Etikettarkiv: kämpa!

Toughest race!

Jag överlevde och kom i mål! Hurra!

Min största bedrift var väl att jag kom upp för den stora rampen på första försöket, resten av banan var mest slit o släp o trötta ben. Väldigt trötta ben. Den där uppladdningen jag hade inför det här loppet, med NOLL löpning, var kanske inte helt optimal. Att jag sedan även valde att springa i mina Merrell-skor, som är i princip barfotaskor, var också ett beslut som fick lite konsekvenser. Det var grymt bra skor att ha när det gällde alla hindren, lätta, smidiga, fastnade inte i geggan o med helt okej grepp, men i löpningen blev det snabbt jättejobbigt. Jag har ju typ aldrig sprungit längre än 2 km i dem, så fråga mig inte varför jag nu plötsligt tyckte att det säkert skulle gå skitbra att springa 8 km o lite till i dem…

Men, gjort är gjort, och nu sitter jag här med träningsvärk från helvettet i benen och vaderna speciellt och lite ömma fötter. Det går väl över. Det var ju rätt kul längs vägen ändå, även om stackars Helena som jag sprang med fick höra mitt gnäll om tunga ben emellanåt. Men hon var superpositiv och ropade tillbaka ”Du är crossfittare, du ger aldrig upp!” och det var ju sant, så det var bara att pinna på.

Dagens förutsättningar var väl under omständigheterna helt okej, uppehåll o typ 10-12 grader, men genomdränkt mark efter flera dagars ösregn. Arrangören måste varit nöjd med all gegga… Racets tema blev liksom ”gegga”. Den var överallt. Och många hinder var konstruerade så att man skulle ner i geggan ordentligt. Så förutom massa ”kräla i gegga”-hinder och ”hoppa ner i gropar av gegga”-hinder så fanns även isvak, repklättring av olika slag, typ bergsklättring, klättra i repnät, klättra på vägg och över mur, ännu mer rep, monekybars och ringar. Vi släpade på däck, bar små stockar och tunga säckar. Det var kreativa och omväxlande hinder och det blev typ aldrig kö vid något förutom ett par trånga passager.

Det som var sämre var att det var lite mer löpning än jag tänkt och leran gör hindren hala och svåra att klara eller kändes typ farliga att ge sig på när man var blöt om händerna och grejerna man skulle hålla i var leriga. Och då startade jag ändå tidigt, i grupp 5. Jag tycker på riktigt lite synd om de som startade i de efterföljande 50+ grupperna. Skogsstigarna och en del hinder måste varit förjävliga för dem. Det var ju både en och två gånger jag tänkte att om jag ramlar ner här så skadar man sig ordentligt.

Det var ett riktigt gött gäng från Göta som sprang och man fick glada peppiga tillrop längs med banan. Jag hade på mig en t-shirt med Göta-tryck på och några gånger fick jag höra ”Nu kommer det en crossfittjej bakom dig, nu får du skynda dig!”, haha! Smickrande, men riktigt så tuff kände jag mig inte där jag segade mig fram med blytunga ben.

Bästa på hela dagen var att komma upp för rampen, komma i mål och få byta om till torra, rena kläder.

Här finns en bra film som någon gjort av banan, som ger en bra bild vad det var för hinder.

Och här är lite bilder från äventyren. Dagens fotograf var Johan Freidlitz.

10257172_10152457927166139_1581884741318143820_o

Innan racet när vi var rena o fina :)

1836927_10152457946536139_5052371148088461930_o

Inte så imponerad av gegga, haha!

10688316_10152457961476139_8605233418676337502_o

Hängde lite på rampen.

10694202_10152457962581139_8146251157485423262_o

Försöker hjälpa Katta upp.

Foto 2014-10-18 13 27 08

MÅL!!

Foto 2014-10-18 13 22 31

Bästa hejarklacken.

