Etikettarkiv: nerver

Well, hello there nerverna!

Som vanligt när det vankas tävling har nerverna vaknat till liv i kroppen. Och tvivlet. Here we go again liksom. Känns som om jag har skrivit liknande inlägg flera gånger förut. Nu är det ju iofs så att jag inte har tränat specifikt för att tävla den senaste tiden, eftersom det här blev ett inhopp lite snabbt. Men ja, jag har ju ändå haft en bra träningsperiod. Inga direkta skador eller sjukdagar och jag har kört på med styrka o flås. Men ändå så gnager ju tvivlet i mig. Jag känner mig aldrig tillräckligt bra så fort det är tävlingsdags. Och det är väl den känslan som har gjort att jag inte har anmält mig till några tävlingar själv det senaste året, mer än de vi har haft inom boxen.

Jag gillar inte känslan att känna mig dålig o otillräcklig. Och jag tror inte att jag någonsin kommer kunna träna på ett sätt som gör att jag skulle känna mig på något annat sätt heller. Så allt handlar väl egentligen om att jag måste ändra perspektiv o inte jämföra, eller tänka att jag ”…om jag bara hade haft all tid i världen o fokuserat ännu mer, då har jag blivit så bra som jag kan bli…”. Det är ju helt ouppnåeligt o tar bara massa onödig energi. Jag gör så gott jag kan varje dag och jag är starkare än jag någonsin varit. Jag vill stå där på startlinjen o känna att jag vet att jag kan och inte tvivla på att jag inte kommer göra mitt bästa o använda alla krafter jag har.

Häromdagen såg jag tex att det var två år sedan jag lärde mig klättra rep. Då, för två år sedan, maxade front squats med 20 kg mindre på stången än idag. Jag power cleanade 25 kg mindre än idag. Jag pressade 8 kg mindre än idag. Så… jag har ju såklart blivit grymt mycket starkare. Och varje månad är det något pb som knuffas uppåt till en ny nivå. Och det är ju det långa perspektivet som är intressant, egentligen. Det är ju där jag kan se skillnaden.

begynnelsen

Back in the days…

Att tävla ska ju funka som en motivation att hålla igång träningen i vardagen, och det är bra. Jag måste bara försöka sluta bli så neggig mot mig själv när det är dags. Bara jag känner att jag få ut allt det jag har i kroppen under dagen, så kan jag åka hem nöjd. Ska sluta tänka på finaler o motståndare o tekniska svårigheter.

Den här helgen är det ju en skalad klass, vilket gör att jag ändå känner mig hyfsat beredd. Det är mycket värre när det är RX-klass och det kan komma rörelser jag inte behärskar. Det gnager en hel del i mig… att jag har så stora luckor på vissa ställen i speciellt gymnastikrörelserna. Och jag säger ju alltid att jag ska lära mig, blablabla…

Jag ska inte tänka så mycket. Försöka leva med nerverna och studsa bort de negativa tankarna. Snart är det över, bara några dagar till.

enjoy

 

Annonser
Taggad , ,

Stark o långsam.

Jag är lite tokig o skriver ett nytt inlägg redan idag. Kanske är det en trend? ;)

Igår körde jag pass på Göta igen, har vilat sedan i torsdags pga den här jävla nacken o skuldrorna som vägrar slappna av o sluta värka. Men nu fick det vara nog. Och det gick bra. Kroppen känns så mycket bättre så fort jag bli varm o får komma igång, då känns ingen smärta eller stelhet. Kanske lite förrädiskt samtidigt som det är skönt.

Dagens pass bestod av tunga marklyft som styrka. 7 st 2:or i stege upp till jättetungt om man ville. Klart jag ville! Jag var ju helt full av energi o Annie-spirit! Så jag lyfte o drog o lyfte o drog. Under våren här så har jag ju känt att just marklyftet har gått framåt när jag kört styrkeprogrammet o det har alltid varit roliga pass när jag kört mark. Men jag har inte maxat på någon 1:a sen i vintras. Och det här passet skulle vi ju göra 2:or, men jag satsade ändå högt.

Startade min serie på 80 kg (efter uppvärmning såklart), tog 90-100-105 rätt lätt. Sen la jag på 113 och sedan 118 kg. Mitt tidigare 2RM pb var just 113 kg och mitt 1RM pb från i vintras ligger på 117. Men jag var laddad (och lite nervös) och la på 118. Och det gick!! Jag drog alltså en 2:a på ett kilo mer än mitt tidigare 1RM! Så jäkla gött! Det är inte alla pb som gör mig lite extra glad, men marklyft har alltid varit ett sådant. Så heja! Härligt, roligt o bra! En etta på 125 borde inte vara långt borta, o det betyder att 130 är väldigt realistiskt plötsligt, vilket gör mig lite prillig i hela kroppen. Det är en siffra som känns lite fräck liksom.

Efter styrkan var det lite stationsträning på schemat. 1.30 min på varje station, i tre varv. Jag gjorde dem i ordningen:

1. 3 burpees over buddy, turas om (vi var 2 o 2)
2. Synkade toes to bar
3. Shouldering stone shuttle run. (vilket betyder att vi bar en tung stor medicinbollsgrej på 80 lbs o sprang fram o tillbaka över salen)
4. Step ups på låda 50 cm med 8 kg KB i rack, 8 på varje ben.
5. Ropeclimb, turas om.

Toes to bar var absolut det som gick sämst.  Känns ju lovande inför teamtävlingen på lördag…. not. Men, men. Med lite adrenalinpåslag så brukar det gå bättre. Och jag skyller på att jag inte har wodat på typ en vecka. Repklättringen är lite rostig, vi gör det inte särskilt ofta sen vi flyttade in i de nya lokalerna förra sommaren. Men det gick bra och jag hade en mental bild av de grymma atleterna på Regionals som hoppar ashögt o kan ta repet i 1-2 tag. Jag tog vårat lilla korta rep i två tag också. Fast i Regionals är det väl repen minst dubbelt så långa, hehe…

Så summakardemumma är att kroppen känns stark (fast träningsvärk idag) och långsam och lite tung inför lördagens battle. Jag kommer inte köra några mer maxtest innan helgen. Ryggen har en tendens att kännas seg rätt många dagar efter så här tunga lyft.

Men yey, pb! Det var det värt.

11351463_846195918799974_9010589640331401062_n

Lite lätt splittrat gäng, haha!

 

Taggad , , , ,

Mindfucking jävla Open!

Det är äntligen över! Slut! Stängt! Klappat och klart! Jävla Crossfit Open… Det här året, som jag trodde skulle bli ett rätt så härligt o kravlöst Open-år blev precis tvärtom för min del. Jag har nog aldrig känt en sådan press på att nå mitt önskade mål på de olika wodarna, och det blev tillslut för mycket för den här lilla hjärnan.

Det kan verka löjligt. Varför blir jag så påverkad när det är en tävling som inte gäller någonting?! Det är bara en siffra i en tabell bland tusentals andra. Och jag vet inte varför det här kommer åt mig på det här sättet… Det är väl kanske så enkelt att jag så hemskt gärna vill överträffa mig själv. Känna mig duktig och att jag kan uppnå saker jag inte riktigt trodde att jag kunde.

