Etikettarkiv: korsband

Recap och fokus på löpning

Ja, då har jag visst glömt att uppdatera lite här igen. Så det får bli lite backtrack, som vanligt.

Det kanske största som hänt är att jag tror min sjukgymnast håller på att göra slut med mig… vi har bara haft lite telefonavstämning nu det sista. Och hon säger att jag kan höra av mig om det dyker upp problem i fortsättningen. Men det dyker inte upp några problem… så jag tror vi har gjort slut. Känns lite tomt och konstigt. Lite läskigt att stå på egna vingliga ben.

Jag har kunnat träna på rätt bra, men numera blir det mycket utifrån hur dagsformen känns i knät. Jag är inte så beroende av att köra rehabövningar varje dag utan kan fokusera på lite tyngre träning och löpning för benen, och bara mjuka upp lite på vilodagar. Men konsekvensen blir ju att jag ibland får ta 1-2 vilodagar från all benträning för att knät ska må bra. Det tog ett tag innan jag accepterade det, men nu tror jag att jag har hittat en bra rytm igen. Lättare övningar har jag ju kunnat köra på med typ varje dag, men när jag nu växlar till tyngre så kräver det lite annan strategi. Gäller bara att få in det i hjärnan…

Löpningen går lite upp och ner från vecka till vecka. Men just nu tror jag att jag har hittat ett bra upplägg där med. Jag behöver springa lite lagom varierat: asfalt o skog, platt och backar, långsamt och lite snabbare. Och lyckas jag få in 2 löppass på en vecka är det toppen. Den här veckan blev det tex en wod som var rätt jobbig, som bland annat innehöll 400m löpning. Totalt var woden 3 varv, så vips hade jag sprungit 1,2 km på asfalt. Och jag har försökt klämma in ett vanligt ut-o-jogga-pass på helgen för att bygga upp lite längdtålighet. Idag sprang jag 3,1 km vilket är nytt längdrekord! Jäj!

Men det är sjukt jobbigt att springa, alltså för flåset. Dels har jag ju varit lite jobbigt småförkyld i 2-3 veckor så jag har inte velat fresta på, men sen har jag väl inte varit superduktig på att lägga in flåsiga grejer innan heller. Flåset är ju galet mkt färskvara. Och ska sanningen fram så har jag väl alltid brottats med min löpkondition, även innan knästrulet. Det ska till många träningspass innan jag kan känna att löpning inte är en nära-döden-upplevelse i uppförsbackarna.

Jag försöker fokusera på att de se små framstegen och att det alltid ska kännas bra i knät.

Så, här är lite siffror bara för att jag ska ha något att jämföra med:

4/9 – 1,96 km, 15.33 min, 7:57 min/km i snitt, 159 steg/min

16/9 – 2,23 km, 16.50 min, 7:32 min/km i snitt, 157 steg/min

23/9 – 3,11 km, 22.59 km, 7:24 min/km i snitt, 163 steg/min

Dessa rundor är på samma slinga här hemma i området, som är lite lagom kuperad o är blandad asfalt och stig. Mina mål är att öka distansen långsamt, kunna vara igång under en längre tid och öka tempot när det känns bra. Jag tänker på fotisättning, hållningen, att det känns rakt i kroppen liksom. Men det är ju svårt eftersom jag inte har någon film på det eller någon som kan titta på mig.

Andra grejer jag jobbar på i gymmet just nu är min rörlighet i knäböj, med och utan belastning, allmän benstyrka i enbens-övningar, att knät ska bli mer tåligt för volymen i crossfitpassen och kunna hålla bra tempo genom metcons.

Det tuffar på och så länge jag inte är så jävla enveten med att inte ta vilodagarna på allvar så går det fint :)

Annonser
Taggad , ,

En vecka on hold

Ja, det blev ju som jag anade efter den här helgen som innebar mycket promenerade. Det blev som det brukar bli. Jag kan typ inte träna ordentligt på 4 dagar. Jag försöker, men det blir inge bra och det gör lite ont. Allt jag kan göra är att försöka göra väldigt enkla lätta grejer och bara hålla igång cirkulationen. Inte gå för långt, inte göra något som gör ont, alls, försöka hålla humöret uppe o träna resten av kroppen så gott det går.

