Etikettarkiv: knärehab

Hopp å skutt å spring!

Den här veckan når jag 4 månaders-strecket. Det känns fint. Jag är på väg ordentligt liksom.

4 månader är på väg mot ett halvår. Och det här med semester är det bästa som har hänt knät. Den stela känslan har försvunnit helt, jag kan gå mycket bättre. Jag kan öka på mina rehabpass och göra dem tyngre. Jag behöver bara träna en gång om dagen och gör framsteg hela tiden.

Så jäkla skön känsla!

De senaste 2-3 veckorna har det rullat på så bra. Numera gör jag knäböj med vikt, jag gör utfallssteg med vikt, jag hoppar höga jämfotahopp, skridskohopp och på ett ben. Jag gör tyngre grejer för baksida lår och klarar av tyngre enbensövningar. Jag har fått klartecken att påbörja löpning lite försiktigt och jag får hoppa hopprep.

Jag kan utan problem göra riktigt jobba konditionspass med cykel, roddmaskin o skierg på gymmet. Det känns nästan som att jag tränar som vanligt ibland :) Förutom då att jag fortfarande inte gör några snabba explosiva grejer… och jag har inte börjat testa tyngre grejer med skivstången.

Men jag är sugen på att testa lite. Som du nog förstår så börjar jag närma mig att kunna gå in på vanliga pass igen. Jag har nog allt ett par veckor kvar… Men det är inte långt borta! Och det känns ju ganska otroligt :) att det plötsligt har gått så fort!

Eller känslan är att det har gått fort i alla fall. Men det har ju trots allt gått 4 månader nu. Jag kommer få hålla på att testa saker hela tiden nu, backa lite, pusha lite. Bara gå på känslan i knät och hur ont eller jobbigt det är för knät. Rehab-Jessica går på semester nu så jag får klara mig på egen hand i en månad nu. Ska bli kul att se hur långt jag har kommit då.

Det jag har lite problem med nu annars är att knät är väldigt känsligt med vilka skor jag går i. Funkar inte så bra med sandaler o ballerinaskor, och självklart, absolut inga klackar. Jag har fortfarande inte hela rörligheten och jag kan inte sitta på huk särskilt bra eller någon längre stund. Jag kan gå promenader, men om det blir längre sträckor måste jag ta en vilodag efteråt.

Men trots de där svåra grejerna så känns det som sagt väldigt bra och jag gör framsteg hela tiden. Så jag väljer att tänka mest på det. Uppåt, framåt! Nu ska här springas!

Taggad ,

Knät testar Gotland

Fick räkna efter i kalendern nu för det känns som om det var en hel evighet sedan jag hoppade runt på kryckor, men hur som helst så fyller knät 15 veckor på onsdag. Och det är ju ändå en bra bit på väg tycker jag. Eller halvvägs kan man säga, om man nu räknar med att det tar ungefär 6 månader att komma tillbaka till något sorts normal-vardags-läge med knät.

Jag måste påminna mig själv ofta om att allting går enligt plan och att jag ligger i fas. För jag tycker det går vansinnigt långsamt och jag kan dra en och annan svordomsharang för mig själv på morgonen när jag ännu en dag stiger upp ur sängen med ett knä som behöver sin morgongympa för att fungera bra.

Allt är som det ska. Frustrerande men får ju vara glad för det ändå.

Förra veckan var jag på Gotland med ett gäng kollegor. Jag hade aldrig varit där förut och ön visade sig från sin bästa sida med underbart sommarväder och en småstadskänsla där högsäsongen inte dragit igång och många var lite nya på jobbet. Eller inte så hade de inte öppnat alls. Så det var lugnt, ganska tyst och väldigt trevligt. Det var självklart en hel del människor där, men det var inte direkt någon trängsel…

Som turist i Visby så går man. Man promenerar något alldeles otroligt mycket. Och knät hängde på rätt bra, till en början. Första dagen kämpade jag på, bet kanske ihop lite för mycket. När jag utmattad la mig i sängen på kvällen stod mobilens stegräknare på ca 12 000 steg. Jag fick lite panik, för jag hade inte fattat att det blivit så mycket. Min nivå just nu i vanliga fall är omkring 7-8000 steg. Jag hade misshandlat knät rätt ordentligt.

Dag två började med lite försiktig uppmjukning av knät i hotellgymmet. Det tog ett antal reps innan jag kunde räta ut mitt stackars ben, men det gick och det kändes under omständigheterna okej. Den här dagen skulle vi åka bil ner till sydspetsen, så mindre promenad o mer bil tänkte jag. Ha! När jag denna dag landade i sängen så stog räknaren på nästan 11 000 steg. Alla små stopp vi gjort på vägen hade visst blivit jättemycket steg ändå.

