Etikettarkiv: livet

Shitty 2017.

Känner att jag behöver göra någon sorts jäkla årssammanfattning. Men problemet är att jag har dåligt minne. Så vi får se hur det här blir. Ska försöka ta hjälp av att backtracka mitt twitterflöde o instagram, så kanske jag kan pussla ihop ngt vettigt ändå.

Januari: På twitter verkar jag ha varit lika januaridepp som vanligt. Går på dåliga dejter, äter chips, tränar ben så det står härliga till inför väntande operation. Får lite hybris o anmäler mig till Crossfit Open. Är måndagsskör. Binge-tittar på ”New Girl” och har en seriös jävla crush på Nick. Har en låt av Linnea Henriksson som themesong, vilket antagligen är något ganska deppigt. Det verkar som om hjärnan liksom skrumpnar ihop lite.

Februari: Jag tränade på. Satte lite nya pb’n i 1×4 backsquat, det var ju kul. Preppade massa inför Open, älskade träningen lite till. Jag gick trädgårdsutbildning på jobbet och lärde mig se skillnad på olika buskar, som bara var pinnar mitt i vintern. Läste en bra bok, Det mörka nätet, läs den! Jag trasslade med sjukvården och försökte få styr på det här med operationstid. Var lite förkyld, som man ju är i februari. Satte ännu mer fart på min benträning med hjälp av lite pt-timmar. Open drog igång o 17.1 var en vidrig historia. Som vanligt.

Mars: 17.2 och 17.3 snurrade på och jag lyckades ändå ha ganska roligt med Open i år. Kanske pga att jag inte kunde slutföra alla wodarna. Dags för knäoperation! Stor milstolpe det här året. Jag var så nervös innan, och jag har väl fortfarande lite samma känsla på ett sätt. Jag tränade min sista fulla träningsvecka. Sedan sjuksäng, soffhäng och smärtstillande. Kom på att jag inte kunde äta morfintabletterna utan fick nöja mig med en panodil-cocktail. Låg i sängen o längtade efter att kunna böja mitt ben, märklig grej det där… hur det liksom kliar i musklerna, men det är helt omöjligt att böja. När jag backtrackar nu o läser mina tweets från de där veckorna har jag redan förträngt exakt hur stillasittande och långsamt livet var då. Och hur mkt det kändes som att benet skulle sprängas när jag var uppe o gick. Och hur svinigt jävla ont det gjorde i stygnen. Mars var konstigt nog även en månad för dejting, men ja… resultatet av det blev lite blandat.

April: Allt hemmasittande tär på humöret ordentligt. Kämpar på med min rehab, den där böj-å-sträck-fasen var inge kul asså… Men här någonstans började jag kunna gå tillbaka till Göta o köra lite vanlig styrka för överkroppen, lyckan! Men när man är hemma mycket, så tänker man mycket och jag lyckades röra till det lite för mig privat, men, men… det är ju lite det jag gör hela tiden. Hoppade runt på mina kryckor när jag var utomhus. Bokade resa till Kilimanjaro. Som man ju gör… suck. Gick på Moneybrother-spelning för att få in lite energi i kroppen.

Maj: Det går lite trögt med rehabbandet och jag är såklart otålig o blir på dåligt humör när det inte går spikrakt framåt. Tappat alla mina benmuskler o har fått ett litet fågelben. Mitt twitterflöde avslöjar inte så mycket annat, så jag är inte helt säker på vad som hände privat. Kollar på The Affair och Handmaids tale. Tappar en hel påse med flaskor från Systembolaget i en stentrappa, det var lite sorgligt. Jobbar nog som vanligt igen.

Juni: Känns inte som någon särskilt händelserik månad det här heller. Men jag är på Gotland med jobbet, det var mysigt. Jag promenerar lite för mycket. Har för mig att jag dejtade en hel del, utan resultat som vanligt. Firar en lugn midsommar med barnfamilj och ösregn.

Juli: Semestermånad! Hade en helt oplanerad semester som jag tog dag för dag. Knäböjer med lite vikt för första gången! Springer för första gången! Semesterträning är alltid skönt. Har för mig att jag var rätt duktig på att åka ut till havet o sola o bada så fort det var hyfsat väder. Men knät begränsade mig en del, så några långa utflykter o äventyr blev det inte direkt.

