Etikettarkiv: löpning

Toughest race!

Jag överlevde och kom i mål! Hurra!

Min största bedrift var väl att jag kom upp för den stora rampen på första försöket, resten av banan var mest slit o släp o trötta ben. Väldigt trötta ben. Den där uppladdningen jag hade inför det här loppet, med NOLL löpning, var kanske inte helt optimal. Att jag sedan även valde att springa i mina Merrell-skor, som är i princip barfotaskor, var också ett beslut som fick lite konsekvenser. Det var grymt bra skor att ha när det gällde alla hindren, lätta, smidiga, fastnade inte i geggan o med helt okej grepp, men i löpningen blev det snabbt jättejobbigt. Jag har ju typ aldrig sprungit längre än 2 km i dem, så fråga mig inte varför jag nu plötsligt tyckte att det säkert skulle gå skitbra att springa 8 km o lite till i dem…

Men, gjort är gjort, och nu sitter jag här med träningsvärk från helvettet i benen och vaderna speciellt och lite ömma fötter. Det går väl över. Det var ju rätt kul längs vägen ändå, även om stackars Helena som jag sprang med fick höra mitt gnäll om tunga ben emellanåt. Men hon var superpositiv och ropade tillbaka ”Du är crossfittare, du ger aldrig upp!” och det var ju sant, så det var bara att pinna på.

Dagens förutsättningar var väl under omständigheterna helt okej, uppehåll o typ 10-12 grader, men genomdränkt mark efter flera dagars ösregn. Arrangören måste varit nöjd med all gegga… Racets tema blev liksom ”gegga”. Den var överallt. Och många hinder var konstruerade så att man skulle ner i geggan ordentligt. Så förutom massa ”kräla i gegga”-hinder och ”hoppa ner i gropar av gegga”-hinder så fanns även isvak, repklättring av olika slag, typ bergsklättring, klättra i repnät, klättra på vägg och över mur, ännu mer rep, monekybars och ringar. Vi släpade på däck, bar små stockar och tunga säckar. Det var kreativa och omväxlande hinder och det blev typ aldrig kö vid något förutom ett par trånga passager.

Det som var sämre var att det var lite mer löpning än jag tänkt och leran gör hindren hala och svåra att klara eller kändes typ farliga att ge sig på när man var blöt om händerna och grejerna man skulle hålla i var leriga. Och då startade jag ändå tidigt, i grupp 5. Jag tycker på riktigt lite synd om de som startade i de efterföljande 50+ grupperna. Skogsstigarna och en del hinder måste varit förjävliga för dem. Det var ju både en och två gånger jag tänkte att om jag ramlar ner här så skadar man sig ordentligt.

Det var ett riktigt gött gäng från Göta som sprang och man fick glada peppiga tillrop längs med banan. Jag hade på mig en t-shirt med Göta-tryck på och några gånger fick jag höra ”Nu kommer det en crossfittjej bakom dig, nu får du skynda dig!”, haha! Smickrande, men riktigt så tuff kände jag mig inte där jag segade mig fram med blytunga ben.

Bästa på hela dagen var att komma upp för rampen, komma i mål och få byta om till torra, rena kläder.

Här finns en bra film som någon gjort av banan, som ger en bra bild vad det var för hinder.

Och här är lite bilder från äventyren. Dagens fotograf var Johan Freidlitz.

10257172_10152457927166139_1581884741318143820_o

Innan racet när vi var rena o fina :)

1836927_10152457946536139_5052371148088461930_o

Inte så imponerad av gegga, haha!

10688316_10152457961476139_8605233418676337502_o

Hängde lite på rampen.

10694202_10152457962581139_8146251157485423262_o

Försöker hjälpa Katta upp.

Foto 2014-10-18 13 27 08

MÅL!!

Foto 2014-10-18 13 22 31

Bästa hejarklacken.

Taggad , , , , , ,

Den där fantastiska kroppen

Det blev ett par träningsvärkande dagar efter tävlingen, det går inte att hymla med. Ryggen, rumpan, låren och vaderna kändes ordentligt. Men jag har ändå känt mig glad och nöjd, fast väldigt trött. Lördagen blev lugn, var i stallet och pysslade om Zally och sedan somnade jag i soffan en stund. Var tvungen att samla lite energi för på kvällen blev det ju Håkan på Ullevi och det var helt fantastiskt! Min rygg och mina knän var lite extra glada över att vi hade sittplatser och kunde ta små pauser ibland. Kände mig som en tant, men så fick det bli.