Men, det fiffiga med träning är att man måste träna på saker för att bli bra på dem. Jag har inte tränat på allt, därför kan jag inte klara allt. Svåra grejer är liksom inte sånt man bara kan om man inte har grundstyrkan, flås o tekniken. Och det här med att jag hela tiden jämför mig med andra som jag tycker att jag borde vara jämn med gör inte saken bättre. Vi kommer ju från helt olika förutsättningar, och presterar såklart olika vid olika tillfällen. Men det får jag inte in i min lila hjärna… Jag har fått för mig att jag är på en viss nivå, och det kanske stämmer på vissa delar, men på andra ligger jag ju helt annorlunda till. Svagheterna radas upp på ett löpande band och jag kan bara stå och titta på.

Så vart vill jag komma med allt det här?

Jo, att 15.5 gick rätt åt pipsvängen och att jag blev skitförbannad och ledsen på mig själv. Besviken över att jag inte kunde prestera det jag ville, trots att jag antagligen inte har gjort den träningen som uppenbarligen krävdes för att jag skulle kunna göra det. Ändå så vill jag kunna prestera bättre och även om jag inte liksom har ett nedskrivet mål så sätter jag mål lite i smyg i huvudet och så blir jag helt nedslagen om jag ”misslyckas”.

15.5 var en jävla idiot-wod. 27-21-15-9 av rodd och thrusters. Det är en helveteskombination som gör skitont i kroppen, överallt. Ben, rumpa, armar och lungor. Allt får jobba på högvarv hela tiden. Jag har aldrig varit bra på thrusters. Hur många gånger jag har beklagat mig över att benen tar slut direkt och att jag säger till mig själv att syra-träna?! Tiotusen gånger! Jag har inte uthålligheten, varken i flåset eller i musklerna. Jag skulle behöva träna på thrusters väldigt mycket mer än vad jag gör i vardagen om jag ska bli bättre på det här. Det är bara att inse.

15.5-1

Suddiga små bilder från en film som jag inte lyckades ladda upp…

15.1-2

Jag hatar thrusters.

 

När jag gjorde 15.5 i lördags fick en tid som låg ett par minuter över vad jag hade velat. Och jag blev skitarg för det och planerade att göra om woden en gång till. Revanschförsöket igår slutade i en mental kollaps och gråtfest. Jag rodde 27 kalorier och började på första rundan thrusters. 10 st gick bra. Sen plockade jag upp stången igen men pallade bara 5, när min plan var att trycka ut 10 igen. Där någonstans tappade jag min mentala styrka och enda tanken jag hade i huvudet var att ”Fan, jag bryter ju min plan, det här kommer aldrig gå!” och jag kunde inte med att lyfta upp stången igen, gråten satt i halsen och kroppen bara vek sig pga det. Faan! Att grina över en jävla wod…. vad är det för beteende? Vad är det som gör att den här typen av simpla grejer kommer åt mig så jävligt? Crossfit som jag ju älskar får mig att må piss ibland.

Jag kan iofs känna lite likadant i jobbsituationer om jag får kritisk feedback eller känner att jag inte har koll på läget. Jag vill bara gå iväg o grina över eländet. Men det känns så jäkla ovärdigt och jag blir så besviken på mig själv över min reaktion.

Mitt i min lilla 15.5-kollaps så ville pusha igenom det och stod och tänkte att jag skulle ge det ett försök till. Men, asså… 15.5 är ingen wod man ”bara gör lite snabbt o lätt”, man behöver fräscha muskler och stark hjärna. Inte halvgrinig, besviken hjärna och lår fyllda med träningsvärk. Jag insåg tillslut att jag inte skulle palla att genomföra det, hur mycket jag än ville… Jag gav upp o åkte hem.

Jag hatar att ge upp. 

Och just nu hatar jag den här jävla Open-säsongen som fullständigt grävt ner mig och tryckt ner mitt självförtroende till noll när kommer till crossfit. Men, jag kommer väl tillbaks, med hjälp av Mackans vanliga programmering och de goa människorna i boxen som lyfter upp och sprider värme.

Placeringar totalt efter 5 veckors Open: 
Wordlwide: 16696/108 764
Europa: 1310/8878
Göta Lyckholms (alla) 26/56
Göta tjejer: 10/37

Dalade alltså ett antal placeringar överallt efter 15.5. Surt, men, men. Nu har jag ett år av fantastisk träning framför mig.

Taggad , , , , ,

Halmstad Throwdown 2015

Det har tagit ett par dagar men nu börjar jag nog bli helt återställd efter helgens äventyr. Precis som förra året blev tävlingshelgen i Halmstad jättekul, jobbig och utmanande.

Vi åkte ner till Halmstad på lördagen för att se de individuella tävlingarna och för att kunna vara utvilade tills det var dags för lagtävlingen på söndag. Det var två killar från Göta som tävlade på lördagen och fyra lag som körde på söndagen. Och sen kom det en hel drös med goa träningskompisar och coacher från Göta som agerade hejarklack och peppansvariga. Så himla härligt! Ni är grymma på läktaren :)

I år hade de flyttat tävlingen till ännu bättre lokaler, Halmstad Arena. Där fanns gott om plats för alla tävlande och bra ytor runt omkring, logistiken funkade jättebra. Det enda vad väl att publiken kom lite långt bort på läktarna, och att det fortfarande är förbud mot att släppa viktstänger i golvet. Domare och alla andra som hjälpte till runt omkring o roddade var kanon, och de jobbar verkligen på att vara tydliga och kommunicera så att ingen ska kunna missa. Visst, några domarmissar blir det ju alltid på en sån här stor tävlingen där både tävlande o domare kan vara nybörjare, men överlag bra nivå.

Jag tävlade med Emma i RX-klassen och vi insåg väl rätt snabbt att vi nog inte fick ha för höga förväntningar på placeringar o så, utan bara fokusera på att göra vårt bästa. Sätta upp planer för wodarna som känns realistiska och vara tydlig i kommunikationen när vi ska byta av varandra o sånt.

halmstad-throwdown-1a

Superpepp inför första woden!

 

IMG_7726_AFb

30 sekunder till start! typ.

Första woden: 

Workout 1 “Sharknado”
For time or reps
100 Burpee to bar, bar to overhead (50/35)
If an athlete releases the bar, a partner switch must occur

Timecap: 14min

Det blev ungefär så jobbigt som man kunde tänka sig. Standarden var att bröstet skulle i stången o sedan helt utsträckt i axlar, höft o knän med vikten över huvudet. 35 kg tar på krafterna och man blir snabbt trött i axlarna när stången ska upp över huvudet, eller i alla fall var det där jag blev trött först. Många klagade på att underarmarna surnade till ordentligt, men det kände inte jag av så mycket. Jag o Emma hade planen att köra 3:or i början och om det sedan kändes som att vi kunde öka upp repsen, så var det bara att köra på 4:or eller tom 5:or om det gick.

I realiteten så blev det 3:or rakt igenom. Visst, det blev en himla massa växlingar mellan oss som såklart tog lite extra tid. Men vi kunde hålla högt tempo på själva rörelserna så jag vet inte om vi hade tjänat så där himla mycket på att köra fler reps åt gången, för då hade nog iaf jag haft det tufft att få upp vikten över huvudet. Det tog 11.57 min för oss att ta oss igenom 100 stycken, inklusive några ”no reps” och med den tiden hamnade vi 23:a av 28 lag. Hejåhå…. som sagt, det där med förväntningar.

