Etikettarkiv: motivation

Motivation, mål o motgångar

Tillbaka på jobbet igen efter 3 veckors semester som var riktigt härliga. Knät har gillat läget nästan hela tiden och jag har kunnat ta ett par steg framåt i rehabstegen. Men med det kom också lite hybris… Så jag åkte iväg på utflykter flera dagar i rad och trodde jag skulle klara det galant. Men det det gjorde jag inte, vilket har lett till att jag har fått ta det vääääldigt lugnt i typ 4 dagar nu. Jag har cyklat på gymmet, gjort lättare övningar och vilat, vilat, vilat, och det är först idag som knät börjar kännas lite okej igen. Jag är så frustrerad över att det blev så här. Jävla promenader liksom!

På ett sätt känns det som om jag sjabblade bort en hel veckas rehabträning som jag nu inte kunde göra och att jag missat massa bra träning. Man kan också se det som att jag testade knät och vet var gränsen går. Kanske hängde den här reaktionen ihop med att jag stegat upp rehaben, börjat med små korta löpningar, gör mer hoppövningar och tyngre knäböj. Efter en push framåt kommer ju ofta ett litet bakslag, egentligen är det inget konstigt.

Men jag blir väldigt påverkad i humöret av det. Jag blir ledsen över att knät inte pallar och jag har svårt att se hur jag ska nå mina mål som ligger där långt framöver. Jag längtar till vanlig träning. Jag längtar till crossfitpass, löpning och tyngdlyftning. Jag längtar till och med efter en jävla burpee box jump-wod. Jag längtar efter variation.

Och när oron tar för mycket plats i tankarna så funderar jag mycket på hur jag kommer tackla allting om jag inte blir så bra som jag har hoppats på. Tänk om knät alltid kommer vara känsligt och om jag alltid kommer behöva anpassa mig lite grann.

Mitt mål är såklart att inte ha några begränsningar och det är det jag fortfarande försöker ha siktet inställt på. Det ska gå. Det är en lång bit kvar dit, men det kommer gå bra.

Jag vet att jag egentligen bara behöver ett riktigt bra träningspass för att känna motivationen på riktigt igen, och känna att träningen ger mig den där sköna glädjen igen. Jag får väl ta en skitvecka och hoppas att det hjälper… Lita på att vilan och lätta övningar är det som hjälper knät att läka.

Oftast tycker jag att det är fint när folk frågar hur det går, men vissa dagar när allting inte är på topp så vill jag inte så gärna prata om det. För jag vill inte säga att det inte går så bra just nu, för då blir det liksom sant o fastnar i hjärnan. Jag vill inte sätta igång den negativa spiralen, den går igång så lätt ändå… Så det händer att jag bara ler o säger att det går fint, trots att jag har några dåliga dagar.

4 månader och 10 dagar har gått sen operationen och jag ligger helt i linje med vad som är en normal utveckling. Jag har allt mellan 2-6 månader kvar beroende på hur man ser det. Så det finns liksom inga orosmoln på himlen. Det finns bara några dåliga dagar.

Jag kan det här.

Taggad , ,

Vecka 8 – Hej platå!

Fågelbenet i all sin glans. Alltså det med tejpen på knät ;)

Jahapp… då sitter jag här o vill så hemskt gärna kunna skryta med mina stora framsteg. Men det står tvärstill. Typ. Vissa grejer känns bra och vissa krånglar. Jag har fått bukt med hamstring-problemet men har istället fått lite nya fnurror på tråden. Jag lättade på hamstringövningarna och gick tillbaka lite och nu har jag trappat upp dem lite, lite grann igen. Känns som det funkar.

Men istället då så har det som sagt dykt upp lite nya krämpor. Senast hos rehab-Jessica så fick jag instruktioner att jobba mer med sträckningen i knät i det stående övningarna med gummibandet. Så det har jag gjort. Och jag har ju även en liten vikt runt vristen när jag gör bensparkar, som aktiverar framsidan ännu mer. Men det här tillsammans tror jag har blivit lite mycket, det gör lite ont och knät är lite tjockt på baksidan, iaf känns det så även om det inte syns något. Så nu har jag tagit bort de viktade bensparkarna några dagar för att se om det känns bättre. Den väldigt medvetna raksträckningen i gummibandsövningarna är nog tillräckligt just nu. Min lilla överrörlighet i knäna är ju inte helt oproblematisk.

Det är lite så här jag får hålla på nu. Lite framåt, lite bakåt. Prova mig fram och se om det blir bättre.