Jag kände mig ordentligt trött även på söndagen, men då hade jag bokat in löpning så det var bara att ta ett litet snack med kroppen, hoppa i tightsen igen och köra ändå. Träningsvärken satt fortfarande kvar i rumpan och låren så jag såg inte fram emot backarna direkt…

Överenskommelsen var att vi skulle ta det rätt lugnt, springa snälla 8:an i Skatås som är platt. Väcka kroppen och känna hur det kändes att springa igen.

Nu blev det ju kanske inte riktigt som jag tänkt mig. Första 2-3 km blev lugna och behagliga, men sen hände något. Efter första backen kände jag att benen hängde med, det var så härligt! Jag blev inte stum, det kom ingen syra. Benen bara svarade och jag kunde hålla ett riktigt bra tempo, visserligen med lite draghjälp emellanåt, men det kändes verkligen bra. Det är väldigt, väldigt, väldigt sällan har jag en känsla av att jag springer snabbt. Att man känner att man är en av de där personerna som ser ut att ha all kraft i världen och bara blåser på. Nu gick det väl inte Usain Bolt-snabbt, såklart, men hela kroppen var liksom med och jobbade inte emot min vilja. Det är fan inte ofta det händer i löpning!

Jag blev så förvånad själv att jag vi typ 5-6 km bara sprang och väntade på att den där jobbiga känslan skulle komma. Typ ”Jaha, undra hur länge jag orkar hålla den här farten då?”. Det är ju lite komiskt ändå… att man är så pessimistisk mot sin egen kropp. Det är ju jag som styr den, men det är ju inte alltid den vill samma sak som jag vill.

Men den här dagen höll det, hela vägen runt! Vi kom i mål på 44.03, med 5.25 min/km som snitt. Det är nog bannemej nytt personligt rekord på 8an för mig och det känns smått otroligt. Speciellt med tanke på omständigheterna. Varmt och soligt, två dagar efter tuff tävling, trött känsla i kroppen, träningsvärk och en lite sen kväll dagen innan. Tydligen ett vinnande koncept!

Jag satte igång min Runkeeper lite tidigt, när vi fortfarande promenerade, därför blev det inte riktigt samma snittid och sluttid på min mätare, men då är det ju tur att man har sällskap som mäter mer rättvist :) Så här såg i alla fall mina kilometertider ut:

2014-06-09 09-22-15

Jag kan inte begripa varifrån jag fick den här farten i kroppen. Så himla märkligt! Och jag kan liksom inte riktigt fatta att jag har de där tiderna i mig numera, jag är fortfarande fast i den mentala bilden av att jag springer i 6 min-tempo. Men hey, whatever works :) Jag kan heller inte låta bli att fundera på vad det hade kunnat bli för tid på milen…. Får testa det en annan dag.

Taggad , ,

En tung mil och lite planering

Igår tog jag första löpturen efter varvet. Egentligen hade jag gärna väntat ännu längre på att springa igen, men så kom veckans utmaningar i vår paelogrupp, Amrap30. En mil löpning var en av dem. Så då var det bara att snöra på sig skorna igen. Och självklart skulle det slås värmerekord för året just den här dagen också. Något annat hade ju varit konstigt…

Så i 30-gradig värme blev det en jogg runt Skatåsmilen i makligt tempo. Benen var trötta efter styrketräningen i onsdags och det satt även rejält med träningsvärk i axlar och bröstmuskler som inte gjorde löpningen bekvämare precis.

2014-05-23 15-46-46

Det var helt enkelt en ganska halvtråkig upplevelse rent fysiskt. Jag konstaterar detta gång på gång: Det är inte roligt att springa när man är seg i kroppen och vädret gör det ännu jobbigare. Målet var bara att komma runt i värmen, och det gjorde jag. Men jag har sprungit milen på väldigt mycket bättre tider :) Även om jag tycker att kroppen har glömt de där 21 km nu så är jag nog fortfarande lite trött. Och eftersom jag kör på med lika mycket träning som vanligt så får det väl bli som det blir.

Antagligen borde jag väl vara duktig o vila i 1-2 dagar… men jag har liksom ingen lust. Jag vill köra lite tufft nu i ett par veckor innan tävlingarna och sedan lätta upp lite igen när det närmar sig Götebort Throwdown. Borås-tävlingen kommer jag ta som en träningsdag, så fram tills dess kommer jag bara ösa på. Jag ska försöka få in extra pass med knäböj, pressar och lite teknikträning i riggen om det funkar med mitt veckoschema.

En vanlig vecka kan nog tänkas se ut så här:

Måndag: Vanligt crossfitpass (power clean/squat clean som styrka)
Tisdag: Vila
Onsdag: Styrka, antingen powerpass eller egen träning på Göta, knäböj, pressar, marklyft, riggen
Torsdag: Morgonpass crossfit  (Snatch som styrka)… om jag är morgonpigg vill säga. Annars vila.
Fredag: Vanligt crossfitpass (pull upsvarianter som styrka)
Lördag o Söndag: Ev vila eller löpning en dag. Pass på Göta en dag, om det passar lägger jag till lite styrka.