Augusti: Födelsedagsmånaden som flöt förbi. Jag utmanade knät mer, började prova att gå med på vanliga crossfitpassen igen för första gången, väldigt härligt! Dejtade återigen snubbar som inte blev nåt av. Som vanligt. Känner att jag nog inte behöver skriva det där mer… Börjar kolla på Walking dead igen. Evighetsserie. Men jag älskar den. Äntligen Crossfit Games, på ny plats o med nya tävlingsmoment. Jag springer tydligen 400 m igen och kan snatcha över 30 kg,

September: Ja, jag måste väl börja skriva om det här nu. Pappa hade varit lite sämre hela sommaren, men gjorde ändå en strålbehandling i aug-sept som tog väldigt mycket kraft. Han återhämtade sig inte som han brukar och blev i princip sängliggande. Men jag inser nog inte hur illa det faktiskt var, det gjorde nog ingen av oss. Men jag tror att han hade vetat ett tag… att det inte var så lång tid kvar. Jobbar på, tränar. Kan springa 2 km! Går på dejt. Ställer till det. Blir besviken. Repeat. Kan springa 3 km! Tur att någonting funkar i alla fall.

Oktober: Plötsligt blev allting suddigt här. Dagarna bara gick och jag har svårt att hålla i sär när saker hände och inte hände. Pappa blir inte bättre. Jag hälsar på honom när jag kan och orkar. För det är jobbigt… han är inte sig själv. Lite förvirrad. Vi pratar en del om det i familjen, att han har blivit mkt sämre. Det händer lite andra grejer också i mitt liv, som gör att allting havererar och jag får lite för mycket att hantera på egen hand. Men det vill jag inte fläka ut här. Sover dåligt, inte så konstigt kanske. Pratar med pappas läkare som meddelar att det inte är långt kvar nu. Det handlar om dagar, kanske vecka. Att få det samtalet är helt sjukt overkligt. Att sitta o vaka vid hans sida är ännu mer overkligt. Allting blir ju konstigt. Allting tappar betydelse. Vad håller man på med i livet egentligen? Sådant går man o funderar där i väntan på döden.
Hostan han hade den där sista tiden sitter fortfarande kvar i minnet, och jag kan reagera jättekonstigt när jag idag hör ngn som har en riktigt illa hosta. Han kan inte prata pga inflammation i tungan. Han är så förvirrad. Sover nästan hela tiden. Får lugnande. En kväll åker jag hem vid 12-halv 1, för att sova några timmar. Jag säger godnatt och hälsar att ”vi ses ju imorgon”. Klockan 3 den natten ringer telefonen och sköterskan berättar att pappa har dött. Jag åker dit. Han är fortfarande varm, men borta. Det är så läskigt. Lever med dagliga gråtattacker tiden efteråt. Huvudvärk. Otroligt tankspridd hjärna. Men succesivt och utan att man märker det så kommer man tillbaka till det vanliga livet igen.

November: Veckorna fram till begravningen segar sig fram. Samtidigt som det går jättefort och det är tusen grejer att fixa. Jag får bla utbrott på gubben på begravningsbyrån. Stressnivån når någon sorts all time high dagarna innan begravningen. Jag fattar inte hur jag pallar. Vi har börjat röja i huset också, så varenda helg är en jävla tidsresa och jag hittar mina gamla dagböcker. Jag får en ordentlig reality check när jag läser dem, speciellt de som är från tiden på högstadiet o en del på gymnasiet. Jag var ju helt hopplös!! Herregud! Jag lyckas ändå hålla igång träningen bra och jag kan köra crossfit nästan som vanligt med några undantag. Får lite hybris och anmäler mig till en lagtävling i boxen, RX-klassen till o med.

December: Ja, den här månaden är ju inte slut än. Men än så länge har den bjudit på högt o lågt. Crossfit-tävlingen gick oväntat bra och det kändes så otroligt härligt att få ösa på lite igen, även om det fortfarande är grejer jag inte kan göra. Fortsätter röja i huset och blir väldigt påverkad av det märker jag, helt slut mentalt. Funderar mycket på hur det kommer kännas att sälja huset. Blir sentimental över typ ALLT och har svårt att göra mig av med grejer. Huset är så fullt med grejer så det känns helt övermäktigt att vi ska få styr på det där… Jag är så otroligt trött på att behöva rodda så mycket grejer. Är väldigt stressad över resa i februari också, och det känns tråkigt att jag är det. Orkar inte ta tag i någonting, men tvingar mig ändå. Killar är som vanligt bara massa problem och relationer gör mig bara ledsen just nu. Allting känns fel i magen. Jag hoppas att det bara är en tillfällig period. Det är ju drygt en vecka kvar på den här månaden….

