Etikettarkiv: knäskada

Säg den knä-lycka som varar

Håll i dig nu, för nu blir det plötsligt ett nytt blogginlägg! Jag vet, helt sjukt.

Skrev senast i juli… sååå, ja, det har hänt en hel del i livet. Det har på riktigt vänts helt upp o ner för att vara helt ärlig. Men, känner inte för att vältra mig i det just nu. Det kommer nog blir tid för det också någon gång. Jag ska bara kämpa mig igenom den här hösten först.

Tänkte mest prata lite knä, lite nuläge, lite frustration.

Knät har funkat så himla bra! YEY! Jag har lyft typ tungt-ish, jag har sprungit 800m-intervaller, jag har bus-galopperat i skogen med glad häst :) Jag levde livet med ett knä som funkade helt okej även om jag fortfarande gjorde rehabövningar inför varje träning och var försiktig med hastiga rörelser. Det var sköj! Tills i fredags när jag mitt i en wod som innehöll pullups släppte räcket för att hoppa ner på golvet o pajjar knät igen. Inte lika illa som då i våras, men det krasade till så där som det gör. Inte heller denna gången gjorde det särskilt ont, utan mest obehagligt. Och jag kunde slutföra woden, som var 9-15-21 av KB swing-goblet squats och ctb eller pullups. (Hann inte klart inom timecap för den där jävla 24kg KB’n är skittung.. men, men…) Vet inte om det hade gjort någon skillnad om jag inte fortsatt, men skit i det… nu gjorde jag det.

Hela fredagskvällen låg knät inpackat i isklampar o ärtpåse så gott det gick för att förhindra ev svullnad. När jag vaknade på lördagen så kom smärtan i ledbanden krypande mer o mer. Men ingen svullnad! Det som hände var antagligen att ledbanden inte orkade landa min kroppsvikt när jag släppte från riggen och skulle landa, typ någon halvmeter-meter ner på golvet. Vad jag vet är det här lilla ”hoppet” eller vad man ska kalla det något som jag har gjort förut, men den här gången hade jag väl max otur och landade med lite för mkt vikt på det dåliga knät typ. Och musklerna runt om var väl lite uttröttade och hjälpte in till tillräckligt. Och jag tänkte mig inte för helt enkelt….

Suck.

Så nu går jag runt o är lite invalid igen. Och även om det idag känns lite bättre, så vet jag ju att det får bli vila från crossfit-pass och ordentlig benträning en eller ett par veckor igen. Jag får jobba på med lätt rehab tills smärtan är borta och sen lite tuffare rehab när knät tillåter. Och under tiden köra skiten ur överkropp och mage/rygg i egna styrkepass. Rodden o cykeln får bli mina flås-kompisar.

Nu går ju såklart tankar till att jag nog borde försöka få en tid hos en ortoped och prata igenom det här ordentligt. Jag vet ju inte riktigt hur trasigt knät är numera, om det är samma status som vid allra första tillfället eller om det på vägen blivit mer skada.

Jag vill ju liksom kunna leva utan att riskera att paja knät bara jag råkar hoppa ner från en höjd mer än 30 cm typ…. Kan man rehabba sig tillbaka endast? Eller är det operation som gäller en gång för alla? Jag läser så himla mkt olika hela tiden. De flesta sjukgymnaster o liknande kör ju sitt mantra om att oskuret är bäst. Och det hade jag ju också önskat. Men samtidigt undrar jag ju lite över hur långt tid det tar att bygga upp knät? Nu har jag kört rehab sen mitten av april till mitten på september, det är typ 5 månader, och ändå räckte det med en landning så krasade det…

Orka!

Så ja… alla tips o tankar om operation eller inte när det kommer till korsband o ledband – hit me! Fast… inte på knät då.

sad-puppy-face-picture

Ledsna-hundvalpsögon-pga-knähelvettet

Taggad , ,

Ett uppnått mål!

I lördags var det Midnattsloppet, som jag hade som ett av mina mål när jag hade skadat knät, där i mars. Men jag grunnade ju fram och tillbaka på om det verkligen var så klokt av mig att springa en mil på asfalt när jag har dragits med lite vadproblem under sommaren och inte riktigt är uppe i den längden på just asfalt än.