IMG_7766_AFb

Burpee to bar, to overhead, yey!

Andra woden: 

For reps
Buy in: Sprint to the rigg from the starting area and perform:
– 60 Toes through rings (free switch)
For the remaining time, max reps of:
– Every other repetition Deadlift (100/70kg)

Timecap: 6min

Här blev det lite klurigt. Toes to rings är visserligen enklare än toes to bar, men när de tar slut, så tar de slut. Vi sa innan att vi satsar på att göra minst 8:or för det är säker mark, får man feeling så är det bara att köra på upp till 10:or, men att samtidigt inte köra tills man får en ”no rep” för att man inte orkar upp med benen. Svårt. Det blev några sådana ändå, och det blev några små missar i växlingarna, så det tog helt enkelt lite lång tid i riggen. Sedan skyndade vi oss bort till marklyften och där gick det också lite långsamt, men det fick det göra för Emma har lite problem med marklyften ibland och måste vara väldigt noga med ryggen för att inte få ont. Så vi gjorde så bra vi kunde och skrapade ihop 33 reps. Det är ju inte dåligt, det är bara det att man tävlar mot väldigt starka, snabba tjejer, så då hamnade vi på 26:e plats. Jag får erkänna att jag var lite besviken, men, men…

halmstad-throwdown-2a

Jag och Elinor synkade våra toes to rings väldigt snyggt :)

 

halmstad-throwdown-2b

Åååhej!

 

Tredje woden:

Workout 3 “Halmstad Throwdown Team Chipper”
For time or reps:
Complete the reps as follows:
1: Men 50 / Women 35 Pullups
2: 150 Singeljumps with crossrope (1 / 0.7kg)
3: 80 Kettlebellswing (24/16kg)
4: 40 Squat clean and Sandbell over box (24/18kg)
5: 30 Shoulder to overhead (50/35kg)
Take the barbell with you to the next station
6: 1 Overhead-squat per teammate (50/35)

When all reps are finished stand on elevated carpet

Timecap: 12min

Här gjorde vi en tydlig plan och kände att nu jävlar ska vi få lite revansch, vi är bättre än 23a o 26a! Den här woden passade oss mycket bättre och vi fick flyt i växlingar och reps. I pullupsen körde vi 5:or som minsta, trots att jag innan flaggat för att jag inte var säker på hur det skulle gå o att jag kanske inte skulle fixa 5:or hela vägen. Men det gick jättebra o pullupsen kändes nästan inte jobbiga ens! Jag gjorde en sexa en gång bara för att jag fick en no rep på en omgång för att jag var lite snabb o inte fick hakan ovanför tillräckligt tydligt. Aspepp efter pullupsen så fortsatte vi till repet o brände av 75 st var, inga problem. Kettlebellen delade vi upp i 20 reps var i två omgångar och det brände rätt duktigt i armarna sista varvet, men vi bet ihop o var snabba. Squat clean sandbell var helt enkelt att cleana upp en sandsäck från golvet o sedan kasta den över boxen till kompisen på andra sidan, 40 gånger. Ganska tråkigt om du frågar mig… Men det var bara att göra och vi klarade oss igenom med bara en-två no reps pga smågrejer.
Shoulder to overhead kändes svintungt för mig. Jag fick verkligen kötta mig igenom de sista repsen, trots att vi körde 5:or. Och sen var det dags för en overhead squat. Att bara göra en kändes på förhand som en lätt match. 35 kg liksom… hallå, lätt! Men, det visade sig bli en av de tyngre ohs jag gjort tror jag. Kroppen var syrig, pressen var stor och det är en teknisk rörelse. Det gick bra. Jag spände till fokuserade blicken in i väggen och gjorde min squat, kändes som om den tog hundra år och jag hörde inte när domaren godkände den. Emma fick upp sin stång, även hon på lite skakiga armar, och gjorde en ohs och hörde inte heller domaren, haha! Sen sprang hon bort till mig som redan stod på boxen och så var vi i mål! Hurra!

Så fantastiskt skön känsla! Och så härligt att få avsluta bra, stabilt och starkt. Vi hoppade upp till en 17:e plats, och det kändes så gött!

IMG_8038_AFb

Pullups! Syns knappt bland alla pinnar o människor.

 

IMG_8069_AFb

KB-svingar, brände fint i bänderna.

 

IMG_8156_AFb

MÅL! Hurra! Kramkalas!

 

Totalt i sammanräkningen slutade vi på 23:e plats. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig och hoppats på, men sen vet man ju aldrig hur motståndet är på sådana här tävlingar. Även om det stod uttryckligen att det här är en nybörjartävling och alla som har varit med i vissa svårare tävlingar inte fick vara med här, så kommer sjukt duktiga atleter till start. Och det spelar ingen roll hur många topplaceringar jag har i Wodify hemma på Göta, när man kommer utanför boxen och träffar på de andra så inser man hur långt kvar jag har till ”riktig” rx-nivå. ”Jag kan bli så mycket bättre!” *positiv tanke* eller ”Herregud, hur ska jag någonsin kunna bli så bra?” *lite mer negativ tanke*.

Kroppen blev trött efter tre wodar, såklart, men jag kände mig samtidigt inte lika slutkörd o tömd som efter andra tävlingar. Träningsvärken och ”baksmällan” dagen efter kändes dock precis likadan, hehe… Satan i gatan vad seg jag var på måndagen! Och det här med att sänka förväntningarna på den här kommande träningsveckan går sådär.

Igår var det näst sista oly-passet på kursen och vi skulle lyfta tunga clen & jerks. Jag insåg väl att jag inte var i pb-form, men ändå blev jag fly förbannad när jag failade jerken på 60 kg, bara ett par kilo under mitt pb.

Att mentalt förstå att jag inte kan topprestera två dagar efter en tävling och därför också vara helt bekväm med att inte komma upp på gamla vanliga tunga maxvikter gick inte alls in i mitt huvud. Jag var helt ostabil i tankarna och blev verkligen besviken över att inte kunna göra lyften som jag ville. Men jag var ju inte ”där”, så fort det började kännas jobbigt ås började tankarna sväva iväg och bli negativa och självdestruktiva… och då går det fan inte att lyfta, det vet jag ju. Och då blev jag liksom ännu mer förbannad på mig själv. Härlig spiral det där.

Men, men… Nu blickar jag framåt, mot Open som börjar om mindre än en månad. Det kommer bli kul!

Alla bilder, tom den första, är tagna av Andreas. Det är grymt att ha boxkompisar med kameraskills, tack! :) Och våra snygga och supersköna linnen kommer från Between the lines/Inside the box, som görs av Daniella, också en boxkompis som är väldigt duktig!

Taggad , , , ,

Vad jag gör en vecka innan tävling

Åtta dagar kvar till tävling. Huamej. Men kroppen känns bra och det är tuffa pass på träningen.

Hade ett riktigt bra teknikpass igår med oly-gänget där vi gick igenom startpositionen i snatch och first pull. Svåra grejer som gör mos av låren. När man står i läget där det bränner som mest i låren står man rätt, haha! Vi blev filmade för att se hur det såg ut och jag fick beröm för mina vinklar men skulle bli mer medveten om hur mycket jag lyfter från marken när jag skjuter ifrån i second pull. Igår när vi körde med bara 25 kg på stången så flög jag typ 10 cm, haha! Och jag blev väldigt förvånad när jag tittade på filmerna. Jag hade ingen aning.