Andra saker funkar bättre. Jag går bättre och har försökt få till lite längre promenader som inte bara är på platt asfalt. En bra liten stig som går uppåt o neråt känns som väldigt bra rehabträning och är nog rätt skonsamt tror jag. Det gäller bara att ta sig ut… går sådär på vardagarna när jag kommer hem sent :( Men jag kan inte göra allt hela tiden. Dels orkar inte knät med det och dels orkar inte jag med det.

Idag fick jag en liten försiktig fråga om det inte kan vara så att jag rehabbar lite för mycket, när jag berättade att jag har en liten svacka. Och visst, jag är nog rätt nitisk med mina övningar o mina pass 3 ggr om dagen. Men jag tycker att jag har rätt bra koll på balansen mellan att pusha och att lätta på belastningen. Att vila helt hjälper verkligen inte, utan det gäller att hitta blandningen av aktivitet o vila. Det är där ”the magic happens”. Att sitta still på jobbet är typ det värsta och jobbigaste som finns för knät. Jag blir bara stel och tjock.

Vanligaste frågan jag får är ändå hur lång tid det tar att komma tillbaka efter en korsbandsoperation. Folk börjar nog undra hur länge jag ska hålla på, haha! De har redan tröttnat på mina övningar ;) Men det är klart, gemene man har väl inte riktigt koll på hur lång tid det faktiskt tar. Och det är väl olika för alla som gör en sån här operation också antar jag. Jag hoppas ju att jag ska vara ganska bra efter 4 månader. Men jag kommer ju ha långt kvar efter det till någon sorts träningsnivå som känns bra på riktigt. Löpningen hägrar ju och den tror jag kommer bli en klurig balansgång att få ordning på.

Just nu längtar jag mest efter att känna att det händer mer med rörligheten och att jag ska få lite andra övningar. Veckans rehab-möte blev inställt pga sjukdom så jag får traggla på med det jag har, vilket iofs är okej nu när det är lite krångel. Men ändå…. mentalt hade jag behövt något nytt. Man blir ju lite knäpp.

Taggad , ,

”What would Zlatan do?”

I övermorgon når jag 6 veckors-strecket med nya knät. Och det har hänt en hel del, tror jag. Små saker i vardagen som faller på plats lite då och då. Jag går helt utan kryckor ute sen typ 1,5 vecka, jag tröttnade på dem… typ. Jag kan cykla runt med tramporna bra nu och har gjort det i ungefär en vecka, så jag har lagt in ca 5 minuters turer varje dag. Och det känns väldigt bra. Jag kan gå upp och ner för trappor hyfsat normalt. Det går inte helt lätt alla gånger, när knät är stelare är det inte helt skönt. Men kan jag hålla i mig och gå långsamt så löser jag det. Så där är ju en bit kvar, men det har ändå hänt mkt med tanke på var jag var från början.

Andra saker är att jag kan sitta på jobbet och klarar av en hel arbetsdag, om jag tar en ordentlig lunchpaus. Alternativet är ju att stanna på jobbet och göra något halvdant på kontoret, men jag tar mig tiden att åka till Göta och gör ett riktigt pass där istället. Det blir fortfarande stelt och känns tjockt på eftermiddagen, men inte alls på samma sätt som för bara 1,5-2 veckor sedan. Och det är väldigt skönt! Men, visst, det tar lite tid och tar emot ibland att behöva åka iväg varenda lunch. Men det positiva är att jag kan jobba mer ”ostört”.

Det allra roligaste som hänt var kanske igår, när jag var med på en gymnastik-workshop på Göta, som coach Robert höll i. Jag anmälde mig med inställningen att jag får göra det jag kan. Jag kände bara att jag behövde en liten motivationsboost. Och jag kunde göra jättemycket! Strikta gymnastikgrejer har jag ju gjort hittills, men låtit bli mer avancerade grejer. Men nu vågade jag kippa, öva på butterfly-tekniken och kicka upp i handstående! SÅ jäkla skönt!

Nu kan jag börja lägga till ett helt gäng fler övningar i mina vanliga träningspass som jag gör ca 3-4 ggr i veckan. Och det gör det iofs lite svårare också, för det är fan inte lätt att lyckas hålla en bra nivå på den träningen. Jag har ju träningsvärk i axlarna, latsen o bröstmusklerna typ konstant, haha! Men, men…. jag får väl finjustera efter hand.

…och så var det den här grejen med Zlatan. Det hände ju en grej i veckan. Med Zlatan. Stackarn pajjade ju knät ordentligt, och hur cheesy det nu än låter så kan man ju fan relatera asså… lite. Inte i känslan av att man typ förlorar sitt jobb pga av skadan. Och han har ju antagligen ett lite mer engagerat supportcrew runt sig, hehe… Super-kirurger i USA o sånt.