Så jag tog beslutet att inte springa loppet. Vad jag istället gjorde i lördagskväll var att snöra på mig skorna med siktet inställt på 2 varv på vanliga slingan med elljusspår, och att jag skulle prova att jogga fram och tillbaka dit på asfalt, ca 7-8 km. Kändes som lagom och schysst mot vaderna.

Och så bar det av. Första biten på asfalt kändes bra, upp för monsterbacken gick okej och sedan hittade jag ett skönt tempo där benen bara gick och jag inte behövde anstränga mig så himla mycket. Det var skönt helt enkelt. Efter första varvet som kändes löjligt bra kom jag in i nåt som kanske kan liknas ”the zone”. Det var skymning o jag såg bara spåret framför mig, skogen var mörk och det var knappt någon mer än jag där. Träningsmusiken i öronen och ben som var pigga och helt utan smärta. I slutet på andra varvet hade jag bestämt mig, det ska fan bli en mil idag.

Så ner för monsterbacken igen och iväg de extra kilometrarna som krävdes. Nu fick det ju bli på asfalt och vid 8 km började det kännas lite i vaderna, men mest i vänster konstigt nog. Det är ju den högra som har krånglat mest. Så jag kände att det nog var under kontroll o trummade på. Jag var så jävla glad där jag sprang, samtidigt som det var jobbigt såklart.

När Runkeeper-mätaren slog över till de smått magiska siffrorna 10,0 km kunde jag inte hålla tillbaka glädjen utan det blev lite rop o skutt och när jag var hemma o stannade så kom det även några tårar av lättnad och lycka. Jag hade klarat mitt mål, jag var tillbaka på 10 km igen. Jag fixade det!

Jag och skruttknät o svaga vadmusklerna klarade det! 5 månader efter kryckorna så är jag tillbaka. Visst, det skiljer ett antal minuter på tiden från när jag sprang som snabbast, men det skiter jag i just nu.

Min kropp har läkt och jag är på gång. Det fungerar!

en-mil

Svettig, rödmosig, men otroligt glad löpare!

Jag skrek ut min glädje på alla sociala medier jag har :) Jag kunde inte hålla all den där glädjen inom mig alldeles själv. Och det kändes så härligt. Jag älskar verkligen att jag har så många härliga människor som stöttar och peppar och inspirerar med sin egna träning. Utan er hade jag aldrig orkar hålla på tror jag. När ni klarar era mål får jag kraft att sätta upp nya och göra likadant.

Det som bland annat fick mig att ge mig ut o springa i lördags var att jag hade anmält mig till jobbets Göteborgsvarvetgrupp i fredags. Det får alltså bli utmaningen nästa år, jag ska springa mitt första Göteborgsvarv 2014. Med skruttknät. Det kommer bli fantastiskt. Vägen dit är såklart lång och jag kommer få slita som satan för att få kroppen redo för 21 km på asfalt, men det ska gå.

gbgvarvet

Gänget som sprang för EVRY 2013

När man anmäler sig sätter man upp en måltid, men för mig spelar den faktiskt inte så stor roll. För mig kommer det bara handla om att genomföra det. För jag vet inte hur min form kommer vara där i maj, om knät fortfarande är på gott humör. Jag kommer inte riskera att bli ännu mer skadad om jag nu börjar tvivla på min förmåga. Det är det inte värt. Men jag ska fan göra allt jag kan fram tills dess.

Men för er som undrar så satte jag upp 2.10 som måltid, dvs ungefär 6 min/km-tempo. Lugnt o fint alltså. Det var vad jag sprang milen på nu i lördags, så det ska nog kunna gå. Lyckas jag med snabbare så är det verkligen en bonus, jag kör utan press!

266

Taggad , , , ,

Semesterträning som går sådär o skaderapport… suck.