Allt går ju så rackarns fort där och jag hade fullt sjå att tänka på vad jag gjorde med benen och ryggen och att jag skulle hålla kvar vinklarna och skjuta på i rätt läge… så något hopp visste jag inte ens att jag gjorde. För att försöka bli mer medveten om det så fick jag göra fem lyft där jag stod kvar och behöll tårna i golvet, och det gick ju bra det med. Så det handlar som vanligt om att bli medveten om vad man gör och lära in rätt för att sedan kunna fokusera på nästa svaga punkt :)

Sista veckan inför tävling är en nervpärs. Men numera vet jag ju om det, så det är bara att ta sig igenom det. Träna på och bara tänka på att det ska kännas bra och positivt, försöka att inte låta den negativa pressen bli för tung så att allt bara känns fullständigt skit. Flåsa loss utan att köra jättetungt. Träna på tekniska saker lugnt o städat. Typ som hur tusan man ska få bukt med att toes to bar blir nån slags gunga som bara är frustrerande.

Nu vet vi ju fortfarande inte om det kommer bli någon rigg i Halmstad på tävlingen, men mentalt måste man ju på något sätt acceptera och tro att det blir det. Och förbereda sig för det. Det finns så himla mycket grejer de kan komma på som moment i tävlingen, som man aldrig gjort förut, så det går inte att spekulera och oroa sig för allt. Jag kan bara hoppas på att det kommer övningar där jag och Emma har nytta av att vi kompletterar varandras svagheter. Som det ser ut nu kommer vi starta i samma heat som ett annat Göta-lag, grymma Amanda och coach-Elinor. Jag hoppas att vi kan hämta kraft från det på rätt sätt. Kanske få banorna nära varandra och kunna hålla jämn fart med dem och peppa varandra. Istället för att känna press och stress och att vi fastnar någonstans.

Märker ni hur jag försöker hålla ordning på det negativa, haha? Det är svårt… det finns där på varje träningspass. Det jag gör känns inte som tillräckligt bra. Det finns ju alltid tjejer som är bättre, starkare, snabbare, står ut med mer syra och tål högre ansträngning. Det är ju egentligen ingenting jag kan göra något åt. Jag ska bara göra det allra bästa jag kan utifrån mina förutsättningar. Hoppas bara att jag lyckas plocka fram det när det behövs.

Ikväll blir det ännu en Open-wod. Det ryktas om 11.4. En riktigt hemsk 10 minuters amrap med 60 bar facing burpees, 30 overhead squats 55/40 kg och 10 muscle ups. Jag kommer vilja skala vikten på ohs och om jag kommer så pass långt även skala ner till vanliga pull ups istället för MU. Slit på riktigt. Fredagspeppen!

Taggad , , ,

Games-wodar och tankar och tvivel.

Hjälp! Det är inte ens en månad kvar till lagtävlingen i Halmstad Throwdown. Jag känner mig otillräcklig, kass och fokuserar bara på alla grejer jag gör dåligt. Som att jag inte orkar cykla ihop särskilt många toes to bar, att det plötsligt blivit asjobbigt att göra kippade pullups och att allt jag gör i riggen överalg gör så ont i händerna. Att thrusters är det värsta som någonsin uppfunnits och att mina ringdips lyser med sin frånvaro.

Det jag egentligen borde tänka lite mer på är grejer som går bra nu. Tex att mina cleans går som tåget o att jag gjorde 15 st clean & jerk, på 50 kg, på 5 min när vi körde en gammal Open-wod häromdagen. Att jag satte nytt PB i double unders i veckan och numera kan hamra ut 25-30 när andan faller på (jämfört med typ 3 st för ett år sedan). Att jag faktiskt var ute o sprang lite i tisdags och inte dog eller blev asarg. Att jag haft fina resultat i wodify hela veckan.

Idag var det dags för ett äkta lördagspass med headcoach och han hade planerat in 2009 års Crossfit Games Final wod. En helvetisk chipper som då vanns av den fantastiske Miko Salo när han var på topp. Den är galet tung, men en väldigt klassisk crossfit workout som innehåller många grundrörelser.

lördag-games2009

Vi var många på passet, så vi samsades lite om stänger o grejer. Jag körde med Louise o delade stång o hantlar. Vi bestämde oss för att inte banka ut RX-style, utan nöjde oss med 35 kg på stången, iställer för 40, och 10 kg hantlar, istället för 15. Det här med muscle ups är ju inte ens på kartan, så jag körde såklart chest to bar och ring dips. Mina chest to bar är inte vad de borde vara när jag kör wodar så jag gick ödmjukt och satte upp ett litet gummiband som hjälp och vid ringdipsen hjälpte jag till med foten när jag skulle upp. Den här woden var en ruskig upplevelse. Att leverera 30 toes to bar visade sig nästan stört omöjligt och jag gick över o körde knees to elbow de 10 sista repsen typ. Mina händer sved, magen sved o jag hade ju hela woden framför mig…

När jag körde vilade jag mest hela tiden kändes det som, men egentligen är det antagligen bara några sekunder man stannar upp o andas. Något som jag blev lite nöjd med ändå var att jag trots ett jävla slit fick ihop 30 kippade pullups, double unders flöt på och thrusters löste jag med 3 st 5:or. Burpeesen blev helt gaaalet jobbiga och jag fick bli lite arg på mig själv. Sen väntade benhelvettet med 90 m utfallsgång med 10 kg-viktplatta över huvudet. Herregud. Det är jättejättelångt! Och det fullkomligt brann i låren i slutet. Det blev många små vilopauser, men det var jäkligt bra att ha Lousie brevid sig som gjorde att pauserna inte blev för långa och att vi höll tempot. Efteråt var jag en flåsande hög som bara ville hugga av mig benen. Jag ramlade in på 26, 50 min. Lååångt ifrån Games-resultaten ;) När man får perspektiv på deras prestationer blir jag nästan fascinerad över vad en kropp kan prestera.

När jag kör en sån här wod, så här snart inpå en tävling, så snurrar det tankar i huvudet hela tiden. Jag känner verkligen att jag inte alls borde anmält mig. Ställer frågan till mig själv -Skulle du vilja dra dig ur nu? Och svaret blir ”ja!” mitt där när jag sliter med thrusters o burpees. Men samtidigt skulle jag aldrig göra en sån grej. Jag är inte en quitter. Har jag sagt att jag ska göra något så gör jag det. Jag tror bara jag har avbrutit en wod typ 2-3 gånger i hela mitt liv och då har det nog varit pga skador 2 ggr o bara allmänt uppgiven 1 gång.

Jag skulle aldrig dra mig ur något sånt här även om jag vet att det kommer kännas skit hela vägen fram. Man är ju lite dum i huvudet sådär.

lördag-games2009-slut

Grymma, köttiga gänget som tog sig igenom lördagens Games wod.