Fast, även om det kanske låter som att jag nu var skitduktig på att lyssna på kroppen o allt det där så innebar det inte riktigt det i verkligheten. Jag får ju sjuk träningsabstinens. Hade ju inte tränat på hela helgen, så på måndagen var jag ju helt frustrerad! Och med ett ömt knä. Så vad gör man?

Jag struntade typ i att lyssna på det där ”smarta” knärehabbande personen i mitt huvud och gick på crossfitpasset jag hade bokat in mig på redan förra veckan. Dagens pass var marklyft som styrka och sedan en asjobbig metcon med utfallssteg, wallballs och DU’s. Typ alla övningar som just den dagen var helt fel för mig… hehe… Men marklyften gick faktiskt bra, och det var skönt att bara fokusera på att få muskelkontakt, lägga på vikt efter hand, känna efter lite men inte tänka så mycket annars. Jag jobbade mig upp till 70 kilo och det kändes bra :) Ökar typ med 5 kg per vecka nu, så det går väldigt långsamt. Men marklyft är ju min paradgren, så det är skönt att den funkar och det är min lilla källa till glädje o lycka när alla böj-grejer är struliga. Styrkemässigt känns 70 kg inte alls svårt eller jobbigt, jag gör liksom 3-5 reps där just nu. Men det är lite frustrerande att stanna där och vänta till nästa vecka.

Metconen då? Ja… asså… jag insåg ju direkt att jag behövde pussla om lite. AMRAP 12 min: 12 OH utfallssteg, 18 wb, 36 DU. Utfallsstegen skulle vara med bollen på raka armar över huvudet, men det orkar jag inte med. Jag kunde knappt genomföra alla repsen som jag skulle ändå och gick inte ner med knäna i golvet. Det gjorde lite ont, jag led lite, pressade lite… men ville inte bryta. Wallballsen gjorde jag om till bara själva armrörelsen, alltså struntade helt i knäböjsmomentet i kastet. Satte istället som mål att jag skulle göra alla rundorna utan att bryta kasten, alltså 18 st i rad hela tiden. Funkade bra! DU’s gjorde jag bara om till 36 lugna singelhopp, och det gick okej. Jag borde säkert inte ha hoppat så mycket. Men jag ville och det gick.

Så… så här i efterhand, borde jag verkligen ha kört det där passet efter en helg med massa promenerade och ett trött knä? Nä, antagligen inte. Jag blev nog absolut inte bättre i knät av det. Men jag blev lite gladare i själen och jag behöver röra på mig för att behålla humöret. Och då får knä-uslingen bara leva med det.

I tisdags körde jag överkropp, så där behövde inte knät jobba så mycket. Jag gjorde en hel del övningar där jag står och håller i grejer, men det kändes okej. 15 hantelbänkpressar och 2 x 30 m rope pulls med 40 kg på släden i 3 varv med 90 sek vila. 5 min OTM med biceps curls och KB rodd, vilket blev tungt och syrigt som satan efter all repdragning. Och en riktigt härlig avslutning med 15 min OTM: 30 sek handstående hold, 50 sek sandbag hold (55 kg) och 45 sek på Skierg all out. Blev helt sjukt jobbigt, haha! Jag älskar ju sånt där. De flesta woddar som innehåller ett moment med att hålla sandbag är bra grejer. Jag har inte kört med 55 kg-säcken tidigare så det var riktigt kul att det funkade den här gången. Hela baksidan av kroppen (mest rumpan) måste jobba som tusan och det är så härligt!

Jag pustade och stånkade och var lycklig. Borde jag gjort det här passet? Jo, men det kan jag nog tycka var okej. Det var ändå rätt kontrollerat för knät, även om det var lite tunga vikter här o var.