Nu är jag 1,5 vecka in i semestern och träningen har väl gått lite sådär. Den här kroppen hänger inte riktigt med känner jag. Och sen har det kommit lite annat ivägen helt enkelt, som jag misstänkte lite i början. Det är inte mycket som kan få mig att hoppa över ett träningspass, men solen är en av de få sakerna. Och märkligt nog har den ju visat sig ovanligt mycket den senaste veckan :)

Jag pajjade vaden/hälsenan lite på Synergypasset förra tisdagen, så då blev det helt vila i 2 dagar. Sen körde jag ett gympass på fredagen. Helgen gick åt helt o hållet till att hänga med härliga vänner. Så det var först måndagkväll som jag körde igång igen. Testade att springa lite igår igen och det kändes okej, men jag känner av hälsenan och ledbandet på insidan. Jag var ju lite dum o la på lite för mycket vikt på den enda övningen jag gör speciellt för insidan knät, och det känns direkt. Det är som en sårskorpa som jag river upp… hopplöst. Men, men… Ordern från sjukgymnasten för att få bukt med vaderna, benhinnor o hälsenor är tåhävningar, i all evighet, amen. Så nu är jag tillbaka på att göra med båda fötterna samtidigt, men jag kör 1 av 3 rundor med en fot i taget, ca 20 reps åt gången. Kämpa… Även om jag inte känner så mkt smärta när jag springer så känner jag ju av det dagen efter. Så jag vågar inte trycka på för mycket, utan det blir mest mysjogg. Inte så tokigt när vädret är gott iofs, men jag längtar efter en riktig genomkörare.

IMG_0912

Ute i det gröna och smygjoggar.

Idag blev det först en morgonpromenad, kände mig duktig när jag gick direkt upp ur sängen o hoppade i tightsen. Och det kändes rätt skönt att gå igång knä o hälsena lite som var småstela efter löprundan igår.Efter lunch och bad stack jag till gymmet och körde ett pass för överkropp, armar, axlar och lite rygg o mage. Här jobbar jag så mycket det går med hantlar för att komma åt min svagare vänster arm o axel ordentligt. Det är svårt och tålamodskrävande. Man får mjölksyra fort o det känns inte som det händer så mycket. Och idag blev även resultatet en go nackspärr som jag lyckades ge mig själv när jag stod o körde en tricepsövning bakom huvudet med en arm i taget. Lilla klena vänstern fick kämpa o jag försökte kräma ur det sista, då bestämde sig musklerna mellan skuldrerna och upp i nacken för att dra ihop sig o inte släppa taget… ajje!

IMG_0914

Morgonfejset.

Så för att ge mig själv lite motivation så tog jag en bild före och efter passet idag för att se om jag fick lite extra pump i de små musklerna :) Och det ser ju lite så ut faktiskt. Så jag ska kämpa på. Men jag känner att jag behöver nog ta några PT-timmar för att få lite nya övningar och kombinationer.

IMG_0919

Före vs. efter. Inklusive svettfläck.

Taggad , , , ,

Skruttknät goes MR

Idag var jag o hämtade bilderna från den magnetröntgen jag och skruttknät var på förra veckan. Jag fick även med ett litet brev där det stod förklarat vad jag ser på bilderna, på riktigt läkarspråk. Så jag hade även en telefontid inbokad med en ortoped som skulle förklara läget. Tidigare hade min sjukgymnast gett mig rådet att beställa ut bilderna, ifall jag vill ha en second opinion någon gång och som han sa ”det kan vara bra att ha”. Typisk bra-att-ha-grej om du frågar mig :) Så längst ner här kan du se mitt lilla skruttknä på fina bilder.

Jag hade nästan gett upp hoppet om att doktorn faktiskt skulle ringa upp mig, när klockan passerade 4-halv 5 på eftermiddagen och jag började packa ihop mig på jobbet. Men så ringde han när jag stod och väntade på att möta upp min kompis inne i stan.

Doktor Richard hade en väldigt djup röst och var inte den som småpratade eller presenterade sig närmare än att säga ”Hej, det här var Richard. Du hade skadat knät?”. Man behöver kanske inte säga mer än så, haha, men det kändes lite märkligt.

Hur som helst, så här stod det i brevet som förklarade röntgenbilderna:

En liten partiell intrasubstansskada i främre korsbandet vid femorala infästningen kan föreligga men ingen synlig diskontinuitet. Normalt bakre korsband. Mediala och laterala menisken verkar vara u a. Patella ligger i något lateraltippat läge men ingen uppenbar chondropati. Man ser en förtjockad medial plica vilket inger misstanke om medial plicasyndrom.