Men, så tänker jag också på att han minsann också måste sitta på golvet. Flera gånger om dagen. Han kommer också få stå o dra i gummiband, lära sig cykla och gå i trappor. Och han har ju en stark motivation och säger att han ska ta sig tillbaka. Jag tror absolut att han kommer göra det, för han kan göra hela rehabarbetet som sin enda sysselsättning typ. Ha det som jobb. Klart som tusan det kommer gå galant.

Så numera är mitt nya mantra ”What would Zlatan do?” när jag ligger lite för djupt nerbäddad i soffan och egentligen känner mig för trött för att göra det där sista rehabpasset innan läggdags. Och oftast kommer jag fram till att Zlatan antagligen hade gjort sitt pass, hur trött han än var. Eller det är var jag tror iaf, haha! #WWZD

Så då gör jag mitt pass. Imorgon ska jag tillbaka till rehab-Jessica och ser fram emot att få lite nya övningar, för nu är de här lite tjatiga…

Taggad , ,

Lite pepp.

När min egen träning går som tåget är det lätt att glömma bort hur jobbigt det är när det inte är lika mycket dans på rosor och kroppen inte vill samarbeta. Jag har ju haft min beskärda del av rehabträning o skador, men tagit mig igenom det och blivit starkare på kuppen. Men det börjar kännas långt bort och längesedan… Lätt att glömma bort att vara tacksam för hur det flyter på just nu. Runt omkring mig möter jag små o stora skador nästan varje vecka. Knän, fötter, ryggar, axlar och benhinnor. Nedstämda vänner som kämpar på med sin rehab och som har svårt att hålla motivationen uppe. Jag vet så väl hur mycket jag längtade tillbaka till min vanliga träning. Herregud, jag satt ju nästan o grät på träningscykeln för tusan… Men jag tror verkligen på att trägen vinner och att man inte ska ge upp utan försöka hitta sin väg. Den kommer antagligen inte vara rak och bred, men förhoppningsvis i rätt riktning med små baby steps. I den bästa av världar.

Märkligt nog har jag klickat förbi ett par artiklar som handlar just om rehab, skador och att inte ge sig med samtidigt ge kroppen den tid den behöver för att komma tillbaka.

Man vet ju så väl att det funkar så, att det tar tid, men att det oftast är värt det och att det inte går att skynda när det gäller kroppen. Den här artikeln berättar kanske inget nytt, men den påminner om att det kan vara värt att ta ett par dagar ledigt från träningen om det gör ont, och får man en lättare skada vila helt och låt rehabträningen ta lika lång tid som den tid du vilat. Look who’s talking kanske jag ska säga… jag är väl inte den som är bäst på att avstå ett pass om jag känner att axeln krånglar lite eller knäna känns svullna. Men jag ska försöka bli bättre på det. Någon gång.

Det här med att pressa på trots smärta verkar Emma Rosengren veta allt om. Hon har kämpat på med knäsmärta till den gräns att hon själv insåg att det verkligen inte gick längre, fick en knäoperation och då visade sig skadan vara värre än väntat. Nu är hon igång med rehab igen och har målet inställt på att komma tillbaka. Heja Emma! Och hoppas att hon slipper smärtan. Det här med att ha ett otroligt pannben kanske inte är till kroppens fördel alla gånger om det används på lite fel sätt.

Samtidigt som man hör om långdragna skador o problem, så finns det ju en massa solskenshistorier också. Crossfitträning har hjälpt många och just dess allsidighet gör att det oftast finns i alla fall någonting man kan fokusera på, coacherna är duktiga på att hitta alternativ. Sen får man lägga till en del i taget och se om det funkar så småningom. Kan låta lite enkelt o käckt… Men, ge inte upp för tusan! Även om det känns skit ibland. Stay strong!

Taggad , ,

Eeh, ja, du vet, lite av varje… och ingenting.

Ärligt talat så vet jag inte vad jag ska blogga om längre. Jag har haft sjukt lite motivation att skriva om min träning här, vilket är lite märkligt, för den har ju funnits där hela våren. Men nu under sommaren har det liksom bara försvunnit. Jag har tränat massor och följt min plan men att skriva peppiga inlägg om det sen har liksom inte varit aktuellt. ”Varför skulle någon annan vilja läsa om det här?” är frågan jag ställer mig hela tiden när jag tänker på att jag borde skriva något…

Och det är väl inte så att jag har kommit på något bra svar till den där frågan nu heller. Men jag tänkte att skrivkrampen kanske släpper om jag bara gör ett inlägg eller två, trots brist på intresse :)

Jag har ju nu kört i över ett år på Crossfit Göta och gjort en hel hög med framsteg på alla plan. Och då tyckte jag ändå att jag var hyfsat tränad när jag började, hehe… Men kroppen är ju ett ständigt pågående projekt och det finns ju egentligen inget tak för hur stark, snabb eller uthållig man kan bli. Det är ju sant som klyschan säger: Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur mycket jag har kvar att lära. Typ.