Annonser
Taggad , , , , , ,

Ett härligt CF-moment

Helgen är här igen, himla tur, eftersom det brukar betyda massa kul träning då jag har mina vilodagar på vardagarna. Men jag insåg att jag har missat att skriva några rader om det fantastiska passet vi körde på Göta förra helgen. Det var en team wod med namnet ”Göta vs. Visby”, som kommer ifrån att vi hade besök från Visby Crossfit och ville köra lite tävling, så det här passet kördes på både Masthugget o Lyckholm. Head coach Mackan hade satt ihop ett riktigt köttigt pass:

Lag med 5 pers (fast vi var ojämna så mitt lag blev 4 st)
30 min
– max burpees
– 150 pull ups
– 200 boxjumps
– 250 KB russian swings
– 300 double unders

Vi skulle alltså inom laget riva av allt det här i den ordning vi ville. I mitt lag fanns coach Johan som visade sig vara en riktig taktiker. Han var grymt snabb i tanken o satte ihop en cirkel som vi kunde köra i laget o på så vis hinna/orka med alla repetitioner och samtidigt samla på oss burpees under hela tiden. Cirkeln blev 5 pull ups, 6 boxjumps, 7 svingar och 10 double unders (30 single unders). Första 10 varven som vi fick ihop avslutade vi med 10 burpees, nästa 10 varv 15 o de sista 10 gjorde vi 20 st. De repetitioner som blev kvar gjorde en av oss, medan resten gjorde burpees resten av tiden som återstod.

Det blev ett otroligt kul, asjobbigt pass. Men vår grymma taktik gav resultat o vi vann över de andra grupperna på det här passet med våra 736 burpees, och då var vi ändå en person mindre i gruppen. Så jäkla grymt jobbat! Jag bidrog med minst burpees, landade nog en bit över 200 st tror jag, så jag är glad över att mina starka kamrater i gruppen :) Men, vi blev brädade av några andra grupper på Lyckholms som kom över 1000 st totalt. Sjukt!

Det är himla roligt att jobba i grupp, att peppa o bli peppad. Tävlingskänslan och den där extra kraften man får av att man måste hålla tempot för lagets skull. Ett härligt CF-moment för min del. Gick därifrån med en skön känsla i magen och nöjd med mig själv.

team-wod-lördag

Taggad , , ,

Dubbelpass och 10 km kick off

Dagen började 07:30 imorse när jag efter en ganska dålig nattsömn vaknade lite extra tidigt för att få i mig lite frukost innan on ramp-passet som började kl 9. Av någon anledning vaknade jag vid 2 i natt och sen fick jag ligga o lyssna på när grannen hade sex. Hon låter så jävla mycket den kvinnan!

Anyway… iväg till Crossfit Göta för on ramp. Idag blev det genomgång av deadlift och wallball. Mest deadlift. Jag ville spara lite på krafterna så jag körde med lätt vikt och få repetitioner. Men dagens wod var väldigt rolig, så då var det svårt att hålla igen :) Vi teamade och tävlade med den andra on ramp-gruppen i en wod som bestod av 5 varv med 5 deadlift och 10 burpees. Vi körde två och två där vi turades om att göra lyften och sedan gjorde man burpees samtidigt. Kul, peppande och snabbt! Min grupp, the A-team, vann såklart ;) Vi är grymma! Här är hela gänget:

teamwod

 

Sen skyndade jag mig hem, stoppade i mig en tidig lunch och vilade i några timmar. För på dagens schema stod även Jubileumsloppet. 10 km runt Göteborgs hamnkanal, från fastlandet via Älvsborgsbron bort till Lindholmen.

Skärmavbild 2013-09-14 kl. 17.16.02

Jag ville testa kroppen på asfalt. Eftersom det inte blev något riktigt Midnattslopp, så var det här the next best thing. Och jag ser det även som en kick off inför satsningen mot Göteborgsvarvet nästa år. Känns som en bra grej att provspringa bron och miljön runt omkring.

Efter några timmar vila kändes kroppen fräsch och bra. Men jag vet ju aldrig hur vaderna kommer reagera. Väl på startlinjen var jag taggad. Men jag hade en tydlig o bestämd plan: absolut ingen press eller rusning, ta mig runt i ett behagligt tempo och öka lite på slutet om kroppen är med på noterna.