 

 

Taggad , , , ,

Gamla vanliga inför-tävling-känslan

Går runt med en nervös känsla i kroppen och tankar som typ ”Varför tävlar jag egentligen? Och mot tjejer som är flera nivåer bättre än vad jag är? Jag borde inte gjort det här alls… det kommer inte gå. Kommer stå där och bara titta på skivstången med alldeles för mycket vikt.” Typ så. Upplyftande och peppigt värre. Men jag antar att det hör till när det är dags att göra RX-debut på lördag. En del av tjejerna jag möter har liksom haft Gothenburg Throwdown (eller ännu större tävlingar) som ett stort träningsmål och kört målinriktad programmering och kommer glänsa. De tränar långa pass och är väldigt proffsiga. Det känns märkligt att man kan tävla i samma klass, men jag antar att det är så här det kommer vara framöver. Det finns ju alltid de som är bättre, det är nog inte det. Det känns bara lite knasigt att jag som bara har roligt ska köra mot skitseriösa människor som typ siktar på Reginals o sånt…

Men, men. Jag får hoppas på att wodarna kommer innehålla moment som jag är hyfsat bra på, och att det inte blir allt för mycket av mina svaga sidor. Det är jobbigt att programmet släpps först på lördagmorgon, på plats. Dessutom startar jag i heat nr 3, så det kommer nog inte finnas så mycket utrymme för att se hur de andra hanterar svårigheterna och lära sig av det. En sak är säker, vikterna kommer kännas tunga och det kommer bli tufft.

Min metala peppbild. Smiling Annie.

Min metala peppbild. Smiling Annie.

Igår körde jag sista passet inför helgen. Det blev nästan 3 timmar i boxen, men inte effektiv träning hela tiden, oroa dig inte. Började med att värma och nöta lite snatchar med Emma. Mina snatchar är långt ifrån mina glansdagar där i februari när jag körde extra OLY-träning, det känns. Och det är frustrerande. Det blev 15 min OTM med en snatch + en overhead squat. Började med 20 kg och slutade på 30. Kändes okej, inte mer. Sen gjorde jag ett par lyft till med bara snatch och la på några kilo till, 33 kg gick bra ett par gånger med en fail som gjorde att jag fick göra ett lyft till. Jag tappar så lätt balansen i bottenläget, det är det allt hänger på för mig, för styrkemässigt klarar jag nog mer vikt egentligen… bara jag hittar balansen och fokuset. Kommer det något med fulla snatchar på lördag så är jag ganska rökt… nervositeten att göra det där inför publik och med tävligsstress  kroppen, jösses. Kommer bli ruskigt svårt.

Sen blev det lite hopp o lek innan dagens riktiga pass satte igång. Passade bland annat på att klämma dit 5 pull ups :) Även om det blev lite ryckigt i slutet, så gick det.

Dagens pass var riktigt jobbigt. Först skulle jag ta mig igenom ett gäng tunga back squats i styrkedelen. 4-3-2, 4-3-2 där sista 2:an landade på 65 kg. Det kändes otroligt tungt och jag får det inte att funka riktigt. Det är som om jag har tappat tekniken och jag vet inte vad jag sysslar med längre. Kanske står jag för tätt med fötterna? Nästa vecka är det meningen att det ska vara PB-vecka, men jag är mycket tveksam på om jag lyckas med det.

Metcon-delen såg ut så här:

3 varv av:
800 m löpning
21 power cleans 60/40 kg

Herregud vad jobbigt det var! Första löpningen var okej, och sen delade jag upp lyften i 5:or, sista är slitig. Andra löpningen var seeeg och jag försökte nagla mig fast i rygg på Johannes för att få lite draghjälp med farten, funkade fint. Fortsatte med mina 5:or i lyften men det blev långsamma set, det blev liksom så att jag stannade kvar uppe med stången o vilade med den i rack. Ut på sista rundan och det kändes som om jag tog myrsteg, fy tusan, fick slita hårt och andningen var upp över öronen. Flåsade och frustade. Sista 21 lyften blev en pina. Första 5:an gick bra, sen dalade det och jag körde 3:or och nästan 1:or i slutet. Hujedamej. Svettfesten hade inga gränser och jag var sååå trött. På 16.49 min ramlade jag i mål och det tog ett tag att lugna andningen.

Just 21 st av en rörelse är så jobbigt mentalt… det är så långt och man kan dela upp det på flera sätt. Gillar det inte. Och det är riktigt jobbigt att göra detta passet med löpstarka människor som bara kan stega iväg som gaseller på löpvarven, när en annan känner sig som en tjock tax med dåligt flås.

Avslutningen blev 2 min mördande träning för magen. Så himla kort tid, men så sjukt jobbigt, där vi blandade cykel-situps med att statiskt hålla upp i en sned situp. Blä…

Blev helt otroligt trött av det här passet, men det var bra att få nöta lite jobbig löpning och få känna på tunga cleans. Nu vet jag att jag klarar 3×21 på 40 kg. Bra mentalt.

Taggad , ,

National day competition i Borås

Jösses, hur ska jag kunna få ihop allting i ett inlägg?! Det kommer nog bli lite långt det här. Here we go…

Wodarna för tävlingen i Borås på Crossfit 1894 kom upp sent torsdagkväll och var väldigt kryptiskt skrivna.Det var nog ingen som riktigt helt hundra förstod vad det var vi skulle göra, haha! Så det var verkligen ”prepare for the unknown” i riktigt crossfit-anda. Men efter genomgången på morgonen innan tävlingen startade så fick vi klarhet i hur det skulle gå till.

borås-boxen

Crossfit 1894’s fina box, som även hade en rigg utomhus på konstgräs. Foto: Sofia

Och min första reaktion på wodarna var att jag kanske valt att anmäla mig till fel klass, att det var för låga vikter. Jag borde kört RX, såklart. Men samtidigt så kan det vara lite gött att köra en sista tävling på den här nivån och sen göra min RX-debut i Göteborg nästa helg. Ta det här som en uppladdning, taktisk tävlingsträning, bygga lite självförtroende och bara ha jävligt roligt :) Så fick det bli.

Så här såg det ut för min klass, damer motion:

Wod 1, for time:
10 KB sving, 16 kg
50 wallballs, 6 kg
10 KB sving.

En snabb liten rackare. Riktig sprint! Det var ju inget jobbigt alls, utan bara ett test på att kunna hålla ut och pusha igenom wallballsen. Det gick bra och jag kom i mål på 2.41 min, vilket räckte till en andra plats i det här eventet. Hon som vann hette Amanda och var en urtrevlig tjej som jag hängde rätt mycket med under hela dagen. Vi peppade varann och hade roligt.