Tänk den dagen jag kan göra en wod som innehåller 10 varv av massa övningar o bla 10 push ups, o då kunna göra alla 10 varven på tårna och utan att det tar halva dagen för den sakens skull! Tänk när jag drar 130 kg i marklyft! Eller 80 kg i knäböj! Och tänk 70 kg i clean & jerk! Eller bli säker i snatchen och får sånt självförtroende o styrka att det faktiskt ser ut som om jag kan det där, även med tyngre vikt (…dvs mer än 30-35 kg). Eller att jag kan göra 10 strikta pull ups. Ja, du fattar…. jag tror jag har sagt det många gånger förut, crossfit är verkligen en never ending story.

Ibland undrar jag vad det är som gör att jag tycker att det är så roligt att förbättra mig när det gäller just träningen. För jag kan inte riktigt känna att jag har en riktigt lika stark drift för utveckling när det gäller kunskap annars, det är klart att jag lär mig det jag behöver för att lösa uppgiften, men jag sitter liksom inte och slösurfar ämnen inom mitt yrkesområde på samma sätt som jag gör med crossfit. Antalet youtubeklipp, artiklar, intervjuer o annat som flimrar förbi under en dag kan ibland bli många… ”Slurp!”, säger det ba i hjärnan! Kanske är det för att jag i min lilla enfaldiga hjärna tycker att jag är bättre på crossfit och att det därför är roligare, och det är så mycket lättare att se att man utvecklas på det området :)

Nu är det dags för en ny hösttermin och jag hade hoppats att kunna lägga lite mer fokus på olympiska lyften. Det kom upp anslag om en ny omgång med lyftarkurs o annan lyftarträning som man kan göra på egen hand. Personligen har jag hoppats på rena oly-pass i vanliga schemat… men, men, det finns väl en tanke bakom det här också. Sen är det ju det där med tid… det är så förbannat svårt att hinna med när jag har en häst att bolla med också. Och typ resten av livet. Och så ska kroppen orka.

Coacherna säger att om man ska fokusera på något en period, typ styrka, gymnastik, lyft, så ska man dra ner lite på de vanliga crossfitpassen för att få bäst effekt. Och då börjar jag ju skruva på mig lite, för jag älskar ju de där passen…. samtidigt som det skulle vara roligt att se vad en lite mer fokuserad träning kunde ge. Som vanligt vill jag göra allt. Hela tiden. Hur tusan ska jag kunna välja utan att bli grinig för att jag ”inte får” göra allting på en gång?

Så… ja, just nu är höstens plan ännu lite luddig. Kanske hakar jag på en lyftarkurs, kanske försöker jag mig på lite lyftträning på annat sätt. Jag borde köpa nya löparskor o komma igång med lite regelbundet spring igen, utan krav, men ändå regelbundet. Jag borde också fortsätta jobba på min axel- och benstyrka. Öka i pressar och knäböj.

Vad av allt detta som blir verkligheten får vi se. Det kanske bara bli yr höna av alltihop. Men en glad, yr crossfit-höna!

ben

Taggad , ,

Skittråkigt, dötrist och asjobbigt

Löpning. Varför envisas man med det? Jag är inne i en rätt svår period där jag kämpar med löpningen. Jag har sagt till mig själv att jag bara ska underhålla den under vintern, springa 1-2 gånger i veckan. Ett långpass utan tidspress och ett kort snabbt, med lite intervaller. Oftast blir det långa utomhus på helgen och det korta inne på gymmet på löpbandet. Det där korta 30 min-passet brukar ofta gå rätt bra och jag bara gör det liksom, där kan jag snurra upp farten. Senaste veckorna har jag kört rätt långa intervaller, 4-5 min med lite vila emellan.

Men så har vi de där långpassen…. Det tar emot. Eller, jag kan faktiskt vara lite pepp när jag väl bestämt mig, vädret är okej och kroppen känns bra (dvs när jag inte kört slut på benen på crossfit-passen i veckan…). Men när jag väl sen kommer ut och börjar springa o känner hur tung kroppen känns i backarna och hur stumt det är de där sista 2 km så har jag såååå svårt att hålla farten uppe.