Onsdag vilodag – bra Karin! Jag lär mig ;)

Och igår blev det Back to basic knärehab med alla de där tråkiga småövningarna från sjukgymnasten som jag har tragglat med i flera månader. Inte mycket vikt, utan bara kroppen, gummiband och en lätt KB. Lite balansplatta, någon lätt hantel… typ så. Kände mig förfärligt oinspirerad, men ändå duktig. Och jag tror att det var bra för knät. Jag gjorde sånt som inte gjorde ont.

Idag har jag inte så mycket plan än, beror lite på vad som händer. Men lite cykel och kanske lite knäböj med tyngre sandbag om det känns okej. Kanske prova att springa? Det får liksom bli en skräpvecka där det mesta står på paus. Det är jättefrustrerande… Men jag får väl ändå försöka se att jag känner mig ändå ett snäpp bättre i knät efter en sådan där helg än vad jag gjort vid tidigare gånger det blivit så här. Typ som efter Gotland eller när jag var på sommarutflykter på semestern.

Men satan asså… Frustration är veckans ord.

Taggad , ,

5 månader och äntligen crossfit!

Jag har visst varit lite dålig på att dokumentera de senaste veckorna. Så det får bli lite recap nu. Jag har kommit ett stort kliv framåt i rehaben om man ser 4-5 veckor tillbaka och det är så härligt! Är inne i en bra period och har vågat testa mer tyngd och intensitet.

Den 9 augusti blev den historiska dagen då jag kom tillbaka till de vanliga crossfitpassen. 4 månader och 25 dagar efter operation för att vara exakt. Det var en vanlig onsdag och det var massa skivstång på programmet. Så underbart härligt och knät kändes så bra (alltså, i relation till hur det varit…). Det var en himla massa power snatch och power cleans, så det blev mkt små ”knixar” med knäna och snabba rörelser, vilket gjorde knät ordentligt trött såklart. Men på ”rätt” sätt, inte på ett läskigt sätt. Sakta men säkert kommer jag hitta tillbaka.

Första passet! woho!

Och sedan dess har det rullat på med pass. Jag har satt upp som regel att köra 1-2 st i veckan när det passar in i planeringen och när passet ser ut att funka för mig. Det handlar mest om att testa vad som känns bra och se det som en härlig belöning och bara känna den där crossfit-glädjen och bli trött som satan :D Det är jäkligt kul att känna att styrkan i hela kroppen trots allt känns rätt bra. Jag har nog lyckats bibehålla den rätt bra under de här månaderna.

Andra grejer som har hänt är att jag fått lite styr på löpningen och jag kan lassa på massa vikt i min benträning med hjälp av Strongfit-tänket med slädar och annat.

Löpningen funkade inte alls när jag hade försökt ett par gånger. En knivaktig smärta bakom knäskålen som kändes ”fel”. Man lär sig tillslut känna vad som är rätt o fel smärta. Men när min sjukgymnast kom tillbaka från semester så föreslog hon att vi skulle tejpa knät med kinesiotejp för att ge lite stöd och ”lyfta ut” knäskålen lite. Och VILKEN skillnad det blev!! Underbart skönt och jag kan nu springa helt utan smärta vilket gör allting mkt lättare såklart. Jag har nu kunnat springa 400 m utan att behöva stanna på vägen , flera gånger i rad. Jag håller mig fortfarande inom 1 km-reglen, och får väl göra det ett tag till.

Magiska tejpen.

Jag har en liten slinga här hemma som är lite smått kuperad med blandat underlag som får agera testslinga här emellanåt för att se hur jag ligger till. När jag väl vågar och kan springa även nedför så tror jag att jag kan ge mig på lite längre slingor.

När det gäller benträningen så försöker jag få in 1-2 tyngre pass där jag pressar på lite och ser till att få upp ordentlig syra och trötthet i musklerna. Att dra släde både framlänges och baklänges är det bästa som finns för att syra-träna. Sen försöker jag även göra mycket enbensövningar, som bulgarian split squat och enbensknäböj på bänkar o annat för att få vänsterbenet att vakna till liv och kunna jobba på egen hand. Utan att friska högerbenet är med och kompenserar.

