Etikettarkiv: rehab

Några millimeter i taget

Fick äntligen lite crossfit-känsla i lördags när jag åkte till boxen och hejade på mina fina vänner som körde den sista deltävlingen i årets Open. 17.5 var riktigt grisig i all sin briljanta enkelhet – 9 thruster, 35 double unders i 10 varv. Jag satt där o längtade efter exakt den där känslan som syntes i vännernas ansikten, när de tog sig igenom de sista 2-3 varven av den där helvetteswoden.

Ja, man kanske kan tycka att det är knäppt att längta efter den nivån av mjölksyra och muskeltrötthet, och den förlamande känslan i bröstet när luften i lungorna liksom inte räcker till. Men fan…. det är den längtan som håller kommer hålla mig motiverad under de kommande månaderna.

Det har nu gått 11 dagar sen operationen och jag jobbar på med mina små rehabövningar. Spänna lårmusklen, dra hälen i golvet, lyfta benet, dra foten mot golvet, stå på ett ben, tåhävningar….. långsamma kryckpromenader runt kvarteret. Det sista vet jag inte om det är rehab egentligen. Vet inte om jag ”får” promenera. Men jag måste komma ut även de dagarna jag inte blir underhållen av vänner. Och det handlar om typ 800 steg. Jag tror att det är bra för cirkulationen och än så länge har jag inte märkt att knät mår dåligt av det.

Benet är fortfarande förvillande likt ett träben. Men svullnaden blir yttepyttemindre för varje morgon (och svullnar sedan till kvällen igen), och rörligheten i ”släpcykel”-övningen blir några millimeter bättre för varje dag tycker jag. Jag känner mig positiv o fortfarande väldigt tacksam och nöjd över mitt beslut att operera.

Det enda som är frustrerande just nu är att jag inte riktigt kan böja tillräckligt mkt för att jag skulle känna mig säker när jag kör bil. Så det är min första milstolpe, att bli trafiksäker. Jag hoppas att jag ska ha nåt dit när nästa helg börjar.

Man hinner tänka o grubbla såååå himla mycket när man är så mycket ensam hemma, det ska ni veta. Jag försöker ockupera mig med jobb så mycket det går, och slänger in tv-serier i pauserna. Hoppas att jag håller ihop en vecka till… sen ska jag förhoppningsvis kunna komma tillbaka mer till vanliga vardagen. Bilen är ju typ nyckeln till det.

Var mkt gladare i lördags än bilden visar. Fick ju både titta på crossfit, prata med vänner OCH klappa Saras gulliga vovve <3 Bästa dagen på länge! Foto: Oskar Ängermark

Lite mer så här :)

 

Annonser
Taggad ,

4 veckor and counting

Solen skiner, sommaren känns nära, Game of Thrones är igång och jag har fått nya övningar från sjukgymnasten. Bra grejer!

Imorgon har det gått 4 veckor sen skadan och jag börjar äntligen känna att det har hänt något. Det går långsamt, och det är inga stora förändringar, men det är en annan känsla i ledbanden. Det sägs ju att det tar ca 6 veckor att läka ledband, så nu börjar jag alltså se ljuset o rulla i nedförsbacke, äntligen!

Jag kan fortfarande inte gå några långa promenader eller gå särskilt fort, då börjar jag gå konstigt. Och självklart inte springa eller hoppa. Men det känns stabilare och jag går mycket bättre över lag.

De nya övningarna från sjukgymnast-Jessica är dels höftlyft på golvet, med ett ben böjt o det andra rakt. Fokuset är att hålla hela höftpartiet parallellt med golvet, och det är skitsvårt! Jag får också kämpa en hel del med baksida lår.

Andra övningen är upp o ner i utfalls-stans, med främre foten upphöjd och gärna på ostadigt underlag, typ bosuboll. Här är det bakbenet som är svårt, men det går bra, jag måste bara koncentrera mig mycket och öva upp balansen.

Den sista är typ ”draken”, stå på ett ben med knät lite böjt och fälla överkroppen i höften. Tillägget är att jag ska lyfta en liten vikt från marken med motsatt arm (typ hantel, eller kettlebell). Nu är vikten upphöjd, men jag ska jobba på att sänka den efterhand.