Wod 2, Max reps:
2 min deadlift 40 kg
2 min box jump over

Här var poängräkningen lite annorlunda. Man la ihop antalet reps i deadliften och fick ut en totalvikt, som tex 50 lyftx40 kg=2000 kg. Och sedan fick man bonuskilon för varje boxhopp man gjorde över boxen. Jag är däremot fortfarande lite osäker på om ett hopp gav 10 kg till totalvikten, men jag tror det. Hur som helst så matade jag på och fick ihop 70 st lyft och 22 boxhopp. Men här fick jag sedan berättat för mig att min domare varit slarvig med räkningen och att jag egentligen hade 74 lyft och att boxhoppräkningen också var lite skum. Men, men… det är så det kan bli när det är ovana, nya domare som inte är vana vid situationen och har svårt att hålla fokus. Fast, lite slarvigt är det allt…. I det här eventet slutade jag 3:a, med lite tveksamheter då ;) Amanda kom 4:a. Vi blev båda förvånade över att det var 2 andra som seglade upp som ett o tvåa, men det bidrog till spänningen i klassen, för på så vis var vi 4 tjejer på samma poäng på första platsen.

borås-signa

Signerar domarprotokollet med skakiga händer, alltid lika svårt :) Foto: Sofia

Wod 3, 10 min AMRAP:
3 thrusters 20 kg
6 push up hand release
9 hang power clean 20 kg
12 ab mat sit ups

Det var när jag såg de här vikterna som jag blev lite full i skratt. Jag skulle alltså stå och göra thrusters och hang cleans med bara stången. Som man gör på uppvärmning. Fast jättefort och med bibehållen teknik. En kombination som är lite klurig när man är mer van att ha 30-40 kg att lyfta. Men utmaningen här blev då, istället för att bli slut i musklerna, att lyckas hålla så högt tempo som det bara går rakt igenom och ändå ha kontroll på rörelserna. Och i o med att det var så lätta vikter och det höga tempot så kunde man göra en rackarns många varv… det blev en smula tjatigt kan jag tycka. Jag hann med 9 varv plus 3 thrusters på det 10:e, 9+3. Det gav mig en andra plats till och den här gången var återigen Amanda i topp :)

borås-20kg

Hej 20 kg-stången! Upp å ner, upp å ner, mycket märkligt… Här mitt i en hang clean. Foto: Sofia

Det blev alltså så att jag kom på en andra plats när totala poängen var ihopräknad. Amanda 1:a med 6 poäng, jag 7 poäng och en tjej som hette Johanna fick 9 poäng. Vi tre hamnade i final och fick köra sista och fjärde eventet. Puh! Jag var inte särskilt sugen på en wod till efter den här jääättelånga dagen. Vid det här laget hade jag varit igång i 12 timmar och var ordentligt trött. Adrenalinet som åker upp och ner i kroppen en sån här tävlingsdag tar på krafterna och att hela tiden kunna ladda om är mentalt jobbigt.

Finalwoden fick vi inte reda på förrän 20 min innan den skulle sätta igång, så jag var faktiskt rätt nervös, det brukar jag inte bli.

Det blev en chipper, lång o lite seg. Så här:

30 calorie row
20 ground to over head, 27,5 kg
50 jämnfotahopp över stången
20 burpees on plate
50 jämnfota hopp över stången
20 front rack lounges 27,5 kg
30 calorie row

Ingen time cap utan man var tvungen att ta sig igenom den. Dig deep inside och inte lyssna på kroppen. Mitt mål var att behålla min andra plats, att kunna klå Amanda kändes väldigt tufft då hon gång på gång visat att hon har en jäkla cardio motor i sig och starka ben. Men jag visste att jag kunde ta den tredje tjejen, Johanna, om inget oväntat hände.

När vi skulle göra oss redo att börja så var det lite strul att få roddmaskinerna att vara på och inte slockna och det var någon som inte kom igång alls och det drog ut lite på tiden. Precis när vi ändå till slut skulle sätta igång gick huvuddomaren runt o tryckte en extra gång på displayerna på maskinerna för att de inte skulle slockna, men… han tryckte inte på min kom jag på sedan.

Precis när jag satte mig på min maskin och krånglade lite med remmarna över fötterna så slocknade min display!!! Panik, satanshelvettejävlaskit!! Det tar ju flera sekunder att få igång den igen och de andra två tjejerna kunde komma igång och dra många drag innan jag ens började. Aaahhhhrrrrgggg! Vad arg jag blev! Jag svor och skrek rakt ut, haha! Tävlingsdjävul much? ;) Men det fanns inget att göra, så jag rodde på och försökte komma ihåg coach Mackans ord från när vi taktiksnackade lite innan. Jag hade sagt att jag lätt blir trött på rodden, syrig i benen, och då sa han bara på sitt lugna, värmländska vis ”Men ta det lite lugnt då, du kan lätt komma ikapp dem på de andra momenten, du har den kapaciteten”.

Sagt och gjort, jag försökte hålla en stadig pace med långa hårda drag. Amanda låg nästan 10 cal för mig och Johanna omkring 6 cal före. Jobbigt mentalt att se dem gå av roddmaskinerna och börja lyfta stänger. Man kan bli stressad för mindre. Jag rabblade mitt mantra i huvudet ”Jag tar igen det på lyft, hopp o burpees, inte stressa nu”.

Till slut slog displayen om till 30 på räknaren och jag skyndade till stången. Jag var på jakt efter Johanna men ställde mig så att jag hade henne bakom ryggen och såg inte alls viken takt hon höll eller hur trött hon såg ut. Jag matade på och trots att det bara var 27,5 kg på stången så kändes det tung och när jag gjort 10-12 stycken fick jag börja bryta ner och till slut stod jag och gjorde 1-2:or, haha! Sen var det dags för hopp över stången och jag gjorde tio i taget, jag tror att det var här någonstans som jag kom ikapp Johanna och förbi. Så himla härlig känsla och jag fick ork att hålla uppe tempot pga det.

Jag vet att jag är rätt bra på att hålla tempot på burpees, så jag försökte verkligen att hålla ihop det där. Men kroppen var så trött och det blev ofrivilligt sega burpees ett par gånger. Men jag såg i ögonvrån att Johanna inte hade något att svara med utan jag kunde bara hålla i vad jag hade och kämpa hela vägen in i mål. Grymma Amanda var lååångt före mig och försprånget där var alldeles för stort för att försöka ta in.

Utfallsstegen med stången i front rack var mördande jobbiga och benen vek sig nästan. Mackan ropade till mig att köra dem med ett ben bakåt istället för ett steg framåt som jag vanligtvis gör. Och det hjälpte lite, det blev lättare. Tänk vad en coach kan vara guld värd ibland :) Jag bet ihop och tog typ 5 reps i taget. Det gick!

Tillbaka på rodden och nu var det bara att ta fram det sista jag hade, jag skulle i mål och jag kunde inte släppa fokus för Johanna var ändå bakom mig och jobbade hårt hon med. Jag blundade och drog och andades. Hörde den härliga lilla hejarklacken som hade stannat kvar för att stötta och det var så härligt och förfärligt på en gång. 30 calorier rodd tar knappt 2 min, men känns eeeevigehtslånga. Aldrig har räknaren gått så långsamt!

borås-klar

KLAR! DONE! SLUT!

