Etikettarkiv: knäskadan

Korsbandsoperationen

Det är nog bäst att jag försöker ta tag i det här med att skriva ner lite om min operationsdag medan jag fortfarande har det lite färskt i minnet. Så, långt inlägg… here we go!

Imorgon är det en vecka sedan jag promenerade bort till sjukhuset tidigt på morgonen. Försökte njuta lite extra av promenaden eftersom det skulle bli den sista, raska på rätt många veckor. Vid inskrivningen fick jag reda på att jag var nummer två i kön på operation idag. Så jag skulle få vänta fram till lunch ungefär innan det var min tur. Eftersom jag fått instruktioner om att inte äta något och typ bara dricka vatten en viss tid innan, så blev det rätt tufft att bara ligga där o vänta. Fick nål i armen med dropp för att hålla vätskebalansen, men magen kurrade ljudligt.

Men till slut började förberedelserna. Jag fick tvätta benet en gång till, ta några mystiska piller (typ morfin tror jag) och läkaren kom o ritade lite på mitt ben. Sen gick det plötsligt rätt fort. Jag blev ivägrullad genom korridorerna, fick ett varmt gott extra täcke på mig och vips, så var jag i operationssalen.

De kopplade upp mig på maskinerna, fick beröm för mitt fina blodtryck o syreupptagningsförmåga. Vet inte vilka alla var där i salen, men de kallpratade duktigt och frågade om min träning och var nyfikna på crossfit. Hon som skötte min narkos sa att hon hade testat det där med burpees, och det tyckte hon var väldigt roligt. Mycket märklig människa.

Två av alla de grönklädda ställde in mitt knä i några benstöd som skulle användas vid operationen och jag blev inpackad i olika dukar o skynken. Sen var det dags att sövas. Jag hade oroat mig en del för hur det skulle kännas, men det var okej. Narkossköterskan pratade mig igenom det, först kändes ingenting, sen snurrar det till som om man åkte karusell, sen…. är man borta plötsligt bara. Jättemärkligt! Som att somna superfort bara.

Jag vaknar av att någon säger mitt namn o skakar lite på min axel. Väldigt suddig i huvudet. Så jag minns inte riktigt om jag kom ihåg vart jag var någonstans direkt, men jag vet att jag kände mig väldigt tillfreds och härlig, haha! Men mosig. Såg mitt ben inslaget i paket och vet att jag kände mig så himla glad och lättad. Det var över nu, operationen vad klar.

Jag tittade på klockan på väggen och försökte komma ihåg hur länge jag varit ”borta”, tror det var typ 2-2,5 timmar, men jag vet inte. Det kanske inte var så länge? Kanske var längre… Jag blev så överväldigad av den där känslan av lättnad att jag grät några lyckotårar. Jag förstår ju i efterhand att det var morfinet och vad det nu är man får för att vakna som gör att man känner sig så härlig och lycklig, men det var ett skönt tillstånd så länge det varade :)

Sedan kom nämligen en mindre behaglig fas. Jag fick ostmackor, kaffe, saft och vatten och sköterskorna var på en hela tiden om att man skulle dricka. De kom o kollade ansiktsfärgen och hur jag mådde. Sen kom dipparna. Ett svagt illamående som åkte lite fram o tillbaka. Jag fick någonting mot illamåendet i min slang, men var sömnig o svag. Usch.

Allt eftersom så vaknade jag till mer och mer, men mådde funky hela tiden. Fick massor av info och papper, kom väl ihåg det viktigaste…. men det var svårt att fokusera. Att sedan ta på sig kläder, ringa mamma och börja göra sig redo för hemfärd blev en pärs som fick tas i etapper. Det snurrade till och jag blev tydligen helt kritvit i ansiktet lite till o från enligt sköterskan. Mysigt…

Jag tog mig hem iaf och mamma pladdrade på nervöst i bilen. Minns att jag knappt orkade sitta upp och ville bara att bilen skulle vara stilla. Hemsk bilresa! Mådde verkligen illa när vi väl kom hem till mamma….. blä! Jävla morfin! Resten av den kvällen minns jag inte så mycket av faktiskt. Försökte äta lite, men kunde bara sitta upp en kort stund, sen blev jag svimfärdig igen.

Hade fått med mig citodon-tabletter som jag skulle ta, men hade också fått varningar om att de kunde få mig att må konstigt och hade massa biverkningar. Jag testade dem, men tog inte mer än två stycken innan jag snabbt förstod att det inte skulle funka med dem.