Så nu fick jag leva med ett syrligt, lite svullet knä som tyckte synd om sig själv o bara ville vila. Vi åkte hem ganska tidigt dag 3, vilket var en himla tur. Jag hade inte klarat en dag till. Lyckades ändå få till lite uppmjukande gympa på kvällen när jag var hemma igen. Men sedan blev det så mycket vila jag bara kunde resten av hela förra veckan typ. Bara lite mjuka, cirkulationsövningar för att få tillbaka range of motion.

Igår söndag var första mer ordentligt passet jag kunde göra. Knät kändes bra igen, ingen svullnad och ingen smärta. Såååå skönt! Det här med att testa gränser är inte så himla bra alla gånger, speciellt inte när det leder till att typ en hel veckas träning försvinner.

Men jag kommer garanterat åka tillbaka till Gotland, underbart ställe! Så mycket att se och så vackra miljöer, roliga restauranger och passionerade människor.

Taggad , ,

12 ljus i tårtan!

Ojojoj, vad veckorna har trillat iväg. Jag och mitt kära knä firar 12 veckor (alltså 3 MÅNADER!) denna veckan. Helt sjukt vad fort det har rullat på! Och vad otroligt långsamt det går samtidigt… Jag hade nog sett framför mig att jag hade kommit längre i rehaben än vad jag gjort, men enligt min sjukgymnast så verkar allting gå som det ska, så jag får väl lita på henne.

(Att Zlatan redan är ute o kickar boll har väl knappat undgått någon… och det gör mig förbannad. Blev på riktigt lite deppig när jag såg det. Men jag vet ju inte ens vad han har för skada och vad de har lagat i hans knä, så jag ska verkligen inte jämföra. Och han gör det där på heltid och tjänar typ en miljon om dagen samtidigt. MEN ÄNDÅ… Jävla Zlatan och hans jävla superknä!)

Vi fortsätter.

Jag har fått en drös massa nya övningar de senaste 2 veckorna och det känns väldigt bra, för nu är det lite mer utmanande igen och jag känner att jag blir bättre på övningarna rätt snabbt. Det är alltid roligt att rehabträna då, när man känner att man kan lägga in fler reps eller göra övningen oftare utan att man får mer ont i knät. Det är en balansgång, men just nu verkar mitt sätt funka.

Jag har även provat att få lite TENS-behandling av mitt lilla taniga lår för att försöka väcka liv i mina muskler som gått i dvala. Det var himla gött! Eller det ont och var skönt samtidigt, lite som tusen nålar och massage på en gång. Det såg ut som om jag hade en alien i låret när musklerna drog ihop sig och det var en märklig känsla att det bara hände utan att hjärnan liksom var inkopplad. Ska se om jag kanske kan få tag i någon sådan maskin själv för att ha hemma, tror det är en superbra grej för låret.

Men annars så är det fortfarande så att jag får tänka mig lite för vad jag gör såklart, och jag har inte börjat hoppa eller springa. Jag har blivit lovad att få börja med hoppövningar nästa vecka om allt fortfarande är bra :) Rehab-Jessica vet hur man lägger ut krokar till mig. Men hon sa också med bestämd röst att jag inte fick tjuvstarta och hoppa redan denna veckan…. hehe…

I lördags var det den årliga vårtävlingen i boxen och det var full fart hela dagen. En otroligt rolig dag där jag hjälpte till och fixade med resultatlistor, dömde lite grann och roddade utrustning. Sen på kvällen var det stor fest för att dels fira alla duktiga tävlande men också att vårt älskade Göta fyllde 5 år :) Mitt knä var riiiktigt trött och gjorde lite ont… men jag kämpade på, och det gick bra. Jag kunde vara med hela dagen och kvällen. Jag kände inte av det så mycket dagen efter heller, vilket gjorde mig väldigt glad :)  Jag tog det visserligen rätt lugnt, av fler själ än att jag var trött i knät, men ändå.

Så himla skönt att få ett sånt besked! Livet blir lite roligare när jag inte behöver begränsa mig lika mycket längre.

När det gäller min ”vanliga” träning så går den väl också bra. Jag har nu kunnat lägga in intervallträning med Skierg och Assault biken ordentligt sedan ett par veckor tillbaka, och kan få svettas och få känna att det brinner lite i kroppen igen. Underbar känsla! Måste bara tvinga mig till att göra det ;) När man har varit utan tuff konditionsträning ett tag så drar man sig liksom lite för att ta tag i det där igen…. det är så jävla jobbigt, haha!

