Etikettarkiv: göteborgsvarvet

Mitt Göteborgsvarv

Då var jag tillbaka i vardagen igen, i princip återhämtad och väldigt mycket lättare i huvudet. De här varvet-tankarna har tagit rätt mycket plats. Om jag skulle beskriva loppet lite kort så får det bli varmt, jobbigt och ganska tråkigt. Men medaljen var fin och kändes väldigt bra runt halsen.

Den längre storyn är att det var en otroligt nervös Karin som tog sig till Slottsskogen som badade i värme och solsken, och där blev jag lite tagen av allt folk. Jag vet ju att det är galet mycket folk på den här tillställningen, men när man liksom ser allihop på samma ställe, vid starten, så är det svårt att ta in. Lite obehaglig känsla. Och det blir sjukt långa köer till toaletterna, vilket gjorde att jag fick springa loppet kissnödig, haha!

Starten gick bra, den gruppen jag startade i hette Team Guld och var en brokig blandning av företag som betalat för sig för att få stå där, typ mellan startgrupp 5 o 6 eller nåt sånt. Då blir ju resultatet att alla springer väldigt olika fort, så fokus blev att bara försöka trippa med i en hastighet som passade mig och inte följa med i någon annans fart. Det gick bra och det kändes som om jag bromsade hela tiden. Det märkliga var att Runkeeper rapporterade snabba tider och jag blev lite förbryllad. Men jag tänkte att så länge det känns som att jag inte behöver ta i och andningen är lugn så rullar jag bara på med samma känsla.

gbgvarvet-karta

Älvsborgsbron gick bra och det kändes fortfarande relativt lätt. Men det började bli varmt… väldigt varmt. Ett par kilometer in på Hisingssidan så började jag känna mig otroligt trött, varm och nästan lite snurrig i huvudet. Jag hade druckit vid alla stationer hittills, så jag blev lite arg på kroppen. Jag tappade tempot och fick gå då och då för att benen protesterade. Mina fina tider som legat helt enligt min 05:45 min/km-plan dalade och hamnade mer åt 6-6:30-hållet. Och Lindholmen är så platt och så varm och tar aldrig slut.

Jag började få väldigt mycket negativa tankar i huvudet och längtade efter skugga och nästa vätskestation. Var arg på mig själv att jag var tvungen att gå och var arg på hela jävla Hisingen och alla som sprang om mig. Människorna jag sprungit med rätt lång bit försvann iväg i massorna och jag fick inse att jag nog inte kunde försöka springa på tid längre. En bit innan Götaälvbron bestämde jag mig och kunde hålla löpningen från en vätskestation till en annan, hela bron sprang jag, det var bara att köra ner huvudet. Det fick gå hur långsamt som helst, bara jag inte började gå. Vid nästa vätska tog jag det lite lugnt och sen kom Avenyhelvettet. Jag ville så gärna kunna springa förbi alla människorna men det fick bli två kortare gåpauser. Det var så varmt och benen var så otroligt stumma. Vätskestationen uppe vid Götaplatsen var som högsta vinsten på lotteri och gav mig lite krafter tillbaka, skugga och lite nedförslut, kände att benen bar mig lite igen och svängde upp i Vasaallén. Även här blev det en liten promenad i motlutet och vätskan vid Handels satt väldigt fint. Men nu började man ju få lite målvittiring, det var inte många kilometer kvar. Typ 3-4, det är ingenting… det är en yttepytte joggingtur i vanliga fall, jag skulle klara det här.

gbgvarv

Från Marathonfoto. Inte direkt något klipp i steget

 

Vid Avenypasseringen tidigare hade jag sett att farthållaren som sprang med 2:10-flaggan fortfarande var bakom mig och det fick mig ändå att känna mig lite lättad. Tyvärr bara kortvarigt, för uppe vid Linnéplatsen kom han och sprang förbi mig när jag tog en promenadpaus igen. Men den här gången gjorde det mer ont att gå än att springa så det var bara att börja knata på igen. Det gick så olidligt långsamt men jag lyckades hålla mig springande hela vägen in i mål därifrån, förutom vätskepausen. Men det berodde bara på att jag visste att det gjorde mer ont att gå…

Att äntligen få svänga upp och få Slottsskogsvallens mjuka löparbana under fötterna var så skönt och att korsa mållinjen var så galet skönt så du kan inte fatta!! Äntligen var pinan över och jag fick sluta springa. Loppet blev liksom en enda lång strävan mot att få sluta springa. Klockan stannade officiellt på 2:11:47.

Medaljen kändes helt fantastisk runt halsen och glädjen bubblade upp i hela kroppen där jag haltade fram i målfållan. Bananen smakade mums, hällde i mig ännu mer vatten men kexchokladen öppnade jag aldrig (den ligger fortfarande kvar på byrån i hallen där hemma, orörd…).

målgång-gbgvarv

Ungefär 200 m efter målgången. Så otroooooligt lättad! Också Marathonfoto.