1-4 km var lite tröga, fick håll nästan direkt. Många sprang förbi mig direkt och det kändes som om man hamnade sist, haha! Fick påminna mig själv om planen hela tiden. Sen kom första stigningen upp mot brofästet. Där var det många som började gå. Men det fanns inte på kartan för mig, korta steget, försök håll jämnt tempo och bara tugga på, meter för meter. Det kändes bra hela vägen. Aldrig en tanke på att ”Satanshelvette vad jobbigt”. Det är väldigt peppande att springa förbi alla som går, en mental boost som ger extra kraft. Väl uppe på bron och på väg ner var det aldrig några problem. Jag flög fram, vid 7-8 km kändes kroppen oförskämt pigg och jag försökte öka tempot lite, sprang förbi många igen. Kändes väldigt kul, jag vinkade till publiken och sprang med ett brett leende. Vid 9 km är det ju alltid lite tuffare, den sista biten känns väldigt lång och det är ganska trötta ben. Men jag försökte verkligen hålla takten och tänja ut lite på steglängden. Jag tittade på klockan o såg att jag skulle kunna ha en chans att klara 55 min om jag bara ökade o spurtade sista biten, men det gick inte…

Till slut såg man målet! Men raksträckan var väldigt lång…. hade behövt en rejäl hejarklack sista 200 m. Men upploppet är ändå alltid härligt, det var mycket folk och nu stod Crossfit Göta-gänget där o hejade på också vilket gjorde mig så glad :) Mållinjen var otroooligt skön att passera. Jag var SÅÅÅ nöjd! Kroppen var helt fri från smärta och jag hade använt krafterna helt enligt planen. Jag var trött och väldigt svettig, men det var ingen total utpumpning. Jag klockade in på 56:40, vilket jag är nöjd med.

Det känns väldigt inspirerande att kunna fortsätta hösten nu med vetskapen att jag klarar asfalten utan problem. En trygghet liksom. Nu måste jag bara jobba med distansen och komma upp mot 15 km, sakta men säkert. Det ska nog gå.

Och det var himla kul att kroppen pallade den här dagen. Jag var lite orolig för dubbla pass, men det var inga problem. Skönt att tuff träning ger resultat. Nu är det bara att fortsätta.

jubileumsloppet

Rödmosiga, svettiga men väldigt nöjda! Min partner in crime, the one and only Fine :)

Taggad , , , , , ,

Ett uppnått mål!

I lördags var det Midnattsloppet, som jag hade som ett av mina mål när jag hade skadat knät, där i mars. Men jag grunnade ju fram och tillbaka på om det verkligen var så klokt av mig att springa en mil på asfalt när jag har dragits med lite vadproblem under sommaren och inte riktigt är uppe i den längden på just asfalt än.

Så jag tog beslutet att inte springa loppet. Vad jag istället gjorde i lördagskväll var att snöra på mig skorna med siktet inställt på 2 varv på vanliga slingan med elljusspår, och att jag skulle prova att jogga fram och tillbaka dit på asfalt, ca 7-8 km. Kändes som lagom och schysst mot vaderna.

Och så bar det av. Första biten på asfalt kändes bra, upp för monsterbacken gick okej och sedan hittade jag ett skönt tempo där benen bara gick och jag inte behövde anstränga mig så himla mycket. Det var skönt helt enkelt. Efter första varvet som kändes löjligt bra kom jag in i nåt som kanske kan liknas ”the zone”. Det var skymning o jag såg bara spåret framför mig, skogen var mörk och det var knappt någon mer än jag där. Träningsmusiken i öronen och ben som var pigga och helt utan smärta. I slutet på andra varvet hade jag bestämt mig, det ska fan bli en mil idag.

Så ner för monsterbacken igen och iväg de extra kilometrarna som krävdes. Nu fick det ju bli på asfalt och vid 8 km började det kännas lite i vaderna, men mest i vänster konstigt nog. Det är ju den högra som har krånglat mest. Så jag kände att det nog var under kontroll o trummade på. Jag var så jävla glad där jag sprang, samtidigt som det var jobbigt såklart.

När Runkeeper-mätaren slog över till de smått magiska siffrorna 10,0 km kunde jag inte hålla tillbaka glädjen utan det blev lite rop o skutt och när jag var hemma o stannade så kom det även några tårar av lättnad och lycka. Jag hade klarat mitt mål, jag var tillbaka på 10 km igen. Jag fixade det!

Jag och skruttknät o svaga vadmusklerna klarade det! 5 månader efter kryckorna så är jag tillbaka. Visst, det skiljer ett antal minuter på tiden från när jag sprang som snabbast, men det skiter jag i just nu.