…och summan av kardemumman: 

2017 blev visst ett ganska skitigt år det också. Trodde att jag hade nåt något sorts rekord förra året, men näe. Livet levererar ett mörkt år till. Hoppas att jag får tillbaka det här någon gång, allt man har stått ut med o tagit sig igenom. All längtan efter något bättre o härligare. Längtan efter något nytt. Det tar liksom massa energi att gå o hoppas på något annat. Jag vet att jag borde bli bättre på att uppskatta nuet och bli tillfreds med min situation, men fan heller…. jag vill inte vara nöjd med det jag har. Jag måste fortsätta sträva mot det livet jag faktiskt VILL ha.

Nästa år hoppas jag på äventyr, ny lägenhet, kärlek och ljus i horisonten. Så. Moving on.

 

Annonser
Taggad , , ,

Små bra moments.

Hej fredag! Här kommer en lista på bra saker just nu.

  • En sån liten grej som att jag kan göra airsquats på morgonen utan problem, och kommer nu ner i ”below the knee”-höjd med höften nästan hela tiden.
  • Eller att jag kan vara på jobbet en hel dag och knät känns ganska okej hela dagen.
  • Att jag har kunnat träna på hela veckan riktigt bra och testat nya grejer med knät.
  • Hoppade mina första double unders igår. Brände av 40 stycken i ett svep för det var så skoj!
  • Det bästa med att det typ är tomt på jobbet är att jag kan lyssna på hur mkt poddar o musik som helst.
  • Funderar på att haka på en ny omgång med WLC, alltså livsstils o mat-utmaningen jag gjort förut. Men funderar också på om det bara är onödiga pengar för att göra saker jag redan gör. Jag borde inte behöva betala typ 30 dollar till nån hemsida för att den ska säga till mig att sluta småäta efter middagen på kvällarna.
  • GAMES HAR BÖRJAT! Fan va kul det är :) Älskar att se stjärnorna svettas och får flashbacks från förra sommaren då vi var o kollade på spektaklet live i USA.
  • Höll på att börja grina i morse när jag tittade på första heatet av tjejernas Amanda-event och såg Alethea Boon gå i mål och typ börja glädjegråta av lycka över att över huvudtaget kunna vara där och genomföra tävlingen (antar jag) efter hennes hälsensruptur förra året. Hon är fantastisk, #teamrehab-förebild. Hennes gråtglädje gick rakt in i hjärtat där jag satt med min frukost. Fin start på dagen.

Alethea Boon efter målgång på Amanda .45. Bild: @Crossfit på Insta.

 

För att få lite balans på det hela så kommer här några dåliga grejer:

  • Det regnar hela tiden.
  • Camille var tvungen att bryta Games efter första dagen pga skada :(
  • Jag köpte precis krämer o hårgrejer för typ 1000 kr. Sjukt.
Taggad , ,

Knät testar Gotland

Fick räkna efter i kalendern nu för det känns som om det var en hel evighet sedan jag hoppade runt på kryckor, men hur som helst så fyller knät 15 veckor på onsdag. Och det är ju ändå en bra bit på väg tycker jag. Eller halvvägs kan man säga, om man nu räknar med att det tar ungefär 6 månader att komma tillbaka till något sorts normal-vardags-läge med knät.

Jag måste påminna mig själv ofta om att allting går enligt plan och att jag ligger i fas. För jag tycker det går vansinnigt långsamt och jag kan dra en och annan svordomsharang för mig själv på morgonen när jag ännu en dag stiger upp ur sängen med ett knä som behöver sin morgongympa för att fungera bra.

Allt är som det ska. Frustrerande men får ju vara glad för det ändå.