De gjorde mig helt sängliggande och jag ville bara sova. Förfärliga tabletter. Så sedan dess har jag bara gått på alvedon och panodil.

Väldigt tjockt ben med kompresser o snygg stödstrumpa. Jättesexigt.

Värken har varit hyfsat hanterbar hela tiden, men mornarna var värst i början. Då kunde jag knappt röra benet utan att det sved som satan i alla stygn och muskler runt om i knät. Jag försöker hålla intaget av värktabletterna jämnt och är flitig med kylbandaget jag fick med mig hem som också smärtlindrar riktigt skönt. Men visst tusan gör det ont, speciellt när jag suttit stilla en stund.

Fick träffa en sjukgymnast dagen efter operationen som gav mig massa övningar. Men då hade knät inte ”stelnat till” så mycket än, så jag kunde fortfarande flexa rätt bra med lårmusklerna på framsidan, vilket gjorde att jag drog lite för hårt och stygnen som sitter strax under knät blödde en heeel del. Så jag har fått byta kompresserna två gånger. Oooops. För stark för rehab ;) Så jag fick chilla lite över helgen med vissa övningar.

Fortfarande knubbis-ben. Och stelt som tusan.

Status i dag, 6 dagar efter operationen, är ändå väldigt bra tycker jag. Nu kan jag spänna lårmusklerna igen, men nu har allting stelnat till och kontakten är heeelt annorlunda. Frustrerande. Men jag vet att det kommer bli bättre. Jag kan gå utan kryckor inomhus och rör mig långsamt för att inte halta så mycket och skapa massa snedbelastning. Utomhus är jag beordrad kryckor i minst 2 veckor. Och det är rätt bra, om inte annat för att folk inte ska råka gå på mig utan ta det lite försiktigt runt mig.

Har varit ute på en kort, kort rehab-promenad idag på gatan runt huset. Typ 700 steg enligt telefonen. Yeah! Det känns bra, men jag vet att det är väldigt lätt att överanstränga sig, så jag får hejda mig. Ska bli spännande att se hur mycket rörligheten förändras på dessa 2 första veckorna, fram tills jag får ta bort stygnen. Ser fram emot lite coola ärr på knät också.

Tur att jag typ gjort det här förut o vet hur lång tid det tar….

Smygpromenad i lite blev vårsol!

Taggad , , ,

Grattis på 8-årsdagen, bloggen!

Tänk att den har hängt med så länge. Jag hoppade mellan plattformar där i början ett tag, så det är nog så att jag har varit med blogg längre än 8 år. Om jag backtrackar här så finns det migrerade inlägg från 2007, men let’s not go there…. Det är mest olika former av ångest. Mycket tentaångest och mycket singelångest.

Jag är en otroligt oregelbunden bloggare, det ska man ha väldigt klart för sig, haha! Men behovet har alltid funnits, även om jag blivit väldigt mycket mindre privat än vad jag var i början. Men det är ju lite så det funkar med internet. I början hällde jag ut mitt hjärta lite överallt, blev lite trampad på, kröp tillbaka och låste inlägg o höll på. Och numera, sedan ett antal år tillbaka, så skriver jag mest om sånt som bara berör mig själv. Visst var det skönt att ha en helt ocensurerad ventil en gång i tiden, men det håller ju liksom inte i längden. Folk älskar att missförstå.

Så därför handlar det mesta här om ganska harmlösa saker, som träning och vardagliga saker.

Men det är stora saker på gång i mitt lilla liv. Äntligen ska knäoperationen bli av! Det blev inte alls som jag hade tänkt och min plan som jag var så övertygad om att följa fick slängas åt sidan nästan direkt. Tyvärr. Det blir ingen specialklinik, det blir inte någon grym knäexpert :( Det blir vanliga allmänortopeden på stora sjukhuset. Jag tror säkert att de kan sin sak, men jag hade hoppats på något annat.

Anledningen till att det blev så här är att jag råkade ut för vår härliga oberäkneliga sjukvård helt enkelt. Blev först utskrattad när jag försökte få min operation flyttad till knäexperten, fick ett prel. datum på stora sjukhuset, som sedan flyttades plötsligt, och sedan blev jag hänvisad från en telefontid till en annan… som sedan ställdes in pga sjukdom. Suck. De kan det här med att trolla med en ordentligt inom sjukvården asså. Man är helt bortkollrad. Så plötsligt ska jag opereras nästa vecka. För nu finns det ingen mer telefontid för att försöka ändra på det. Tänk om resten av samhället hade funkat så… Men jag ska vara glad o tacksam antar jag.