Styrketräningen rullar på, men tyvärr känner jag inte att det händer särskilt mycket där. Överkroppen är seg och lite kraftlös. Antagligen behöver jag en ordentligt deload-vecka för att återhämta mig. Får se om jag har tålamod till det. Men nu har det iaf blivit ungefär 3 dagars vila för överkroppen över långhelgen, lite mer än jag brukar vila, så jag hoppas det ska kännas bättre idag när jag går på det igen.

Det är frustrerande att inte känna att pullupsen känns bättre, eller att jag orkar med en svårare nivå i hspu-stegen…. eller att ringdipsen känns lättare. Fast, jag tvivlar på att ringdips NÅGONSIN kan kännas lättare. För någon.

Anyway. Juni kommer bli en bra träningsmånad och sen börjar ju semestern, som i år kommer bli ett enda långt träningsläger hade jag tänkt :) För så mycket annan underhållning kommer det inte bjudas på i år, eftersom fokus ligger på en semester i vinter istället.

Nu jävlar ska jag åka o dra lite släde. Hepp!

Bilder från härliga Götapokalen i lördags! Fotat av Dick Risan.

 

Taggad ,

Vecka 8 – Hej platå!

Fågelbenet i all sin glans. Alltså det med tejpen på knät ;)

Jahapp… då sitter jag här o vill så hemskt gärna kunna skryta med mina stora framsteg. Men det står tvärstill. Typ. Vissa grejer känns bra och vissa krånglar. Jag har fått bukt med hamstring-problemet men har istället fått lite nya fnurror på tråden. Jag lättade på hamstringövningarna och gick tillbaka lite och nu har jag trappat upp dem lite, lite grann igen. Känns som det funkar.

Men istället då så har det som sagt dykt upp lite nya krämpor. Senast hos rehab-Jessica så fick jag instruktioner att jobba mer med sträckningen i knät i det stående övningarna med gummibandet. Så det har jag gjort. Och jag har ju även en liten vikt runt vristen när jag gör bensparkar, som aktiverar framsidan ännu mer. Men det här tillsammans tror jag har blivit lite mycket, det gör lite ont och knät är lite tjockt på baksidan, iaf känns det så även om det inte syns något. Så nu har jag tagit bort de viktade bensparkarna några dagar för att se om det känns bättre. Den väldigt medvetna raksträckningen i gummibandsövningarna är nog tillräckligt just nu. Min lilla överrörlighet i knäna är ju inte helt oproblematisk.

Det är lite så här jag får hålla på nu. Lite framåt, lite bakåt. Prova mig fram och se om det blir bättre.

Andra saker funkar bättre. Jag går bättre och har försökt få till lite längre promenader som inte bara är på platt asfalt. En bra liten stig som går uppåt o neråt känns som väldigt bra rehabträning och är nog rätt skonsamt tror jag. Det gäller bara att ta sig ut… går sådär på vardagarna när jag kommer hem sent :( Men jag kan inte göra allt hela tiden. Dels orkar inte knät med det och dels orkar inte jag med det.

Idag fick jag en liten försiktig fråga om det inte kan vara så att jag rehabbar lite för mycket, när jag berättade att jag har en liten svacka. Och visst, jag är nog rätt nitisk med mina övningar o mina pass 3 ggr om dagen. Men jag tycker att jag har rätt bra koll på balansen mellan att pusha och att lätta på belastningen. Att vila helt hjälper verkligen inte, utan det gäller att hitta blandningen av aktivitet o vila. Det är där ”the magic happens”. Att sitta still på jobbet är typ det värsta och jobbigaste som finns för knät. Jag blir bara stel och tjock.

Vanligaste frågan jag får är ändå hur lång tid det tar att komma tillbaka efter en korsbandsoperation. Folk börjar nog undra hur länge jag ska hålla på, haha! De har redan tröttnat på mina övningar ;) Men det är klart, gemene man har väl inte riktigt koll på hur lång tid det faktiskt tar. Och det är väl olika för alla som gör en sån här operation också antar jag. Jag hoppas ju att jag ska vara ganska bra efter 4 månader. Men jag kommer ju ha långt kvar efter det till någon sorts träningsnivå som känns bra på riktigt. Löpningen hägrar ju och den tror jag kommer bli en klurig balansgång att få ordning på.

Just nu längtar jag mest efter att känna att det händer mer med rörligheten och att jag ska få lite andra övningar. Veckans rehab-möte blev inställt pga sjukdom så jag får traggla på med det jag har, vilket iofs är okej nu när det är lite krångel. Men ändå…. mentalt hade jag behövt något nytt. Man blir ju lite knäpp.

Taggad , ,

”What would Zlatan do?”

