Etikettarkiv: kärlek

Zally, min ängel. Mitt hjärta.

I augusti 2008 kom Zally in i mitt liv och travade rätt in i hjärtat. Det är helt ofattbart att den här sommaren, som knappt hunnit starta, blev hennes sista. Hon har fått somna in och mitt hjärta är i tusen bitar. Sorgen och tomheten är så otroligt tung.

Jag träffade henne en sista gång igår. Tog in henne från hagen en stund och hon var trött, hon sover inte så bra ute. Det tog inte lång stund förrän hon la sig ner i halmen och somnade. Jag satt hos henne och önskade av hela mitt hjärta att hela världen och allting kunde stanna just exakt då. Att all smärta och sorg bara skulle försvinna ut. Att tid inte fanns och att morgondagen aldrig skulle komma. Det var en nästan magisk stund, att få vara så nära, så lugnt o stilla. Solvarm päls och den stora hästkroppen som andades tungt. Flugsurr. Kunna sitta alldeles intill, gråta in i hennes päls bakom örat o vila pannan mot hennes. Älskade, älskade vän. Mitt hjärta. Du är så fin.

11376116_409722905880121_820588206_n

Zally från FB

För er som inte vet hur hennes hälsotillstånd har varit de senaste åren så kanske det här kan komma som en chock och låta som ett förhastat beslut, att jag plötsligt berättar att hon inte finns mer. Men vi har kämpat i två år med hältor som aldrig riktigt försvinner, ända sedan den där elaka skadan 2013, och vid senaste veterinärkollen så var hon halt på tre ben. Hon har senskador på båda frambenen som aldrig kommer bli tillräckligt bra för att hålla ens för promenadridning och spring i hagen. Vi vet inte om hon är helt smärtfri heller, men hon springer inte gärna i hagen, så helt okej kan det nog inte vara. Hade någon av oss haft en egen gård där hon inte direkt hade kostat några pengar så hade hon såklart fått gå runt o skrota ett tag. Men i den riktiga världen finns ingen sådan lösning och hon kostar tusentals kronor varje månad. Och hon kanske går runt och har ont varje dag…

Vi har försökt allt. Behandlingar och tålamod. Tappat räkningen på antalet veterinärbesök. Men vi måste också vara realistiska och tänka på vad som är ett bra hästliv. Vi har vänt och vridit på varenda möjlighet som har kommit upp, men tillslut inte sett någon annan väg ut. Vi älskar vår häst så enormt och hade vi kunnat hade vi gett henne en smärtfri o skön pension. Det har varit vår högsta önskan.

Det har varit en riktigt jobbig sista tid. Och när jag fick beskedet om ett datum så har det varit gråt flera gånger varje dag. Att sitta på jobbet o försöka göra vardagliga saker har gått väldigt långsamt för tankarna fladdrar iväg och jag är förvirrad. Jag vill bara stoppa tiden, hålla andan o blunda. Önskar att det aldrig blir nästa morgon, nästa dag, nästa kväll… För varenda minut som går förbi är en minut mindre för Zally. Det är så fruktansvärt. Och ibland så tappar jag fotfästet lite och allt känns lite suddigt.

Jag har försökt ockupera hjärnan med helt andra saker. Träning, filmer, möten, lyssna på andras problem o tankar o stänga av mina egna… och det går okej, jag får en lugn stund för hjärnan. Men på en sekund är jag tillbaka o tänker på hur hennes solvarma päls känns mot huden. Hur mjuk hennes päls är i vecken mellan frambenen, hur len hon är mellan öronen. Hennes doft. Hennes små ljud. Hennes underbara blick och nyfikna uppsyn som alltid, alltid, alltid får mig att le och gör mig mjuk o varm inuti. Hennes lugn.

Så otroligt många dagar som hon har räddat mig. När jag kommit till stallet och inte varit på humör, arg, ledsen, irriterad, trött, orkeslös eller oinspirerad. Varenda gång har jag gått därifrån med lite lättare hjärta. Varenda gång lugnar hon mina nerver och torkar mina tårar om det behövs. Hennes förmåga att snappa upp stämningen är fantastisk. Att inte kunna rädda henne när hon behöver det som mest är så tungt att bära. Det är en skuldkänsla som gnager och som ibland är svår att skaka av sig.