Doktor Richard förklarade det som att främre korsbandet är skadat, men inte helt av, och det är bra. Menisken verkar ok, också bra. Knäskålen ligger lite i tippat läge, men inte så mycket så att det ska vara något besvär trodde han. Den här grejen som är lite förtjockad är tydligen någon sena som finns i knät och är den skadad så kan man tydligen känna att det klickar inne i knät, men det har inte jag känt av alls. Så det var ju även det positivt, för då är nog inte den skadan så stor heller. Jag googlade även det där ”medial plicasyndrom” och det verkade vara en inflammation på den här senan då antagligen som han pratade om. Men, det verkar jag ju inte ha då antar jag.

Summa kardemumma så lät doktorn rätt positiv. Han frågade om jag har ont på insidan knät och ja, det har jag ju lite då och då beroende på vad jag gör. Doktorns råd var att fortsätta rehaben genom sommaren, vilket blir typ 3 månader till, och sedan återkomma till hösten och jag fortfarande har problem. I så fall kunde det bli aktuellt med en titthålsoperation.

Och det är ju ungefär så min plan har sett ut hela tiden. Jag kör på i 6 månader allt som allt med rehab för att testa. Sen får jag göra en utvärdering igen och känna efter vad jag vill göra. Det känns bra att få reda på hur det ligger till. Att korsbandet inte är helt av gör mig såklart glad och att även menisken är bra är ju värt ett litet ‘hurra!’. Men sen vet jag ju inte riktigt vad det faktiskt är som gör att det gör lite ont då o då och varför det tar emot ibland i knät. Det kanske är något som försvinner över tiden. Ska bli intressant att visa det här för sjukgymnasten och höra vad han har för kommentar.

På en av bilderna hittade jag en mystisk pil, som kanske visar mitt trasiga korsband.

På en av bilderna hittade jag en mystisk pil, som kanske visar mitt trasiga korsband.

 

Annan cool bild på mitt knä. Kroppen liksom... sicken grej!

Annan cool bild på mitt knä. Kroppen liksom… sicken grej!

Taggad , ,

12 veckor full fart framåt och resultatet av det

Just idag omkring kl 16 kommer jag o skruttknät fira 3 månader tillsammans. 12 hela veckor. Det känns som lång tid, fast om jag bara ser till vad jag kan göra nu jämfört med första veckan så har framstegen gått väldigt fort.

Jag är rätt nöjd över min prestation och jag är väldigt tacksam att jag blivit begåvad med en jävla vilja, envishet och att jag älskar att träna.

Så dagen till ära tycker jag att det är dags för en liten målavstämning igen. Förra gången jag checkade av framstegen såg det ut så här. Och den nya listan med mål som jag skrev ihop har hängt med mig i bakhuvudet hela tiden. Så här är läget nu:

– Springa snabbare än 8-8.30-tempo – Done! Det har ju gått hur bra som helst. Knepet var att släppa löpbandet på gymet o ge mig ut på gatorna o skogen igen. Inte tänka så mycket på tiden utan helt bara gå på känslan. Då flög mina ben fram (eller ja… allt är relativt…)! Numera ligger jag rätt stadigt på mellan 5.00-5.30 per km i snitt när jag springer mina små intervaller. För jag springer ju inte så långa stunder, utan nu är jag uppe i 4 x 10 min med 5 min promenad emellan. Dock ha jag åkt på första stora bakslaget, antagligen en liten snedbelastningsskada i högerbenet, insidan smalbenet mår inte bra.

– Våga/kunna hoppa, typ upp på step bräda eller box jumps – Jag har lagt in små hoppövningar i mina benpass nu. Det är sidohopp över stepupbräda, skridskohopp från sida till sida och hoppa på ett ben över en linje också sida till sida. Jag vågar även ta i lite mer när jag gör lyft o kan ta fart med ett litet hopp. Men vi har lite kvar på boxjumps.