Förra veckan var jag på Gotland med ett gäng kollegor. Jag hade aldrig varit där förut och ön visade sig från sin bästa sida med underbart sommarväder och en småstadskänsla där högsäsongen inte dragit igång och många var lite nya på jobbet. Eller inte så hade de inte öppnat alls. Så det var lugnt, ganska tyst och väldigt trevligt. Det var självklart en hel del människor där, men det var inte direkt någon trängsel…

Som turist i Visby så går man. Man promenerar något alldeles otroligt mycket. Och knät hängde på rätt bra, till en början. Första dagen kämpade jag på, bet kanske ihop lite för mycket. När jag utmattad la mig i sängen på kvällen stod mobilens stegräknare på ca 12 000 steg. Jag fick lite panik, för jag hade inte fattat att det blivit så mycket. Min nivå just nu i vanliga fall är omkring 7-8000 steg. Jag hade misshandlat knät rätt ordentligt.

Dag två började med lite försiktig uppmjukning av knät i hotellgymmet. Det tog ett antal reps innan jag kunde räta ut mitt stackars ben, men det gick och det kändes under omständigheterna okej. Den här dagen skulle vi åka bil ner till sydspetsen, så mindre promenad o mer bil tänkte jag. Ha! När jag denna dag landade i sängen så stog räknaren på nästan 11 000 steg. Alla små stopp vi gjort på vägen hade visst blivit jättemycket steg ändå.

Så nu fick jag leva med ett syrligt, lite svullet knä som tyckte synd om sig själv o bara ville vila. Vi åkte hem ganska tidigt dag 3, vilket var en himla tur. Jag hade inte klarat en dag till. Lyckades ändå få till lite uppmjukande gympa på kvällen när jag var hemma igen. Men sedan blev det så mycket vila jag bara kunde resten av hela förra veckan typ. Bara lite mjuka, cirkulationsövningar för att få tillbaka range of motion.

Igår söndag var första mer ordentligt passet jag kunde göra. Knät kändes bra igen, ingen svullnad och ingen smärta. Såååå skönt! Det här med att testa gränser är inte så himla bra alla gånger, speciellt inte när det leder till att typ en hel veckas träning försvinner.

Men jag kommer garanterat åka tillbaka till Gotland, underbart ställe! Så mycket att se och så vackra miljöer, roliga restauranger och passionerade människor.

Taggad , ,

En liten milstolpe i tid

Försöker känna mig glad över att jag nåt en liten milstolpe, en första månad med nytt korsband och evighets-rehab. Jäj! Men jag börjar även tröttna rätt ordentligt. Inte så att jag slutar göra min träning, nejdå, ingen risk. Men jag har svårt att hålla humöret uppe. 4 veckor av ganska mycket hemmavistelse, stillasittande och att behöva tacka nej till saker börjar sätta sig lite på hjärnan.

Och livet i övrigt är inte superpeppigt. Jobbet är bra. Träningen går bra. Men resten, allt det där andra, inte lika härligt. Men det stämmer väl ganska bra med hur det brukar kännas på våren för min del. Jag är en av dem som ofta finner mig själv glida in i någon sorts vår-depp. All sol o lyckliga människor blir liksom lite för mycket, lite påfrestande när man själv inte är där. Jag älskar solen och njuter av den och känner att den värmer upp min frusna själ o allt det där, men ja… just nu hatar jag lyckliga par lite grann helt enkelt. Och så får det väl vara ett tag.

Ensamhet är svårare vissa perioder än andra. Jag tror rätt mycket på att det är i kemin i kroppen som spökar med mig, det går lite upp o ner över månaden, som det ju kan göra i den kvinnliga kroppen. Bara för att jävlas och det är en fight som känns rätt orättvis. Mina negativa tankespiraler i hjärnan kan spinna loss lite lättare och jag behöver komma ur det. Oftast behöver jag bryta mönstret genom att umgås med andra, få in andra intryck i hjärnan, få annat att tänka på. Man ska man bara orka ta sig ut ur bubblan.

Men jag är lättad över att första månaden med nytt knä är avklarad. Den har känts oändligt lång vissa dagar. Men tiden gå ju ändå liksom… Om ett par månader till kommer allting kännas bättre. Tänk om 4 månader till kanske jag rent av tränar lite crossfit igen :D

Jag måste bara ta mig dit.

 

Taggad , ,

Grattis på 8-årsdagen, bloggen!