I övermorgon når jag 6 veckors-strecket med nya knät. Och det har hänt en hel del, tror jag. Små saker i vardagen som faller på plats lite då och då. Jag går helt utan kryckor ute sen typ 1,5 vecka, jag tröttnade på dem… typ. Jag kan cykla runt med tramporna bra nu och har gjort det i ungefär en vecka, så jag har lagt in ca 5 minuters turer varje dag. Och det känns väldigt bra. Jag kan gå upp och ner för trappor hyfsat normalt. Det går inte helt lätt alla gånger, när knät är stelare är det inte helt skönt. Men kan jag hålla i mig och gå långsamt så löser jag det. Så där är ju en bit kvar, men det har ändå hänt mkt med tanke på var jag var från början.

Andra saker är att jag kan sitta på jobbet och klarar av en hel arbetsdag, om jag tar en ordentlig lunchpaus. Alternativet är ju att stanna på jobbet och göra något halvdant på kontoret, men jag tar mig tiden att åka till Göta och gör ett riktigt pass där istället. Det blir fortfarande stelt och känns tjockt på eftermiddagen, men inte alls på samma sätt som för bara 1,5-2 veckor sedan. Och det är väldigt skönt! Men, visst, det tar lite tid och tar emot ibland att behöva åka iväg varenda lunch. Men det positiva är att jag kan jobba mer ”ostört”.

Det allra roligaste som hänt var kanske igår, när jag var med på en gymnastik-workshop på Göta, som coach Robert höll i. Jag anmälde mig med inställningen att jag får göra det jag kan. Jag kände bara att jag behövde en liten motivationsboost. Och jag kunde göra jättemycket! Strikta gymnastikgrejer har jag ju gjort hittills, men låtit bli mer avancerade grejer. Men nu vågade jag kippa, öva på butterfly-tekniken och kicka upp i handstående! SÅ jäkla skönt!

Nu kan jag börja lägga till ett helt gäng fler övningar i mina vanliga träningspass som jag gör ca 3-4 ggr i veckan. Och det gör det iofs lite svårare också, för det är fan inte lätt att lyckas hålla en bra nivå på den träningen. Jag har ju träningsvärk i axlarna, latsen o bröstmusklerna typ konstant, haha! Men, men…. jag får väl finjustera efter hand.

…och så var det den här grejen med Zlatan. Det hände ju en grej i veckan. Med Zlatan. Stackarn pajjade ju knät ordentligt, och hur cheesy det nu än låter så kan man ju fan relatera asså… lite. Inte i känslan av att man typ förlorar sitt jobb pga av skadan. Och han har ju antagligen ett lite mer engagerat supportcrew runt sig, hehe… Super-kirurger i USA o sånt.

Men, så tänker jag också på att han minsann också måste sitta på golvet. Flera gånger om dagen. Han kommer också få stå o dra i gummiband, lära sig cykla och gå i trappor. Och han har ju en stark motivation och säger att han ska ta sig tillbaka. Jag tror absolut att han kommer göra det, för han kan göra hela rehabarbetet som sin enda sysselsättning typ. Ha det som jobb. Klart som tusan det kommer gå galant.

Så numera är mitt nya mantra ”What would Zlatan do?” när jag ligger lite för djupt nerbäddad i soffan och egentligen känner mig för trött för att göra det där sista rehabpasset innan läggdags. Och oftast kommer jag fram till att Zlatan antagligen hade gjort sitt pass, hur trött han än var. Eller det är var jag tror iaf, haha! #WWZD

Så då gör jag mitt pass. Imorgon ska jag tillbaka till rehab-Jessica och ser fram emot att få lite nya övningar, för nu är de här lite tjatiga…

Taggad , ,

Knät 3 veckor efter op

Det har varit en trög vecka knä-mässigt. Jag har försökt jobba på kontoret halvdagar varje dag hittills, men knät gillar det inte så värst tror jag…. jag längtar hem till mitt kylbandage varje gång :( Men jag kämpar på. Tänker att jag borde klara 3-4 timmar utan det, men det är fan knappt. Även om jag har benet uppe på en stol hela tiden.

Det som är jobbigt är det här trycket som blir i benet, den svullna känslan i knät. Det gör att det känns som om det knappt går att böja benet alls. Men det går att böja… det gör bara lite mer ont än annars :/ (läs mycket mer)

Rehabben rullar på. Jag gör mina övningar 3 ggr om dagen, efter sjukgymnast-Jessicas order. Jag fick inte göra mer sa hon, så jag lyder. Hon vet att jag gör varenda repetition… Det gör ont. Släp-böjen sittandes på golvet är värst. Det svider i såret, det drar i muskler o senor, ibland på ovanför knät men mest nedanför som ett band över hela knät. Det tar emot och det är stumt. Jag kan nästan dra foten i höjd med början på knät på andra benet. Men det har inte hänt något där på hela veckan :( Jag fastnar vid samma punkt varje gång.

