Etikettarkiv: korsbandsoperation

Knät testar Gotland

Fick räkna efter i kalendern nu för det känns som om det var en hel evighet sedan jag hoppade runt på kryckor, men hur som helst så fyller knät 15 veckor på onsdag. Och det är ju ändå en bra bit på väg tycker jag. Eller halvvägs kan man säga, om man nu räknar med att det tar ungefär 6 månader att komma tillbaka till något sorts normal-vardags-läge med knät.

Jag måste påminna mig själv ofta om att allting går enligt plan och att jag ligger i fas. För jag tycker det går vansinnigt långsamt och jag kan dra en och annan svordomsharang för mig själv på morgonen när jag ännu en dag stiger upp ur sängen med ett knä som behöver sin morgongympa för att fungera bra.

Allt är som det ska. Frustrerande men får ju vara glad för det ändå.

Förra veckan var jag på Gotland med ett gäng kollegor. Jag hade aldrig varit där förut och ön visade sig från sin bästa sida med underbart sommarväder och en småstadskänsla där högsäsongen inte dragit igång och många var lite nya på jobbet. Eller inte så hade de inte öppnat alls. Så det var lugnt, ganska tyst och väldigt trevligt. Det var självklart en hel del människor där, men det var inte direkt någon trängsel…

Som turist i Visby så går man. Man promenerar något alldeles otroligt mycket. Och knät hängde på rätt bra, till en början. Första dagen kämpade jag på, bet kanske ihop lite för mycket. När jag utmattad la mig i sängen på kvällen stod mobilens stegräknare på ca 12 000 steg. Jag fick lite panik, för jag hade inte fattat att det blivit så mycket. Min nivå just nu i vanliga fall är omkring 7-8000 steg. Jag hade misshandlat knät rätt ordentligt.

Dag två började med lite försiktig uppmjukning av knät i hotellgymmet. Det tog ett antal reps innan jag kunde räta ut mitt stackars ben, men det gick och det kändes under omständigheterna okej. Den här dagen skulle vi åka bil ner till sydspetsen, så mindre promenad o mer bil tänkte jag. Ha! När jag denna dag landade i sängen så stog räknaren på nästan 11 000 steg. Alla små stopp vi gjort på vägen hade visst blivit jättemycket steg ändå.

Så nu fick jag leva med ett syrligt, lite svullet knä som tyckte synd om sig själv o bara ville vila. Vi åkte hem ganska tidigt dag 3, vilket var en himla tur. Jag hade inte klarat en dag till. Lyckades ändå få till lite uppmjukande gympa på kvällen när jag var hemma igen. Men sedan blev det så mycket vila jag bara kunde resten av hela förra veckan typ. Bara lite mjuka, cirkulationsövningar för att få tillbaka range of motion.

Igår söndag var första mer ordentligt passet jag kunde göra. Knät kändes bra igen, ingen svullnad och ingen smärta. Såååå skönt! Det här med att testa gränser är inte så himla bra alla gånger, speciellt inte när det leder till att typ en hel veckas träning försvinner.

Men jag kommer garanterat åka tillbaka till Gotland, underbart ställe! Så mycket att se och så vackra miljöer, roliga restauranger och passionerade människor.

Taggad , ,

En liten milstolpe i tid

Försöker känna mig glad över att jag nåt en liten milstolpe, en första månad med nytt korsband och evighets-rehab. Jäj! Men jag börjar även tröttna rätt ordentligt. Inte så att jag slutar göra min träning, nejdå, ingen risk. Men jag har svårt att hålla humöret uppe. 4 veckor av ganska mycket hemmavistelse, stillasittande och att behöva tacka nej till saker börjar sätta sig lite på hjärnan.