Tänk att den har hängt med så länge. Jag hoppade mellan plattformar där i början ett tag, så det är nog så att jag har varit med blogg längre än 8 år. Om jag backtrackar här så finns det migrerade inlägg från 2007, men let’s not go there…. Det är mest olika former av ångest. Mycket tentaångest och mycket singelångest.

Jag är en otroligt oregelbunden bloggare, det ska man ha väldigt klart för sig, haha! Men behovet har alltid funnits, även om jag blivit väldigt mycket mindre privat än vad jag var i början. Men det är ju lite så det funkar med internet. I början hällde jag ut mitt hjärta lite överallt, blev lite trampad på, kröp tillbaka och låste inlägg o höll på. Och numera, sedan ett antal år tillbaka, så skriver jag mest om sånt som bara berör mig själv. Visst var det skönt att ha en helt ocensurerad ventil en gång i tiden, men det håller ju liksom inte i längden. Folk älskar att missförstå.

Så därför handlar det mesta här om ganska harmlösa saker, som träning och vardagliga saker.

Men det är stora saker på gång i mitt lilla liv. Äntligen ska knäoperationen bli av! Det blev inte alls som jag hade tänkt och min plan som jag var så övertygad om att följa fick slängas åt sidan nästan direkt. Tyvärr. Det blir ingen specialklinik, det blir inte någon grym knäexpert :( Det blir vanliga allmänortopeden på stora sjukhuset. Jag tror säkert att de kan sin sak, men jag hade hoppats på något annat.

Anledningen till att det blev så här är att jag råkade ut för vår härliga oberäkneliga sjukvård helt enkelt. Blev först utskrattad när jag försökte få min operation flyttad till knäexperten, fick ett prel. datum på stora sjukhuset, som sedan flyttades plötsligt, och sedan blev jag hänvisad från en telefontid till en annan… som sedan ställdes in pga sjukdom. Suck. De kan det här med att trolla med en ordentligt inom sjukvården asså. Man är helt bortkollrad. Så plötsligt ska jag opereras nästa vecka. För nu finns det ingen mer telefontid för att försöka ändra på det. Tänk om resten av samhället hade funkat så… Men jag ska vara glad o tacksam antar jag.

Det känns nervöst och lite ångestfyllt. Att det här är sista veckan jag kommer kunna köra för fullt på väldigt, väldigt länge. Jag ska njuta av vartenda pass och älska den där jävla skivstången vid varenda tungt lyft. Aldrig ta det för givet.

Det blir ju en sån konstig kontrast – ena dagen vara som vanligt o träna som vanligt, nästa dag gå på kryckor o inte få göra någonting tungt på ett bra tag med benen. Men jag vet vad jag ger mig in på. Jag är the fucking queen of knärehab och känner min kropp. Så det här ska gå bra. Det måste gå bra. Jag har som mål att kunna vara med på Open nästa år. Ta revansch och fira mitt knä :) Fram tills dess får jag sätta upp delmål när det passar. Jag hoppas att läkningen ska gå fint och att jag ska få något för all den här jäkla rehabträningen och övrig benträning jag gjort fram tills nu. Det måste ju förbättra mina odds på en bra återhämtning tänker jag. Annars är det bara för orättvist.

Så, följetången om mitt lilla knä får ett nytt kapitel nu och jag tänkte dokumentera det i bloggen för att själv kunna se att jag gör framsteg. Jag vet att jag kommer behöva det när det känns som kämpigast och allt jag vill är att kunna springa, hoppa o skutta.

#teamrehab ett år till.

Och typ 8 more years för bloggen kanske? Haha!

 

Taggad , , , ,

Förkylningen gör min gnällig. Sorry.

Ringde till operationskoordinatorn (världens längsta ord??) på ortopeden idag. Har tydligen fått ett preliminärt datum. Slutet på mars. Jahapp liksom. Men som hon i telefonen sa ”-Det är ju sportlovsveckor nu och då kommer det ju en hel del operationer.”…. ”okej”.   Så, som det är nu, om de håller ungefär det datumet som jag fick så kommer de klara vårdgarantin för mig. Hm. Min tanke var ju att de inte skulle göra det, och att jag då skulle be dem skicka mig till den specialistklinik som jag egentligen vill komma till. Men… vad gör jag nu då om det inte blir så? Jag nämnde lite försiktigt för kvinnan i telefonen att jag hade velat bli skickad till en specialist istället. Hon började tok-skratta rakt ut o ba ”Men, alla här är specialister!!” (med undertonen: ”Lilla gumman, nu är du allt bra dum i huvudet.”). Så lite slokörad tackade jag för hjälpen och la på luren.