Jag sjunker tillbaka i något slags bekvämlighetstempo, som ligger 30 sek bakom den km-tid jag skulle vilja ha, och jag gör det av ren överlevnad typ. Istället för att börja gå. Jag kämpar med tankarna och vill helst bara sluta springa. Jag brukar inte ha ont någonstans, men benen känns blytunga. Här är min runda som jag sprang igår, och tiderna är väl ingen katastrof på något sätt, men känslan i kroppen är inte rolig… Och visst, det är en ganska kuperad slinga jag springer där uppe på berget, men ändå…. skitlöpning.

 

2013-12-02 08-54-39

 

2013-12-02 08-55-23

Jag minns att det fanns en tid (nån gång för länge sen….)då jag kände mig ganska snabb och lätt, att det liksom hade släppt lite. Men nu känns det som om jag är tillbaka i det där tunga igen. Det som gör löpningen så jävla tråkigt. Kanske är det smällar jag får ta när jag väljer att inte satsa på löpningen utan bara vill hålla igång den för att underlätta uppbyggnaden mot varvet sen när vi börjar gå mot vår. Och så har det väl med att göra att jag inte får riktigt samma kick av löpningen som jag får av crossfit-passen. Där är det liksom direkt belöning, inom 15 min. När man är ute o springer får man vänta i en timma på att få känna det där sköna, goa i kroppen. Om jag ska träna så väljer jag crossfit alla dagar i veckan. Men jag tvingar mig till att springa, bara för att jag vet att jag kommer bli så arg på mig själv om jag håller upp nu i vinter och sen ska sätta igång igen…

I februari får det vara slut med mysjoggandet och dålig löp-disciplin. Då hoppar jag på jogg.se’s träningsprogram för halvmaran… får se om det går att hålla motivationen uppe för löpningen då, eller om jag bara vill träna crossfit istället, haha!

Alla tips för att göra löpningen lite roligare tas emot tacksamt. Men kom inte med nån jävla fartlek. Det är inte roligt. Lika mycket som frukt inte är godis. Hade helst velat gå ner några kilo i vikt (för att göra mig lite lättare att släpa på) och på något mirakulöst sätt göra att den tuffa crossfitträningen inte känns så mycket i kroppen när jag ska springa :)

Taggad , , ,

Veckans träningsrapport

Träningsveckan har sett ut så här:

Söndag – gym ben, mage
Måndag – gym armar, axlar, mage o lite rygg
Tisdag – wod
Onsdag – Synergy + Kettlebell
Torsdag – wod
Fredag – vila
Lördag – Powerpace
Söndag – gym ben, mage

Veckan kan sammanfattas med måååånga burpees, många ryck och lite trötta händer efter marklyft, stånghäng o kettlebell. På grund av de tråkiga nyheterna om Zally så har jag haft lite dålig gnista, men det känns bättre nu.
Det blir lite långt mellan gympassen, men det är ju så roligt med all gruppträning som dragit igång lite smått igen. Löpningen kommer lite i skymundan och det är lite medvetet för att få ordning på hälsenan o vaderna. Jag gör mina tåhävningar, har satt en lapp på badrumsspegeln så att jag verkligen inte ska glömma. Så jag hoppas att det ska göra resultat. Det känns bra när jag kör på bandet som uppvärmning i alla fall, men jag har inte testat ute i backarna på länge nu.

Men imorgon kanske det kan bli en liten tur efter jobbet. I så fall blir det förhoppningsvis längs med havet i Gilleleje i Danmark. Ska dit på konferens med kund måndag o tisdag. Vi får se… en liten långsam tur kan jag nog fixa på asfalt.

Jag är iaf taggad på en ny träningsvecka. Jag har kommit på att det känns lite som om jag bygger lite kondition o styrka inför On ramp-kursen. Använder det som motivation. Ska försöka göra lite mer pullups/chins o annat ”häng” i stången. Dels för att härdas lite, dels för att jag är rätt så jättedåligt på just övningar där. Jag är inte i närheten av att kunna göra något som likar toes to bar eller ens knees to elbow. Jag kan dra upp knäna en bit upp på bröstet, men satan va segt det är i armar o axlar att hänga…. Och så tänkte jag bättra på kettlebell-tekniken lite, där är jag ganska oerfaren så det kan behövas.

Har fått 500 kr i presentkort på Stadium i födelsedagspresent också, så jag ska köpa något snyggt nytt träningsplagg som kan öka motivationen ändå lite mer :) Dessa tightsen från Reebok gillar jag, får se om jag hittar dem i butik så jag kan prova. Tror att det är lite kompression i dem, och det är ju alltid skönt. Håller liksom allting på plats :)

Reebok tightreebok tight 2

Taggad ,