Nästa vecka kommer nog få gå lite på halvfart tror jag, för den här helgen är fylld av promenerande. Det är EM i ridsport i stan och jag ägnar i princip hela helgen att hänga på Ullevi, Heden och Slottskogen för att se på de härliga tävlingarna. Det blir mycket spårvagnsåkande och mycket promenerande. Det blir ungefär 10′ steg om dagen och det känns så klart i knät. Så jag får se när jag kan köra på med mina vanliga pass, jag vet ju att det krävs ett par dagars lugnare rörelse för att det ska släppa.

Men med tanke på hur bra det har känts de senaste veckorna så är jag inte orolig. Jag kan nu köra backsquat med medeltunga vikter och kan göra rätt så djupa power cleans. På passet i veckan vad det 4:or backsquat och jag jobbade upp till 55 kilo och gjorde 10×4 djupa power cleans (som egentligen skulle vara squat cleans för alla andra) på 30-35 kilo. Riktigt gött :)

Så, nog med rapporterandet för den här gången. Magiska tejpen is the shit! :D

Mera pass – så härligt!

Taggad , , ,

All day, every day. Dag 25

Har precis avslutat dagens sista rehab-pass o sitter nu med knät skönt inpackat i is. Det är belöningen. Jag var hos rehab-Jessica i fredags och fick göra mina små tester och hade faktiskt ökat vinkeln i knät med 10 grader i böjt läge, från 90 till 100, o någon millimeter i sträckt läge. Hälen börjar lyfta lite när jag trycker ner knät i golvet :) Så trots att det har varit en seg vecka med knät så har det ju iaf hänt pyttelite.

Men det skönaste var att jag fick lite nya övningar. Jag får börja lite med gummiband en gång om dagen. Dra bakåt och i sidled, och även dra bakåt med friska benet och då hålla emot med det opererade. Jag får även börja med balansbräda! Sedan fick jag känna på cykeln också. Jag skriver ”känna” för jag kommer inte hela varvet runt, utan sitter o trampar lite fram o tillbaka massa gånger o tänjer lite försiktigt. Jag kommer lite, lite längre ju fler gånger jag gör fram o tillbaka.

Det var precis vad jag behövde, något som gör att jag kan variera passen lite under dagen. Känna att det händer något. Ett steg upp för trappan liksom. En annan rolig sak är att jag nu kunnat byta tillbaka till min vanliga bil och kan trampa ner kopplingen som vanligt. Skönt :) Har ju visserligen haft sån himla tur att jag kunnat låna pappas automatväxlade ett tag, så det har inte gått någon nöd på mig. Men ändå. Det är ändå ännu ett steg framåt. Uppåt :)

Efter att ha gjort 3 ganska försiktiga styrkepass på Göta så tog jag i lite mer idag och körde i princip ett av de vanliga överkroppspassen jag fick förra våren från coach Freddan. Så himla gött! Och jobbigt! Massa lats, axlar, armar och lite mage på slutet. Det tog nästan 1,5 timme, men det var inga problem med knät. Nu var det ju visserligen söndag och jag kunde träna på förmiddagen, så då är ju knät alltid bättre. Men jag har förhoppningar om att det ska kunna gå att genomföra en eftermiddag också såsmåning om.

Så trots att förra veckan var seg så har helgen varit väldigt bra med knät. Det gör mkt när jag kan mixa vila hemma med aktivitet ute o rehab på ett lagom sätt. När jag hittar balansen för knät. Det är svårare på vardagar när det är vanligt jobb.

Så här ser en bra dag ut rehab-mässigt:

– Går upp och typ det första jag gör är att rulla lite på foam rollern för att få gång benet.
– Gör i ordning frukost och gör sedan morgonprogrammet som tar ungefär 30 min, gör mina nya gummibandsövningar utöver de vanliga övningar utan extra vikt eller motstånd. Is på knät efteråt och frukost.
– Vila en stund. Och sen ge sig ut på vad som är dagens aktivitet. Går fortfarande med båda kryckorna ute för att jag inte ska bli för trött i benen o börja halta för mycket. Har jag tid att träna på Göta på förmiddagen är det det bästa, då kan jag ”cykla” lite, typ trampa halvrunt i två omgångar. Vanlig vardag jobb fram till ca 13-14.
– Så fort jag kommer hem – rulla och is-packning.
– Lite beroende på vad klockan är, men typ kl 13-15: Rehab-runda 2. ca 30 min. Inget gummiband
– Is och vila.
– Eftermiddagsaktivitet, gärna ute o röra på mig eller åka någonstans. Eller sitta hemma o fortsätta jobba. Försöka röra på mig emellanåt. ”Pausgympa”.
– Eftermiddag, ca 17-18: Hemma o vila igen, rulla när jag behöver. Lite is. Kanske lite böj och sträck kortare rehab ca 10-15 min.
– Mer vila, eller iaf mest greja hemma
– Rulla och kvälls-rehab, 30 min. Alla övningar utom gummibandet.
– Sista is-omgången innan sängdags.

Ser ju ut som jag inte gör något annat än rehabbar när jag är hemma, haha…. och lite så är det nog just nu. Det tar mkt tid. En vanlig vardag får jag göra ett litet pass på jobbet och det gör oftast mer ont för där är knät mycket med svullet och tjockt :(

Det är bara att kämpa på. Inte pressa mot smärtan, utan försöka mjuka upp och tänja lite i taget. Massage och mjukt. Det är temat just nu. Smärtan finns ju där ändå liksom… #teamrehab

Fångades på bild förra helgen, när jag gjorde mitt första pass. Sittande dragövningar är bra grejer :) Bild: Oskar Ängermark.

 

Taggad , , , ,

Knät 3 veckor efter op

Det har varit en trög vecka knä-mässigt. Jag har försökt jobba på kontoret halvdagar varje dag hittills, men knät gillar det inte så värst tror jag…. jag längtar hem till mitt kylbandage varje gång :( Men jag kämpar på. Tänker att jag borde klara 3-4 timmar utan det, men det är fan knappt. Även om jag har benet uppe på en stol hela tiden.

Det som är jobbigt är det här trycket som blir i benet, den svullna känslan i knät. Det gör att det känns som om det knappt går att böja benet alls. Men det går att böja… det gör bara lite mer ont än annars :/ (läs mycket mer)

Rehabben rullar på. Jag gör mina övningar 3 ggr om dagen, efter sjukgymnast-Jessicas order. Jag fick inte göra mer sa hon, så jag lyder. Hon vet att jag gör varenda repetition… Det gör ont. Släp-böjen sittandes på golvet är värst. Det svider i såret, det drar i muskler o senor, ibland på ovanför knät men mest nedanför som ett band över hela knät. Det tar emot och det är stumt. Jag kan nästan dra foten i höjd med början på knät på andra benet. Men det har inte hänt något där på hela veckan :( Jag fastnar vid samma punkt varje gång.

Vanligtvis är eftermiddagarna och kvällarna jobbiga. Knät känns tjockt och stelt och svullet. Jag försöker ha is på hela tiden typ. Men idag känns det som ett morgon-knä som är på så gott humör!!! Vad är då den hemliga formulan för detta undrar ni då?! (jodå, det gör ni allt) Jag tror det magiska är MASSAGE!

Jag var nämligen o tränar lite försiktigt på Göta idag, mitt andra pass sen op, lite lats-aktivering, lite bänk, lite pullups. Sen unnade jag mig en timmes massage hos Angelica. Och jäklar var hon klämde! Jag var ordentligt spänd i ryggen o rumpan av allt haltande och sneda belastning i 3 veckor…. Sen tog hon även o knådade lite på benen. Självklart försiktigt på det opererade, men det var så skönt och det kändes som det blev ett himla gött blodflöde.

Sen åkte jag hem o satte is på knät direkt. Och nu, klockan 19 på kvällen känns knät superfräscht! Alltså jämfört med andra vardagskvällar då alltså. Så här bra brukar det bara vara typ några få timmar på förmiddagen om jag har en bra dag. Efter jobbet är det alltid tjockt o jobbigt. Men det verkar ha hjälpt med träning o massage. Så himla skönt!