Jag kan inte säga att jag kände den där glädjen i loppet som alla pratar om. Folkfesten. Visst det var trevligt med publik, men hejaropen gav mig ingen extra kraft och banden som spelade… ja, asså… det kändes som om jag lyckades pricka in alla deras pauser mellan låtarna eller nåt. Skittråkigt. Folkmassan som ringlade fram framför mig kändes overklig och jag kunde inte riktigt njuta av situationen. Jag sprang utan musik i öronen och det kanske hade lite med upplevelsen att göra. Jag hade behövt min peppmusik och kanske hade den kunnat hindra, eller i alla all mildra, alla mina negativa tankar som kom där när krafterna tog slut. Jag hade kunnat sjunga med Kelly Clarkson i hennes ”What doesn’t kills you makes you stronger…”, det hade behövts.

mer-medalj

Meeer medalj :) Tillbaka vid Evry-tältet

Jag är glad för min medalj och det var en ny upplevelse att springa ett så långt lopp. Men uppenbarligen räckte inte min träning till det hade jag hoppats och det gör mig lite besviken. Jag hade hoppats på mer och jag trodde jag skulle kunna hålla tempot utan att behöva gå. Men asfalten var inte min kompis och värmen kändes som en alldeles för tung ryggsäck att släpa på.

Jag har aldrig sprungit så här långt, och i princip aldrig sprungit över milen på asfalt för att skona kroppen. Och det är nog en strategi jag kommer fortsätta med. Men kroppen höll, jag hade inte så jätteont i musklerna. Det drog såklart ordentligt i baksida lår och vaderna, men det som gjorde mest ont var blåsorna på lilltårna som kom trots att jag tejpat o plåstrat i förebyggande syfte. Men, blåsorna kände jag först när jag kommit i mål. Mitt trasiga knä gjorde lite ont efteråt, i knäväcket. Och hela vänsterbenet var lite mer ömt än högerbenet. Kroppen hade fått jobba lite för mycket mer att kompensera skadan antagligen.

Så här två dagar efteråt känner jag bara av baksida lår lite grann, resten verkar ha återhämtat sig rätt bra. Fantastisk kropp man har ändå :)

Alla frågar om jag kommer springa igen. Och mitt svar är att näe, skulle inte tro det… Som det känns nu vill jag inte välja bort crossfitträningen för ännu mer löppass, och det är väl fler löppass som skulle krävas för att jag skulle kunna orka genomföra loppet igen på ett bättre sätt. Ett av mina motton är att man ska träna det man tycker är roligt. För mig vinner crossfit över löpning alla dagar i veckan.

Det här var en utmaning jag gav mig själv och jag genomförde den, kanske inte exakt som jag hoppats och önskat, men jag gjorde det. Heja skruttknät!

P.S. TACK alla ni som stod och hejade på mig längs med vägen, även om det inte hjälpte mina trötta ben så mycket, så värmde det hjärtat! D.S

 

Annonser
Taggad , , ,

Sista rundan och tusen tankar…

Sprang sista passet innan varvet igår kväll. I spöregn. Tråkigt. Jag sprang för en en gång skull nästan helt ostrukturerat och hade bara en liten plan att utgå ifrån programmerad i Runkeeper, 1 km uppvärmning, 3 km lite snabbare stadig fart, lite vila och sedan 3 km i typ samma fart och sedan skulle jag bara ta mig hem hur jag ville. Så, visst… det fanns en tanke, men jag hade sagt till mig själv att jag fick göra precis vad jag ville. Kände jag för att hämta andan o gå några meter – varsågod, kände jag för att pressa på lite – jamen heja!

Jag hade rätt mycket spring i benen och kände att jag kunde hålla rätt bra fart ändå. Jag hade ju liksom ingen plan och behövde inte tänka på att benen skulle orka ett visst antal kilometer till, blev jag för trött fick jag gå lite, inte värre än så. Och det var skönt, trots att regnet strilade. Jag blev lite peppad över att höra Runkeeper-tjejen rapportera snabba tider. Det är roligt att jag faktiskt inte behöver harva på samma gamla tider som jag gjorde i höstas, jag kan trycka på och det håller ganska bra, i alla fall i några kilometer :)

Nu blev det ca 8 km på 44 min, snabbaste kilometern på 4:43 och långsammaste på 6:37. Högt o lågt som sagt :) Det var rätt kul. Och det kändes lagom o skönt i kroppen.

Idag har benen fått lite massage, jag har ny fin kinesiotejp på knät (med alla dess magiska placebokrafter ;)). Jag kollar väderprognoserna lite då och då. Det kommer bli varmt, svag vind och soligt på lördag. Perfekt picknickväder. För 21 km löpning hade det gärna fått vara lite moln på himlen. Försöker komma på saker jag ska fixa och köpa inför lördag. Har redan fixat vaselin för klädskavet och energibars som ska vara paleo. Jag inser att det kommer blir svårt att hålla dieten den här dagen, men jag tänkte äta bra så gott det går och inte se det här som en ”fridag” där det är fritt fram att äta allt möjligt. Funderar på vad jag ska äta på förmiddagen innan loppet…. om jag nu inte är så jäkla nervös att jag knappt får i mig nåt, haha! En stadig bananpannkakefrulle får det nog bli.