– Öka på vikterna ordentligt i knäböj, kunna håll en stadig kurva uppåt – Sjukgymnasten gav mig i princip fria tyglar på benböjen o sa att jag kan lyfta hur tungt jag vill så länge det känns bra. Det har jag tagit fasta på o lastar på mycket mer nu, men utmaningen ligger i att jag ska lyfta jämt fördelat över kroppen. Det är väldigt lätt hänt att högerbenet tar i mycket mer. Skitsvårt att lura en kropp som är programmerad att skydda skadade delar!

– Utfall. Senaste gången jag provade fick jag rätt ont i knät när jag har det skadade benet bak – Utfall är inga som helst problem längre. Jag gör dynamiska, vanliga eller med det bakre benet på en bänk eller bräda. Och jag kan lasta på vikt o köra tills låren skakar. Gött!

– Orka jobba Zally ordentligt i ett 30 min-pass – Ridningen funkar jättebra! Det är nog den träningsform där jag känner av knät minst och det är så skönt. Men ridmusklerna är fortfarande lite svaga ibland känner jag. Jag har provat att köra ordentliga trimmpass, jag har hoppat lite småhinder och jag har galopperat på uteritter. Allting funkar! Och jag kan nu även hoppa upp ordentligt med en fot i stigbygeln när jag har en pall att stå på. Jäj!

– På längre sikt, ta upp lektionerna för Lollo igen – Det här blir inga problem. Men nu har vi tagit sommarsemester i stallet. Hästarna åker iväg på beten lite varstans och vi sprids för vinden. Så lektionerna kommer återupptas efter sommaren. Då jävlar!

– Att sitta på huk – jag jobbar på det. Jag kan komma mycket längre ner nu och varje gång jag ska göra knäböj så värmer jag upp med att tänja o göra övningar som öppnar upp höften. Det har hjälpt mycket!

– Springa en km – jamenvisst. Inga problem! Förutom tidigare nämnda snedbelastning då. Men jag har frågat sjukgymnasten om det och väntar på svar där. Tills dess tar jag en liten paus från löpningen nån vecka.

– Spinningpass – Har inte provat, men skulle nog inte vara några problem. Grejen är väl att det inte lockar särskilt mycket och jag har annan träning jag prioriterar mycket högre.

– Crossfitpass – Jag har kört 3 st WOD-pass nu och det går riktigt bra, känner mig lite starkare för varje gång nästan. Visst är det övningar jag inte kan göra, som i torsdags när det stod pistoler och omvända burpees på menyn. Det blir svårt för mig när jag inte kan vika ihop benet max. Men instruktörerna är toppen och kan oftast anpassa övningarna så att de passar mig.

goals

Nu har jag prickat av väldigt många mål den här gången så jag har fått klura på nya. Och ärligt talat jag har inte kommit på så många. Jag får nog börja sätta ”vanliga” träningsmål istället för specifika knämål :)

Löpningen är såklart ett område som är stående och nu måste jag nog backa lite i utvecklingen för att kroppen ska hänga med. Så vi får se vad det blir av det. Jag har ju en liten dröm att kunna springa en mil innan hösten är här. Helst redan i augusti så att jag kan vara med på Midnattsloppet. Men jag inser ju också att det inte är värt att pressa mig för hårt för att nå dit så snabbt som möjligt. Jag vill kunna springa en mil resten av livet också.

Sen är det fortfarande det här med att kunna jobba mer explosivt, jag känner att jag håller tillbaka en del där ibland. Speciellt på WOD-passen. Men samtidigt måste jag ju ta det försiktigt i början för att känna att jag har kontroll i kroppen.

Men oj, vad långt jag har kommit ändå! Tänk som jag grät över att jag inte kunde göra någonting de där första veckorna när jag hankade mig fram… Om jag bara hade vetat att det skulle gå så här fort att i princip vara tillbaka på banan på alla sätt.

Taggad , , ,

The comeback kid – äntligen!