Hon är en personlighet och hon lyckas charma de flesta som hon mött i alla olika stall genom åren. Hennes vilja, envishet och tydliga språk är så himla underhållande, glädjande och värmande. Hon älskar sin flock och tar hand som sina favoritkompisar i hagen. Älskar mat och blir alldeles prillig av det första späda vår- och sommargräset. Hon har svaga tävlingsnerver, och man blir tokig på henne när hon gång på gång skyggar för läskiga saker i hörnena på ridhuset, men samtidigt kan man inte annat än skratta åt hennes lilla ärthjärne-logik.

Ingen häst kan någonsin ta hennes plats i mitt hjärta. Men det kommer komma andra hästar efter henne som kan ge mig glädje och nya minnen. Jag vet det. Det är inte första gången jag förlorar en häst som ligger mig allra närmast hjärtat, det är sådant som händer och det ingår tyvärr i dealen när man väljer att släppa in djur i sitt liv. De blir aldrig lika gamla som vi. Och det gör precis lika överjävligt ont varje gång man måste inse det. Och saknaden och tomheten de lämnar är så stor.

Det är så obegripligt tomt och tungt. Jag vill bara stänga av världen för en stund. Blunda. Och se Zally galoppera på de evigt gröna ängarna, utan smärta och med hela friska ben. Med sin fölis bredvid sig. De får äntligen vara tillsammans igen, och det är en liten, liten tröst i allt elände den här våren och sommaren.

Du har varit min fasta punkt i livet i sju år. Min frizon, mitt andningshål. Att jag aldrig mer ska få vissla på dig i hagen och mötas av de där pigga öronen och klara blicken… Det är helt obegripligt just nu.

Älskade Zally.
2015-07-02.

Zally från FB 2

11423657_844632572280178_143159212_n

Årets sommarbete.

11195644_1389727414688886_454947147_n

En höstkall dag.

11269599_676378649157186_2028241297_n

Så nöjd med sig själv <3

11245846_686684811453629_1036560356_n

Isprinsessa

10261128_675294649196278_725472210_n

En stjärna på selfies

11372013_365135997019976_1945654353_n

Öronbilder. Alla goa öronbilder…

Inser att jag har skrivit om henne som att hon fortfarande lever… fan. Det är så svårt. Orkar inte ändra.

I kategorin Hästar kan du läsa mer om Zallys liv här i bloggen. Och här är inlägg taggade med ”Zally”.

Taggad , , ,

National day competition i Borås

Jösses, hur ska jag kunna få ihop allting i ett inlägg?! Det kommer nog bli lite långt det här. Here we go…

Wodarna för tävlingen i Borås på Crossfit 1894 kom upp sent torsdagkväll och var väldigt kryptiskt skrivna.Det var nog ingen som riktigt helt hundra förstod vad det var vi skulle göra, haha! Så det var verkligen ”prepare for the unknown” i riktigt crossfit-anda. Men efter genomgången på morgonen innan tävlingen startade så fick vi klarhet i hur det skulle gå till.

borås-boxen

Crossfit 1894’s fina box, som även hade en rigg utomhus på konstgräs. Foto: Sofia

Och min första reaktion på wodarna var att jag kanske valt att anmäla mig till fel klass, att det var för låga vikter. Jag borde kört RX, såklart. Men samtidigt så kan det vara lite gött att köra en sista tävling på den här nivån och sen göra min RX-debut i Göteborg nästa helg. Ta det här som en uppladdning, taktisk tävlingsträning, bygga lite självförtroende och bara ha jävligt roligt :) Så fick det bli.

Så här såg det ut för min klass, damer motion:

Wod 1, for time:
10 KB sving, 16 kg
50 wallballs, 6 kg
10 KB sving.

En snabb liten rackare. Riktig sprint! Det var ju inget jobbigt alls, utan bara ett test på att kunna hålla ut och pusha igenom wallballsen. Det gick bra och jag kom i mål på 2.41 min, vilket räckte till en andra plats i det här eventet. Hon som vann hette Amanda och var en urtrevlig tjej som jag hängde rätt mycket med under hela dagen. Vi peppade varann och hade roligt.