Undrar vilket tempo jag kommer orka hålla, hur jag ska ställa in Runkeeper… Man kan ju sätta som mål att hålla ett visst genomsnittligt kilometer-tempo, eller om jag bara ska låta henne rapportera varje kilometer för mig. Jag tror att jag kommer väcka tävlingsdjävulen i mig mer om jag får jaga en genomsnittlig km-tid, om jag tex sätter den på typ 05:45 min/km, vilket jag tror att jag kan klara av och sen bara försöker ligga i fas hela loppet…. då borde ju sluttiden bli det jag önskar. Problemet blir väl bara om jag har satt upp målet för högt och krafterna dalar… då är det lite deppigt att höra att man ligger bakom utsatt snittid. Men där hade jag inte tänkt hamna. Jag ska minsann trampa på :)

Jag oroar mig för att jag kommer bli helt besviken på mig själv om det känns som om kroppen inte hänger med. Så himla dumt. Jag som förut bara tänkt att jag blir glad om jag kommer i mål har gått till att sätta upp något sorts tidsmål och vill plötsligt göra ”en bra tid”. Suck. Kunde jag inte stannat vid att bli glad om jag tar mig runt?

Min hjärna är lika ostrukturerad som det här inlägget. Det ältas väldigt mycket. Det kommer bli så skönt och tyst i mitt huvud när det här är över, haha!!

10375825_1434341193483024_2115130548_n

Hälsade på den blåa linjen i stan. Nervösklumpen i magen skuttade glatt vid blotta åsynen.

Taggad , , ,

Nerverna sprattlar till och löppass med Runday

Nu har nedräkningen börjat på allvar. Det är inte ens en vecka kvar till jag står på startlinjen i Slottsskogen. Huamej vad det kommer kittla i magen…. redan nu känner jag av nerverna och jag oroar mig för allt. Kommer jag ens komma ihåg hur man springer? Kommer jag överleva utan min peppmusik i öronen? Kommer batteriet hålla med Runkeeper-coachningen hela vägen runt? Hur trött kommer jag bli? Hur ont kommer det göra? Hur kommer det kännas när alla rusar ifrån mig de första kilometerna?

Ja… o så där håller det på. Det är kanske inte så mycket att jag behöver ha riktiga svar på alla de där frågorna, det är väl mest så att jag behöver älta lite och processa. Det är en del av förberedelsen och jag har lärt mig att det nog är så jag funkar. Jag är lite (typ rätt mycket) nojig veckan innan en tävling och tvivlar väldigt mycket på min kapacitet och min träning. Men ändå känner jag just nu att jag inte har kunnat göra något annorlunda.

Jag har varit hel, frisk och kunnat träna hela vintern och våren. Varvat löpning i lagom dos och belönat mig med crossfitpass. Jag hoppas att det har varit ett vinnande koncept och att jag kommer kunna plocka ut resultatet av mitt slit på lördag. För det är ju det där med att kunna prestera när det faktiskt är dags. Man kan träna skiten ur sig och slita som ett djur… men om det låser sig och nervositeten sätter sig i kroppen så är det inte mycket man kan göra på tävlingsdagen.

Jag älskar och hatar nerverna. Känslan ger mig ett härlig fokus, en målmedveten blick och jag rabblar peppande ramsor i huvudet när det är bra nerver. När det blir dåligt så blir jag stel i kroppen, får mjölksyra snabbt, börjar nästan grina, tänker på hur mycket bättre mina medtävlande är, och ifrågasätter varför jag gör det här överhuvudtaget.

Jag hoppas att jag har en bra dag på lördag helt enkelt.

Så här veckan innan så är såklart träningen inte så tuff. Jag körde ett crossfitpass i fredags som var jobbigt, flåsigt men kul. Vilade lördag. Sprang med Adidas Tribe och Runday i Slottsskogen igår.
Ikväll blir det ett crossfitpass, mitt sista innan varvet, sen vilar jag på tisdag och på onsdag kör jag ett löppass där jag får göra precis vad jag vill tänkte jag. Sen ska jag bara vila mig i form i två dagar och antagligen gå och älta allt det där jag skrev om här ovanför….

Men passet med Adidas o Runday igår var riktigt trevligt. Vi värmde upp och sen fick vi en ordentlig portion löpskolning. Skipping, tripping o allt det där andra som man vet att man borde göra oftare men aldrig gör själv ändå. Och det är alltid samma sak, det känns rätt bra och lätt när man väl håller på med det där men att sen kunna applicera det där när man ligger o matar på på den 15:e km med stela ben och hårda lår… inte lika enkelt.

10255982_290585301105525_3635162221512310968_n

Upp på tårna!

Sen var det dags för en himla massa intervaller, runt på en liten slinga i parken

4 x 45 sek, 15 sek vila, 90 sek setvila
6 x 30 sek, 15 sek vila, 90 sek setvila
6 x 15 sek, 15 sek vila, 90 sek setvila
8 x 20 sek, 10 sek vila

Det var jobbigt, men jag gillar ändå när det är korta intervaller, att kunna springa snabbt och orka hålla farten hyfsat. Och även om 15 sek vila inte låter som mycket så var det tillräckligt och man fick tillbaka lite krafter varje gång. Men sista tabata-omgången med 20/10 var tuff och det sög i benen. Skönt pass, som inte blev särskilt långt i distans, men ändå gött för flåset och gav lite träningsvärk i höfterna.