Det känns nervöst och lite ångestfyllt. Att det här är sista veckan jag kommer kunna köra för fullt på väldigt, väldigt länge. Jag ska njuta av vartenda pass och älska den där jävla skivstången vid varenda tungt lyft. Aldrig ta det för givet.

Det blir ju en sån konstig kontrast – ena dagen vara som vanligt o träna som vanligt, nästa dag gå på kryckor o inte få göra någonting tungt på ett bra tag med benen. Men jag vet vad jag ger mig in på. Jag är the fucking queen of knärehab och känner min kropp. Så det här ska gå bra. Det måste gå bra. Jag har som mål att kunna vara med på Open nästa år. Ta revansch och fira mitt knä :) Fram tills dess får jag sätta upp delmål när det passar. Jag hoppas att läkningen ska gå fint och att jag ska få något för all den här jäkla rehabträningen och övrig benträning jag gjort fram tills nu. Det måste ju förbättra mina odds på en bra återhämtning tänker jag. Annars är det bara för orättvist.

Så, följetången om mitt lilla knä får ett nytt kapitel nu och jag tänkte dokumentera det i bloggen för att själv kunna se att jag gör framsteg. Jag vet att jag kommer behöva det när det känns som kämpigast och allt jag vill är att kunna springa, hoppa o skutta.

#teamrehab ett år till.

Och typ 8 more years för bloggen kanske? Haha!

 

Taggad , , , ,

Förkylningen gör min gnällig. Sorry.

Ringde till operationskoordinatorn (världens längsta ord??) på ortopeden idag. Har tydligen fått ett preliminärt datum. Slutet på mars. Jahapp liksom. Men som hon i telefonen sa ”-Det är ju sportlovsveckor nu och då kommer det ju en hel del operationer.”…. ”okej”.   Så, som det är nu, om de håller ungefär det datumet som jag fick så kommer de klara vårdgarantin för mig. Hm. Min tanke var ju att de inte skulle göra det, och att jag då skulle be dem skicka mig till den specialistklinik som jag egentligen vill komma till. Men… vad gör jag nu då om det inte blir så? Jag nämnde lite försiktigt för kvinnan i telefonen att jag hade velat bli skickad till en specialist istället. Hon började tok-skratta rakt ut o ba ”Men, alla här är specialister!!” (med undertonen: ”Lilla gumman, nu är du allt bra dum i huvudet.”). Så lite slokörad tackade jag för hjälpen och la på luren.

Jag är så orolig för att det inte blir som jag har tänkt. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra för att få som jag vill. Tänker att jag avvaktar ett par veckor till och kollar läget igen sen…. och att jag då ska ha en plan för hur jag ska få dem att skicka mig till det här andra stället. Så jag ska gå runt o ha lite ångest över detta tills dess. Tack,tack.

Annars då? Lägger lite för mkt energi på att ignorera att det är Alla hjärtans dag. Svårt att undvika när man jobbar med blommor, som ju är en ganska viktig del av den här dagen. Men jag tänkte nog åka till stället som ger mig mest go känsla i magen – boxen. Förkylningen till trots. Det är bara lite snuva, så jag är ju inte nära döden direkt… Knät behöver rehabbas och jag behöver behålla min mentala nivå. Det här är fjärde dagen utan träning liksom, det börjar gå utför.

Och det här är fel dag att ligga hemma på soffan, pilla i sig choklad och obsessa över att telefonen är för tyst.

Andra saker jag har tänkt på: Att jag måste ta tag i lägenhetsletandet. En sån himla ”borde”-grej. Jag skulle behöva nån som gör det där åt mig. För det är som vanligt med saker jag inte riktigt vet hur man ska göra eller var man ska börja, som när jag skulle köpa bil. Jag tycker det är skitjobbigt att ge mig in i saker jag inte vet hur det går till, och det finns liksom ingen ”for dummies-guide” för såna här vuxna saker, för tydligen kan alla sånt här iaf. Bara av sig själva. Eller? Så jag skjuter sånt ifrån mig. Det löser problemet, förutom då att det ligger o gnager i bakhuvudet hela tiden. En kompis till mig sa åt mig häromdagen att det ju är världens roligaste grej att leta efter nytt boende! Jag såg helt frågande ut och fattade ingenting, det är ju så mkt beslutsångest och oro över ekonomi o massa jobbiga saker. Så, det kan hända att jag hade lite fel approach till hela grejen.

Såatteh… ni kanske märker att jag skulle behöva köra ett ordentligt jävla träningspass som golvar mig. Få fart på lyckokänslorna igen. Jag är så gnällig!