Får se om kroppen orkar med det :) Vissa veckor blir det mer vila, andra mindre, jag kör på känsla som vanligt. Men ibland är det faktiskt så att man bara måste pusha igenom träningsvärken för att härdas lite.

Men nu är det fredag och det är så himla skönt!

Taggad , ,

Sista rundan och tusen tankar…

Sprang sista passet innan varvet igår kväll. I spöregn. Tråkigt. Jag sprang för en en gång skull nästan helt ostrukturerat och hade bara en liten plan att utgå ifrån programmerad i Runkeeper, 1 km uppvärmning, 3 km lite snabbare stadig fart, lite vila och sedan 3 km i typ samma fart och sedan skulle jag bara ta mig hem hur jag ville. Så, visst… det fanns en tanke, men jag hade sagt till mig själv att jag fick göra precis vad jag ville. Kände jag för att hämta andan o gå några meter – varsågod, kände jag för att pressa på lite – jamen heja!

Jag hade rätt mycket spring i benen och kände att jag kunde hålla rätt bra fart ändå. Jag hade ju liksom ingen plan och behövde inte tänka på att benen skulle orka ett visst antal kilometer till, blev jag för trött fick jag gå lite, inte värre än så. Och det var skönt, trots att regnet strilade. Jag blev lite peppad över att höra Runkeeper-tjejen rapportera snabba tider. Det är roligt att jag faktiskt inte behöver harva på samma gamla tider som jag gjorde i höstas, jag kan trycka på och det håller ganska bra, i alla fall i några kilometer :)

Nu blev det ca 8 km på 44 min, snabbaste kilometern på 4:43 och långsammaste på 6:37. Högt o lågt som sagt :) Det var rätt kul. Och det kändes lagom o skönt i kroppen.

Idag har benen fått lite massage, jag har ny fin kinesiotejp på knät (med alla dess magiska placebokrafter ;)). Jag kollar väderprognoserna lite då och då. Det kommer bli varmt, svag vind och soligt på lördag. Perfekt picknickväder. För 21 km löpning hade det gärna fått vara lite moln på himlen. Försöker komma på saker jag ska fixa och köpa inför lördag. Har redan fixat vaselin för klädskavet och energibars som ska vara paleo. Jag inser att det kommer blir svårt att hålla dieten den här dagen, men jag tänkte äta bra så gott det går och inte se det här som en ”fridag” där det är fritt fram att äta allt möjligt. Funderar på vad jag ska äta på förmiddagen innan loppet…. om jag nu inte är så jäkla nervös att jag knappt får i mig nåt, haha! En stadig bananpannkakefrulle får det nog bli.

Undrar vilket tempo jag kommer orka hålla, hur jag ska ställa in Runkeeper… Man kan ju sätta som mål att hålla ett visst genomsnittligt kilometer-tempo, eller om jag bara ska låta henne rapportera varje kilometer för mig. Jag tror att jag kommer väcka tävlingsdjävulen i mig mer om jag får jaga en genomsnittlig km-tid, om jag tex sätter den på typ 05:45 min/km, vilket jag tror att jag kan klara av och sen bara försöker ligga i fas hela loppet…. då borde ju sluttiden bli det jag önskar. Problemet blir väl bara om jag har satt upp målet för högt och krafterna dalar… då är det lite deppigt att höra att man ligger bakom utsatt snittid. Men där hade jag inte tänkt hamna. Jag ska minsann trampa på :)

Jag oroar mig för att jag kommer bli helt besviken på mig själv om det känns som om kroppen inte hänger med. Så himla dumt. Jag som förut bara tänkt att jag blir glad om jag kommer i mål har gått till att sätta upp något sorts tidsmål och vill plötsligt göra ”en bra tid”. Suck. Kunde jag inte stannat vid att bli glad om jag tar mig runt?

Min hjärna är lika ostrukturerad som det här inlägget. Det ältas väldigt mycket. Det kommer bli så skönt och tyst i mitt huvud när det här är över, haha!!

10375825_1434341193483024_2115130548_n

Hälsade på den blåa linjen i stan. Nervösklumpen i magen skuttade glatt vid blotta åsynen.