Vanligtvis är eftermiddagarna och kvällarna jobbiga. Knät känns tjockt och stelt och svullet. Jag försöker ha is på hela tiden typ. Men idag känns det som ett morgon-knä som är på så gott humör!!! Vad är då den hemliga formulan för detta undrar ni då?! (jodå, det gör ni allt) Jag tror det magiska är MASSAGE!

Jag var nämligen o tränar lite försiktigt på Göta idag, mitt andra pass sen op, lite lats-aktivering, lite bänk, lite pullups. Sen unnade jag mig en timmes massage hos Angelica. Och jäklar var hon klämde! Jag var ordentligt spänd i ryggen o rumpan av allt haltande och sneda belastning i 3 veckor…. Sen tog hon även o knådade lite på benen. Självklart försiktigt på det opererade, men det var så skönt och det kändes som det blev ett himla gött blodflöde.

Sen åkte jag hem o satte is på knät direkt. Och nu, klockan 19 på kvällen känns knät superfräscht! Alltså jämfört med andra vardagskvällar då alltså. Så här bra brukar det bara vara typ några få timmar på förmiddagen om jag har en bra dag. Efter jobbet är det alltid tjockt o jobbigt. Men det verkar ha hjälpt med träning o massage. Så himla skönt!

Så allmänt känns det rätt trögt med rehabben o rörelsen. Jag har liksom inte hittat balansen än för vad som funkar. Men jag kanske är något på spåret nu :) Får testa att massera benet själv på nåt sätt… och köpa hem en foamroller.

Ska träffa Jessica igen på fredag, ska höra med henne lite mer då vad hon tror om det.

Taggad , , ,

Korsbandsoperationen

Det är nog bäst att jag försöker ta tag i det här med att skriva ner lite om min operationsdag medan jag fortfarande har det lite färskt i minnet. Så, långt inlägg… here we go!

Imorgon är det en vecka sedan jag promenerade bort till sjukhuset tidigt på morgonen. Försökte njuta lite extra av promenaden eftersom det skulle bli den sista, raska på rätt många veckor. Vid inskrivningen fick jag reda på att jag var nummer två i kön på operation idag. Så jag skulle få vänta fram till lunch ungefär innan det var min tur. Eftersom jag fått instruktioner om att inte äta något och typ bara dricka vatten en viss tid innan, så blev det rätt tufft att bara ligga där o vänta. Fick nål i armen med dropp för att hålla vätskebalansen, men magen kurrade ljudligt.

Men till slut började förberedelserna. Jag fick tvätta benet en gång till, ta några mystiska piller (typ morfin tror jag) och läkaren kom o ritade lite på mitt ben. Sen gick det plötsligt rätt fort. Jag blev ivägrullad genom korridorerna, fick ett varmt gott extra täcke på mig och vips, så var jag i operationssalen.

De kopplade upp mig på maskinerna, fick beröm för mitt fina blodtryck o syreupptagningsförmåga. Vet inte vilka alla var där i salen, men de kallpratade duktigt och frågade om min träning och var nyfikna på crossfit. Hon som skötte min narkos sa att hon hade testat det där med burpees, och det tyckte hon var väldigt roligt. Mycket märklig människa.

Två av alla de grönklädda ställde in mitt knä i några benstöd som skulle användas vid operationen och jag blev inpackad i olika dukar o skynken. Sen var det dags att sövas. Jag hade oroat mig en del för hur det skulle kännas, men det var okej. Narkossköterskan pratade mig igenom det, först kändes ingenting, sen snurrar det till som om man åkte karusell, sen…. är man borta plötsligt bara. Jättemärkligt! Som att somna superfort bara.

Jag vaknar av att någon säger mitt namn o skakar lite på min axel. Väldigt suddig i huvudet. Så jag minns inte riktigt om jag kom ihåg vart jag var någonstans direkt, men jag vet att jag kände mig väldigt tillfreds och härlig, haha! Men mosig. Såg mitt ben inslaget i paket och vet att jag kände mig så himla glad och lättad. Det var över nu, operationen vad klar.