Men, hoppas ni har en fin dag hörni!

sad-puppy

Sad puppy-day.

Taggad , ,

Jag har bestämt mig.

December-livet är ett lite annorlunda liv än man har resten av hösten o vintern. Mörkret är kolsvart, men det blir ändå rätt så trevligt med julbelysning och mer sociala grejer än vad man brukar pallra sig iväg på annars. Och jag har orkat med det! Jag har varit jättesocial! Vilket jag inte kan säga har varit fallet under hela hösten det här året. Men nu har det vänt, och visst, jag kanske ballade ur där lite ett tag i min nyvunna livsglädje och var lite för optimistisk, haha… Men nu har jag nog landat lite och hittat nån sorts balans igen. Lagom till att januari slår till med sin fulla kraft i form av att alla stänger in sig igen… typ.

Jag har åkt upp o ner i hela känsloregistret tror jag. Massa groende ilska, bubblande glädje, nervösa fjärilar i magen, kliande frustration, ren lycka och väldigt mycket tacksamhet. Och en ganska jobbig hormoncirkus som fick mig att gråta till o från i typ 3 dagar, mycket märkligt. Men det är ju liksom så kroppen funkar ibland.

Träningen har funkat bra och jag har tagit tag i det här med knä-problematiken lite mer. Funderat o tänkt och bett hela internet om råd tror jag! Det är ju lite märkligt det där att träningen rullar på så bra nu och jag kan fortsätta pressa upp vikterna i benstyrkan, samtidigt som jag går o funderar på korsbandsoperation och gör mig redo mentalt för att börja om hela rehab-resan en gång till.

För det är mycket det jag har grubblat över. Men jag har i princip alltid kommit fram till svaret att det kommer vara värt det. Det kommer vara några hemska månader i början då jag inte komma kunna köra crossfit alls. Typ knappt röra en skivstång. Men då gäller det ju bara att ha siktet inställt på det långa målet.

Jag ska bara hålla tummarna för att jag kan styra om så att min operation kan bli gjord på den klinik jag vill… Att det ska vara så besvärligt det där, med sjukvård.

Så när jag väl står på listan så tänker jag att jag har typ 2-3 månader på mig att bli så jävla stark i benen som jag bara kan på den tiden. Ska nog ta hjälp av någon av coacherna så att jag kan få till en bra plan där. Jag har trappat upp benträningen redan nu lite grann, med massa knäböj och viktade utfallssteg och tuffare rehabövningar. Men det ska nog gå bra att trycka på lite till. Ju starkare jag är innan op, desto snabbare kommer ju återhämtningen gå tänker jag. Det är svårt att inte tappa typ alla lårmuskler man har, men ja, de kanske minns lite bättre hur man jobbar om de är riktigt starka innan.

…och tävlingen gick bra förresten. Jättebra! Det var så himla kul och jättetungt och vi kompletterade varandra riktigt bra i laget :) Där jag var svagare var Andreas starkare och tvärtom. Vi hamnade typ 14:e tror jag, med en bästa placering i sista woden där vi kom 11:a. Det var riktigt grymma lag och final-wodarna blev jättespännande! Ännu en gång så blir man liksom helt nykär i hela Crossfit Göta-gänget efter en sådan dag. Och jag var alldeles lycklig av att bara kunna vara med. Och väldigt motiverad till att fortsätta jobba på benstyrkan.

Så nu kör vi! foto-2016-12-25-15-28-43

Taggad , , ,

Peppen!

Tänk att jag är så bra i knät att jag ska kasta mig in i en tävling på lördag :) Så himla nöjd o glad för det! Jag ska verkligen bara njuta av den dagen och ha så roligt jag bara kan. Ingen press, ingen stress och ingen prestationsångest. Det får bli som det blir och jag vill bara kunna genomföra tävlingen, hel och glad.

Det är en lagtävling, vilket också gör att det känns lite skönare. Jag har dels någon att luta mig lite mot och jag får dela glädjen med någon annan. Sen kan man ju se det som att jag också kan bli lite orolig för att jag inte ska hålla hela tävlingen eller att det kommer moment jag inte kan göra fullt ut och då blir det tråkigt för min lagkompis. Men, näe… jag känner faktiskt inte så. Min lagkompis vet vad som gäller och vi kommer köra så gott vi kan med det vi har.

Det kommer vara så himla grymma lag med så det kommer bli en väldigt härlig tävling, och jag har verkligen ingen illusion av att vi skulle kunna ha något med toppstriden att göra. Jag är bara glad över att kunna känna att jag är tillräckligt bra för att kunna anmäla mig. Att jag tror på att jag kommer palla att göra typ 3 wodar på en dag.