Tjejerna från Runday känns väldigt proffsiga och det märks att de har gjort de här ungefär 1000 gånger förut. De ger bra instruktioner och vet precis hur de ska förklara rörelser för att få folk att göra rätt.

Man fick en halvful t-shirt bara för att man var där, och efter passet fanns det frukt, vatten (och juice och mackor för de som åt sånt) och man kunde prova Adidas nya Boost-skor. Kändes lite som att gå på studsbollar :) Mina stackars trotjänare till skor fick skämmas lite… de börjar falla i sär och får nog fundera på pension efter varvet. Ska investera i nya löpskor i sommar hade jag tänkt.

10292213_290585191105536_6523531512768092680_n

Yey, gruppbild!

 

10367594_290585237772198_5680797208868003252_n

Duktiga coacher.

Bilder från Adidas Running’s facebooksida. 

Taggad , , ,

Vitsippsrundan, sista långa passet

På jobbet är det här med Göteborgsvarvet en stor grej, det finns en lång tradition och varje år anordnas det träningstillfällen med vår coach Ted Ås, som jag nog skrivit om tidigare. Och varje år, två veckor innan varvet samlas de som vill och springer den så kallade Vitsippsrundan som tar ungefär 2 timmar och är ca 18 km i skogarna kring Sisjön, Torrekulla och Sandsjöbacka (lite söder om Gbg typ). Där finns fina skyltade stigar, Torrekullaleden och Sandsjöbackaleden, men tyvärr skulle jag nog aldrig fixa att hitta där på egen hand… så pass bra skyltning var det inte. Men vi utgick i alla fall från scoutstugan vid Sisjön och kom tillbaka dit 2 timmar senare :)

Det visade sig att den här rundan var ungefär 80 % löpning över stockar, rötter och sten och blev en ordentlig utmaning för lilla mig som är en van slätlöpare och inte alls sysslar med trailrunning. Men fy tusan va skoj det var att skutta runt där i skogen, springa på spångar, kliva över och under fallna träd, hoppa på stenar över geggamoja och stega sig upp för branta backar. Nedför var helt klart roligast :) Jag satte så hög fart jag vågade och lät bara fötterna gå, det blev liksom som en liten spänningsrush – Kommer jag klara det eller stå på näsan?! Alla sinnen fick jobba på högvarv och man kunde i princip inte släppa blicken från stigen i långa streckor. Vilket iofs var lite synd också för det var ju härlig natur, fågelkvitter och strålande sol. Men det blev ändå en väldigt rolig o härlig upplevelse.

Ted hade lagt upp hela passet så att vi skulle springa i 8 min o gå i 2 min, detta för att kunna hålla ihop gruppen (smart!) och sen för att alla skulle kunna springa sitt tempo. Ville man kunde man såklart fortsätta springa de där 2 vilominuterna och då istället vända och springa åta andra hållet och hålla på så där tills alla fortsatte springa framåt igen. En del valde att ruscha på ibland, men de flesta valde att gå lite.

På ett sånt här pass säger ju inte medelhastigheten så mycket, men när vi sprang höll jag mig på allt mellan 4.16 till 6.30 per km, upp o ner som sagt.

2014-05-05 11-00-12

 

2014-05-05 11-00-45

Den översta är höjdskillnader på sträckan och den undre är hur hastigheten varierade.

I början kändes ju de där pauserna ganska onödiga, men efter 1,5 timmas löpning kom varje paus som en välsignelse. Terrängen tog rätt hårt på mina ben och de kändes riktigt stumma efter 15 km och då kom vi fram till vanliga elljusspår runt Oxsjön o Sisjön igen och det blev vanlig slätlöpning. Då kände jag liksom hur trött jag var, inte så kul… Hade nog gärna kunnat fortsätta bland stock o sten istället för då glömde man bort att känna efter så noga. Det kändes som jag stod stilla och fick släppa gruppen som jag hängt med större delen av passet och gå ner ett hack till de som sprang lite mer i mitt tempo. Ett litet nederlag, men ändå nyttigt att få känna på eftersom jag tror att det är den känslan som kommer komma på varvet också, när man segar sig upp för Avenyn och Övre husargatan.

Det är verkligen bara att bita ihop och försöka hitta återhämtning i små saker. Jag är trygg i att jag har ett pannben som inte ger sig i första taget och jag har en väldigt stark vilja att slutföra loppet. Det är ett mål jag haft framför mig sååå länge nu och medaljen kommer kännas så skön runt halsen.

Det var längesedan jag hade så roligt när jag sprang, men samtidigt längesedan benen och hjärnan var så slut :) Hela eftermiddagen gick jag runt i lite dvala hemma och var riktigt snurrig i tanken när jag skulle åka o storhandla, det blev ett himla rännande fram o tillbaka i gångarna på Ica. Säkert ett par kilometer till ;)

10155520_10152339386403672_5520878038741175018_n

Team Evry mitt i spenaten!

Taggad , , ,

Näst sista långpasset innan varvet

Det här är vad ungefär 4 månaders blandad träning kan göra på 16 km.