Wod 2, Max reps:
2 min deadlift 40 kg
2 min box jump over

Här var poängräkningen lite annorlunda. Man la ihop antalet reps i deadliften och fick ut en totalvikt, som tex 50 lyftx40 kg=2000 kg. Och sedan fick man bonuskilon för varje boxhopp man gjorde över boxen. Jag är däremot fortfarande lite osäker på om ett hopp gav 10 kg till totalvikten, men jag tror det. Hur som helst så matade jag på och fick ihop 70 st lyft och 22 boxhopp. Men här fick jag sedan berättat för mig att min domare varit slarvig med räkningen och att jag egentligen hade 74 lyft och att boxhoppräkningen också var lite skum. Men, men… det är så det kan bli när det är ovana, nya domare som inte är vana vid situationen och har svårt att hålla fokus. Fast, lite slarvigt är det allt…. I det här eventet slutade jag 3:a, med lite tveksamheter då ;) Amanda kom 4:a. Vi blev båda förvånade över att det var 2 andra som seglade upp som ett o tvåa, men det bidrog till spänningen i klassen, för på så vis var vi 4 tjejer på samma poäng på första platsen.

borås-signa

Signerar domarprotokollet med skakiga händer, alltid lika svårt :) Foto: Sofia

Wod 3, 10 min AMRAP:
3 thrusters 20 kg
6 push up hand release
9 hang power clean 20 kg
12 ab mat sit ups

Det var när jag såg de här vikterna som jag blev lite full i skratt. Jag skulle alltså stå och göra thrusters och hang cleans med bara stången. Som man gör på uppvärmning. Fast jättefort och med bibehållen teknik. En kombination som är lite klurig när man är mer van att ha 30-40 kg att lyfta. Men utmaningen här blev då, istället för att bli slut i musklerna, att lyckas hålla så högt tempo som det bara går rakt igenom och ändå ha kontroll på rörelserna. Och i o med att det var så lätta vikter och det höga tempot så kunde man göra en rackarns många varv… det blev en smula tjatigt kan jag tycka. Jag hann med 9 varv plus 3 thrusters på det 10:e, 9+3. Det gav mig en andra plats till och den här gången var återigen Amanda i topp :)

borås-20kg

Hej 20 kg-stången! Upp å ner, upp å ner, mycket märkligt… Här mitt i en hang clean. Foto: Sofia

Det blev alltså så att jag kom på en andra plats när totala poängen var ihopräknad. Amanda 1:a med 6 poäng, jag 7 poäng och en tjej som hette Johanna fick 9 poäng. Vi tre hamnade i final och fick köra sista och fjärde eventet. Puh! Jag var inte särskilt sugen på en wod till efter den här jääättelånga dagen. Vid det här laget hade jag varit igång i 12 timmar och var ordentligt trött. Adrenalinet som åker upp och ner i kroppen en sån här tävlingsdag tar på krafterna och att hela tiden kunna ladda om är mentalt jobbigt.

Finalwoden fick vi inte reda på förrän 20 min innan den skulle sätta igång, så jag var faktiskt rätt nervös, det brukar jag inte bli.

Det blev en chipper, lång o lite seg. Så här:

30 calorie row
20 ground to over head, 27,5 kg
50 jämnfotahopp över stången
20 burpees on plate
50 jämnfota hopp över stången
20 front rack lounges 27,5 kg
30 calorie row

Ingen time cap utan man var tvungen att ta sig igenom den. Dig deep inside och inte lyssna på kroppen. Mitt mål var att behålla min andra plats, att kunna klå Amanda kändes väldigt tufft då hon gång på gång visat att hon har en jäkla cardio motor i sig och starka ben. Men jag visste att jag kunde ta den tredje tjejen, Johanna, om inget oväntat hände.

När vi skulle göra oss redo att börja så var det lite strul att få roddmaskinerna att vara på och inte slockna och det var någon som inte kom igång alls och det drog ut lite på tiden. Precis när vi ändå till slut skulle sätta igång gick huvuddomaren runt o tryckte en extra gång på displayerna på maskinerna för att de inte skulle slockna, men… han tryckte inte på min kom jag på sedan.