Igår provade jag att göra lite tyngre split jerks på ”fel” ben. Och det gick fint! Jag har ju alltid haft mitt vänsterben som ”bakben”, men knät gillar inte riktigt den vinkeln och massa tyngd på. Så jag får helt enkelt lära om och se om det går att bli lika stark, stabil o snabb med vänsterbenet fram istället. Spännande! Och jättefrustrerande såklart, haha! Men det gick som sagt helt okej, jag kom upp till 60 kg vilket jag inte har lyft på typ 8 månader. Jag tackar kroppen, mitt tålamod och mina rehabövningar för det och tänker jobba vidare.

Idag står det marklyft på schemat och det har jag kört nu rätt många veckor och kommit upp till 110 lätta kilon. Visserligen bara en etta, men känslan var verkligen ”Lätt!”, så jag är peppad inför kvällens utmaning. Jag kan nog inte rå på mitt gamla pb på 125 kg… tror inte det är så klokt heller. Men kanske 115-120? Då skulle jag bara glad o nöjd. Älskar ju marklyft! Det är min paradgren och jag har ingen brådska att komma tillbaka, jag vet att det finns där om jag bara har lite tålamod.

Så denna veckan går ut på att äta bra, sova mycket, jobba, träna lagom. Och se till att jag har en riktigt bra känsla i kroppen. Lördag kommer bli en sån grym dag!

cf-pass-dec

Taggad , ,

10-veckors-strecket

Och så rullar veckorna på i ett rasande tempo igen och plötsligt har det gått 10 veckor med nya knäskadan. Och nu har det faktiskt börjat hända grejer. Jag kör knäböj på olika sätt ungefär 2 ggr i veckan. Och häromdagen körde jag 3 x 15 reps av back squat med stegrande vikt 20, 25, 30 kg och jag kunde gå ner i bra djup och det kändes toppen. Jag fokuserar på lätta vikter och många repetitioner för att ”härda” och stärka knät.

Jag har även kunnat göra wallballs med 4 kg boll och gjort step up på en 50 cm låda på ett pass. Jag har snatchat lite försiktigt med 25 kg, power-landning och sedan ner i en over head squat. Jag har gjort en rasande massa burpees, kettlebellsvingar och några omgångar lätta power cleans. Jag marklyfter och gör cirka tiotusen rehab-övningar. Det funkar! Även om jag inte kör på för fullt, så får jag en liten känsla av crossfit iaf. Flåset får ju jobba ordentligt trots att jag inte lyfter särskilt tungt.

När jag tittat tillbaka till förra gången det begav sig med knät så ligger jag ungefär i fas. Det ända jag inte kommit igång med är löpningen. Men jag jobbar på det och har lagt in massa hoppövningar i rehabträningen nu, så jag tänker att det nog ska bli en liten premiär jogg i slutet av denna veckan eller nästa. Känns gött. Förra gången jag satte igång med löpningen så fick jag lite snedbelastningsproblem i början, men iom att jag börjat med hoppträningen lite tidigare den här gången så hoppas jag det ska gå bättre nu. Ska komma ihåg att göra lite extra tåhävningar bara, alltid bra när man inte sprungit på länge.

Jag funderar ofta på hur jag vill göra med knät framöver. Om jag ska satsa på operation eller inte. Det lutar mot att jag vill göra en operation, för jag vill ha ett helt knä. Visst, det finns ju inga garantier för att man kan bli helt återställd, men jag tror det blir lättare mentalt att komma tillbaka. Att kunna lita mer på knät. Min sjukgymnast sa nu vid senaste besöket att hade jag varit ”en vanlig gym-svensson” så hade hon ansett mig vara typ helt återställd nu. Det kan jag ju inte riktigt hålla med om, men okej ;) Men hon la ju även till sen då att det är lite kvar att jobba på för att jag ska komma till den nivån jag önskar.

Jag har fått hemläxa över semestern och sen skulle jag höra av mig i augusti igen om jag kände att jag behövde mer råd o hjälp. Så resten av sommaren kommer alltså gå åt till att ha full träningsfokus och jobba på rätt så intensivt med rehabträningen.

Att jag ska vara i tävlingsklar form till den 6e augusti, då jag är anmäld till Battle of the beach i Helsingborg känns ganska mycket som ett önsketänkande just nu… tråkigt. Men, ja, jag får väl bara inse det helt enkelt. Jag måste tänka på längre sikt. Så jäkla tråkigt.