Jag tittade på klockan på väggen och försökte komma ihåg hur länge jag varit ”borta”, tror det var typ 2-2,5 timmar, men jag vet inte. Det kanske inte var så länge? Kanske var längre… Jag blev så överväldigad av den där känslan av lättnad att jag grät några lyckotårar. Jag förstår ju i efterhand att det var morfinet och vad det nu är man får för att vakna som gör att man känner sig så härlig och lycklig, men det var ett skönt tillstånd så länge det varade :)

Sedan kom nämligen en mindre behaglig fas. Jag fick ostmackor, kaffe, saft och vatten och sköterskorna var på en hela tiden om att man skulle dricka. De kom o kollade ansiktsfärgen och hur jag mådde. Sen kom dipparna. Ett svagt illamående som åkte lite fram o tillbaka. Jag fick någonting mot illamåendet i min slang, men var sömnig o svag. Usch.

Allt eftersom så vaknade jag till mer och mer, men mådde funky hela tiden. Fick massor av info och papper, kom väl ihåg det viktigaste…. men det var svårt att fokusera. Att sedan ta på sig kläder, ringa mamma och börja göra sig redo för hemfärd blev en pärs som fick tas i etapper. Det snurrade till och jag blev tydligen helt kritvit i ansiktet lite till o från enligt sköterskan. Mysigt…

Jag tog mig hem iaf och mamma pladdrade på nervöst i bilen. Minns att jag knappt orkade sitta upp och ville bara att bilen skulle vara stilla. Hemsk bilresa! Mådde verkligen illa när vi väl kom hem till mamma….. blä! Jävla morfin! Resten av den kvällen minns jag inte så mycket av faktiskt. Försökte äta lite, men kunde bara sitta upp en kort stund, sen blev jag svimfärdig igen.

Hade fått med mig citodon-tabletter som jag skulle ta, men hade också fått varningar om att de kunde få mig att må konstigt och hade massa biverkningar. Jag testade dem, men tog inte mer än två stycken innan jag snabbt förstod att det inte skulle funka med dem.

De gjorde mig helt sängliggande och jag ville bara sova. Förfärliga tabletter. Så sedan dess har jag bara gått på alvedon och panodil.

Väldigt tjockt ben med kompresser o snygg stödstrumpa. Jättesexigt.

Värken har varit hyfsat hanterbar hela tiden, men mornarna var värst i början. Då kunde jag knappt röra benet utan att det sved som satan i alla stygn och muskler runt om i knät. Jag försöker hålla intaget av värktabletterna jämnt och är flitig med kylbandaget jag fick med mig hem som också smärtlindrar riktigt skönt. Men visst tusan gör det ont, speciellt när jag suttit stilla en stund.

Fick träffa en sjukgymnast dagen efter operationen som gav mig massa övningar. Men då hade knät inte ”stelnat till” så mycket än, så jag kunde fortfarande flexa rätt bra med lårmusklerna på framsidan, vilket gjorde att jag drog lite för hårt och stygnen som sitter strax under knät blödde en heeel del. Så jag har fått byta kompresserna två gånger. Oooops. För stark för rehab ;) Så jag fick chilla lite över helgen med vissa övningar.

Fortfarande knubbis-ben. Och stelt som tusan.

Status i dag, 6 dagar efter operationen, är ändå väldigt bra tycker jag. Nu kan jag spänna lårmusklerna igen, men nu har allting stelnat till och kontakten är heeelt annorlunda. Frustrerande. Men jag vet att det kommer bli bättre. Jag kan gå utan kryckor inomhus och rör mig långsamt för att inte halta så mycket och skapa massa snedbelastning. Utomhus är jag beordrad kryckor i minst 2 veckor. Och det är rätt bra, om inte annat för att folk inte ska råka gå på mig utan ta det lite försiktigt runt mig.

Har varit ute på en kort, kort rehab-promenad idag på gatan runt huset. Typ 700 steg enligt telefonen. Yeah! Det känns bra, men jag vet att det är väldigt lätt att överanstränga sig, så jag får hejda mig. Ska bli spännande att se hur mycket rörligheten förändras på dessa 2 första veckorna, fram tills jag får ta bort stygnen. Ser fram emot lite coola ärr på knät också.

Tur att jag typ gjort det här förut o vet hur lång tid det tar….

Smygpromenad i lite blev vårsol!

Taggad , , ,

Nyförälskad, typ…

Det känns nästan som att det börjar gå lite för bra. Jag tar till och med några nya pb’n i nåt så grundläggande som backsquat. Jag börjar bli misstänksam, jag går nästan och väntar på när bakslaget ska komma. En förkylning, en överansträngning, ett ont knä, en trött rygg. Men det kommer inget, så jag ångar på.