Så allmänt känns det rätt trögt med rehabben o rörelsen. Jag har liksom inte hittat balansen än för vad som funkar. Men jag kanske är något på spåret nu :) Får testa att massera benet själv på nåt sätt… och köpa hem en foamroller.

Ska träffa Jessica igen på fredag, ska höra med henne lite mer då vad hon tror om det.

Taggad , , ,

Ett uppnått mål!

I lördags var det Midnattsloppet, som jag hade som ett av mina mål när jag hade skadat knät, där i mars. Men jag grunnade ju fram och tillbaka på om det verkligen var så klokt av mig att springa en mil på asfalt när jag har dragits med lite vadproblem under sommaren och inte riktigt är uppe i den längden på just asfalt än.

Så jag tog beslutet att inte springa loppet. Vad jag istället gjorde i lördagskväll var att snöra på mig skorna med siktet inställt på 2 varv på vanliga slingan med elljusspår, och att jag skulle prova att jogga fram och tillbaka dit på asfalt, ca 7-8 km. Kändes som lagom och schysst mot vaderna.

Och så bar det av. Första biten på asfalt kändes bra, upp för monsterbacken gick okej och sedan hittade jag ett skönt tempo där benen bara gick och jag inte behövde anstränga mig så himla mycket. Det var skönt helt enkelt. Efter första varvet som kändes löjligt bra kom jag in i nåt som kanske kan liknas ”the zone”. Det var skymning o jag såg bara spåret framför mig, skogen var mörk och det var knappt någon mer än jag där. Träningsmusiken i öronen och ben som var pigga och helt utan smärta. I slutet på andra varvet hade jag bestämt mig, det ska fan bli en mil idag.

Så ner för monsterbacken igen och iväg de extra kilometrarna som krävdes. Nu fick det ju bli på asfalt och vid 8 km började det kännas lite i vaderna, men mest i vänster konstigt nog. Det är ju den högra som har krånglat mest. Så jag kände att det nog var under kontroll o trummade på. Jag var så jävla glad där jag sprang, samtidigt som det var jobbigt såklart.

När Runkeeper-mätaren slog över till de smått magiska siffrorna 10,0 km kunde jag inte hålla tillbaka glädjen utan det blev lite rop o skutt och när jag var hemma o stannade så kom det även några tårar av lättnad och lycka. Jag hade klarat mitt mål, jag var tillbaka på 10 km igen. Jag fixade det!

Jag och skruttknät o svaga vadmusklerna klarade det! 5 månader efter kryckorna så är jag tillbaka. Visst, det skiljer ett antal minuter på tiden från när jag sprang som snabbast, men det skiter jag i just nu.

Min kropp har läkt och jag är på gång. Det fungerar!

en-mil

Svettig, rödmosig, men otroligt glad löpare!

Jag skrek ut min glädje på alla sociala medier jag har :) Jag kunde inte hålla all den där glädjen inom mig alldeles själv. Och det kändes så härligt. Jag älskar verkligen att jag har så många härliga människor som stöttar och peppar och inspirerar med sin egna träning. Utan er hade jag aldrig orkar hålla på tror jag. När ni klarar era mål får jag kraft att sätta upp nya och göra likadant.

Det som bland annat fick mig att ge mig ut o springa i lördags var att jag hade anmält mig till jobbets Göteborgsvarvetgrupp i fredags. Det får alltså bli utmaningen nästa år, jag ska springa mitt första Göteborgsvarv 2014. Med skruttknät. Det kommer bli fantastiskt. Vägen dit är såklart lång och jag kommer få slita som satan för att få kroppen redo för 21 km på asfalt, men det ska gå.

gbgvarvet

Gänget som sprang för EVRY 2013

När man anmäler sig sätter man upp en måltid, men för mig spelar den faktiskt inte så stor roll. För mig kommer det bara handla om att genomföra det. För jag vet inte hur min form kommer vara där i maj, om knät fortfarande är på gott humör. Jag kommer inte riskera att bli ännu mer skadad om jag nu börjar tvivla på min förmåga. Det är det inte värt. Men jag ska fan göra allt jag kan fram tills dess.