Några naglar gick sönder. Huden i händerna blev röd o fnasig. Handlederna värkte. Svetten flödade. Jag fick äntligen, äntligen känna på hur det känns att köra en härlig WOD igen. Kroppen har saknat det, jag har längtat och nästan gråtit för att jag inte kunnat köra. Men idag blev det alltså comeback och det funkade jättebra. Lycka!!

wod

Det var inte så mycket hopp och skutt, utan mest jobb på en o samma plats, vilket passade mig perfekt. Vi började med teknikgenomgång av clean & jerk. Här fick jag hålla igen lite när det gällde att knäböja och få tryck på stången uppåt med hjälp av att hoppa upp. Men jag har ju kört en hel del over head/miltärpress i gymmet, så det funkade fint ändå. Musklerna var med på vad som skulle göras. Skön känsla.

Sen fick vi första pulshöjaren:

10 min AMRAP av
5 clean & jerk
2 burpees
10 utfall med stången
2 burpees

Sen blev det lite vila, för att gå vidare till nästa pulshöjare, en skön stege ;)

deadlift
jämfotahopp över stången (jag körde knäböj)
cheast 2 over head
sit ups
front squat
mountinclimber

Började på 1 repetition av varje och sedan la man på en för varje varv man gjorde, i 10 min. Jag bytte hoppen mt knäböj för att inte riskera att snubbla på stången. Kan säga att de där jävla overhead lyften började man hata ganska snabbt.

Men jag har fan saknat den känslan också. Det där hatet, den där mjölksyran som gör att man tar slut o får kämpa och grimasera och frusta. Det är liksom inte så lätt att få till det alla gånger när man står själv på gymmet.

Jag höll ett ganska lugnt tempo idag, dels för att jag helt enkelt inte riktigt orkar ösa på ;) och dels för att kunna känna och ha kontroll på knärörelserna. Jag börjar liksom om från början känns det som, men knät gjorde aldrig ont och jag kände mig ändå rätt rörlig. Det är egentligen bara hoppen jag har lite problem med.

Tack Joakim o Nils för ett toppenpass idag som funkade för skruttknät!

Det är så fantastisk skönt att kroppen hänger med. Jag ska börja med att köra ett WOD pass i veckan i några veckor tänkte jag. Sen kan jag gå upp till två. Jag ska ju hinna med mina gympass och min löpning också. Och ridningen. Haha! Ge mig en dag till i veckan, tack!

Så om jag ger mig på någon sorts plan för en vanlig vecka så ser det ut så här:

Måndag – överkropp på gymmet
Tisdag – benpass på gymmet
Onsdag – löpning
Torsdag – WOD
Fredag – vila eller bara lite löpning beroende på hur kroppen känns.
Lördag – Ridning, uteritt eller trimma
Söndag – benpass gymmet

När jag ser det så här så ser det lite mycket ut. Men… jag älskar ju det här. Och jag ska försöka att variera övningarna så mycket det går och jobba effektivt så att jag inte sliter på kroppen mer än jag behöver. Det är mycket fokus på benen och det är ju så det kommer vara ett tag till. Efterhand kommer jag ju byta ut något pass till mer ridning. Zally är ju mer än ”träning”, hon är ju kärlek, ett intresse och min passion.

Innan jag vet ordet av så är jag tillbaka i mitt ekorrhjul med 3 dagar ridning och 4 dagar träning. Precis som vanligt. Det här går som en dans :)

 

Taggad , , ,

Drog av mig brallorna ännu en gång.

Det var dags för en second opinion på mitt knä. Jag hade ju skickat in en egenremiss till  Capio Lundby sjukhus samma dag som jag lämnade in remissen på Sahlgrenska i Mölndal. Nu var ju Mölndal mycket snabbare, men jag kände att det ändå var värt att gå nu när jag även fått en tid på Lundby.

Doktorn tog emot mig och jag fick som vanligt dra av mig byxorna. Jag har liksom slutat känna mig obekväm med det där nu, nästan. Haha! Han kände o sträckte o böjde o klämde. Hummade. Och undersökte lite till. Och utlåtandet blev: Svårbedömt.

Jaha…

Han var inte alls lika säker på hur illa skadat knät var. Om det bara var korsbandet, eller kanske lite minisk också? Det verkar vara som en smörgåsbord det här med knäskador. Finns alla varianter och man kan plocka ihop lite vad som helst till en alldeles egen kombination.