27:e okt 2013:

Skärmavbild 2014-04-27 kl. 19.24.17

27:e april 2014:

Skärmavbild 2014-04-27 kl. 19.24.37

 

Sen ska man väl även väga in väderomständigheterna. Tror knappats att det var 22 grader varmt och strålande sol när jag sprang i oktober förra året. Sträckan det handlar om är två varv på 8 km-slingan i Skatås, en ganska tråkig, platt strecka med låååånga rakor. Men ganska bra simulering av varvet-banan emellanåt, lite tråkig o platt.

Jag minns rundan i oktober väldigt väl. Jag ville slå längdrekord och fick för mig att springa så långt trots att jag bara legat runt milen hela sensommaren o hösten. Allt går ju med en rejäl portion vilja. Men jag led ska ni veta, ajajaj… benen vad helt stumma, knäna blev stela, fötterna var bara stora blyklumpar av värk och det kändes som om ryggen skulle gå av på mitten. Jag fick ta några pauser och gå korta bitar på andra varvet flera gånger.

Idag, med hela våren full av löppass två gånger i veckan och en successiv ökning av långpassen från en mil upp till dagens distans, var den här streckan inte riktigt lika plågsam som i höstas.

Hela första varvet kändes benen fräscha och första 8 km gick på 45 min och milen på 55:42 min, helt klart godkänt tempo! Sen kom en liten svacka när jag var omkring 11-12-13 km, där var det några backar och det kändes som om jag stod stilla där ett tag. Fick tom gå över krönet på en av backarna, litet nederlag men jag kom igång igen.

Sen kom rakstreckan och lite nedförslut och då kändes det bättre igen och jag fick tillbaka lite bra känsla i kroppen. De sista 3-4 km var inte jätteroliga, men det finns liksom inga alternativ än att fortsätta sätta ena foten framför den andra. Tankarna virvlar omkring i huvudet och jag försökte fokusera på att jag faktiskt inte hade ont någonstans och att det bara var muskeltrötthet. Andningen var helt normal, pulsen var helt normal, jag var inte trött som efter en backintervall, jag vara bara stum i låren och hade ingen energi i steget. Men jag kom i mål och jag inbillade mig att jag faktiskt spurtade sista hundra metrarna, haha :)

Jag var toktörstig i värmen och det var längtan till vattenflaskan som fick mig att kämpa vidare många gånger när tankarna snurrade negativt. Jag tog en drickapaus när jag skulle börja på andra varvet och åt även en halv riskaka med äpple/kanelsmak, söt och god. Men det hade varit väldigt gott med en drickapaus till vid typ 12-13 km…. solen var min fiende och jag hoppade mellan skuggorna i löpspåret.

Men, jag fixade det bra och kom i mål och tiden och tempot är jag jättenöjd med. Det är fan inte kul att springa så här långt och jag hann tänka många gånger under tiden att jag inte riktigt kunde förstå hur jag ska klara 21 km  när det väl är dags…. Men jag vet ju att jag kommer fixa det, för jag ska ha den där jävla medaljen.

Det finns inget annat alternativ :)

 

Taggad , , ,

Vissa helger är bättre än andra

Swisch, så försvann denna härliga långhelg! Älskar lediga dagar som ger plats för massa härlig träning utan att man behöver stressa hem eller är helt slut efter en lång dag på jobbet. Jag kan göra vad jag vill!

Fredagen bjöd på ett rolig pass med clean & jerk som styrka och en rätt lång fajt med kettlebellen som metcon. Påskinspirerat såklart. 5 varv av 8 push pressar, 10 m utfallsgång, 8 squat thrust, 10 goblet squat, 8 situps, 10 svingar och sedan avslutade vi passet med en golgatavandring runt kvarteret med skivstänger på axlarna med valfri vikt.

Påskaftonen blev festlig och headcoach hade laddat upp ordentligt med utflykt till Slottsskogen där vi genomförde dagens wod bland barnvagnar, flanörer, hundar o skateboards. Vi sprang totalt 5 km mellan 4 stationer där vi fick mini-wodar som skulle göras i laget. Vi squatade i utkikstornet, bar varandra på stora gräsmattan, hoppade bock o gick utgfallsgång i Azaleadalen och gjorde pullups, push ups och boxhopp på lekplatsen Plikta. Och under hela racet skulle vi bära med oss 8 ägg i varje lag som inte fick gå sönder.
Alla samlades vid den fruktade hoppbacken där vi fick en sista göttig omgång. 4 varv av 5 burpees o springa/gå/klättra upp för backen. Flåset var på topp kan jag säga. Men med solsken, glatt humör och en hel hög härliga vänner så gjorde man det med ett leende… eller ja, nästan i alla fall. Väldigt roligt :)

1956726_10152093547432513_322153808178955423_o

Hela gänget som körde i Slottskogen, så roligt att så många kom!