Så det känns riktigt bra att få göra något mer rejält med benen än det lilla böj o streck o sånt jag gjort hittills. Alla de andra övningarna gör jag ju fortsatt på dagarna, men nu blir det alltså lite ”gymträning” för benen också.

Och appropå gymträning, jäklar vilken träningsvärk jag har haft i axlar, armar o lats de senaste dagarna. Programmet jag fått från coach F är skitbra och det ska bli jättekul att se hur mycket jag kan öka i ringdips o pullups när jag kört ett par veckor till. Får ta o skriva mer om passen senare :) Det är bra grejer!

Fil 2016-05-11 13 37 49

En ovanligt tråkig hisselfie efter passet igår.

Och det är en himla tur, för det svider i hjärtat när kompisarna i boxen får stå o pb-snatcha på passen och göra en massa annat kul…. För att inte tala om att jag kommer missa Göta-tävlingen i juni :( Men, jag försöker att inte gräva ner mig i det. Jag har mer långsiktiga mål och måste kämpa på för att mitt knä ska bli funktionsdugligt. Jag inser ju att det säkert kan bli en operation längre fram i livet, men det får jag väl ta den dagen det händer.

 

 

 

Taggad ,

Inte peppigt alls.

Jag är så vansinnigt trött på mitt knä nu. Jag känner mig jättedeppig över att det inte blir bättre så snabbt som jag hade tänkt. Känns som om jag aldrig kommer få springa o lyfta tungt igen :( Har en dålig dag helt enkelt…

Jag gör mina rehab-övningar varje dag, flera gånger om dagen och jag håller mig i rörelse för annars stelnar knät till o blir orörligt, känns inte alls bra och jag börjar gå konstigt. Men samtidigt kan jag inte gå för mycket eller belasta för mycket, för då blir det ömt och det känns som om jag har en alldeles för stor kudde i knäleden. På mornarna nu kan jag få kanske en timma där knät känns riktigt bra och jag kan slappna av när jag går och kan plötsligt låta bli att tänka på varje steg jag tar. Det är en befrielse! Men, kortvarigt. När jag sedan ska gå till bilen så är knät som vanligt igen och är segt o trögt och musklerna är spända runt omkring.

Det är sjukt frustrerande. Det är fortfarande lite svullnad kvar, irritation i knät liksom. Det har gått 3 veckor och jag har tappat tålamodet…. Jag vet att senor och ledband tar väldigt mycket längre tid på sig att läka än muskler o annat mjukt. Men jag har svårt att acceptera det.

Jag vill kunna sitta på huk. Jag vill kunna springa en liten bit om jag behöver. Jag vill kunna gå utan att känna av knät i varenda steg. Det är inte så mycket smärta, utan mest bara som att jag känner av knät varje gång jag använder det, på samma sätt som man alltid känner av en träningsvärkande muskel liksom. Fast, en annan känsla. Typ motsatsen till träningsvärk.

Jag har fått ett litet program av coach F där jag ska bättra på min överkroppsstyrka under de här veckorna. Lite prehab-övningar och lite styrke- och stabilitetsövningar, allt för att bli starkare i pullups, over head-rörelser, ringdips och motverka nackproblem och överaktiva trapeziusmuskler. Det är kul att ha ett program och ooootroligt skönt att veta vad jag ska göra varje gång.

Men idag ska jag gå ifrån det lite och testa roddmaskinen och skierg tänkte jag. Se om jag kan köra utan att belasta knät o orsaka onödig irritation, men samtidigt inte bli helt sne i kroppen. Tänkte mig lite intervaller, 30 sek på/30 sek av. Jag har inte gjort något flåsigt på 3 veckor och det känns inge bra.

Jag fick mail från Crossfit Göta häromdagen, ”Hoppas vi får se dig på ett pass snart igen!”….. Kände mig ännu mer deppig över att inte kunna vara med. Alla frågar hur det går och jag vill så gärna kunna säga att det känns bättre för varje dag, men den gör ju inte det… det står still!!!

Kroppen känns fet o plufsig. Känns inte som om jag gör av med all mat jag stoppar i mig och jag blir nojig och deppig över att gå in i våren o sommaren o känna mig stor o klumpig. Istället för stark och tajt. Jag vet, det är nojigt och ytligt. Men det sätter sig i huvudet och jag börjar kolla en extra gång i spegeln om magen putar ut mer än vanligt.