Jag är så orolig för att det inte blir som jag har tänkt. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra för att få som jag vill. Tänker att jag avvaktar ett par veckor till och kollar läget igen sen…. och att jag då ska ha en plan för hur jag ska få dem att skicka mig till det här andra stället. Så jag ska gå runt o ha lite ångest över detta tills dess. Tack,tack.

Annars då? Lägger lite för mkt energi på att ignorera att det är Alla hjärtans dag. Svårt att undvika när man jobbar med blommor, som ju är en ganska viktig del av den här dagen. Men jag tänkte nog åka till stället som ger mig mest go känsla i magen – boxen. Förkylningen till trots. Det är bara lite snuva, så jag är ju inte nära döden direkt… Knät behöver rehabbas och jag behöver behålla min mentala nivå. Det här är fjärde dagen utan träning liksom, det börjar gå utför.

Och det här är fel dag att ligga hemma på soffan, pilla i sig choklad och obsessa över att telefonen är för tyst.

Andra saker jag har tänkt på: Att jag måste ta tag i lägenhetsletandet. En sån himla ”borde”-grej. Jag skulle behöva nån som gör det där åt mig. För det är som vanligt med saker jag inte riktigt vet hur man ska göra eller var man ska börja, som när jag skulle köpa bil. Jag tycker det är skitjobbigt att ge mig in i saker jag inte vet hur det går till, och det finns liksom ingen ”for dummies-guide” för såna här vuxna saker, för tydligen kan alla sånt här iaf. Bara av sig själva. Eller? Så jag skjuter sånt ifrån mig. Det löser problemet, förutom då att det ligger o gnager i bakhuvudet hela tiden. En kompis till mig sa åt mig häromdagen att det ju är världens roligaste grej att leta efter nytt boende! Jag såg helt frågande ut och fattade ingenting, det är ju så mkt beslutsångest och oro över ekonomi o massa jobbiga saker. Så, det kan hända att jag hade lite fel approach till hela grejen.

Såatteh… ni kanske märker att jag skulle behöva köra ett ordentligt jävla träningspass som golvar mig. Få fart på lyckokänslorna igen. Jag är så gnällig!

Men, hoppas ni har en fin dag hörni!

sad-puppy

Sad puppy-day.

Taggad , ,

Att hålla ihop

Just nu är jag så lös i kanterna. Hjärtat är i bitar och det känns inte som att jag har kraft att hålla ihop min kropp, mina tankar… Jag har gått sönder inuti och det kommer ta lite tid att laga. Men såret som revs upp för typ två månader sedan kommer nu äntligen få lite tid att läka. Tror jag.

När jag fastnar i de där riktigt dåliga tankelooparna, och kroppen gör så jävla ont av ledsenhet, så tror jag på riktigt att jag liksom bara kommer flyta ut på golvet tillslut. Att jag kommer lösas upp och bara sluta fungera, rinna ut i en pöl. Drunkna. Av en tyngd som trycker ner mig i golvet.

Ja, det är en av de värsta dagarna idag och ja, jag vet att det kommer komma bättre dagar. Idag skulle jag behöva ta värktabletter för mitt hjärta och om jag hade vägt mig så hade jag nog gått upp några kilo pga tyngden i mitt bröst och klumpen i halsen.

Jag tar mig igenom dagen genom att inte se någon för länge i ögonen, att låta kollegorna prata på. Försöker dölja mina svullna ögon. Stänger dörren. Bocka av arbetsuppgifterna som är enkla och inte kräver massa kreativitet.

Och jag kommer svara att jag mår bra om du frågar. För annars kommer jag inte hålla ihop. Men tiden läker väl det här också tillslut.

Taggad

Kan vi pausa lite?