På söndagen fick jag äntligen min guideade tur över båda broarna och en site seeing av sträckan på Hisingen. Denna fantastiska ö som bjuder på radhus, gamla båtar, kranar, asfalt, mer asfalt, Lindholmen sience park, ännu mer kranar o skrot. Och sen lite mer skrot. Sen kom vi till Göta älvbron som jag aldrig sprungit förut. Den är ganska brant och jag kan tänka mig att den suger fint när man har en 1-1,5 mil i benen… nu hade jag 7-8 km och blev allt rätt flåsig. Vi nöjde oss sedan med att springa till Järntorget och ta 11:ans språvagn till Mariaplan och promenera till brofästet. Guiden hade ont av skav o blåsor på fötterna och jag var ganska nöjd med en mil på asfalt, med tanke på hur lite jag sprungit på asfalt hittills.

broarna

Bästa Hisingsguiden Emma :)

Jag tar med mig mentala bilder från löpningen på Hisingssidan och Göta älvbron och en bra känsla i benen. Bra förberedelse inför varvet. Jag hade kunnat springa längre, hade inte ont någonstans och kroppen kändes pigg idag. Så himla bra känsla!

Måndagens wod på Göta såg kanske inte så rolig ut på pappret men blev faktiskt rätt kul. Vi började med bänkpress 5 reps x 4, bygga upp mot 5 reps maxvikt och sedan köra all out i ett extra set. Jag har jobbat mig upp mot 40 kg nu två veckor i rad och idag klarade jag då två set med 40 kg, det sista med 6 reps sen dog jag. Bänkpress är en riktig svaghet hos mig, så det ska bli kul att få köra det regelbundet nu några veckor o se hur jag kan öka. Kändes redan bättre idag, kul! Min överkropp behöver allt jobb den kan få, hade varit fint att få in lite mer pressar också… men, men…

Metconen var 3 varv av 20 burpees, 30 kettlebellsvingar, 40 situps, 50 air squat. Mellan varje varv var det 1 min vila. Man fick upp pulsen ordentligt och jag fick lite syra i låren. Kunde köra obrutet första varvet, sedan fick jag ta en liten paus i svingarna och i air squaten och sista varvet blev ungefär likadant. Jag körde bredvid en sån där supermänniska som är grymt stark o har en jäkla motor, han sprang ifrån mig redan på första vändan burpees, men det var ändå en bra farthållare för mig, jag tog inga onödiga pauser och blev peppad att bita ihop o pusha på. Kul! Och jag blev klar som nr 2 i vår grupp och tredje bästa tiden på hela dagen. Även om det inte är tävling, så blir jag ändå rätt nöjd att vissa dagar så ger allt det här löpandet o flåsandet lite betalt. Tack kroppen!

Men nu blir det vila. Jag har kört på med träning varje dag i en vecka, så det är hög tid… Men, kroppen har känts rätt pigg hela tiden utan några skavanker. Ser fram emot ännu en go träningsvecka med mycket spring i benen.

Pöss!

Taggad , , , ,

När kroppen själv får välja fart

Det blev 14,3 km runt i Skatås i onsdags på mitt långpass. Jag sprang helt själv för omväxlingsskull, annars brukar jag se till att ha sällskap för det blir både trevliga och lättare att hålla ett bra tempo tycker jag.

Men, sagt o gjort, jag tryckte in hörlurarna och gav mig av. I början gjorde det ont lite varstans, som det alltid gör för mig de första kilometerna. Då springer jag oftast o tänker på att jag nog har både benhinneinflammation och sträckta vadmuskler… Men, jag vet också att efter ett tag brukar det ge med sig och sen gör det inte ont någonstans. Jag får bara vara lite försiktig i början, tänka på att det är uppvärmningstempo som gäller och tänka på tekniken istället. Det brukar gå bra.

Ja… det där med uppvärmningstempo… jag hade lite svårt att hålla det just det här passet. Jag sätter liksom av i ett tempo som känns bra för kroppen, bekvämt och lagom utan att lyssna på vad Runkeeper säger. Den här dagen var det tydligen lite snabbare än jag brukar, så när jag hade passerat ungefär halvvägs sisådär 5-7 km och Runkeepertjejen fortfarande sa till mig att jag låg på 05.40 min/km så blev jag rätt förvånad… det är typ 15-20 sekunder snabbare per km än vad jag brukar hålla! Mina vanliga tider brukar ligga o pendla mellan 6 min o 5.45 min och i slutändan brukar snittet bli strax under 6 min/km.

Så tanken som gick i huvudet då var ungefär ”Jaha, jaja, men då får jag väl bara försöka hålla i det här tiden resten av passet också då…”. Visst, jag kände av farten när jag väl förstått att det gick fortare än vanligt. Andningen var tuff emellanåt när det var långa backar, och det blev lite syrigt i benen. Men samtidigt så kände jag att näe, jävlar i min lilla låda, det här går ju! Jag kan nog hålla den här farten hela vägen! För på raksträckorna så återhämtade jag mig helt okej och fick tillbaka andningen till normal.

Men fy, det var tungt…. jag tror att jag kan ha skrämt lite djur och flanörer med min flåsiga andning i backarna, haha! Sista tuffa backen innan finnishen gick såååå långsamt och jag tog verkligen myrsteg framåt. Det enda jag tänker på då för att inte stanna är att bara fortsätta sätta fötterna framför varandra… ”Höger, vänster, höger vänster…” och andas. Allt annat försvinner. Fast ibland tänker jag på vad jag ska skriva för ”note” till min post i Runkeeper också, det är också en typ av motivation. Just den grejen, med Runkeeper, får mig oftast att springa lite längre och ”snygga till siffrorna”, haha! Är man lite sociala medier-skadad så är man….