Och livet i övrigt är inte superpeppigt. Jobbet är bra. Träningen går bra. Men resten, allt det där andra, inte lika härligt. Men det stämmer väl ganska bra med hur det brukar kännas på våren för min del. Jag är en av dem som ofta finner mig själv glida in i någon sorts vår-depp. All sol o lyckliga människor blir liksom lite för mycket, lite påfrestande när man själv inte är där. Jag älskar solen och njuter av den och känner att den värmer upp min frusna själ o allt det där, men ja… just nu hatar jag lyckliga par lite grann helt enkelt. Och så får det väl vara ett tag.

Ensamhet är svårare vissa perioder än andra. Jag tror rätt mycket på att det är i kemin i kroppen som spökar med mig, det går lite upp o ner över månaden, som det ju kan göra i den kvinnliga kroppen. Bara för att jävlas och det är en fight som känns rätt orättvis. Mina negativa tankespiraler i hjärnan kan spinna loss lite lättare och jag behöver komma ur det. Oftast behöver jag bryta mönstret genom att umgås med andra, få in andra intryck i hjärnan, få annat att tänka på. Man ska man bara orka ta sig ut ur bubblan.

Men jag är lättad över att första månaden med nytt knä är avklarad. Den har känts oändligt lång vissa dagar. Men tiden gå ju ändå liksom… Om ett par månader till kommer allting kännas bättre. Tänk om 4 månader till kanske jag rent av tränar lite crossfit igen :D

Jag måste bara ta mig dit.

 

Taggad , ,

Korsbandsoperationen

Det är nog bäst att jag försöker ta tag i det här med att skriva ner lite om min operationsdag medan jag fortfarande har det lite färskt i minnet. Så, långt inlägg… here we go!

Imorgon är det en vecka sedan jag promenerade bort till sjukhuset tidigt på morgonen. Försökte njuta lite extra av promenaden eftersom det skulle bli den sista, raska på rätt många veckor. Vid inskrivningen fick jag reda på att jag var nummer två i kön på operation idag. Så jag skulle få vänta fram till lunch ungefär innan det var min tur. Eftersom jag fått instruktioner om att inte äta något och typ bara dricka vatten en viss tid innan, så blev det rätt tufft att bara ligga där o vänta. Fick nål i armen med dropp för att hålla vätskebalansen, men magen kurrade ljudligt.

Men till slut började förberedelserna. Jag fick tvätta benet en gång till, ta några mystiska piller (typ morfin tror jag) och läkaren kom o ritade lite på mitt ben. Sen gick det plötsligt rätt fort. Jag blev ivägrullad genom korridorerna, fick ett varmt gott extra täcke på mig och vips, så var jag i operationssalen.

De kopplade upp mig på maskinerna, fick beröm för mitt fina blodtryck o syreupptagningsförmåga. Vet inte vilka alla var där i salen, men de kallpratade duktigt och frågade om min träning och var nyfikna på crossfit. Hon som skötte min narkos sa att hon hade testat det där med burpees, och det tyckte hon var väldigt roligt. Mycket märklig människa.

Två av alla de grönklädda ställde in mitt knä i några benstöd som skulle användas vid operationen och jag blev inpackad i olika dukar o skynken. Sen var det dags att sövas. Jag hade oroat mig en del för hur det skulle kännas, men det var okej. Narkossköterskan pratade mig igenom det, först kändes ingenting, sen snurrar det till som om man åkte karusell, sen…. är man borta plötsligt bara. Jättemärkligt! Som att somna superfort bara.

Jag vaknar av att någon säger mitt namn o skakar lite på min axel. Väldigt suddig i huvudet. Så jag minns inte riktigt om jag kom ihåg vart jag var någonstans direkt, men jag vet att jag kände mig väldigt tillfreds och härlig, haha! Men mosig. Såg mitt ben inslaget i paket och vet att jag kände mig så himla glad och lättad. Det var över nu, operationen vad klar.