Men för er som undrar så satte jag upp 2.10 som måltid, dvs ungefär 6 min/km-tempo. Lugnt o fint alltså. Det var vad jag sprang milen på nu i lördags, så det ska nog kunna gå. Lyckas jag med snabbare så är det verkligen en bonus, jag kör utan press!

266

Taggad , , , ,

Skruttknät goes MR

Idag var jag o hämtade bilderna från den magnetröntgen jag och skruttknät var på förra veckan. Jag fick även med ett litet brev där det stod förklarat vad jag ser på bilderna, på riktigt läkarspråk. Så jag hade även en telefontid inbokad med en ortoped som skulle förklara läget. Tidigare hade min sjukgymnast gett mig rådet att beställa ut bilderna, ifall jag vill ha en second opinion någon gång och som han sa ”det kan vara bra att ha”. Typisk bra-att-ha-grej om du frågar mig :) Så längst ner här kan du se mitt lilla skruttknä på fina bilder.

Jag hade nästan gett upp hoppet om att doktorn faktiskt skulle ringa upp mig, när klockan passerade 4-halv 5 på eftermiddagen och jag började packa ihop mig på jobbet. Men så ringde han när jag stod och väntade på att möta upp min kompis inne i stan.

Doktor Richard hade en väldigt djup röst och var inte den som småpratade eller presenterade sig närmare än att säga ”Hej, det här var Richard. Du hade skadat knät?”. Man behöver kanske inte säga mer än så, haha, men det kändes lite märkligt.

Hur som helst, så här stod det i brevet som förklarade röntgenbilderna:

En liten partiell intrasubstansskada i främre korsbandet vid femorala infästningen kan föreligga men ingen synlig diskontinuitet. Normalt bakre korsband. Mediala och laterala menisken verkar vara u a. Patella ligger i något lateraltippat läge men ingen uppenbar chondropati. Man ser en förtjockad medial plica vilket inger misstanke om medial plicasyndrom.

Doktor Richard förklarade det som att främre korsbandet är skadat, men inte helt av, och det är bra. Menisken verkar ok, också bra. Knäskålen ligger lite i tippat läge, men inte så mycket så att det ska vara något besvär trodde han. Den här grejen som är lite förtjockad är tydligen någon sena som finns i knät och är den skadad så kan man tydligen känna att det klickar inne i knät, men det har inte jag känt av alls. Så det var ju även det positivt, för då är nog inte den skadan så stor heller. Jag googlade även det där ”medial plicasyndrom” och det verkade vara en inflammation på den här senan då antagligen som han pratade om. Men, det verkar jag ju inte ha då antar jag.

Summa kardemumma så lät doktorn rätt positiv. Han frågade om jag har ont på insidan knät och ja, det har jag ju lite då och då beroende på vad jag gör. Doktorns råd var att fortsätta rehaben genom sommaren, vilket blir typ 3 månader till, och sedan återkomma till hösten och jag fortfarande har problem. I så fall kunde det bli aktuellt med en titthålsoperation.

Och det är ju ungefär så min plan har sett ut hela tiden. Jag kör på i 6 månader allt som allt med rehab för att testa. Sen får jag göra en utvärdering igen och känna efter vad jag vill göra. Det känns bra att få reda på hur det ligger till. Att korsbandet inte är helt av gör mig såklart glad och att även menisken är bra är ju värt ett litet ‘hurra!’. Men sen vet jag ju inte riktigt vad det faktiskt är som gör att det gör lite ont då o då och varför det tar emot ibland i knät. Det kanske är något som försvinner över tiden. Ska bli intressant att visa det här för sjukgymnasten och höra vad han har för kommentar.

På en av bilderna hittade jag en mystisk pil, som kanske visar mitt trasiga korsband.

På en av bilderna hittade jag en mystisk pil, som kanske visar mitt trasiga korsband.

 

Annan cool bild på mitt knä. Kroppen liksom... sicken grej!

Annan cool bild på mitt knä. Kroppen liksom… sicken grej!

Taggad , ,

Drog av mig brallorna ännu en gång.