Men det gick! Jag kom 2:a! Jag lyckades! Och det var så underbart skönt! Och jag var så förbannat trött. Och glad. Vi kramades och grattade varann och jag var så glad över att stå där tillsammans med Amanda. Hon var en värdig vinnare och det var så roligt att köra med henne. Jag hade aldrig träffat henne förut, men vi klickade verkligen :) Älskar att andan inom crossfit är så stöttande och peppande och att man faktiskt kan få vara ärligt glad för andras prestationer även om det är ens konkurrenter. Innan finalen sa vi till varann att nu jävlar tar vi det här, vi ska komma i topp, och vi lyckades.

borås-prispall

Prispallen :)

Det blir så mycket intryck och tankar under en sån här dag. Skulle kunna skriva ett lika långt inlägg till! Och nu har jag inte ens nämnt alla andra underbara Göta-atleter som gjorde så himla bra ifrån sig. Andreas som vann sin lilla klass, Mariella, Henric och Daniel som gjorde tävlingsdebut och gjorde det grymt bra och fick fina placeringar. Och självklart de två lagen som gav sig på riktigt tuffa wodar, som var på näst intill Regionals-nivå (!!) i vissa fall. Det var så himla härligt att se och man blev helt fylld av inspiration, pepp och kämparglädje av att se dem slita. Jag fick extra kraft själv och det blev aldrig en tråkig stund under dagen.

borås-coachlaget

Sköna människor man hänger med :) Foto: Sofia

borås-götaspirit

Team Göta Spirit! Kämpade på så bra. Foto: Sofia

Och sen hejarklacken. Älskade vänner från Göta som vet precis vad man behöver höra och som taggar igång en när man behöver det som bäst. Jag hade en ytterbana på de 3 första wodarna och hade gänget precis brevid mig när jag körde, herregud så härligt! Bara känslan när speakern ropar upp ens namn inför starten och man får världens jubel när ens namn ropas upp…. jösses va gött det är i magen!! Ni är fantastiska! Göta hade helt klart största klacken på plats och man var så stolt och glad över att ha Göta-tröjan på sig. Jag kan inte komma på fler positiva ord för att förklara hur härligt det är att vara en del av allt det här.

Det här är det roligaste jag gjort på länge.

Men nästa helg är det en helt ny tävling. Och det kommer bli sjukt mycket svårare, kommer jag bättre än sista plats så är det en seger, haha! Den här finalen i Borås kommer nog att vara första och enda, så jag ska försöka spara känslorna och minnet i en liten ask och plocka fram det när jag behöver.

Taggad , , , , , , , ,

Rakt in i nästa uppladdning…

Vet ni hur himla befriande det är att nu ha hela sommaren framför mig och bara kunna köra på med crossfitträningen utan att behöva kompromissa med massa seriös löpning!? F*ck you, Göteborgsvarvet-träning liksom!  Visst, jag ska försöka hålla kvar ett löppass i veckan, och tanken är att jag ska köra intervaller och kanske någon gång ibland springa iväg på någon mil. Men ändå, inget lopp så långt jag kan se på flera månader! Ha!

Men… helt utan tävlingar kan jag ju inte leva. Sån är jag. När jag ser en blänkare på Facebook om någon ny tävling så suger det till i magen och den lilla tävlingsidioten i mig skriker ”JAA!”, medan ångestsidan av mig försöker tala mig till rätta och påminna om hur skönt det är att träna helt kravlöst. Well…. vi vet ju hur det går. Jag anmäler mig nästan alltid.

Så den 6:e juni åker jag och ett gött gäng från Göta till Borås och Crossfit 1894 och är med på ”National day competition”. Det som är lite trevligt här är ju att de hade en motionärs/nybörjarklass och en elitklass, så jag kryssade gladeligen i rutan för motionär/nybörjare och kände att pressen nog inte behövde bli så stor. Men med tanke på att det känns som om jag har sprungit bort en del av min styrka den här våren så kommer det bli lite kämpigt ändå. Men, men… det kanske sitter mest i huvudet. Just smile and wave, smile and wave….

national-day-competition2

Den 14:e juni är det dags igen, och då kommer jag vara betydligt mer nervös för då är det dags för Gothenburg Throwdown. Och där fanns det bara en damklass, oavsett nivå… o dum som man är så anmäler man ju sig ändå. Jag kommer ju ligga o skramla i botten av resultatlistan, jag vet det. Men det kommer på något sätt ändå vara roligt att vara där och bli inspirerad av alla de andra duktiga tjejerna som är tuffa o starka. 923135_220384988150949_1559928314_n

Jag tränar ju egentligen inte alls tävlingsinriktad crossfit. Och jag har nog inte tänkt att göra det heller. Men av någon anledning så tycker jag att det är kul att vara med o tävla med de stora tjejerna ändå. Jag har många gånger funderat över varför det är så… varför jag liksom tycker om att tävla och vara med utan att ha någon som helst möjlighet att ens vara i övre halvan av resultatlistan. Jag kommer inte på något bra svar egentligen. Jag gillar pirret i magen och adrenalinet och att testa om nerverna håller. Att pressa mig själv och kanske lyckas komma före någon som ser ut att vara jämlik med mig. Många säger att ”Jag kommer vara med o tävla när jag kan göra alla rörelser”. Och visst, jag förstår dem… det är väl en liten tanke jag också har haft, men samtidigt så… äh, jag gör det jag kan så får det bli som det blir. Har jag tur så kanske inte mina värsta kunskapsluckor dyker upp :D

Den där tävlingsnerven kan vakna till liv på de dagliga passen på Göta också. Jag blir alltid lite påverkad när det är någon som ser ut att vara ungefär samma nivå som mig, men är mycket snabbare eller starkare, och som kan hålla ett jäkla tempo på grejerna… då blir jag alltid lite, lite arg för att jag inte kan göra det lika bra. Igår var fick jag en liten smak av en sådan situation. Omständigheterna var ju att jag sprungit över 2 mil två dagar innan och var lite sliten i kroppen, men jag får ju ändå för mig att jämföra mig såklart… smart som man ju är ;)

Så när vi körde dagens metcon, 10 min amrap av 10 push ups, 10 goblet squat 24/16 kg och 10 höga boxhopp 75/60 cm, så insåg jag ju att det skulle bli lite kämpigt för benen. Men jag tyckte ändå att jag höll ett helt okej tempo och boxhoppen som jag trodde skulle bli värst kändes inte så farligt. Värre var det med push ups, där var jag riktigt skräpig igår och orkade inte hela 10:or på tårna en enda gång tror jag. Totalt landande jag på dryga 5 varv. Två tjejer lite längre bort snurrade upp 7 varv! Då blev jag lite arg… och önskade att jag hade orkat trycka på lite till.

Och det är också sådana stunder jag frågar mig själv varför jag är med o tävlar i den här sporten…. Det är då rösten inom mig ifrågasätter varför jag tror att jag har där och göra. Jag kommer ju bara komma jättesist och få stå där med hängande huvud, sist kvar på golvet.

Så… jag är väldigt kluven till det här tävlandet. Jag älskar det och ifrågasätter mig själv samtidigt. Men oftast är det mest roligt, en känsla av äventyr, väldigt spännande dagar fulla med tuff träning och jag hoppas att det är den känslan jag kan ta med mig in i de här två stundande utmaningarna också.

10380320_641827825903452_1812065826487170576_n

Härliga måndagsgänget! Lite immigt pga total svettfest i åskvärmen…

 

Taggad , , ,

Mitt Göteborgsvarv

Då var jag tillbaka i vardagen igen, i princip återhämtad och väldigt mycket lättare i huvudet. De här varvet-tankarna har tagit rätt mycket plats. Om jag skulle beskriva loppet lite kort så får det bli varmt, jobbigt och ganska tråkigt. Men medaljen var fin och kändes väldigt bra runt halsen.