Precis när jag satte mig på min maskin och krånglade lite med remmarna över fötterna så slocknade min display!!! Panik, satanshelvettejävlaskit!! Det tar ju flera sekunder att få igång den igen och de andra två tjejerna kunde komma igång och dra många drag innan jag ens började. Aaahhhhrrrrgggg! Vad arg jag blev! Jag svor och skrek rakt ut, haha! Tävlingsdjävul much? ;) Men det fanns inget att göra, så jag rodde på och försökte komma ihåg coach Mackans ord från när vi taktiksnackade lite innan. Jag hade sagt att jag lätt blir trött på rodden, syrig i benen, och då sa han bara på sitt lugna, värmländska vis ”Men ta det lite lugnt då, du kan lätt komma ikapp dem på de andra momenten, du har den kapaciteten”.

Sagt och gjort, jag försökte hålla en stadig pace med långa hårda drag. Amanda låg nästan 10 cal för mig och Johanna omkring 6 cal före. Jobbigt mentalt att se dem gå av roddmaskinerna och börja lyfta stänger. Man kan bli stressad för mindre. Jag rabblade mitt mantra i huvudet ”Jag tar igen det på lyft, hopp o burpees, inte stressa nu”.

Till slut slog displayen om till 30 på räknaren och jag skyndade till stången. Jag var på jakt efter Johanna men ställde mig så att jag hade henne bakom ryggen och såg inte alls viken takt hon höll eller hur trött hon såg ut. Jag matade på och trots att det bara var 27,5 kg på stången så kändes det tung och när jag gjort 10-12 stycken fick jag börja bryta ner och till slut stod jag och gjorde 1-2:or, haha! Sen var det dags för hopp över stången och jag gjorde tio i taget, jag tror att det var här någonstans som jag kom ikapp Johanna och förbi. Så himla härlig känsla och jag fick ork att hålla uppe tempot pga det.

Jag vet att jag är rätt bra på att hålla tempot på burpees, så jag försökte verkligen att hålla ihop det där. Men kroppen var så trött och det blev ofrivilligt sega burpees ett par gånger. Men jag såg i ögonvrån att Johanna inte hade något att svara med utan jag kunde bara hålla i vad jag hade och kämpa hela vägen in i mål. Grymma Amanda var lååångt före mig och försprånget där var alldeles för stort för att försöka ta in.

Utfallsstegen med stången i front rack var mördande jobbiga och benen vek sig nästan. Mackan ropade till mig att köra dem med ett ben bakåt istället för ett steg framåt som jag vanligtvis gör. Och det hjälpte lite, det blev lättare. Tänk vad en coach kan vara guld värd ibland :) Jag bet ihop och tog typ 5 reps i taget. Det gick!

Tillbaka på rodden och nu var det bara att ta fram det sista jag hade, jag skulle i mål och jag kunde inte släppa fokus för Johanna var ändå bakom mig och jobbade hårt hon med. Jag blundade och drog och andades. Hörde den härliga lilla hejarklacken som hade stannat kvar för att stötta och det var så härligt och förfärligt på en gång. 30 calorier rodd tar knappt 2 min, men känns eeeevigehtslånga. Aldrig har räknaren gått så långsamt!

borås-klar

KLAR! DONE! SLUT!

Men det gick! Jag kom 2:a! Jag lyckades! Och det var så underbart skönt! Och jag var så förbannat trött. Och glad. Vi kramades och grattade varann och jag var så glad över att stå där tillsammans med Amanda. Hon var en värdig vinnare och det var så roligt att köra med henne. Jag hade aldrig träffat henne förut, men vi klickade verkligen :) Älskar att andan inom crossfit är så stöttande och peppande och att man faktiskt kan få vara ärligt glad för andras prestationer även om det är ens konkurrenter. Innan finalen sa vi till varann att nu jävlar tar vi det här, vi ska komma i topp, och vi lyckades.

borås-prispall

Prispallen :)