Taggad , , ,

Nerverna sprattlar till och löppass med Runday

Nu har nedräkningen börjat på allvar. Det är inte ens en vecka kvar till jag står på startlinjen i Slottsskogen. Huamej vad det kommer kittla i magen…. redan nu känner jag av nerverna och jag oroar mig för allt. Kommer jag ens komma ihåg hur man springer? Kommer jag överleva utan min peppmusik i öronen? Kommer batteriet hålla med Runkeeper-coachningen hela vägen runt? Hur trött kommer jag bli? Hur ont kommer det göra? Hur kommer det kännas när alla rusar ifrån mig de första kilometerna?

Ja… o så där håller det på. Det är kanske inte så mycket att jag behöver ha riktiga svar på alla de där frågorna, det är väl mest så att jag behöver älta lite och processa. Det är en del av förberedelsen och jag har lärt mig att det nog är så jag funkar. Jag är lite (typ rätt mycket) nojig veckan innan en tävling och tvivlar väldigt mycket på min kapacitet och min träning. Men ändå känner jag just nu att jag inte har kunnat göra något annorlunda.

Jag har varit hel, frisk och kunnat träna hela vintern och våren. Varvat löpning i lagom dos och belönat mig med crossfitpass. Jag hoppas att det har varit ett vinnande koncept och att jag kommer kunna plocka ut resultatet av mitt slit på lördag. För det är ju det där med att kunna prestera när det faktiskt är dags. Man kan träna skiten ur sig och slita som ett djur… men om det låser sig och nervositeten sätter sig i kroppen så är det inte mycket man kan göra på tävlingsdagen.

Jag älskar och hatar nerverna. Känslan ger mig ett härlig fokus, en målmedveten blick och jag rabblar peppande ramsor i huvudet när det är bra nerver. När det blir dåligt så blir jag stel i kroppen, får mjölksyra snabbt, börjar nästan grina, tänker på hur mycket bättre mina medtävlande är, och ifrågasätter varför jag gör det här överhuvudtaget.

Jag hoppas att jag har en bra dag på lördag helt enkelt.

Så här veckan innan så är såklart träningen inte så tuff. Jag körde ett crossfitpass i fredags som var jobbigt, flåsigt men kul. Vilade lördag. Sprang med Adidas Tribe och Runday i Slottsskogen igår.
Ikväll blir det ett crossfitpass, mitt sista innan varvet, sen vilar jag på tisdag och på onsdag kör jag ett löppass där jag får göra precis vad jag vill tänkte jag. Sen ska jag bara vila mig i form i två dagar och antagligen gå och älta allt det där jag skrev om här ovanför….

Men passet med Adidas o Runday igår var riktigt trevligt. Vi värmde upp och sen fick vi en ordentlig portion löpskolning. Skipping, tripping o allt det där andra som man vet att man borde göra oftare men aldrig gör själv ändå. Och det är alltid samma sak, det känns rätt bra och lätt när man väl håller på med det där men att sen kunna applicera det där när man ligger o matar på på den 15:e km med stela ben och hårda lår… inte lika enkelt.

10255982_290585301105525_3635162221512310968_n

Upp på tårna!

Sen var det dags för en himla massa intervaller, runt på en liten slinga i parken

4 x 45 sek, 15 sek vila, 90 sek setvila
6 x 30 sek, 15 sek vila, 90 sek setvila
6 x 15 sek, 15 sek vila, 90 sek setvila
8 x 20 sek, 10 sek vila

Det var jobbigt, men jag gillar ändå när det är korta intervaller, att kunna springa snabbt och orka hålla farten hyfsat. Och även om 15 sek vila inte låter som mycket så var det tillräckligt och man fick tillbaka lite krafter varje gång. Men sista tabata-omgången med 20/10 var tuff och det sög i benen. Skönt pass, som inte blev särskilt långt i distans, men ändå gött för flåset och gav lite träningsvärk i höfterna.

Tjejerna från Runday känns väldigt proffsiga och det märks att de har gjort de här ungefär 1000 gånger förut. De ger bra instruktioner och vet precis hur de ska förklara rörelser för att få folk att göra rätt.

Man fick en halvful t-shirt bara för att man var där, och efter passet fanns det frukt, vatten (och juice och mackor för de som åt sånt) och man kunde prova Adidas nya Boost-skor. Kändes lite som att gå på studsbollar :) Mina stackars trotjänare till skor fick skämmas lite… de börjar falla i sär och får nog fundera på pension efter varvet. Ska investera i nya löpskor i sommar hade jag tänkt.

10292213_290585191105536_6523531512768092680_n

Yey, gruppbild!

 

10367594_290585237772198_5680797208868003252_n

Duktiga coacher.

Bilder från Adidas Running’s facebooksida. 