Men jag försöker fokusera på det positiva. Jag kan vara med på pass och det händer saker varje vecka med knät. Det är bara att jobba på, det lönar sig alltid. Lära mig älska rehabträningen.

2016-06-30_14-10-14

Jobbar på discomusklerna.

Taggad , ,

8 veckor med skruttknät – Lägesrapport

Kom på att jag behövde göra ett inlägg för att uppmärksamma att mitt skruttknä, second edition, nu fyller 8 veckor. Hejåhå. Det går ganska bra, men det går sååå jäkla långsamt. Frustrerande och knäckande för crossfitälskaren i mig. Jag längtar efter lite fart o fläkt o att våga ta i allt jag har. En köttig monster mash-wod. Visst, jag tränar på bra nu också. Jag kör mitt styrkeprogram o ökar på vikterna. Jag har börjat gå på vanliga passen igen lite då o då. Men det är inte samma sak. För i allt jag gör så tänker jag mig för hur jag hoppar ner från riggen, hur jag reser mig o sätter mig, hur jag förflyttar mig. Det är ju ingen fara längre, allt funkar, men jag har ju fortfarande en känsla i knät som jag hela tiden är medveten om.

Och så är det ju hela tiden den där balansen mellan vila och aktivitet som jag måste ha koll på. Slarvar jag med träningen så protesterar knät direkt. Gör jag för mycket eller för enformiga grejer (står o går en hel dag) så säger knät ifrån. Jag blir lite trött på alltihop ibland….

Men igår körde jag pass och styrkedelen var front squats. Jag har inte knäböjt så värst mycket med vikt ännu, utan jobbat mer med balansplattor o bollar o annat. Men jag kände för att testa så jag gjorde 5 set x 10-6 reps med 25 kg och det kändes jättebra. Inga signaler alls från knät om att det skulle vara något som var knas. Jag gick ju inte hela vägen ner, utan stannade någonstans i 90 grader/knähöjd-ish. Men det är mest pga ovanan att knäböja på riktigt och att jag kände efter så mycket. Det kändes galet tungt, haha! Snacka om att jag har tappat känslan för vikt på stången…. Kommer bli en låååång väg tillbaka detta.

Ska tillbaka till min sjukgymnast Jessica nästa vecka och då har hon lockat med att jag ska få börja springa lite på löpbandet :DDD Ingen är gladare än jag! Därför försöker jag nu vara extra duktig med mina rehabövningar så att knät ska vara väl förberett på de nya utmaningarna. Men det känns som att det ska gå bra. Jag är tacksam för att jag har en sån kreativ sjukgymnast. Det märks att hon anstränger sig för att ge mig nya övningar varje gång, övningar som är funktionella o som inte bara är att ”stå o dra i ett gummiband”. Hon vet hur mycket jag tränar och hur gärna jag vill komma tillbaka. Jag får ibland kommentarer från andra som också haft knäskador om att mina övningar ser roliga ut och inte alls sånt som de fick göra under sina rehab-perioder. Och jag håller med. Den här vändan gör jag nästan helt andra övningar än min förra rehab-period för 3 år sedan och det känns rätt trevligt även om jag ibland är lite tveksam, det ska jag erkänna. Men kombinerat med lite andra crossfit-grejer så blir det rätt bra. Jag kör nu KB-svingar, cyklar, ror, knäböjer o gör lite enkla cleans-varianter, allt med lätta vikter såklart.

13406849_1065372226882341_9214140513789274397_n

Från passet igår

Att gå in på passen o köra superskalat är något jag får leva med ett tag till. Men det känns okej, jag kan iaf vara med bara jag gör om övningarna lite. Det är fint och jag blir glad i hjärtat och endorfinpåslaget är ljuvligt efteråt.
Det går lite upp o ner från dag till dag, och när jag har dåliga knädagar så är jag rätt deppig o allt jag vill kunna göra känns hopplöst långt borta. Men så kommer alla de andra dagarna när jag faktiskt inser att jag har kommit långt. Jag känner tex ingenting efter alla knäböj, svingar o annat igår. Alltså är det grönt ljus på att köra med knäböj med stång. Och det är ju grymt bra!

I helgen som gick var det tävling i boxen, den årliga sommartävlingen. Mackan hade programmerat så himla bra o woddarna såg jättekul ut. Alla kämpade, slet o krigade. Det var så fantastiskt! Jag själv fick stå vid sidan av och lekte domare under hela dagen. Men allt jag vill egentligen var att köra själv, och slänga mig in i den där Clean speed ladder och ba kötta! Suck :( Då är det jobbigt…
Men oftast är jag tacksam över att det trots allt går rätt bra. Jag har mina träningsrutiner och utan dem hade det ju inte gått alls. Ännu en gång kan jag tacka crossfit för min träningsglädje och viljan att komma tillbaka.