Min kropp har läkt och jag är på gång. Det fungerar!

en-mil

Svettig, rödmosig, men otroligt glad löpare!

Jag skrek ut min glädje på alla sociala medier jag har :) Jag kunde inte hålla all den där glädjen inom mig alldeles själv. Och det kändes så härligt. Jag älskar verkligen att jag har så många härliga människor som stöttar och peppar och inspirerar med sin egna träning. Utan er hade jag aldrig orkar hålla på tror jag. När ni klarar era mål får jag kraft att sätta upp nya och göra likadant.

Det som bland annat fick mig att ge mig ut o springa i lördags var att jag hade anmält mig till jobbets Göteborgsvarvetgrupp i fredags. Det får alltså bli utmaningen nästa år, jag ska springa mitt första Göteborgsvarv 2014. Med skruttknät. Det kommer bli fantastiskt. Vägen dit är såklart lång och jag kommer få slita som satan för att få kroppen redo för 21 km på asfalt, men det ska gå.

gbgvarvet

Gänget som sprang för EVRY 2013

När man anmäler sig sätter man upp en måltid, men för mig spelar den faktiskt inte så stor roll. För mig kommer det bara handla om att genomföra det. För jag vet inte hur min form kommer vara där i maj, om knät fortfarande är på gott humör. Jag kommer inte riskera att bli ännu mer skadad om jag nu börjar tvivla på min förmåga. Det är det inte värt. Men jag ska fan göra allt jag kan fram tills dess.

Men för er som undrar så satte jag upp 2.10 som måltid, dvs ungefär 6 min/km-tempo. Lugnt o fint alltså. Det var vad jag sprang milen på nu i lördags, så det ska nog kunna gå. Lyckas jag med snabbare så är det verkligen en bonus, jag kör utan press!

266

Taggad , , , ,

En håll käften-runda

tanktop-wod

Woden i torsdags var som en dröm :) Så förfärligt jävla asjobbig, och fick mig att må lite illa.

Vi gick igenom lite knäböjteknik först och sen började vi ganska fint med en AMRAP i 10 min. Varv 1: 10 knäböj, 10 fällkniv, 10 boxjump, 10+10 renegade row, varv 2: 5 knäböj, 5 fällkniv, 5 boxjump, 5+5 renegade row. Och sen fortsatte man att köra vartannat varv 10:or, vartannat 5:or. Inga konstigheter och en skön öppning. Jag körde frontböjar rakt igenom för det går liksom fortast.

Sedan körde vi teknik på lite clean & jerk från marken i kombination med en squat. Alltså från marken upp till axeln, ner i en knäböj o sedan jerka upp stången på raka armar, och ner till marken igen. Många vinklar att tänka på och många moment.

Jag var ju lite styv i korken och hade sagt till mig själv att jag minsann skulle lägga på mer vikt idag o gå upp en platta  och hålla det hela passet :) Hahaha! Det fick jag äta upp när vi körde igång igen…

Nästa metcon blev en OTM, On the minute, med 5 st Clean & jerk+squat o 5 st burpees. i 15 min. Efter två varv fick jag ta av lite vikt för att hinna få tillräckligt med vila. Efter fyra varv fick jag ta bort squat-momentet för att hinna med. Efter fem varv rök lite mer vikt. Någon gång runt 9-10:e varvet fick jag gå ner på 4:or istället för att hinna få 15-20 sekunders vila mellan varven. Ibland blev det med squat, ibland utan….. Mjölksyran fick en att må lite illa och det slet i kroppen. Lungorna ville liksom ha in mer luft än vad de kunde få tag i :) Men de två sista varven ökade jag tempot igen och på sista, 15:e varvet, kom den där äckelsköna rushen som får det att pirra i hela kroppen. Adrenalinet antar jag.

Sen ramlade jag ner i en hög o dog lite. Wod-döden. It’s a sweet thing.

Efteråt fick jag höra från flera av de rutinerade, som också brukar gå på passet, att det här var väldigt tufft och att nästa alla hade fått justera och minska på lite olika sätt. Då kändes inte min kamp lika illa, självförtroendet hade fått sig en törn men det var okej. Det här var en härlig utmaning.

