastar sig iväg i fullt sken. Allt är lite suddigt i minnet här, det går så jävla fort och hovarna dundrar mot marken, men jag kände mig fokuserad på något sätt och hade inte panik. Försökte styra henne rakt, men hon hamnade vid sidan av vägen o väjde snabbt för en orange snöpinne. Jag hänge inte med där riktigt och hamnade i obalans och gled allt mer åt höger. Sadeln satt inte fast riktigt bra i den här tempot och halkade också på sned, vilket gjorde det omöjligt att sitta kvar. Jag tror jag svor… men hann inte tänka något innan jag slog i backen och såg Zally fortsätta hem mot stallet över en åker, i full fart och sadeln på sne.

Mardrömmen. Hjärtat slår hårt och man har gråten i halsen, samtidigt som man springer så fort man orkar över den steniga, gropiga åkern. Jag hade inte ont någonstans, men än lite i fotleden, jag hade landat rätt mjukt i leran tydligen.

Minuterna innan man hittar hästen, det är det värsta som finns. Efter alla olyckor man hört talas om, så är det den största rädslan, allt kan hända när en häst springer i panik med full utrustning på sig. Men så kom jag fram till ridhuset o hagarna och där stod hon på vägen, till synes hel, men med sadeln på magen och stigbyglarna svängande kring benen. Tyglarna låg kvar runt halsen. Alla skydden kvar på benen. Hon travade iväg lite till men stannade och tittade efter mig. Jag kom till slut fram till henne och jag knäppte loss sadeln med darriga händer och kollade snabbt över benen. Hon såg hel ut och gick normalt. Hjärtat slog snabbt i bröstet både på henne och mig.

Jag skakade i kroppen, adrenalinet susade runt, men allt verkade ha gått bra. Hon var stressad men till synes okej. Susan kom ut från ridhuset med sin häst och kunde följa oss tillbaka till stallet. Jag kylde Zallys ben och bad till Gud att hon inte dragit upp senskadan igen, risken för det är överhängande. Jag har inte fått några besked från stallet idag, men hoppas få det ikväll när Sofia varit där. Antagligen har hon ju dragit upp den lite, något annat vore konstigt eftersom hon i princip inte gjort annat än skrittat i nästan 7-8 månader nu, förutom några spralliga stunder i hagen.

Ju längre kvällen gick igår kände jag att jag nog fått en ordentlig smäll ändå. Jag har stora skrubbsår på rumpan och låret, en sträckning i halsen/nacken, lite ont i en axel och lite i foten. Jag tänker också på vilken änglavakt vi måste haft. Jag kunde landat illa och Zally kunde ha ramlat, trasslat in sig eller fastnat någonstans. Usch, vill inte tänka på det. Och så tänker jag på hur förbannad jag är på den där jävla hundägaren som hade sina hundar lösa utan staket runt… det var inte första gången dessa hundar hoppade på hästar. Egentligen borde jag gett hundägaren en rejäl jävla avhyvling. Idiot! Bor man bredvid stall och hästar och har hundar som är aggressiva mot hästar så är det en BRA idé att sätta staket runt sin tomt, redan efter första gången en sån här grej händer.

lera

Lerig från topp till tå, och nya ridbyxorna får åka i tvätten direkt. Men allting höll!

Taggad , , , , ,