Det blir så mycket intryck och tankar under en sån här dag. Skulle kunna skriva ett lika långt inlägg till! Och nu har jag inte ens nämnt alla andra underbara Göta-atleter som gjorde så himla bra ifrån sig. Andreas som vann sin lilla klass, Mariella, Henric och Daniel som gjorde tävlingsdebut och gjorde det grymt bra och fick fina placeringar. Och självklart de två lagen som gav sig på riktigt tuffa wodar, som var på näst intill Regionals-nivå (!!) i vissa fall. Det var så himla härligt att se och man blev helt fylld av inspiration, pepp och kämparglädje av att se dem slita. Jag fick extra kraft själv och det blev aldrig en tråkig stund under dagen.

borås-coachlaget

Sköna människor man hänger med :) Foto: Sofia

borås-götaspirit

Team Göta Spirit! Kämpade på så bra. Foto: Sofia

Och sen hejarklacken. Älskade vänner från Göta som vet precis vad man behöver höra och som taggar igång en när man behöver det som bäst. Jag hade en ytterbana på de 3 första wodarna och hade gänget precis brevid mig när jag körde, herregud så härligt! Bara känslan när speakern ropar upp ens namn inför starten och man får världens jubel när ens namn ropas upp…. jösses va gött det är i magen!! Ni är fantastiska! Göta hade helt klart största klacken på plats och man var så stolt och glad över att ha Göta-tröjan på sig. Jag kan inte komma på fler positiva ord för att förklara hur härligt det är att vara en del av allt det här.

Det här är det roligaste jag gjort på länge.

Men nästa helg är det en helt ny tävling. Och det kommer bli sjukt mycket svårare, kommer jag bättre än sista plats så är det en seger, haha! Den här finalen i Borås kommer nog att vara första och enda, så jag ska försöka spara känslorna och minnet i en liten ask och plocka fram det när jag behöver.

Taggad , , , , , , , ,

När det värsta händer den som man älskar mest.

Zally från FB 2

För ett par veckor sedan skrev jag om Zallys skada och att veterinären då vid första undersökningen sa 6 veckors vila. Senskador är vanskliga och är alltid allvarliga. Även om det här nu inte var skada på en sena, utan något som heter förstärkningsbandet. Hur som helst… dagarna gick och Zally blev lite mer halt istället för mindre. Så i onsdags åkte Sofia iväg med henne till veterinären igen för en ny undersökning.

Det blev ultraljud igen och en rad andra undersökningar av frambenet. Och nu fick vi mycket sämre nyheter. Förstärkningsbandet är väldigt söndertrasat, så till den grad att det är frågan om hon någonsin kommer bli återställd.

Zallys dagar som vanlig ridhäst i både hopp och dressyr är alltså räknade. Istället kan det bli promenadhäst ett par gånger i veckan på sin höjd, och kanske ska hon kunna gå i en vanlig stor hage. Men det är om allting går bra och hon får vara smärtfri och inte halt.

Det finns ett mycket värre och fruktansvärt slut på den här historien också tyvärr. Om hon inte blir av med hältan. Om smärtan finns kvar länge. Om hon inte kan få ett värdigt och bra hästliv….

Ja, ni förstår antar jag… Det helt otänkbara slutet. Jag vågar inte säga det högt, vågar inte skriva det. Men i tankarna så är jag där och ser det framför mig.

Som jag har gråtit över det här. Paniken gör att hela bröstet trycker ihop sig och gör det nästan svårt att andas. Den stora klumpen som nu växer sig tung, så tung, i magen. Älskar, älskade Zally…. Det blir aldrig mer någon galopp i snön eller hoppträning. Aldrig mer en dressyrlektion för Lollo. Aldrig mer en härlig skogstur med skutt över stockar och race i uppförsbackarna…. Jag sörjer det så otroligt mycket. Hjärtat brister för min älskade vän.

Men hoppet är det sista som överger en, som sagt. Så vi ska såklart ge henne tid att läka så gott det går. Målet nu är att hon ska bli så pass bra att hon kan gå i en vanlig hage med kompisar. Men det kan ta tid. Hur länge vet vi inte. Om hon blir så pass bra ska vi undersöka möjligheterna att ta föl på henne, hon är en jätteduktig mamma.