Den längre storyn är att det var en otroligt nervös Karin som tog sig till Slottsskogen som badade i värme och solsken, och där blev jag lite tagen av allt folk. Jag vet ju att det är galet mycket folk på den här tillställningen, men när man liksom ser allihop på samma ställe, vid starten, så är det svårt att ta in. Lite obehaglig känsla. Och det blir sjukt långa köer till toaletterna, vilket gjorde att jag fick springa loppet kissnödig, haha!

Starten gick bra, den gruppen jag startade i hette Team Guld och var en brokig blandning av företag som betalat för sig för att få stå där, typ mellan startgrupp 5 o 6 eller nåt sånt. Då blir ju resultatet att alla springer väldigt olika fort, så fokus blev att bara försöka trippa med i en hastighet som passade mig och inte följa med i någon annans fart. Det gick bra och det kändes som om jag bromsade hela tiden. Det märkliga var att Runkeeper rapporterade snabba tider och jag blev lite förbryllad. Men jag tänkte att så länge det känns som att jag inte behöver ta i och andningen är lugn så rullar jag bara på med samma känsla.

gbgvarvet-karta

Älvsborgsbron gick bra och det kändes fortfarande relativt lätt. Men det började bli varmt… väldigt varmt. Ett par kilometer in på Hisingssidan så började jag känna mig otroligt trött, varm och nästan lite snurrig i huvudet. Jag hade druckit vid alla stationer hittills, så jag blev lite arg på kroppen. Jag tappade tempot och fick gå då och då för att benen protesterade. Mina fina tider som legat helt enligt min 05:45 min/km-plan dalade och hamnade mer åt 6-6:30-hållet. Och Lindholmen är så platt och så varm och tar aldrig slut.

Jag började få väldigt mycket negativa tankar i huvudet och längtade efter skugga och nästa vätskestation. Var arg på mig själv att jag var tvungen att gå och var arg på hela jävla Hisingen och alla som sprang om mig. Människorna jag sprungit med rätt lång bit försvann iväg i massorna och jag fick inse att jag nog inte kunde försöka springa på tid längre. En bit innan Götaälvbron bestämde jag mig och kunde hålla löpningen från en vätskestation till en annan, hela bron sprang jag, det var bara att köra ner huvudet. Det fick gå hur långsamt som helst, bara jag inte började gå. Vid nästa vätska tog jag det lite lugnt och sen kom Avenyhelvettet. Jag ville så gärna kunna springa förbi alla människorna men det fick bli två kortare gåpauser. Det var så varmt och benen var så otroligt stumma. Vätskestationen uppe vid Götaplatsen var som högsta vinsten på lotteri och gav mig lite krafter tillbaka, skugga och lite nedförslut, kände att benen bar mig lite igen och svängde upp i Vasaallén. Även här blev det en liten promenad i motlutet och vätskan vid Handels satt väldigt fint. Men nu började man ju få lite målvittiring, det var inte många kilometer kvar. Typ 3-4, det är ingenting… det är en yttepytte joggingtur i vanliga fall, jag skulle klara det här.

gbgvarv

Från Marathonfoto. Inte direkt något klipp i steget

 

Vid Avenypasseringen tidigare hade jag sett att farthållaren som sprang med 2:10-flaggan fortfarande var bakom mig och det fick mig ändå att känna mig lite lättad. Tyvärr bara kortvarigt, för uppe vid Linnéplatsen kom han och sprang förbi mig när jag tog en promenadpaus igen. Men den här gången gjorde det mer ont att gå än att springa så det var bara att börja knata på igen. Det gick så olidligt långsamt men jag lyckades hålla mig springande hela vägen in i mål därifrån, förutom vätskepausen. Men det berodde bara på att jag visste att det gjorde mer ont att gå…

Att äntligen få svänga upp och få Slottsskogsvallens mjuka löparbana under fötterna var så skönt och att korsa mållinjen var så galet skönt så du kan inte fatta!! Äntligen var pinan över och jag fick sluta springa. Loppet blev liksom en enda lång strävan mot att få sluta springa. Klockan stannade officiellt på 2:11:47.

Medaljen kändes helt fantastisk runt halsen och glädjen bubblade upp i hela kroppen där jag haltade fram i målfållan. Bananen smakade mums, hällde i mig ännu mer vatten men kexchokladen öppnade jag aldrig (den ligger fortfarande kvar på byrån i hallen där hemma, orörd…).

målgång-gbgvarv

Ungefär 200 m efter målgången. Så otroooooligt lättad! Också Marathonfoto.

Jag kan inte säga att jag kände den där glädjen i loppet som alla pratar om. Folkfesten. Visst det var trevligt med publik, men hejaropen gav mig ingen extra kraft och banden som spelade… ja, asså… det kändes som om jag lyckades pricka in alla deras pauser mellan låtarna eller nåt. Skittråkigt. Folkmassan som ringlade fram framför mig kändes overklig och jag kunde inte riktigt njuta av situationen. Jag sprang utan musik i öronen och det kanske hade lite med upplevelsen att göra. Jag hade behövt min peppmusik och kanske hade den kunnat hindra, eller i alla all mildra, alla mina negativa tankar som kom där när krafterna tog slut. Jag hade kunnat sjunga med Kelly Clarkson i hennes ”What doesn’t kills you makes you stronger…”, det hade behövts.

mer-medalj

Meeer medalj :) Tillbaka vid Evry-tältet

Jag är glad för min medalj och det var en ny upplevelse att springa ett så långt lopp. Men uppenbarligen räckte inte min träning till det hade jag hoppats och det gör mig lite besviken. Jag hade hoppats på mer och jag trodde jag skulle kunna hålla tempot utan att behöva gå. Men asfalten var inte min kompis och värmen kändes som en alldeles för tung ryggsäck att släpa på.

Jag har aldrig sprungit så här långt, och i princip aldrig sprungit över milen på asfalt för att skona kroppen. Och det är nog en strategi jag kommer fortsätta med. Men kroppen höll, jag hade inte så jätteont i musklerna. Det drog såklart ordentligt i baksida lår och vaderna, men det som gjorde mest ont var blåsorna på lilltårna som kom trots att jag tejpat o plåstrat i förebyggande syfte. Men, blåsorna kände jag först när jag kommit i mål. Mitt trasiga knä gjorde lite ont efteråt, i knäväcket. Och hela vänsterbenet var lite mer ömt än högerbenet. Kroppen hade fått jobba lite för mycket mer att kompensera skadan antagligen.

Så här två dagar efteråt känner jag bara av baksida lår lite grann, resten verkar ha återhämtat sig rätt bra. Fantastisk kropp man har ändå :)

Alla frågar om jag kommer springa igen. Och mitt svar är att näe, skulle inte tro det… Som det känns nu vill jag inte välja bort crossfitträningen för ännu mer löppass, och det är väl fler löppass som skulle krävas för att jag skulle kunna orka genomföra loppet igen på ett bättre sätt. Ett av mina motton är att man ska träna det man tycker är roligt. För mig vinner crossfit över löpning alla dagar i veckan.

Det här var en utmaning jag gav mig själv och jag genomförde den, kanske inte exakt som jag hoppats och önskat, men jag gjorde det. Heja skruttknät!

P.S. TACK alla ni som stod och hejade på mig längs med vägen, även om det inte hjälpte mina trötta ben så mycket, så värmde det hjärtat! D.S

 

Taggad , , ,