Och tydligen gör jag samma min på alla pass-bilder numera…

Gött gäng! Team Rehab körde rodd, marklyft, burpees och wallwalks :)

Gött gäng! Team Rehab körde rodd, marklyft, burpees och wallwalks :)

Taggad , ,

4 veckor and counting

Solen skiner, sommaren känns nära, Game of Thrones är igång och jag har fått nya övningar från sjukgymnasten. Bra grejer!

Imorgon har det gått 4 veckor sen skadan och jag börjar äntligen känna att det har hänt något. Det går långsamt, och det är inga stora förändringar, men det är en annan känsla i ledbanden. Det sägs ju att det tar ca 6 veckor att läka ledband, så nu börjar jag alltså se ljuset o rulla i nedförsbacke, äntligen!

Jag kan fortfarande inte gå några långa promenader eller gå särskilt fort, då börjar jag gå konstigt. Och självklart inte springa eller hoppa. Men det känns stabilare och jag går mycket bättre över lag.

De nya övningarna från sjukgymnast-Jessica är dels höftlyft på golvet, med ett ben böjt o det andra rakt. Fokuset är att hålla hela höftpartiet parallellt med golvet, och det är skitsvårt! Jag får också kämpa en hel del med baksida lår.

Andra övningen är upp o ner i utfalls-stans, med främre foten upphöjd och gärna på ostadigt underlag, typ bosuboll. Här är det bakbenet som är svårt, men det går bra, jag måste bara koncentrera mig mycket och öva upp balansen.

Den sista är typ ”draken”, stå på ett ben med knät lite böjt och fälla överkroppen i höften. Tillägget är att jag ska lyfta en liten vikt från marken med motsatt arm (typ hantel, eller kettlebell). Nu är vikten upphöjd, men jag ska jobba på att sänka den efterhand.

Så det känns riktigt bra att få göra något mer rejält med benen än det lilla böj o streck o sånt jag gjort hittills. Alla de andra övningarna gör jag ju fortsatt på dagarna, men nu blir det alltså lite ”gymträning” för benen också.

Och appropå gymträning, jäklar vilken träningsvärk jag har haft i axlar, armar o lats de senaste dagarna. Programmet jag fått från coach F är skitbra och det ska bli jättekul att se hur mycket jag kan öka i ringdips o pullups när jag kört ett par veckor till. Får ta o skriva mer om passen senare :) Det är bra grejer!

Fil 2016-05-11 13 37 49

En ovanligt tråkig hisselfie efter passet igår.

Och det är en himla tur, för det svider i hjärtat när kompisarna i boxen får stå o pb-snatcha på passen och göra en massa annat kul…. För att inte tala om att jag kommer missa Göta-tävlingen i juni :( Men, jag försöker att inte gräva ner mig i det. Jag har mer långsiktiga mål och måste kämpa på för att mitt knä ska bli funktionsdugligt. Jag inser ju att det säkert kan bli en operation längre fram i livet, men det får jag väl ta den dagen det händer.

 

 

 

Taggad ,

Inte peppigt alls.

Jag är så vansinnigt trött på mitt knä nu. Jag känner mig jättedeppig över att det inte blir bättre så snabbt som jag hade tänkt. Känns som om jag aldrig kommer få springa o lyfta tungt igen :( Har en dålig dag helt enkelt…

Jag gör mina rehab-övningar varje dag, flera gånger om dagen och jag håller mig i rörelse för annars stelnar knät till o blir orörligt, känns inte alls bra och jag börjar gå konstigt. Men samtidigt kan jag inte gå för mycket eller belasta för mycket, för då blir det ömt och det känns som om jag har en alldeles för stor kudde i knäleden. På mornarna nu kan jag få kanske en timma där knät känns riktigt bra och jag kan slappna av när jag går och kan plötsligt låta bli att tänka på varje steg jag tar. Det är en befrielse! Men, kortvarigt. När jag sedan ska gå till bilen så är knät som vanligt igen och är segt o trögt och musklerna är spända runt omkring.

Det är sjukt frustrerande. Det är fortfarande lite svullnad kvar, irritation i knät liksom. Det har gått 3 veckor och jag har tappat tålamodet…. Jag vet att senor och ledband tar väldigt mycket längre tid på sig att läka än muskler o annat mjukt. Men jag har svårt att acceptera det.