Zally är min bebis. Min fasta punkt och min stora kärlek. Hon är inte bäst på någonting, men hon är en sån underbar personlighet och går rakt in i hjärtat. Hon är en familjemedlem och hos henne kan jag släppa ner axlarna och andas ut. Bara vara och släppa omvärlden. Hennes pigga ögon och mjuka mule som ständigt är på jakt efter mat eller godis får mig alltid att le. Hennes inställning till omvärlden är ganska underhållande emellanåt och hon är det perfekta ledarstoet i hagen.

Det är så otroligt sorgligt alltihop. Och jag har tappat gnistan lite grann… Det ligger liksom en blöt yllefilt över allting sen vi fick det här beskedet. Men jag antar att jag kommer vänja mig lite efter ett tag, att det här också blir en vardag. En ny sådan. Men det ska gå… det finns inget annat alternativ.

Taggad ,

Lösenordsskyddad: En Ica-kasse.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Taggad , ,

Lösenordsskyddad: Dagen efter

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Taggad , ,

Älskade Zally

Hon är mitt hjärtas glädje. Nu är vi inne på vår 3e höst tillsammans och den kunde iofs fått en bättre start. Hälta, kotvrickningar och blödningar i hoven i en ända lång rad sen i somras. Men nu är vi på banan, börjar uppbyggnadsarbetet igen. Långsamt och metodiskt.

Jag kände att jag ville berätta lite för er om henne. Om varför jag är så kär i denna häst.

Hon är inte den piggaste eller busigaste. Inte heller något krutpaket som exploderar. Men hon är en stark personlighet när man lär känna henne. Jag har nog aldrig träffat på någon häst tidigare som varit så kelen och tillgiven som hon är. Men samtidigt har jag sällan träffat på någon som kan vara mer envis och mer klumpig än fröken Z när hon sätter igång på allvar.

Jag kommer aldrig glömma när vi skulle åka hem från en hoppträning och Zally totalvägrar att gå in i den lånade transporten. Det spöregna och vi fick slita som djur. Zally var vansinnig på oss och vi var väldigt nära att sälja henne till första bästa som gick förbi. I 5 timmar höll vi på. Skojar inte. Har för mig att vi tillslut rullade in på gårdsplan vid 12-tiden på kvällen. Vi skulle varit hemma kl 8 eller nåt. Fy faaan va jag hatade henne då.

Idag kan vi åka iväg med henne själva. Lasta själva. Resa själva. Lasta av själva. Hon sköter sig som en liten ängel. Som om hon aldrig gjort annat. Och det här har vi inte gjort med varken våld eller trix. Sofia köpte bara en ny transport som var stor, hög o luftig och sen gick vi ut och in i den där transporten ungeäfr 40 000 miljarder gånger.

Zally älskar mat. Det finns inget som kommer emellan henne och käket, det är ett som är säkert. Hon kan sikta en blå Ikea-foderpåse på mils avstånd. Höra skrammel från havre direkt. Och gud nåde den som glömmer bort betforhinken efter ett ridpass. Då får man stå där med ett förfärligt dåligt samvete när hennes förväntansfulla uppsyn nosar igenom allt.

Hon är inte världens topptalang när det gäller varken hopp eller dressyr. Hon klarar sig hyggligt. Vinner ibland och gör bort sig ibland. Hon har för långa bakben och är för tung i framdelen. Lite för lång rygg för att det ska vara optimalt. Är lite svankig och lite tungstyrd om hon inte har lust. Men vad gör väl det? Har man väl fått känna på när Zally hittar flytet i en grym ökad trav, eller tar sats och trycker till över 1.10-hinder, då kan man leva på den känslan hur länge som helst. Längta tillbaka. Hennes steg är underbart. Kraften genom kroppen som hon kan åstadkomma ger mig lyckorus.

Hennes jättestora hovar är lätta att känna igen. Öronen är som paraboler. Hela hon är ganska stor. Zally är hästen som behöver XL på sina grejer helt enkelt. Några extra hål i remmarna på tränset. Men hon följer efter dig som en hund och backar på kommando.