Taggad , , ,

Vitsippsrundan, sista långa passet

På jobbet är det här med Göteborgsvarvet en stor grej, det finns en lång tradition och varje år anordnas det träningstillfällen med vår coach Ted Ås, som jag nog skrivit om tidigare. Och varje år, två veckor innan varvet samlas de som vill och springer den så kallade Vitsippsrundan som tar ungefär 2 timmar och är ca 18 km i skogarna kring Sisjön, Torrekulla och Sandsjöbacka (lite söder om Gbg typ). Där finns fina skyltade stigar, Torrekullaleden och Sandsjöbackaleden, men tyvärr skulle jag nog aldrig fixa att hitta där på egen hand… så pass bra skyltning var det inte. Men vi utgick i alla fall från scoutstugan vid Sisjön och kom tillbaka dit 2 timmar senare :)

Det visade sig att den här rundan var ungefär 80 % löpning över stockar, rötter och sten och blev en ordentlig utmaning för lilla mig som är en van slätlöpare och inte alls sysslar med trailrunning. Men fy tusan va skoj det var att skutta runt där i skogen, springa på spångar, kliva över och under fallna träd, hoppa på stenar över geggamoja och stega sig upp för branta backar. Nedför var helt klart roligast :) Jag satte så hög fart jag vågade och lät bara fötterna gå, det blev liksom som en liten spänningsrush – Kommer jag klara det eller stå på näsan?! Alla sinnen fick jobba på högvarv och man kunde i princip inte släppa blicken från stigen i långa streckor. Vilket iofs var lite synd också för det var ju härlig natur, fågelkvitter och strålande sol. Men det blev ändå en väldigt rolig o härlig upplevelse.

Ted hade lagt upp hela passet så att vi skulle springa i 8 min o gå i 2 min, detta för att kunna hålla ihop gruppen (smart!) och sen för att alla skulle kunna springa sitt tempo. Ville man kunde man såklart fortsätta springa de där 2 vilominuterna och då istället vända och springa åta andra hållet och hålla på så där tills alla fortsatte springa framåt igen. En del valde att ruscha på ibland, men de flesta valde att gå lite.

På ett sånt här pass säger ju inte medelhastigheten så mycket, men när vi sprang höll jag mig på allt mellan 4.16 till 6.30 per km, upp o ner som sagt.

2014-05-05 11-00-12

 

2014-05-05 11-00-45

Den översta är höjdskillnader på sträckan och den undre är hur hastigheten varierade.

I början kändes ju de där pauserna ganska onödiga, men efter 1,5 timmas löpning kom varje paus som en välsignelse. Terrängen tog rätt hårt på mina ben och de kändes riktigt stumma efter 15 km och då kom vi fram till vanliga elljusspår runt Oxsjön o Sisjön igen och det blev vanlig slätlöpning. Då kände jag liksom hur trött jag var, inte så kul… Hade nog gärna kunnat fortsätta bland stock o sten istället för då glömde man bort att känna efter så noga. Det kändes som jag stod stilla och fick släppa gruppen som jag hängt med större delen av passet och gå ner ett hack till de som sprang lite mer i mitt tempo. Ett litet nederlag, men ändå nyttigt att få känna på eftersom jag tror att det är den känslan som kommer komma på varvet också, när man segar sig upp för Avenyn och Övre husargatan.

Det är verkligen bara att bita ihop och försöka hitta återhämtning i små saker. Jag är trygg i att jag har ett pannben som inte ger sig i första taget och jag har en väldigt stark vilja att slutföra loppet. Det är ett mål jag haft framför mig sååå länge nu och medaljen kommer kännas så skön runt halsen.

Det var längesedan jag hade så roligt när jag sprang, men samtidigt längesedan benen och hjärnan var så slut :) Hela eftermiddagen gick jag runt i lite dvala hemma och var riktigt snurrig i tanken när jag skulle åka o storhandla, det blev ett himla rännande fram o tillbaka i gångarna på Ica. Säkert ett par kilometer till ;)

10155520_10152339386403672_5520878038741175018_n

Team Evry mitt i spenaten!

Taggad , , ,

Näst sista långpasset innan varvet

Det här är vad ungefär 4 månaders blandad träning kan göra på 16 km.

27:e okt 2013:

Skärmavbild 2014-04-27 kl. 19.24.17

27:e april 2014:

Skärmavbild 2014-04-27 kl. 19.24.37

 

Sen ska man väl även väga in väderomständigheterna. Tror knappats att det var 22 grader varmt och strålande sol när jag sprang i oktober förra året. Sträckan det handlar om är två varv på 8 km-slingan i Skatås, en ganska tråkig, platt strecka med låååånga rakor. Men ganska bra simulering av varvet-banan emellanåt, lite tråkig o platt.