Summa kardemumma blev i alla fall att jag fick remiss till att göra en magnet röntgen, vilket kändes väldigt bra. På Sahlgrenska sa den ortopeden att en MR inte kan visa mer än vad han kände. Och han var ju 98% säker på att det bara var korsbandet.

Doktorer alltså… de är ju för roliga. Vem ska man lita på liksom? Nu kan man ju inte lägga allt hopp till att en MR ska visa vad som är problemet, det är tydligen svårt att se även där, men.. lite hoppas jag allt. Alla dessa spekulationer gör ju att man blir lite förvirrad.

Knämysteriet fortsätter.

Taggad , , , ,

Hur e läget då?

Jodå, tack bra. Det har varit en vecka med väldigt mycket träning, vilket kanske låter konstigt med tanke på att jag är skadad.

Men numera är träningscykeln min nya bästa vän. 20 min, 2 gånger om dagen är det som gäller och jag försöker att hålla det så gott det går. Det blir alltså ett himla spring på gymmet eftersom jag inte har någon cykel hemma (ska nog börja titta på det nästa vecka kanske). Nu i helgen har jag tagit det lit lugnare då jag kände att jag dels fick väldigt ont i sittbenen efter den här veckan och sen kändes knät lite annorlunda. Kan var träningsvärk men kan kanske också vara lite för mkt av det goda helt enkelt. Så jag har bara kört ett pass om dagen i lör-söndag.

Ungefär varannan dag kör jag på med ett rejält pass för armar, axlar och rygg. Rygg är lite klurigt att hitta övningar som känns ordentligt tycker jag. Mage kör jag varje dag i princip. Där kan man variera sig i all oändlighet känns det som och nu har jag börjat använda mig av en app som hjälper till att mosa magen det där lilla extra :) Är det något jag gillar så är det känslan av att magmusklerna bränner.

Jag är lite orolig för att jag kör för enformigt och att musklerna kommer säga ifrån snart i form av nån liten överansträngning eller nåt sånt. Jag är ju van vid ett väldigt varierat träningsschema, med ridning, tuffa konditionspass, löpning och styrketräning. Nu blir det bara styrketräning mest hela tiden.

Det här låter såklart helt sjukt, men jag längtar efter att kunna göra burpees, squats, utfall och clean & jerk. Och en så enkel sak som plankan och armhävningar är inte helt självklart längre. Plankan gör jag lite beroende på hur knät känns just den dagen o armhävningar jag inte riktigt vågat prova än.

Jag har funderat på vad jag ser som stora och små mål här framöver och kommit fram till ett par saker. Inom vilken tidsram det här kan handla om har jag svårt att veta just nu.

– när jag kan sitta på huk.
– när jag kan sitta upp på hästen igen, om än så bara för att skritta ut en sväng.
– när jag kan trava o galoppera igen.
– när jag kan jogga, varje km kommer vara ett delmål vidare.
– när jag kan göra squats, och sedan squats med vikter.
– när jag kan vara med på ett spinningpass (antar att det är där jag får börja när det gäller passen…)
– när jag kan vara med på ett crossfitpass.

Vad har du för mål? :)

arm

En suddig arm efter fredagens träningspass.

Taggad , ,

Mer armar & core, som vanligt.

Tillbaka på gymmet idag. Kör på med mitt fokus på armar, axlar, rygg o mage. Har ju inte så mycket att välja på… Längtar till onsdag då jag förhoppningsvis får lite coachning och instruktioner från sjukgymnasten som kan göra passen lite mer varierade. De små övningarna jag har nu är mest för att öka rörligheten o streckningen.

Men, ett resultat av de här kommande månaderna lär väl bli att min överkropp kommer få jobba ordentligt. Och det känns ju rätt kul eftersom jag trånar efter de där ursnygga muskliga armarna :) Just idag var det inte så jobbigt mentalt att halta runt i gymmet. Det jag saknar är konditionsträningen o få igång den där riktiga svettningen, ni vet så det bara rinner. Och känna att man kan jobba med pulsen och kötta intervaller.