Och jag vet att hon kommer hoppa till av skräp som ligger i vägkanten och fladdrar medan en lastbil kan dundra förbi utan att hon blinkar. Jag vet att hon inte gillar när orienteringsklubben kommer joggandes i grupp. Jag vet att hon tycker ett av hörnen på ridbanan är extra läskigt eftersom det står hindermaterial där. Hon kommer aldrig sluta titta efter spöken och monster under sängen. Men hon skulle aldrig kasta av mig och hon skulle aldrig göra mig illa med flit. Hon är världens snällaste och sötaste. Kliar du henne mellan öronen blir hon din bästa kompis <3

Taggad , ,

En hylla.

Glömde ju en grej.

Jag fick ju en himla fin present i torsdagskväll.

Jag fick en egen hylla och en egen plats i garderoben. Det e ju så fint så man blir alldeles mjuk i hjärtat. ♥

Iaf blir jag det. Det behövs så lite.
Tyvärr kan jag nog inte erbjuda riktigt lika mycket plats hemma hos mig…. för mina garderober o skåp är proppfulla. Typiskt tjejer. Men å andra sidan är det här ett väldigt bra argument för att städa ur skåpen lite. Ska bara hitta tid för att göra det.

Jag kan räkna antalet förhållande där jag har fått en hylla väldigt enkelt. Det är ett. Sedan dess har jag aldrig sett röken av nån hylla. Och det känns väl rätt talande för vilka relationer jag har haft. Min hobbypsykologanalys är att jag helt enkelt inte blivit riktigt insläppt. Eller så har jag inte varit tillräckligt bufflig och tagit plats med mina grejer. Så kan det oxå va. Jag är så tyst o nöjd med att packa upp o packa ner hela tiden så jag tänker inte ens på att man faktiskt kan få en hylla.

Hur som helst. Nu har jag handlat dubbletter av grejer. Måste ju ha nåt att ställa på min hylla =)

Taggad ,

Klockan är över 22. Alltså blir jag lite blödig.

Den här helgen skulle bli så bra. Det skulle bli en ”komma ikapp och förbi”-helg. Visst, den skulle bli skittråkig oxå, eftersom den fine är i Stockholm över helgen. Gillar såklart inte att han åker ifrån mig på det här viset… Men jag överlever.

Fast… det blev ju inte alls som jag tänkt mig. Istället för att vara effektiv, produktiv och duktig ligger jag utslagen, förkyld och snurrig på soffan. Förkylningen deckade mig igår. Gick på värktabletter, halstabletter, te och näsdukar på jobbet o när jag kom hem dog jag i soffan resten av kvällen. Och tyvärr vaknade jag nog ännu sämre imorse.

Allt plugg och allt annat jag skulle göra har blivit ogjort. Min strategi har blivit att ta det jättelugnt idag, så kanske jag kan köra på mer imorgon. För imorgon är det deadline. Det känns ganska övermäktigt när jag tänker på hur mycket jag har kvar… Blir nästan lite gråtfärdig av det. Men jaja… Jag måste sätta en jävla fart om jag ska bli klar. Jag har till typ kl 22 på mig. För då kommer den fine hem igen och då ska jag krama ihjäl honom.

Men det jag ville ha sagt med det här svamliga innehållslösa inlägget var att jag har haft fint sällskap av Twitter hela dagen. Utan Twitter skulle jag ha känt mig väldigt mycket mer instängd o ensam. Det är kanske det perfekta sällskapet när man ligger hemma sjuk. Man behöver inte vara jätteaktiv själv om man inte orkar, flödet tickar på fint ändå… o vill man va aktiv så ser de ändå inte hur snorig o ful man är =)

Inte bara sjukdagarna har blivit lättare med Twitter. Hela min vardag, o typ hela mitt liv just nu, har blivit bättre pga Twitter. Eller…. ja, alla jag lärt känna där ger mig så himla mycket tillbaka. En del mer än andra ;) Man blir ju helt matt i hjärtat av engagemanget som finns där. Ni är fantastiska!

Lördagssentimental.

Taggad , , , ,

Det rullar på i bubblan

Livet rullar snabbt nu. Försöker hinna med det jag vill samtidigt som jag brottas med att få klart det jag ska och göra det jag måste. Som vanligt alltså.