Jag minns rundan i oktober väldigt väl. Jag ville slå längdrekord och fick för mig att springa så långt trots att jag bara legat runt milen hela sensommaren o hösten. Allt går ju med en rejäl portion vilja. Men jag led ska ni veta, ajajaj… benen vad helt stumma, knäna blev stela, fötterna var bara stora blyklumpar av värk och det kändes som om ryggen skulle gå av på mitten. Jag fick ta några pauser och gå korta bitar på andra varvet flera gånger.

Idag, med hela våren full av löppass två gånger i veckan och en successiv ökning av långpassen från en mil upp till dagens distans, var den här streckan inte riktigt lika plågsam som i höstas.

Hela första varvet kändes benen fräscha och första 8 km gick på 45 min och milen på 55:42 min, helt klart godkänt tempo! Sen kom en liten svacka när jag var omkring 11-12-13 km, där var det några backar och det kändes som om jag stod stilla där ett tag. Fick tom gå över krönet på en av backarna, litet nederlag men jag kom igång igen.

Sen kom rakstreckan och lite nedförslut och då kändes det bättre igen och jag fick tillbaka lite bra känsla i kroppen. De sista 3-4 km var inte jätteroliga, men det finns liksom inga alternativ än att fortsätta sätta ena foten framför den andra. Tankarna virvlar omkring i huvudet och jag försökte fokusera på att jag faktiskt inte hade ont någonstans och att det bara var muskeltrötthet. Andningen var helt normal, pulsen var helt normal, jag var inte trött som efter en backintervall, jag vara bara stum i låren och hade ingen energi i steget. Men jag kom i mål och jag inbillade mig att jag faktiskt spurtade sista hundra metrarna, haha :)

Jag var toktörstig i värmen och det var längtan till vattenflaskan som fick mig att kämpa vidare många gånger när tankarna snurrade negativt. Jag tog en drickapaus när jag skulle börja på andra varvet och åt även en halv riskaka med äpple/kanelsmak, söt och god. Men det hade varit väldigt gott med en drickapaus till vid typ 12-13 km…. solen var min fiende och jag hoppade mellan skuggorna i löpspåret.

Men, jag fixade det bra och kom i mål och tiden och tempot är jag jättenöjd med. Det är fan inte kul att springa så här långt och jag hann tänka många gånger under tiden att jag inte riktigt kunde förstå hur jag ska klara 21 km  när det väl är dags…. Men jag vet ju att jag kommer fixa det, för jag ska ha den där jävla medaljen.

Det finns inget annat alternativ :)

 

Taggad , , ,

Vissa helger är bättre än andra

Swisch, så försvann denna härliga långhelg! Älskar lediga dagar som ger plats för massa härlig träning utan att man behöver stressa hem eller är helt slut efter en lång dag på jobbet. Jag kan göra vad jag vill!

Fredagen bjöd på ett rolig pass med clean & jerk som styrka och en rätt lång fajt med kettlebellen som metcon. Påskinspirerat såklart. 5 varv av 8 push pressar, 10 m utfallsgång, 8 squat thrust, 10 goblet squat, 8 situps, 10 svingar och sedan avslutade vi passet med en golgatavandring runt kvarteret med skivstänger på axlarna med valfri vikt.

Påskaftonen blev festlig och headcoach hade laddat upp ordentligt med utflykt till Slottsskogen där vi genomförde dagens wod bland barnvagnar, flanörer, hundar o skateboards. Vi sprang totalt 5 km mellan 4 stationer där vi fick mini-wodar som skulle göras i laget. Vi squatade i utkikstornet, bar varandra på stora gräsmattan, hoppade bock o gick utgfallsgång i Azaleadalen och gjorde pullups, push ups och boxhopp på lekplatsen Plikta. Och under hela racet skulle vi bära med oss 8 ägg i varje lag som inte fick gå sönder.
Alla samlades vid den fruktade hoppbacken där vi fick en sista göttig omgång. 4 varv av 5 burpees o springa/gå/klättra upp för backen. Flåset var på topp kan jag säga. Men med solsken, glatt humör och en hel hög härliga vänner så gjorde man det med ett leende… eller ja, nästan i alla fall. Väldigt roligt :)

1956726_10152093547432513_322153808178955423_o

Hela gänget som körde i Slottskogen, så roligt att så många kom!