I mål kom jag och jag var ordentligt trött. Sluttiden blev 1 tim o 20 min drygt, men en snittfart på 05.43/km, så jag tappade några sekunder på slutet i de värsta backarna. Men när jag smällt tröttheten lite så kände jag mig ändå nöjd med passet, jag hade kunnat hålla ett bra tempo länge.

2014-04-11 15-34-30

 

Dock lärde jag mig, den hårda vägen, att billiga kompressionsstrumpor är dåliga kompressionsstrumpor…. fick en saftig blodblåsa på ena foten när jag ville testa att springa i mitt ”fynd”. Den började kännas efter ungefär 5-6 km, så det var bara att härda ut resten av sträckan. Jag får göra om och göra rätt helt enkelt… ska nog hålla mig till välkända märken som 2xu, som jag redan har ett par av, och Gococo som också ska vara bra.

Sen vill jag tipsa om http://www.varldensstarkaste.se/ där du som springer med Runkeeper kan få gratis kvarg från Lindahls om du är duktig :)

Hepp, nu ska jag gå o lyfta nåt tungt. I need it.

Taggad , ,

Sunday! Runday!

Jag fortsatte min trend att köra backintervaller på söndagarna och testade att köra i de lite längre backarna uppe på Safjället, där de ökända mördarbackarna har tuggat ner självförtroendet så många gånger. Men den här gången skulle jag besegra i alla fall några av dem, många gånger. Det är en bra men tung 2,5 km-slinga där uppe på berget där man behöver klättra sig upp bara för att kunna börja, så låren blir sega innan man ens kommit till starten.

Backarna som jag sedan valde att köra intervaller i var lite längre och satt ihop med varandra i en sänka kan man säga, så kan kunde springa där fram o till baka som en liten evighetsmaskin. Den ena backen var lite flackare men lång och den andra börjar flackt men stegras ordentligt på slutet. En vända ner och upp på andra sidan tog ungefär 2-3 min.

2014-04-07 08-41-18

 

Det blev en fin elevation-graf på Runkeeper :) Och det kändes ordentligt i benen kan jag lova. Pulsen och andningen fick sig en rejäl omgång och jag blåste ut systemet lite, vilket alltid är himla skönt tycker jag. Men det bästa var ju att jag tycker att jag återhämtade mig snabbt och hade kraft i benen till nästa backe när jag joggat ner. Jag försökte tänka mycket på tekniken, snabbare frekvens på stegen och jobba med armpendlingen för att hålla farten uppe, lite höga knän och blicken och bröstet upp.

Målet med backträningen är att det ska kännas lite bättre i backarna när jag springer mina långpass. Att jag inte ska tappa gnistan fullständigt så fort det kommer en backe bara för att jag inte kan hålla farten uppe. Jag kommer nog aldrig bli någon Charlotte Kalla i backarna, jag kommer fortsätta bli omsprungen, men jag kan åtminstone bygga lite självförtroende och lära kroppen att jobba med backarna på ett bättre sätt. Få lite mer tryck och liksom veta att jag kan återhämta mig rätt snabbt efteråt.

Så planen är att försöka beta av backpassen nästan varje vecka, det känns som ett effektivt sätt att förbättra mig. Jag vet att tröskelpass skulle ge mig mycket också, när det gäller att orka hålla farten uppe i längre än 15 km när den värsta smärtan kommer på en halvmara. Men… ärligt talat så tycker jag det är svårt att hitta rätt fart på tröskelpass, jag har läst massor om det när folk har försökt förklara hur det ska kännas. Och jag har varit ute o testat att springa också, men det är svårt att veta om det är rätt nivå. Och sen ska jag ju inte slå nåt hastighetsrekord heller…

Därför känns backintervaller av olika slag som ett enklare alternativ, svårt att göra fel där liksom :) Det svåraste där är ju att hitta olika backar som passar till olika ändamål, styrka och uthållighet.

Men jag är nöjd med söndagens pass och det var faktiskt nästan roligt. Det här kommer jag göra igen.

Taggad , ,

Lite mindre ångest, lite mer glädje…

Onsdagar betyder numera långpass, och jag bygger på med ungefär 0,5-1 km per vecka. Det är tanken i alla fall och än så länge har det gått helt okej. Förra veckan var det 12 blytunga, kämpiga km med ont i magen o dåligt med ork, som sedan slutade med att jag fick ligga på soffan efteråt innan jag kunde fortsätta leva. Så den här veckan stod det 13 km på schemat och jag hade lite lätt ångest hela dagen pga förra veckans upplevelse. Men, kroppen kändes pigg o glad och jag hade skött min mat lite bättre dagarna innan. Det gör verkligen skillnad, så det är ju märkligt att jag inte kan göra det varje gång…

Min plan var att ta en extra sväng på 3 km och sedan ge mig in på milspåret i Skatås, idén var att lura mig själv till att tro att jag bara sprang en mil liksom… Det lyckades jag alldeles utmärkt med! Älskar att jag är så lättlurad ibland. När jag trampade på och passerade 7 km-stolpen i spåret hade jag ju alltså redan sprungit 10 km utan att tänka på det så värst mycket.