Veckan som gått har varit underbar nästan hela tiden. Jag är inne i en bubbla som kan vara lite svår att ta sig både in o ut ur. Och jag är inte säker på om jag vill ta mig ut iofs. Men ja…. andra kanske vill umgås med mig ibland ;)

Jobbet bara rullar på. Jag vet inte riktigt hur nästa månad kommer se ut. Tillbaka till gamla vanliga osäkerheten igen. Kanske blir det nåt slags halvtid. Kanske blir det mer. Jag hoppas att det håller sig på en lagom nivå så att jag kan komma ikapp med lite andra grejer. Har kommit in i en period där jag tycker kunder är sådär kul. Eller… ibland, när det är trevliga enkla människor som blir glada av att man kan hjälpa dem, då är fint. Det är de andra, gubbar som kallar mig ”lilla stumpan” o tanter som ätit taggtråd till frukost, som tär på en.

Och så har vi ju plugget. Iofs så är det inte dödskul heller just nu. Mest massa inlämningsuppgifter där man ska koda html o css. Man kan ha roligare. Det var ett tag sen jag pysslade med det där, så det e rätt rostigt. Bara att tugga igenom antar jag.

Det är bokmässa i helgen! Jag ska såklart dit. Jag o ett helt gäng med fina twittrare! Delar av Pocketblogg samlas återigen och jag räknar med att träffa på en hel radda från mitt twitterflöde, ska bli så roligt! Lite mini-SSWC all over again.

Det är väl såna här perioder man känner att man lever och att man har förbannat många härliga människor runt sig. Önskar jag bara kunde lagra energin i små burkar i kylen. För det är den som tar slut först tyvärr. Hjärnan bara slocknar. Följden blir att jag blir rörig, glömsk och förvirrad i världen. Och somnar på soffan… typ.

Men nu e det fan fredag imorgon och jag kommer segla igenom den här helgen lätt som en plätt. Hoppas den inte tar slut för fort bara…

Taggad , , , ,

En sista helg av förvirring

Den här helgen har jag kastats mellan hopp och förtvivlan på ett förvirrande sätt. Tröttheten har gjort mig gråtfärdig. Sms med kärlek har gjort mig gråtfärdig. Vännernas glada energi har gjort mig matt. Zallys lugn har gett mig ett andningshål.

Allting har varit uppåner. Men jag har tagit mig igenom och snart är jag ute på andra sidan. Relativt utvilad ändå, märkligt nog. Men jag har ju inte fått gjort det jag skulle, har iofs några timmar kvar på den här kvällen så underverk kan fortfarande inträffa.

Imorgonkväll är väntan över. Han kommer hem. Jag längtar så magen värker, på riktigt! Har nån sorts nervös, glad rastlöshet i kroppen idag. Svårt att fokusera på det jag ska, för plötsligt kommer jag på att jag får träffa honom imorgon o så vandrar tankarna iväg.

Och så sitter jag där o stirrar på tom sida i datorn…. så bra gick det plugget lixom. Jag som skulle vara så duktig och jobba ordentligt så att jag kunde känna mig lite ledig i veckan, när jag har så mycket mys att ta igen. Men nä. Så blir det inte. Fast, jag har nån slags romantisk förhoppning om att det här ska gå att kombinera. Plugg och fint sällskap. Vi får väl se. Timmarna är få och viktiga.

Pappa åker in på ny operation i veckan oxå. Inget stort. De ska ta bort lite lunga som ser skum ut. Känns bra att de har sån koll på honom. Trots att han lite har sig själv att skylla för sin sjukdom, så vill jag ju inte att han ska gå o kolavippen alldeles för tidigt pga nån läskig cancer som sprider sig. Jag känner inte direkt nån oro eller rädsla över veckans ingrepp, men ja…. det e ju trots allt en operation. Det positiva med det hela är att jag får ha bilen medan han ligger inne. Himla bra. Kommer spara mig dyrbar tid…. o visserligen kosta mig lite bensinpengar.

Nu ska jag fortsätta längta, längta, längta… Jag slår vad om att jag kommer börja grina när jag äntligen ser honom igen. Jag har varit så himla blödig de senaste dagarna.

Taggad , , , , , , ,