På söndagen fick jag äntligen min guideade tur över båda broarna och en site seeing av sträckan på Hisingen. Denna fantastiska ö som bjuder på radhus, gamla båtar, kranar, asfalt, mer asfalt, Lindholmen sience park, ännu mer kranar o skrot. Och sen lite mer skrot. Sen kom vi till Göta älvbron som jag aldrig sprungit förut. Den är ganska brant och jag kan tänka mig att den suger fint när man har en 1-1,5 mil i benen… nu hade jag 7-8 km och blev allt rätt flåsig. Vi nöjde oss sedan med att springa till Järntorget och ta 11:ans språvagn till Mariaplan och promenera till brofästet. Guiden hade ont av skav o blåsor på fötterna och jag var ganska nöjd med en mil på asfalt, med tanke på hur lite jag sprungit på asfalt hittills.

broarna

Bästa Hisingsguiden Emma :)

Jag tar med mig mentala bilder från löpningen på Hisingssidan och Göta älvbron och en bra känsla i benen. Bra förberedelse inför varvet. Jag hade kunnat springa längre, hade inte ont någonstans och kroppen kändes pigg idag. Så himla bra känsla!

Måndagens wod på Göta såg kanske inte så rolig ut på pappret men blev faktiskt rätt kul. Vi började med bänkpress 5 reps x 4, bygga upp mot 5 reps maxvikt och sedan köra all out i ett extra set. Jag har jobbat mig upp mot 40 kg nu två veckor i rad och idag klarade jag då två set med 40 kg, det sista med 6 reps sen dog jag. Bänkpress är en riktig svaghet hos mig, så det ska bli kul att få köra det regelbundet nu några veckor o se hur jag kan öka. Kändes redan bättre idag, kul! Min överkropp behöver allt jobb den kan få, hade varit fint att få in lite mer pressar också… men, men…

Metconen var 3 varv av 20 burpees, 30 kettlebellsvingar, 40 situps, 50 air squat. Mellan varje varv var det 1 min vila. Man fick upp pulsen ordentligt och jag fick lite syra i låren. Kunde köra obrutet första varvet, sedan fick jag ta en liten paus i svingarna och i air squaten och sista varvet blev ungefär likadant. Jag körde bredvid en sån där supermänniska som är grymt stark o har en jäkla motor, han sprang ifrån mig redan på första vändan burpees, men det var ändå en bra farthållare för mig, jag tog inga onödiga pauser och blev peppad att bita ihop o pusha på. Kul! Och jag blev klar som nr 2 i vår grupp och tredje bästa tiden på hela dagen. Även om det inte är tävling, så blir jag ändå rätt nöjd att vissa dagar så ger allt det här löpandet o flåsandet lite betalt. Tack kroppen!

Men nu blir det vila. Jag har kört på med träning varje dag i en vecka, så det är hög tid… Men, kroppen har känts rätt pigg hela tiden utan några skavanker. Ser fram emot ännu en go träningsvecka med mycket spring i benen.

Pöss!

Taggad , , , ,

När kroppen själv får välja fart

Det blev 14,3 km runt i Skatås i onsdags på mitt långpass. Jag sprang helt själv för omväxlingsskull, annars brukar jag se till att ha sällskap för det blir både trevliga och lättare att hålla ett bra tempo tycker jag.

Men, sagt o gjort, jag tryckte in hörlurarna och gav mig av. I början gjorde det ont lite varstans, som det alltid gör för mig de första kilometerna. Då springer jag oftast o tänker på att jag nog har både benhinneinflammation och sträckta vadmuskler… Men, jag vet också att efter ett tag brukar det ge med sig och sen gör det inte ont någonstans. Jag får bara vara lite försiktig i början, tänka på att det är uppvärmningstempo som gäller och tänka på tekniken istället. Det brukar gå bra.

Ja… det där med uppvärmningstempo… jag hade lite svårt att hålla det just det här passet. Jag sätter liksom av i ett tempo som känns bra för kroppen, bekvämt och lagom utan att lyssna på vad Runkeeper säger. Den här dagen var det tydligen lite snabbare än jag brukar, så när jag hade passerat ungefär halvvägs sisådär 5-7 km och Runkeepertjejen fortfarande sa till mig att jag låg på 05.40 min/km så blev jag rätt förvånad… det är typ 15-20 sekunder snabbare per km än vad jag brukar hålla! Mina vanliga tider brukar ligga o pendla mellan 6 min o 5.45 min och i slutändan brukar snittet bli strax under 6 min/km.

Så tanken som gick i huvudet då var ungefär ”Jaha, jaja, men då får jag väl bara försöka hålla i det här tiden resten av passet också då…”. Visst, jag kände av farten när jag väl förstått att det gick fortare än vanligt. Andningen var tuff emellanåt när det var långa backar, och det blev lite syrigt i benen. Men samtidigt så kände jag att näe, jävlar i min lilla låda, det här går ju! Jag kan nog hålla den här farten hela vägen! För på raksträckorna så återhämtade jag mig helt okej och fick tillbaka andningen till normal.