I flera veckor, ja nästan månader, har jag kunnat träna på 4-5 dagar i veckan och ibland nästan mer när jag inte kan låta bli och lägger in ett extra styrkepass. Det är fantastiskt! Och knät mår prima. Visst, jag måste känna efter lite ibland och träna lite smart. Jag blåser inte på och kör massa hopp och tunga bengrejer flera dagar i rad. Variationen är nyckeln för mig. Men samtidigt så har jag en annan känsla nu, så att jag vågar trycka på lite mer. Kanske har jag kommit ikapp lite mentalt, små myrsteg framåt. Och jag är så glad över att min strategi funkar. Om jag bara fortsätter framåt hela tiden, även om det är små, små steg, så kommer jag bli starkare hur jag än gör.

Nu är det full fart på Open-preppen i boxen och jag älskar det. Dessa veckor är nog nästan mina favoritveckor i boxen på hela året. Det är superflåsigt och mycket klassisk crossfit med lite extra twistar. Jag känner mig lite nyförälskad i hela grejen. Men det kanske är för att jag vet vad som väntar och inte tar min träning för givet en sekund.

När det gäller knäoperationen så finns det väl inga nyheter direkt. Det är ju lite så sjukvårdssystemet funkar. Jag ska ringa o höra mig för lite o se om jag får några besked. Allting hänger ju på att jag får min operation hos den specialisten jag vill. Har en liten nervösklump i magen över det, och kommer nog ha det ända till den dagen jag får ett datum bekräftat på rätt ställe.

Jag hoppas att den här härliga, bubbliga känslan jag har inför crossfit just nu kommer hänga i över hela Open-perioden. Det hade varit helt underbart att kunna gå leende genom 5 veckors slit och bara njuta av att vara med och ha roligt med kompisarna. Kroppen känns stark, jag gör små framsteg här och där. Även om det fortfarande finns grejer jag ”borde” göra mer av så känns det mesta under kontroll. Det är lite häftigt att känns sin kropp så väl nu och jag är tacksam över att jag verkligen kan känna glädje i min träning varje dag.

Alla goa vännerna i boxen gör det inte direkt jobbigare att åka till träningen :) Bilder från veckans pass <3

16266316_1270868866332675_6138254901206258972_n

16387067_1274296105989951_7142129993777040704_n

16387382_1273127779440117_6092398255787081415_n

16194984_1266661426753419_567558145294041694_n

Taggad , ,

Jag har bestämt mig.

December-livet är ett lite annorlunda liv än man har resten av hösten o vintern. Mörkret är kolsvart, men det blir ändå rätt så trevligt med julbelysning och mer sociala grejer än vad man brukar pallra sig iväg på annars. Och jag har orkat med det! Jag har varit jättesocial! Vilket jag inte kan säga har varit fallet under hela hösten det här året. Men nu har det vänt, och visst, jag kanske ballade ur där lite ett tag i min nyvunna livsglädje och var lite för optimistisk, haha… Men nu har jag nog landat lite och hittat nån sorts balans igen. Lagom till att januari slår till med sin fulla kraft i form av att alla stänger in sig igen… typ.

Jag har åkt upp o ner i hela känsloregistret tror jag. Massa groende ilska, bubblande glädje, nervösa fjärilar i magen, kliande frustration, ren lycka och väldigt mycket tacksamhet. Och en ganska jobbig hormoncirkus som fick mig att gråta till o från i typ 3 dagar, mycket märkligt. Men det är ju liksom så kroppen funkar ibland.

Träningen har funkat bra och jag har tagit tag i det här med knä-problematiken lite mer. Funderat o tänkt och bett hela internet om råd tror jag! Det är ju lite märkligt det där att träningen rullar på så bra nu och jag kan fortsätta pressa upp vikterna i benstyrkan, samtidigt som jag går o funderar på korsbandsoperation och gör mig redo mentalt för att börja om hela rehab-resan en gång till.

För det är mycket det jag har grubblat över. Men jag har i princip alltid kommit fram till svaret att det kommer vara värt det. Det kommer vara några hemska månader i början då jag inte komma kunna köra crossfit alls. Typ knappt röra en skivstång. Men då gäller det ju bara att ha siktet inställt på det långa målet.

Jag ska bara hålla tummarna för att jag kan styra om så att min operation kan bli gjord på den klinik jag vill… Att det ska vara så besvärligt det där, med sjukvård.

Så när jag väl står på listan så tänker jag att jag har typ 2-3 månader på mig att bli så jävla stark i benen som jag bara kan på den tiden. Ska nog ta hjälp av någon av coacherna så att jag kan få till en bra plan där. Jag har trappat upp benträningen redan nu lite grann, med massa knäböj och viktade utfallssteg och tuffare rehabövningar. Men det ska nog gå bra att trycka på lite till. Ju starkare jag är innan op, desto snabbare kommer ju återhämtningen gå tänker jag. Det är svårt att inte tappa typ alla lårmuskler man har, men ja, de kanske minns lite bättre hur man jobbar om de är riktigt starka innan.