Jag vill kunna sitta på huk. Jag vill kunna springa en liten bit om jag behöver. Jag vill kunna gå utan att känna av knät i varenda steg. Det är inte så mycket smärta, utan mest bara som att jag känner av knät varje gång jag använder det, på samma sätt som man alltid känner av en träningsvärkande muskel liksom. Fast, en annan känsla. Typ motsatsen till träningsvärk.

Jag har fått ett litet program av coach F där jag ska bättra på min överkroppsstyrka under de här veckorna. Lite prehab-övningar och lite styrke- och stabilitetsövningar, allt för att bli starkare i pullups, over head-rörelser, ringdips och motverka nackproblem och överaktiva trapeziusmuskler. Det är kul att ha ett program och ooootroligt skönt att veta vad jag ska göra varje gång.

Men idag ska jag gå ifrån det lite och testa roddmaskinen och skierg tänkte jag. Se om jag kan köra utan att belasta knät o orsaka onödig irritation, men samtidigt inte bli helt sne i kroppen. Tänkte mig lite intervaller, 30 sek på/30 sek av. Jag har inte gjort något flåsigt på 3 veckor och det känns inge bra.

Jag fick mail från Crossfit Göta häromdagen, ”Hoppas vi får se dig på ett pass snart igen!”….. Kände mig ännu mer deppig över att inte kunna vara med. Alla frågar hur det går och jag vill så gärna kunna säga att det känns bättre för varje dag, men den gör ju inte det… det står still!!!

Kroppen känns fet o plufsig. Känns inte som om jag gör av med all mat jag stoppar i mig och jag blir nojig och deppig över att gå in i våren o sommaren o känna mig stor o klumpig. Istället för stark och tajt. Jag vet, det är nojigt och ytligt. Men det sätter sig i huvudet och jag börjar kolla en extra gång i spegeln om magen putar ut mer än vanligt.

Den här jävla knäskadan håller på att sätta sig ordentligt på skallen…. Jag har bra o dåliga dagar, jag vet det. Men idag är en dålig dag.

Och sen tänker jag på att det finns dom som har det så mycket värre. Och att jag borde skärpa mig och sluta va gnällig.

Taggad , ,

Lite stukad stämning

Ja, dagarna går och jag gör min pausgympa för knät som jag ska. Jag var på ett första besök hos sjukgymnast-Jessica igår och hon tittade, jämförde, klämde, drog o hmm:ade med veck i pannan. Knät är fortfarande lite svullet och jag har ungefär 5 grader kvar i vinklarna både rakt o böjt tills det är tillbaka till normalt. Det enda stället som gör ont när hon trycker är fästena för ledbandet på yttersidan. Så teorin så här långt är att det helt enkelt är ett stukat knä, där ledbandet blivit uttöjt och är lite blåslaget kan man säga. Som när man stukar foten ordentligt och blir stel o konstig i ett par veckor. Fast jag lyckades göra det med hela mitt knä. Oskön känsla.

Men återigen ska jag nog vara evigt tacksam mina starka benmuskler som verkar hålla allting på plats i knät. Alltså, gott folk, är det någonting jag vill att ni lär er av detta med träning för livet, skador o olyckor, så är det att se till att bygga en stark funktionell kropp. Musklerna skyddar dig mot så himla mycket onödig smärta och komplicerade skador. Om oturen är framme så blir allting mycket lättare om du har en bra grund att falla tillbaka på.

Jag vet att man kan gå runt o vara deppig över att man inte ser deffad o snygg ut, att man inte känner sig lika bra som alla andra på pull ups eller inte kan snatcha 40 kg. Men alla de där dagarna, när det känns så, så ska du tänka på att du i alla fall har en hel o fungerande kropp och du kan göra vad du vill typ. Springa, hoppa o hänga.

Jag ska fortsätta med min rörelseträning för knät i en vecka till, så att svullnaden försvinner helt. Sedan ska jag tillbaka till sjukgymnast-Jessica och få lite nya övningar och påbörja projekt: ”Superwoman-knä”. Jävlar i min lilla låda vilka starka, stabila knän jag tänker skaffa mig nu. Man kommer typ kunna använda mina ben som lyftkranar för betong. Folk kommer beundra mina starka knän. Jag ska utföra stordåd och rädda världen med mina starka knän! *målbild*

Men tills dess… så jobbar jag lite så här:

Namnlöst-2

Böj å sträck o böj å sträck.

 

Taggad ,