Idag blev passet så här:

– 12 min på cykel, rätt lugnt o med lågt motstånd för att träna lite rörlighet för knät. Och bli lite ljummen.
– Bänkpress 3×12
– Dips 3×10
– Axelpress 3×12
– Biceps curl 3×12 med hantlar
– Biceps curl i TRX-band, ville testa om det funkade med knät o det gick ganska bra.
– Chins med friska benet i gummiband, 3 st i taget, 8 ggr.
– Rygglyft med vikt som jag lyfter ”ett varv” över ryggen m raka armar, 3×10
– Reverse crunch, höftlyft, i kombination med några sneda vanliga crunch i ”vilan”, 3×20
– Russian twist med vikt, 3×30
– Planka, med lite ojämn benbelastning, funkar inte riktigt med knät eftersom jag inte har full streckning i knät. 3×45 sek (shit, va man tappar fort om man håller upp…)

Kunde jobba upp lite svett emellanåt. Bänkpress är kul, men man känner sig så svag när man lägger på vikterna… ser så futtigt ut på stången :)  Idag körde jag med 12,5 kg på varje sida men jag vet inte vad stången väger riktigt. Är det 20 kg? Har för mig det. Okej, så då ligger jag på 45 kg nu då. Och det är rätt tungt sista repsen. Minns inte när jag testade att maxa bänkpress senast, haha, det var väl typ i gymnasiet eller nåt… Skulle vara kul att testa o sen se om jag kan öka efter ett par veckor på bänken.

Hur som helst så var känslan mycket bättre idag. Och jag kände att jag nog kan fixa det här trots allt. Kanske blir jag lite biff på köpet ;)

strong-arms

En av bilderna jag peppar mig med på Pinterest.

Taggad , , ,

Om att längta o så….

Knät mår bättre och bättre, jag är kryckfri och blir allt starkare o mer rörlig. Men fram tills jag får röntgen och läkarbesök avklarat på tisdag så vågar jag inte tro någonting. Jag vet ju inte vad domen blir. Fast jag kan tänka mig att läkaren kommer säga att jag ska läka o vänta i 6 veckor och sedan kolla igen. Eller så kanske, kanske det blir operation. Jag har verkligen ingen som helst aning.

Men jag tänker mycket på det. Hur jag kommer känna om det blir si eller så eller något helt annat. Funderar på vad jag skulle tycka var det bästa beskedet jag skulle kunna få, eller vad som skulle vara det sämsta.

En annan sak jag pysslar mycket med under dagarna är att längta. Jag längtar och önskar och hoppas. Jag längtar efter att få hoppa upp på hästen. Jag längtar efter första riktiga, svettiga dressyrlektionen eller att hoppa en bana. Eller fatta galopp o känna fartvinden o höra klapprande hovar på en skogsväg.

Jag längtar efter att dra på mig träningskläderna, snöra på mig löparskorna o dra ut o springa. Springa så långt som jag bara orkar. Slå mitt längdrekord. Eller ge mig iväg o springa intervaller, hårt o tufft. Känna hur det bränner i benen o andningen. Slå hastighetsrekord.

Jag längtar till att jag får boka in ett WOD-pass på gymmet. Peppa igång mig. Ladda. Och sedan få se programmet för dagen o tänka ”Shit, va jobbigt!” och sen bara göra det. Känna hur pulsen och andningen stiger till max och inte går att kontrollera, men ändå bara fortsätta för att jag vet att kroppen pallar. Låren bränner och axlarna känns slut. Och när passet är färdigt o jag hämtar andan kommer jag bara tänka ”…det här vill jag göra igen.”

Jag längtar efter att kunna göra allt det där utan att märka att jag har haft en knäskada.

Allt det här längtet motiverar mig. Så egentligen oavsett vad läkaren ger mig för dom o prognos så kommer det här vara mina mål och det jag strävar efter. Jag ska komma tillbaks dit.

Idag tänkte jag till o med att det här kanske är min chans till omstart. Att kunna göra allt ordentligt, bygga och växla upp i lagom takt. Göra rätt från början. Kanske blir det här upptakten till en fantastisk period där jag i slutändan kan bli både snabbare o starkare än tidigare.

Allt det där tänker jag på medan jag böjer och sträcker. Och gör tåhävningar tills vaderna nästan krampar.

Taggad , , , ,