Det var dags för en second opinion på mitt knä. Jag hade ju skickat in en egenremiss till  Capio Lundby sjukhus samma dag som jag lämnade in remissen på Sahlgrenska i Mölndal. Nu var ju Mölndal mycket snabbare, men jag kände att det ändå var värt att gå nu när jag även fått en tid på Lundby.

Doktorn tog emot mig och jag fick som vanligt dra av mig byxorna. Jag har liksom slutat känna mig obekväm med det där nu, nästan. Haha! Han kände o sträckte o böjde o klämde. Hummade. Och undersökte lite till. Och utlåtandet blev: Svårbedömt.

Jaha…

Han var inte alls lika säker på hur illa skadat knät var. Om det bara var korsbandet, eller kanske lite minisk också? Det verkar vara som en smörgåsbord det här med knäskador. Finns alla varianter och man kan plocka ihop lite vad som helst till en alldeles egen kombination.

Summa kardemumma blev i alla fall att jag fick remiss till att göra en magnet röntgen, vilket kändes väldigt bra. På Sahlgrenska sa den ortopeden att en MR inte kan visa mer än vad han kände. Och han var ju 98% säker på att det bara var korsbandet.

Doktorer alltså… de är ju för roliga. Vem ska man lita på liksom? Nu kan man ju inte lägga allt hopp till att en MR ska visa vad som är problemet, det är tydligen svårt att se även där, men.. lite hoppas jag allt. Alla dessa spekulationer gör ju att man blir lite förvirrad.

Knämysteriet fortsätter.

Taggad , , , ,

Korsband och sånt…

korsband_fordj

Nu vet jag jag har för skada och låter det sjunka in. Främre korsbandet är av och det är en skada som inte läker. Ledbanden som också har fått sig en smäll kommer läka så småningom. Det är alltså korsbandet som är problemet och det kommer bli en kamp att få tillbaka ett fungerande knä. Hade jag varit en fotbollsspelare i karriären så hade jag åkt in på operation. Eller ja, vilken idrottare som helst typ… Men det är en väldigt vanlig fotbollsskada.

Men nu när man är en glad motionär så får man liksom välja lite själv. Det går att bygga upp musklerna runt knät så att man kan använda det till det mesta, utan att spela fotboll då. Och andra kontaktsporter med snabba vändningar.

Så, jag fick alltså rådet från ortopeden att inte operera, och kämpa på med rehabträningen. Men har jag fortfarande problem efter 6 månader eller så, då kan jag börja fundera på alternativet. Och som jag har googlat och läst om detta. Det är verkligen blandade åsikter där ute… och jag vet egentligen inte vad som är bättre än det andra.

Läget just nu är väl okej. Jag har inte ont, ingen värk. Jag känner av vissa rörelser. Jag haltar och kan inte riktigt räta ut benet helt eller böja det till max. Jag får tänka på vart jag går och fokusera lite liksom, men jag kan ta mig runt. Men jag kan inte lita på knät och jag kan inte stödja lika mycket på det eftersom jag inte kan räta ut det helt.

Kämpar på med mina övningar från sjukgymnasten och har lagt på lite vikter och ökat repetitionerna, så det är väl bra antar jag. Men jag längtar till nästa pass med sjukgymnast-Charlie. Jag behöver något nytt att bita i, känna att jag kommer någonstans.

Jag var på gymmet idag och satte mig lite på en cykel, det var det enda sättet jag kunde komma på för att bli lite varm. Men, det gick sådär. Jag vågade inte trampa på liksom, utan myscyklade lite i 10 min. Sen gick jag vidare o körde lite axlar, mage o rygg. Hamnade brevid crossfitinstruktörerna ett tag, det kändes rätt jobbigt. De stod o körde styrkelyft o tog i från tårna. Och sen såg jag Synergypasset gå igång och hörde deras pepp o ös. Det var jobbet på riktigt.

Idag känns vägen tillbaka väldigt lång...

Idag känns vägen tillbaka väldigt lång…

Fan.

Humöret är inte på topp just nu.

Taggad , ,