Men det är ju en himla tur att man inte vet hur jobbigt det är innan man startar de här pulshöjarna. Det blir en ny erfarenhet varje gång eftersom man nästan aldrig gör exakt samma kombinationer. Jag är lättlurad och går på det här varenda gång, och varje gång går jag in med inställningen att jag kommer rocka ;) Och nästan varje gång kommer jag ut som en liten trasa.

Taggad ,

Varning för lite skryt och själv-pepp

För ett år sedan satte jag igång med att springa under semestern, hade inget bättre för mig, mådde inte helt hundra och blev sugen på att lära mig när jag läste om alla på Twitter som sprang runt o gjorde sig märkvärdiga ;) Jag ångrar att jag inte tog en bild på mig själv då för att se hur kroppen har förändrats sen jag började med det här, för det har den gjort. Under det senaste året har jag dels sprungit en hel del, men den största förändringen satte igång när jag började styrketräna mer ordnat.  Och det är ju nästan att jag har knäskadan att ”tacka” lite för det. Vågen har inte varit något jag bevakat regelbundet, men 8 kg lättare har jag blivit av bara farten.

Jag har försökt att ta lite bilder de senaste 6-7 månaderna åtminstone för att kunna ge mig själv en klapp på axeln för att man kan se lite skillnad. Men jag måste säga att jag är usel på att fota mig själv, det har ju dels att göra med att jag verkligen inte tyckte om min kropp tidigare. Jag har alltid haft ”problemområden” precis som alla andra, inte känt att jag har haft något som jag vill ha på bild liksom… Men nu har jag försökt ändra på det. Det är ju inga jättestora fantastiska skillnader det handlar om, som vissa andra sysslar med. Så på mina bilder får man titta noga, haha :)

Här är i alla fall ett litet collage med lite armutveckling, ni vet ju hur jag gillar det där med armträning… Den äldsta bilden är den gulaktiga med helt svarta kläder, den är från januari i år, nästa bild tidsmässigt är den nedanför i lila linne, tror att den är från mars. Den vänstra bilden är den senaste, från tidigare den här veckan.

IMG_0966

Armarna har ju varit en grej för mig rätt länge. Jag är så galet avis på tjejer med tajta, muskliga armar. Inte bodybuilding stora, men synliga rejäla muskler ändå. En del killar vet jag tycker inte att det är så himla attraktivt. Men… då är inte de min typ av killar helt enkelt ;) Tycker det är sjukt snyggt! Jag är ju inte där på långa vägar, men när jag ser de här bilderna så har jag ändå kommit lite framåt. Skönt att se, om inte annat blir det mental pepp för mig själv. Det finns lite mer rundning över axlarna o lite kontur även i avslappnat läge, och så det där lilla ”swooschet” där axelmusklerna går över till biceps o triceps börjar krypa fram lite mer.

Igårkväll var jag på bio med en vän och när jag var inne på toan på biografen såg jag mig själv i spegeln o blev nästan förvånad över hur mina armar såg ut. Jag vet inte om det var ljuset, min kläder eller bara allmänt lyckligt sammanträffande av omständigheter, men mina armar såg ju himla fina ut. Lite ”bulliga”, men muskliga, jag såg musklig ut! Ha! Det känns så knasigt att skriva så här om sig själv. Ovant och konstigt. Att se sig själv i spegeln o ba ”Oj, men kolla mina armar!”.

Och jag kommer nog aldrig vänja mig. Men jag ska kämpa på. Tänk hur goa mina små stickor kommer vara om 6 månader till :) Ser fram emot det, väldigt mycket.

Rock on peeps!

Taggad , , , ,

Semesterträning som går sådär o skaderapport… suck.

Nu är jag 1,5 vecka in i semestern och träningen har väl gått lite sådär. Den här kroppen hänger inte riktigt med känner jag. Och sen har det kommit lite annat ivägen helt enkelt, som jag misstänkte lite i början. Det är inte mycket som kan få mig att hoppa över ett träningspass, men solen är en av de få sakerna. Och märkligt nog har den ju visat sig ovanligt mycket den senaste veckan :)