…och tävlingen gick bra förresten. Jättebra! Det var så himla kul och jättetungt och vi kompletterade varandra riktigt bra i laget :) Där jag var svagare var Andreas starkare och tvärtom. Vi hamnade typ 14:e tror jag, med en bästa placering i sista woden där vi kom 11:a. Det var riktigt grymma lag och final-wodarna blev jättespännande! Ännu en gång så blir man liksom helt nykär i hela Crossfit Göta-gänget efter en sådan dag. Och jag var alldeles lycklig av att bara kunna vara med. Och väldigt motiverad till att fortsätta jobba på benstyrkan.

Så nu kör vi! foto-2016-12-25-15-28-43

Taggad , , ,

Säg den knä-lycka som varar

Håll i dig nu, för nu blir det plötsligt ett nytt blogginlägg! Jag vet, helt sjukt.

Skrev senast i juli… sååå, ja, det har hänt en hel del i livet. Det har på riktigt vänts helt upp o ner för att vara helt ärlig. Men, känner inte för att vältra mig i det just nu. Det kommer nog blir tid för det också någon gång. Jag ska bara kämpa mig igenom den här hösten först.

Tänkte mest prata lite knä, lite nuläge, lite frustration.

Knät har funkat så himla bra! YEY! Jag har lyft typ tungt-ish, jag har sprungit 800m-intervaller, jag har bus-galopperat i skogen med glad häst :) Jag levde livet med ett knä som funkade helt okej även om jag fortfarande gjorde rehabövningar inför varje träning och var försiktig med hastiga rörelser. Det var sköj! Tills i fredags när jag mitt i en wod som innehöll pullups släppte räcket för att hoppa ner på golvet o pajjar knät igen. Inte lika illa som då i våras, men det krasade till så där som det gör. Inte heller denna gången gjorde det särskilt ont, utan mest obehagligt. Och jag kunde slutföra woden, som var 9-15-21 av KB swing-goblet squats och ctb eller pullups. (Hann inte klart inom timecap för den där jävla 24kg KB’n är skittung.. men, men…) Vet inte om det hade gjort någon skillnad om jag inte fortsatt, men skit i det… nu gjorde jag det.

Hela fredagskvällen låg knät inpackat i isklampar o ärtpåse så gott det gick för att förhindra ev svullnad. När jag vaknade på lördagen så kom smärtan i ledbanden krypande mer o mer. Men ingen svullnad! Det som hände var antagligen att ledbanden inte orkade landa min kroppsvikt när jag släppte från riggen och skulle landa, typ någon halvmeter-meter ner på golvet. Vad jag vet är det här lilla ”hoppet” eller vad man ska kalla det något som jag har gjort förut, men den här gången hade jag väl max otur och landade med lite för mkt vikt på det dåliga knät typ. Och musklerna runt om var väl lite uttröttade och hjälpte in till tillräckligt. Och jag tänkte mig inte för helt enkelt….

Suck.

Så nu går jag runt o är lite invalid igen. Och även om det idag känns lite bättre, så vet jag ju att det får bli vila från crossfit-pass och ordentlig benträning en eller ett par veckor igen. Jag får jobba på med lätt rehab tills smärtan är borta och sen lite tuffare rehab när knät tillåter. Och under tiden köra skiten ur överkropp och mage/rygg i egna styrkepass. Rodden o cykeln får bli mina flås-kompisar.

Nu går ju såklart tankar till att jag nog borde försöka få en tid hos en ortoped och prata igenom det här ordentligt. Jag vet ju inte riktigt hur trasigt knät är numera, om det är samma status som vid allra första tillfället eller om det på vägen blivit mer skada.

Jag vill ju liksom kunna leva utan att riskera att paja knät bara jag råkar hoppa ner från en höjd mer än 30 cm typ…. Kan man rehabba sig tillbaka endast? Eller är det operation som gäller en gång för alla? Jag läser så himla mkt olika hela tiden. De flesta sjukgymnaster o liknande kör ju sitt mantra om att oskuret är bäst. Och det hade jag ju också önskat. Men samtidigt undrar jag ju lite över hur långt tid det tar att bygga upp knät? Nu har jag kört rehab sen mitten av april till mitten på september, det är typ 5 månader, och ändå räckte det med en landning så krasade det…

Orka!

Så ja… alla tips o tankar om operation eller inte när det kommer till korsband o ledband – hit me! Fast… inte på knät då.

sad-puppy-face-picture

Ledsna-hundvalpsögon-pga-knähelvettet

Taggad , ,