Det är så jäkla mycket. Hela den här månaden har liksom bara gått åt helvette, krafterna börjar ta slut. Familjemedlemmar är sjuka, utbrända och kämpar på. Jag försöker finnas till hands, pratar, hoppas på bättring, täcker upp när deras krafter tar slut. Tänker på allt jag borde göra för att underlätta mer, finnas till mer. Hjälpa. Tänker på det där ”värsta som kan hända”-scenariot men håller det på en armlängdsavstånd ett tag till. Hela tiden en känsla av att jag borde göra mer. Vårda mina närmaste mer.

Jag måste fixa massa grejer i och med att jag fått nytt jobb, lämna över mina uppdrag, lära mig allt nytt, fixa med lån till tjänstebilen som jag ska köpa loss. Börjar först vid årsskiftet på nya stället, men efter ändrade omständigheter så har det blivit lite mer att göra med en gång och jag kommer inte riktigt få den mjuka inskolning jag hoppats. Hålla koll på sprallig unghäst som inte kan hålla sig riktigt hel, sårvård och oro mest hela tiden. Andra familjemedlemmar som tycker vi ses för lite. Vänner som vill hitta på roliga saker, och det vill ju jag med… men hur ska man orka det? Bo på två ställen. Flytta grejer.

Life-is-tough

Och samtidigt hålla uppe träningen, för det är just nu det enda som fungerar och har rullat på skadefritt o skönt. De senaste veckorna har dränerat mig på energi men träningen tömmer hjärnan och fyller på med endorfiner för stunden.

Folk frågar om jul och vart vi ska vara, vad vi ska göra. Jul. Herregud, känner bara stress inför allt det där just nu.

Jag vill bara kliva av tåget just nu och pausa på en hållplats ett tag. November får sååå många minuspoäng i min bok och just nu verkar det inte bli någon ljusning i december, tror att det kommer vara likadant.

Tills jag ser ljuset så tänker jag bara lyssna på Adele, läsa klyschig instagram-pepp och sätta ena foten framför den andra. This too shall pass.

Fil 2015-11-18 13 56 23

Taggad , ,

Karin & yogan

Jag tycker verkligen om yoga. Jo, jag lovar, jag gör det! Läser till o med bloggar med flummiga yogisar som vill väl och förändra världen och sig själva. Många gånger har yogapasset varit ett av det skönaste på hela veckan.

Men, det har hänt något. Sen höstterminen började har jag bara varit på max 3-4 pass. Och jag vill bara säga det här: -Yogan, det är inte ditt fel, det är jag. Tror jag.

Eller lite ditt fel är det väl. Yogan har hamnat på lite andra tider den här terminen och uppenbarligen verkar det krocka med mitt vardagsliv. Jag får inte till det. Och visst, jag skulle kunna köpa en prenumeration på Yogobe och köra hemma. Men det är inte alls samma sak. Jag vill ha en sal, vänner att träna med o en instruktör.

Men samtidigt… jag har ju inte satt ner foten o verkligen gjort det möjligt för mig att gå på yoga när jag vill. Av någon anledning känns det svårare att göra det än när det gäller vanliga crossfitpass, då kan jag pussla o mecka hur mycket som helst. När det gäller yogan så glider det iväg. Göta har yoga på torsdag kväll kl 20 o söndag efm kl 17. Svåra tider! Torsdagen kl 20 vill jag helst ha kommit hem från träningen o börjat med middagen. Och söndagar är ett enda långt mat-o-fix-race så klockan 17 står jag oftast i köket eller skyndar runt i bilen mellan mina bostäder (min lght, killens lght).

Gnälligt. I know. Det där pusslet alla pratar om, it’s happening, och jag får inte ihop det. Jag kan inte trycka dit yogapusselbiten hur gärna jag än vill. Jag måste rucka på något annat. Suck.

Men jag vill ju yoga och jag vet ju hur mycket min kropp gillar det, och så mycket bra saker som kommer utav att yoga. Jag vill ju innerst inne bli lite mer som de härliga blogg-yogisarna som åker till Bali o fastar i en vecka för att finna sig själv. Minus fastan då.

Jag äger för tusan 2 yogamattor. Jag måste köra igång igen. Ett pass i veckan ska väl inte vara så svårt? Gör plats för yogan!

image71-1024x1024

Zandra. Typiskt härlig yogatjej på Bali. Bild från hennes blogg.

Taggad , ,

Lösenordsskyddad: Oflytet och lärdomar.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Taggad
Annonser