Jag pajjade vaden/hälsenan lite på Synergypasset förra tisdagen, så då blev det helt vila i 2 dagar. Sen körde jag ett gympass på fredagen. Helgen gick åt helt o hållet till att hänga med härliga vänner. Så det var först måndagkväll som jag körde igång igen. Testade att springa lite igår igen och det kändes okej, men jag känner av hälsenan och ledbandet på insidan. Jag var ju lite dum o la på lite för mycket vikt på den enda övningen jag gör speciellt för insidan knät, och det känns direkt. Det är som en sårskorpa som jag river upp… hopplöst. Men, men… Ordern från sjukgymnasten för att få bukt med vaderna, benhinnor o hälsenor är tåhävningar, i all evighet, amen. Så nu är jag tillbaka på att göra med båda fötterna samtidigt, men jag kör 1 av 3 rundor med en fot i taget, ca 20 reps åt gången. Kämpa… Även om jag inte känner så mkt smärta när jag springer så känner jag ju av det dagen efter. Så jag vågar inte trycka på för mycket, utan det blir mest mysjogg. Inte så tokigt när vädret är gott iofs, men jag längtar efter en riktig genomkörare.

IMG_0912

Ute i det gröna och smygjoggar.

Idag blev det först en morgonpromenad, kände mig duktig när jag gick direkt upp ur sängen o hoppade i tightsen. Och det kändes rätt skönt att gå igång knä o hälsena lite som var småstela efter löprundan igår.Efter lunch och bad stack jag till gymmet och körde ett pass för överkropp, armar, axlar och lite rygg o mage. Här jobbar jag så mycket det går med hantlar för att komma åt min svagare vänster arm o axel ordentligt. Det är svårt och tålamodskrävande. Man får mjölksyra fort o det känns inte som det händer så mycket. Och idag blev även resultatet en go nackspärr som jag lyckades ge mig själv när jag stod o körde en tricepsövning bakom huvudet med en arm i taget. Lilla klena vänstern fick kämpa o jag försökte kräma ur det sista, då bestämde sig musklerna mellan skuldrerna och upp i nacken för att dra ihop sig o inte släppa taget… ajje!

IMG_0914

Morgonfejset.

Så för att ge mig själv lite motivation så tog jag en bild före och efter passet idag för att se om jag fick lite extra pump i de små musklerna :) Och det ser ju lite så ut faktiskt. Så jag ska kämpa på. Men jag känner att jag behöver nog ta några PT-timmar för att få lite nya övningar och kombinationer.

IMG_0919

Före vs. efter. Inklusive svettfläck.

Taggad , , , ,

Semesterplanen: Mer träning!

Semestern har anlänt, och alla planer och hopp om ett härligare liv med den. Jag ska inte göra någonting. Typ. Ni vet, när man är singel och i princip alla ens nära vänner inte är det, utan istället går med gravidmage i vädret eller springer efter 2-åringar. Sånt är mitt liv den här sommaren.

Visst hade det varit fint om jag hade kunnat få till en resa till värmen med en kär vän, men nu blidde det inte så, livet ville annorlunda, och jag ska inte gråta några tårar över det (även om jag lite bittert ser bilder på honom o hans kompisgäng festandes på Mallis på FB….) Utan istället ska jag träna som aldrig förr hade jag tänkt. Jag har ju all tid i världen, nästan.

IMG_0899

Så idag, måndag, första dagen på första semesterveckan gick jag ut o gav mig en flygande start. Morgonpromenad på 3,3 km i behagligt tempo innan frullen och nu ikväll ett tufft benpass. Jag tänkte försöka se till att köra två pass om dagen så gott det går. Och det innebär inte att jag ska pressa på o köra järnet. Utan ett av passen kan vara en promenad, en ridtur eller en kort joggingtur. Medan det andra passet ska vara tuffare o tyngre.

Dagens ben- och magpass bjöd på den här menyn:

Uppvärmning 5 min promenad, 7 min jogg i 5.5omin/km-tempo.

– bendrag i vajer, både höger o vänster ben, alla fyra riktningar.
– rörelseövningar inför knäböj, ”höftöppnare”
– knäböj, tungt 5×10 st, i pauserna körde jag blandade magövningar, 20 st rep/varv
– marklyft, tungt 5×6 st, i pauserna ännu mer magövningar som ovan
– utfall med bakre foten på bänk o stången framför mig, 3×10 per ben… aka ”lårdödaren”
– pull ups i gummiband, 4×8 st. (benen behövde vila)
– ”draken” med medicinboll, på golvet, 2×15 på varje ben, varvade med 1 min balansbräda i pauserna
–  20 st step up-hopp, 20 st skridskohopp, 20 st hopp på ett ben i sidled x 2 varv (rehab-hoppövningar för knät)
– magövning på pilatesboll. armhävningsläge med fötterna på bollen, 10 st doppa tårna på sidorna, 10 st indrag, 10 st situps x 3 varv

Svettigt värre och kändes lite som att jag kunde vrida ur kläderna efteråt, haha! Men det är härligt som bara den. Behövde verkligen kötta lite efter helgens frosseri i godis, glass, vin och allmänt halvtaskig mat.