Jag tittade på klockan på väggen och försökte komma ihåg hur länge jag varit ”borta”, tror det var typ 2-2,5 timmar, men jag vet inte. Det kanske inte var så länge? Kanske var längre… Jag blev så överväldigad av den där känslan av lättnad att jag grät några lyckotårar. Jag förstår ju i efterhand att det var morfinet och vad det nu är man får för att vakna som gör att man känner sig så härlig och lycklig, men det var ett skönt tillstånd så länge det varade :)

Sedan kom nämligen en mindre behaglig fas. Jag fick ostmackor, kaffe, saft och vatten och sköterskorna var på en hela tiden om att man skulle dricka. De kom o kollade ansiktsfärgen och hur jag mådde. Sen kom dipparna. Ett svagt illamående som åkte lite fram o tillbaka. Jag fick någonting mot illamåendet i min slang, men var sömnig o svag. Usch.

Allt eftersom så vaknade jag till mer och mer, men mådde funky hela tiden. Fick massor av info och papper, kom väl ihåg det viktigaste…. men det var svårt att fokusera. Att sedan ta på sig kläder, ringa mamma och börja göra sig redo för hemfärd blev en pärs som fick tas i etapper. Det snurrade till och jag blev tydligen helt kritvit i ansiktet lite till o från enligt sköterskan. Mysigt…

Jag tog mig hem iaf och mamma pladdrade på nervöst i bilen. Minns att jag knappt orkade sitta upp och ville bara att bilen skulle vara stilla. Hemsk bilresa! Mådde verkligen illa när vi väl kom hem till mamma….. blä! Jävla morfin! Resten av den kvällen minns jag inte så mycket av faktiskt. Försökte äta lite, men kunde bara sitta upp en kort stund, sen blev jag svimfärdig igen.

Hade fått med mig citodon-tabletter som jag skulle ta, men hade också fått varningar om att de kunde få mig att må konstigt och hade massa biverkningar. Jag testade dem, men tog inte mer än två stycken innan jag snabbt förstod att det inte skulle funka med dem.

De gjorde mig helt sängliggande och jag ville bara sova. Förfärliga tabletter. Så sedan dess har jag bara gått på alvedon och panodil.

Väldigt tjockt ben med kompresser o snygg stödstrumpa. Jättesexigt.

Värken har varit hyfsat hanterbar hela tiden, men mornarna var värst i början. Då kunde jag knappt röra benet utan att det sved som satan i alla stygn och muskler runt om i knät. Jag försöker hålla intaget av värktabletterna jämnt och är flitig med kylbandaget jag fick med mig hem som också smärtlindrar riktigt skönt. Men visst tusan gör det ont, speciellt när jag suttit stilla en stund.

Fick träffa en sjukgymnast dagen efter operationen som gav mig massa övningar. Men då hade knät inte ”stelnat till” så mycket än, så jag kunde fortfarande flexa rätt bra med lårmusklerna på framsidan, vilket gjorde att jag drog lite för hårt och stygnen som sitter strax under knät blödde en heeel del. Så jag har fått byta kompresserna två gånger. Oooops. För stark för rehab ;) Så jag fick chilla lite över helgen med vissa övningar.

Fortfarande knubbis-ben. Och stelt som tusan.

Status i dag, 6 dagar efter operationen, är ändå väldigt bra tycker jag. Nu kan jag spänna lårmusklerna igen, men nu har allting stelnat till och kontakten är heeelt annorlunda. Frustrerande. Men jag vet att det kommer bli bättre. Jag kan gå utan kryckor inomhus och rör mig långsamt för att inte halta så mycket och skapa massa snedbelastning. Utomhus är jag beordrad kryckor i minst 2 veckor. Och det är rätt bra, om inte annat för att folk inte ska råka gå på mig utan ta det lite försiktigt runt mig.

Har varit ute på en kort, kort rehab-promenad idag på gatan runt huset. Typ 700 steg enligt telefonen. Yeah! Det känns bra, men jag vet att det är väldigt lätt att överanstränga sig, så jag får hejda mig. Ska bli spännande att se hur mycket rörligheten förändras på dessa 2 första veckorna, fram tills jag får ta bort stygnen. Ser fram emot lite coola ärr på knät också.