Men fy, det var tungt…. jag tror att jag kan ha skrämt lite djur och flanörer med min flåsiga andning i backarna, haha! Sista tuffa backen innan finnishen gick såååå långsamt och jag tog verkligen myrsteg framåt. Det enda jag tänker på då för att inte stanna är att bara fortsätta sätta fötterna framför varandra… ”Höger, vänster, höger vänster…” och andas. Allt annat försvinner. Fast ibland tänker jag på vad jag ska skriva för ”note” till min post i Runkeeper också, det är också en typ av motivation. Just den grejen, med Runkeeper, får mig oftast att springa lite längre och ”snygga till siffrorna”, haha! Är man lite sociala medier-skadad så är man….

I mål kom jag och jag var ordentligt trött. Sluttiden blev 1 tim o 20 min drygt, men en snittfart på 05.43/km, så jag tappade några sekunder på slutet i de värsta backarna. Men när jag smällt tröttheten lite så kände jag mig ändå nöjd med passet, jag hade kunnat hålla ett bra tempo länge.

2014-04-11 15-34-30

 

Dock lärde jag mig, den hårda vägen, att billiga kompressionsstrumpor är dåliga kompressionsstrumpor…. fick en saftig blodblåsa på ena foten när jag ville testa att springa i mitt ”fynd”. Den började kännas efter ungefär 5-6 km, så det var bara att härda ut resten av sträckan. Jag får göra om och göra rätt helt enkelt… ska nog hålla mig till välkända märken som 2xu, som jag redan har ett par av, och Gococo som också ska vara bra.

Sen vill jag tipsa om http://www.varldensstarkaste.se/ där du som springer med Runkeeper kan få gratis kvarg från Lindahls om du är duktig :)

Hepp, nu ska jag gå o lyfta nåt tungt. I need it.

Taggad , ,

Sunday! Runday!

Jag fortsatte min trend att köra backintervaller på söndagarna och testade att köra i de lite längre backarna uppe på Safjället, där de ökända mördarbackarna har tuggat ner självförtroendet så många gånger. Men den här gången skulle jag besegra i alla fall några av dem, många gånger. Det är en bra men tung 2,5 km-slinga där uppe på berget där man behöver klättra sig upp bara för att kunna börja, så låren blir sega innan man ens kommit till starten.

Backarna som jag sedan valde att köra intervaller i var lite längre och satt ihop med varandra i en sänka kan man säga, så kan kunde springa där fram o till baka som en liten evighetsmaskin. Den ena backen var lite flackare men lång och den andra börjar flackt men stegras ordentligt på slutet. En vända ner och upp på andra sidan tog ungefär 2-3 min.

2014-04-07 08-41-18

 

Det blev en fin elevation-graf på Runkeeper :) Och det kändes ordentligt i benen kan jag lova. Pulsen och andningen fick sig en rejäl omgång och jag blåste ut systemet lite, vilket alltid är himla skönt tycker jag. Men det bästa var ju att jag tycker att jag återhämtade mig snabbt och hade kraft i benen till nästa backe när jag joggat ner. Jag försökte tänka mycket på tekniken, snabbare frekvens på stegen och jobba med armpendlingen för att hålla farten uppe, lite höga knän och blicken och bröstet upp.

Målet med backträningen är att det ska kännas lite bättre i backarna när jag springer mina långpass. Att jag inte ska tappa gnistan fullständigt så fort det kommer en backe bara för att jag inte kan hålla farten uppe. Jag kommer nog aldrig bli någon Charlotte Kalla i backarna, jag kommer fortsätta bli omsprungen, men jag kan åtminstone bygga lite självförtroende och lära kroppen att jobba med backarna på ett bättre sätt. Få lite mer tryck och liksom veta att jag kan återhämta mig rätt snabbt efteråt.

Så planen är att försöka beta av backpassen nästan varje vecka, det känns som ett effektivt sätt att förbättra mig. Jag vet att tröskelpass skulle ge mig mycket också, när det gäller att orka hålla farten uppe i längre än 15 km när den värsta smärtan kommer på en halvmara. Men… ärligt talat så tycker jag det är svårt att hitta rätt fart på tröskelpass, jag har läst massor om det när folk har försökt förklara hur det ska kännas. Och jag har varit ute o testat att springa också, men det är svårt att veta om det är rätt nivå. Och sen ska jag ju inte slå nåt hastighetsrekord heller…

Därför känns backintervaller av olika slag som ett enklare alternativ, svårt att göra fel där liksom :) Det svåraste där är ju att hitta olika backar som passar till olika ändamål, styrka och uthållighet.

Men jag är nöjd med söndagens pass och det var faktiskt nästan roligt. Det här kommer jag göra igen.

Taggad , ,