Imorgon blir det lite ridning och sen intervallöpning på bandet+Syngergy360 på kvällen tänkte jag. Ska bli intressant om jag hade disciplinen att köra på även de dagar då solen strålar som mest. Hoppas att jag kan få till det och samtidigt hinna med att lapa sol.

Taggad , , , , , ,

Just nu-babbel

Att det ska vara så svårt att få någon sorts regelbundenhet i inläggen här! Men, men… det är ju min blogg så jag kan bestämma hur jag vill ha det :) Och känner jag inte för att skriva så är det liksom ingen idé att tvinga fram det.

Men, hur som helst.

Annars då? Läget är rätt bra faktiskt. Efter några knackiga knä-veckor där jag fått lite känningar från o till så känns det riktigt bra nu igen. Jag var hos sjukgymnasten i tisdags och fick beskedet att jag kanske inte behöver komma tillbaka något mer. Han tycker att jag klarar mig så bra själv och har koll, så han känner inte att han kan göra så mycket mer för mig.

Och det känns ju både bra o dåligt. Jag tycker ju att en sjukgymnast ska kunna anpassa sig till patienten och ge mig mer utmanande övningar för att jag ska kunna fortsätta kurvan uppåt liksom. Men sen känns det ju lite bra också, att jag klarar mig själv och att jag har kommit så långt. Jag vet ju inte riktigt hur det funkar med sjukgymnaster, men jag kanske förväntar mig att de ska ha mer PT-egenskaper liksom.

Men jag får väl gå över till en riktig PT istället, och då ska jag nog testa en annan än den jag hade sist. Någon som faktiskt kommer ihåg vad vi gör på passen.

Träningen funkar bra i övrigt o jag känner mig stark :) Det är bara löpningen som inte riktigt funkar än. Har kört lite annorlunda denna veckan o hoppat in på två Synergy360-pass o ett kettlebellspass för omväxlings skull. Så det har bara blivit ett rent gympass, men jag överlever nog ändå… Nästa vecka börjar sommarschemat på allvar, så då finns det inte så mkt annat att göra än att köra på gymmet. Många pass försvinner och det blir lite märkliga öppettider.

Det här inlägget blev ju ganska meningslöst, men, men… snart är det semester. Bara överleva de sista 7 arbetsdagarna.

Taggad , , ,

Mina veckor med periodisk fasta

Ja, då har det faktiskt, hör och häpna, gått fyra veckor sen jag bestämde mig för att prova på det här med periodisk fasta. Jag körde en 8/16-variant där jag hade ätfönster kl 12-20 på dagarna. Alltså ingen frukost! (Lägg här in blandade förfasade reaktioner från diverse människor som ser det som en dödssynd att inte äta frukost.)

Jag, denna inbitna frukostälskare, skulle alltså anta utmaningen att försöka få kroppen att ställa om sig och inte hela tiden skrika efter mat konstant all min vakna tid. Lite överdrivet kanske, men ibland känns det så. Så fort jag vaknar – hungrig, en timma senare – lite hungrig, två timmar senare – nära-döden-hungrig. Orka hålla på så liksom!

Jag ville testa om jag kunde få någon förändring i det här beteendet. Och om det skulle hända något fysiskt med mig om jag helt enkelt lät bli att ge efter för kroppens invanda signaler.

Och det har varit tufft. Jag har ju skrivit ett par inlägg här längs vägen, gnälliga o hungriga. Och jag ska inte ljuga. Jag har varit hungrig varje förmiddag i fyra veckors tid. Så är det.