Tur att jag typ gjort det här förut o vet hur lång tid det tar….

Smygpromenad i lite blev vårsol!

Taggad , , ,

Grattis på 8-årsdagen, bloggen!

Tänk att den har hängt med så länge. Jag hoppade mellan plattformar där i början ett tag, så det är nog så att jag har varit med blogg längre än 8 år. Om jag backtrackar här så finns det migrerade inlägg från 2007, men let’s not go there…. Det är mest olika former av ångest. Mycket tentaångest och mycket singelångest.

Jag är en otroligt oregelbunden bloggare, det ska man ha väldigt klart för sig, haha! Men behovet har alltid funnits, även om jag blivit väldigt mycket mindre privat än vad jag var i början. Men det är ju lite så det funkar med internet. I början hällde jag ut mitt hjärta lite överallt, blev lite trampad på, kröp tillbaka och låste inlägg o höll på. Och numera, sedan ett antal år tillbaka, så skriver jag mest om sånt som bara berör mig själv. Visst var det skönt att ha en helt ocensurerad ventil en gång i tiden, men det håller ju liksom inte i längden. Folk älskar att missförstå.

Så därför handlar det mesta här om ganska harmlösa saker, som träning och vardagliga saker.

Men det är stora saker på gång i mitt lilla liv. Äntligen ska knäoperationen bli av! Det blev inte alls som jag hade tänkt och min plan som jag var så övertygad om att följa fick slängas åt sidan nästan direkt. Tyvärr. Det blir ingen specialklinik, det blir inte någon grym knäexpert :( Det blir vanliga allmänortopeden på stora sjukhuset. Jag tror säkert att de kan sin sak, men jag hade hoppats på något annat.

Anledningen till att det blev så här är att jag råkade ut för vår härliga oberäkneliga sjukvård helt enkelt. Blev först utskrattad när jag försökte få min operation flyttad till knäexperten, fick ett prel. datum på stora sjukhuset, som sedan flyttades plötsligt, och sedan blev jag hänvisad från en telefontid till en annan… som sedan ställdes in pga sjukdom. Suck. De kan det här med att trolla med en ordentligt inom sjukvården asså. Man är helt bortkollrad. Så plötsligt ska jag opereras nästa vecka. För nu finns det ingen mer telefontid för att försöka ändra på det. Tänk om resten av samhället hade funkat så… Men jag ska vara glad o tacksam antar jag.

Det känns nervöst och lite ångestfyllt. Att det här är sista veckan jag kommer kunna köra för fullt på väldigt, väldigt länge. Jag ska njuta av vartenda pass och älska den där jävla skivstången vid varenda tungt lyft. Aldrig ta det för givet.

Det blir ju en sån konstig kontrast – ena dagen vara som vanligt o träna som vanligt, nästa dag gå på kryckor o inte få göra någonting tungt på ett bra tag med benen. Men jag vet vad jag ger mig in på. Jag är the fucking queen of knärehab och känner min kropp. Så det här ska gå bra. Det måste gå bra. Jag har som mål att kunna vara med på Open nästa år. Ta revansch och fira mitt knä :) Fram tills dess får jag sätta upp delmål när det passar. Jag hoppas att läkningen ska gå fint och att jag ska få något för all den här jäkla rehabträningen och övrig benträning jag gjort fram tills nu. Det måste ju förbättra mina odds på en bra återhämtning tänker jag. Annars är det bara för orättvist.

Så, följetången om mitt lilla knä får ett nytt kapitel nu och jag tänkte dokumentera det i bloggen för att själv kunna se att jag gör framsteg. Jag vet att jag kommer behöva det när det känns som kämpigast och allt jag vill är att kunna springa, hoppa o skutta.

#teamrehab ett år till.

Och typ 8 more years för bloggen kanske? Haha!

 

Taggad , , , ,