Och det var verkligen en trevlig upplevelse igår, rakt igenom. Fötterna gjorde nästan inte ont alls, låren kändes inte blytunga precis hela tiden, backarna var hanterbara, jag återhämtade mig efter de tuffa uppförsbackarna och jag kunde hålla mitt vanliga tempo omkring 6 min/km. När jag gick i mål hade jag krafter kvar och hade nog kunnat springa på ett par km till, bästa känslan! De inledande 3 km runt Härlanda tjärn var nästan helt platta och väldigt bra uppvärmning inför de mer rejäla stigningarna senare på banan.

climb

Så nu känner jag mig nästan som en löpare igen. Det här med löpning o känslan är verkligen konstigt och jag åker upp o ner i min lilla bergochdalbana. Nu hoppas jag att jag har kommit in i en uppåtgående trend så att det fortsätter att kännas bra nästa vecka också. Då kommer 14 km gå smärtfritt. Och jag ska nog hålla mig till milspåret så gott jag kan, känns som att alla backarna och svängarna där gör att jag får återhämtning på ett annat sätt och släpper tankarna på hur det känns i kroppen. Den mer platta och raka 8:an i Skatås bjuder in till lite mer mentala prövningar med sina raka sträckor som mer känns som landningsbanor utan slut. Kanske är det så också att jag omedvetet springer lite fortare på 8:an och därför också blir tröttare… hm.

Frågan är om jag någon gång här framöver ska försöka lägga in ett längre pass på asfalt också, eller om det bara är onödigt slitsamt? Det är ju den där rundan över båda broarna som hägrar… Men största problemet där är väl inte att det gör ont att springa på asfalt, det är nog mer att hitta runt utan att springa vilse på Hisingssidan, haha!

Well, well. Ska njuta lite av att det för stunden känns bra att springa lite längre och att jag kommer ge mig iväg på nästa pass med lite mindre ångest. Det räcker så.

13

Taggad , ,

Och så tvivlar jag igen…

Löpningen är en bergochdalbana för självförtroendet. På förra passet kändes allting bra och starkt. Igår var det 12 km med tunga ben, onda muskler och krånglig mage. Jag hade sällskap av Marcel vilket var en himla tur för annars hade jag inte orkat hålla tempot. Fast uppförsbackarna går fortfarande jättelångsamt. Funderar på att köra ett ordentligt backintervallpass i helgen bara för att få bråka lite extra med backarna.

2014-03-27 15-45-03

Mina väldigt omärkvärdiga km-tider. Men snittet blev 05:45, det är jag nöjd med. Allt under 6 är bra för mig.

Hur som helst så blev det 12 km, som gjorde lite ont lite varstans. Ingen jättehärlig upplevelse precis… och det är efter sådana här pass som jag tappar sugen. När jag får en försmak av hur ont det kommer göra i kroppen att springa ännu längre, och det där illamåendet efteråt. Jag måste vänja mig vid känslan och inte bli helt deppig i tankarna bara för att det gör ont. Jag hoppas att jag kommer få långpass som känns bra och som kan lyfta upp mig lite istället för att göra mig deppig.

En sak som är lite bra i alla fall är att jag i princip har lyckats tänka bort alla ambitioner om att kunna öka tempot. Jag har mitt bekväma tempo där jag kan trumma på och jag kommer nog inte bli särskilt mycket snabbare som det är nu. Jag har liksom tillräckligt att fajtas med ändå, utan att behöva tänka på tempot på långpassen.

Jag är fortfarande stressad över att hinna förbereda mig tillräckligt mycket inför varvet. Den här helgen är det exakt 7 veckor kvar. Vilket betyder ungefär 14-15 löppass, minst (kommer kanske trycka in något extra här o var om det går), att jobba med. Det är så himla nära, man kan liksom ta på det. Och det gör mig nervös och lite ångestfylld. Jag har en del att jobba på mentalt… som du kanske förstår.

Jag skulle vilja hinna med att springa rundan över båda broarna, ungefär 14-15 km tror jag, och jag skulle vilja komma upp o kunna springa ett par pass som är längre än 15 km innan det är för tätt inpå loppet. Älvsborgsbron har jag ju sprungit över förut, men Göta älvbron har jag aldrig testat och det är ju där som alla säger att det börjar ta emot ordentligt. Det skulle kännas mycket bättre om jag visste lite hur det kändes, hur brant den är o så.

Å, jag är nojig… Jag behöver antagligen inte vara det. Men samtidigt är jag alltid nojig inför tävlingar som känns betydelsefulla, det hör till och jag antar att det behövs för min uppladdning.

Jag är så himla tacksam för alla duktiga löparvänner jag har omkring mig som peppar o stöttar. Ni gör skillnad och hjälper mig framåt, även om jag bara gnäller o gnyr för det mesta… så tack!

Taggad , , ,