Till saken ska tilläggas att jag inte ätit strikt lchf. Men jag har dragit ner på kolhydrater, försökt äta ren mat, mycket grönsaker och slutat småäta på kvällarna. Även försökt stå emot sockersuget på vardagarna. På helgerna har jag valt att äta lite mer onyttiga saker, det har blivit mörk choklad och ibland lite smågodis. Det har alltså inte varit frågan om någon stenhård diet och jag har ätit mig väldigt mätt varje dag, 3 mål om dagen.

Kanske hade mina hungerkänslor på förmiddagarna varit mindre om jag ätit strikt lchf. Men, jag känner helt enkelt inte för att utesluta alla kolhydrater. Jag har ätit precis de grönsaker jag velat och jag har ätit mathavre, matvete och potatis i mina varma mål.

Fördelar:

Varje morgon har jag vaknat och känt mig stark i kroppen. Magen har varit platt, nöjd och glad varje morgon. Det är den största skillnaden, jag har sluppit den här uppsvällda stressade magen som ibland tvingade mig att stanna hemma en extra halvtimma på morgonen. Första veckan tappade jag rätt mycket i vikt, men det har sedan stabiliserats och nu har jag legat stadig i tre veckor.

Jag har lärt mig hantera min hunger och vet att jag kan pusha mig igenom den och ändå hitta fokus och kunna prestera på arbetet. Jag har kunnat känna att mina matvanor har varit väldigt djupt rotade, men att jag har kunnat bryta dem. Kläder sitter snyggare utan den putande magen, det har jag blivit glad av. Träningen har fungerat i princip obehindrat under tiden, med reservation för ett par tillfällen då jag känt mig lite kraftlös. Men det kan ha haft andra orsaker.

Nackdelar:

Jag har fått slåss med hungern varje dag. Ibland har det snurrat till i huvudet när jag rest mig för fort och jag har känt mig lite håglös. Jag har kanske inte varit på mitt bästa humör, men det kan även ha att göra med att jag har haft det jobbigt på andra plan i mitt liv de senaste veckorna. Jag har även behövt försvara mig mot människor som blir väldigt frustrerade när man säger att man inte äter frukost. Mest på Twitter faktiskt. Det är ju märkligt hur folk har svårt att acceptera att man väljer att testa något annat, de vill verkligen övertala en att göra likadant som de själva.

Sötsuget har varit skitjobbigt vissa kvällar, och jag har inte haft superdisciplin när det gäller det alltid. Jag erkänner att jag har stått o rotat igenom skafferiet och funnit mig själv med ett paket ”bakchoklad” i handen, alldeles lycklig. Not my finest moment… Men jag har kunnat stå emot kakan/godiset efter lunch och de allra felsta kvällar jag har inte ätit något onyttigt.

Det har ibland varit jobbigt att behöva äta ett stort mål mat efter träningen. Jag blir heeelt däckad efteråt. Dels för att jag är trött efter träningen dels för att mage har fått så mycket mat att processa. Jag har tidigare såklart alltid ätit efter träningen, men det har kanske blivit något enklare.

Men chokladsuget är större än mig vissa dagar. Fast det har ändå känts som om jag har kunnat hitta lite motståndskraft i att följa den här fastan. Jag har regler att gå efter, jag har lovat mig själv att jag ska ge det ett ärligt försök, jag vill ju inte förstöra det genom att ge efter o proppa i mig choklad i tid och otid. Jag ska iaf kunna hålla mig till att bara äta på helgen.

Så hur ska jag gå vidare?

Jag tänkte testa mig fram lite. Jag är inte helt kompis med att behöva brottas med hungern varje förmiddag. Kanske äta en mindre frukost som inte fyller upp magen så mycket, men som ändå tar bort den där snurriga, jobbiga hungerkänslan. Och jag har funderat på att äta frukosten lite senare, inte direkt när jag går upp. Jag ska fortsätta välja bra råvaror och jobba på mitt sötsug.  Jag gillar inte att förbjuda saker, det blir bara att jag frossar när jag väl får en kaka eller godisskål framför mig. Men jag måste ju även kunna låta bli. Vilja låta bli liksom.

Vill jag lägga in någon vecka eller bara ett par dagar här och där med fasta så kan jag göra det, jag klarar av det.

Jag tror att reaktionerna på periodiska fasta är väldigt personliga och alla reagerar olika. Nu har jag provat och jag kan konstatera att jag är en människa med väldigt starka vanor och en väldigt hungrig mage.

Taggad , , , , , ,