Den här jävla knäskadan håller på att sätta sig ordentligt på skallen…. Jag har bra o dåliga dagar, jag vet det. Men idag är en dålig dag.

Och sen tänker jag på att det finns dom som har det så mycket värre. Och att jag borde skärpa mig och sluta va gnällig.

Taggad , ,

Lite stukad stämning

Ja, dagarna går och jag gör min pausgympa för knät som jag ska. Jag var på ett första besök hos sjukgymnast-Jessica igår och hon tittade, jämförde, klämde, drog o hmm:ade med veck i pannan. Knät är fortfarande lite svullet och jag har ungefär 5 grader kvar i vinklarna både rakt o böjt tills det är tillbaka till normalt. Det enda stället som gör ont när hon trycker är fästena för ledbandet på yttersidan. Så teorin så här långt är att det helt enkelt är ett stukat knä, där ledbandet blivit uttöjt och är lite blåslaget kan man säga. Som när man stukar foten ordentligt och blir stel o konstig i ett par veckor. Fast jag lyckades göra det med hela mitt knä. Oskön känsla.

Men återigen ska jag nog vara evigt tacksam mina starka benmuskler som verkar hålla allting på plats i knät. Alltså, gott folk, är det någonting jag vill att ni lär er av detta med träning för livet, skador o olyckor, så är det att se till att bygga en stark funktionell kropp. Musklerna skyddar dig mot så himla mycket onödig smärta och komplicerade skador. Om oturen är framme så blir allting mycket lättare om du har en bra grund att falla tillbaka på.

Jag vet att man kan gå runt o vara deppig över att man inte ser deffad o snygg ut, att man inte känner sig lika bra som alla andra på pull ups eller inte kan snatcha 40 kg. Men alla de där dagarna, när det känns så, så ska du tänka på att du i alla fall har en hel o fungerande kropp och du kan göra vad du vill typ. Springa, hoppa o hänga.

Jag ska fortsätta med min rörelseträning för knät i en vecka till, så att svullnaden försvinner helt. Sedan ska jag tillbaka till sjukgymnast-Jessica och få lite nya övningar och påbörja projekt: ”Superwoman-knä”. Jävlar i min lilla låda vilka starka, stabila knän jag tänker skaffa mig nu. Man kommer typ kunna använda mina ben som lyftkranar för betong. Folk kommer beundra mina starka knän. Jag ska utföra stordåd och rädda världen med mina starka knän! *målbild*

Men tills dess… så jobbar jag lite så här:

Namnlöst-2

Böj å sträck o böj å sträck.

 

Taggad ,

Har ju missat årsdagen!

Det är ju faktiskt så att min trasiga korsband firade ett år den 16:e mars, och jag glömde alldeles bort att uppmärksamma detta. Det är ju faktiskt en dag som förändrade rätt mycket för mig, just där och då.

När en olycka händer så blir i alla fall jag väldigt ödmjuk inför vad kroppen är kapabel att göra bara man ger sig tusan på det. Nu var väl antagligen min skada lindrig och jag hade säkert lite tur också. Jag klarade mig från större smärta och kunde börja rehabträna i princip direkt och har sedan kunnat fortsätta att träna sedan dess. Men det var ett par tuffa månader där i början.

Men jag minns också hur rädd jag blev, innan jag visste hur allvarlig skadan var och hur allting skulle bli. Trots alla mina år inom den riskfyllda ridsporten så var det här första gången jag blivit rädd på riktigt pga en skada. Ett långt uppehåll från ridning, löpning o crossfit, på obestämd tid gjorde mig alldeles gråtfärdig. Och det i sin tur gav ju en lite vink om hur mycket allt det där betyder för mig, hur stor del av mig det är.

I dagsläget så känner jag av knät emellanåt, det är lite stelt på uppvärmningar ibland och jag är inte lika stark i enbensknäböj med det skadade knät. Efter tuffa träningar kan det kännas lite svullet, men det kan å andra sidan sitta i båda knäna ibland. Men jämfört med allt det jag faktiskt kan göra trots knäskadan, så är det där bara små detaljer.

Jag springer milslångt, lyfter jättetungt, kan hoppa och skutta. Jag tränar 4-6 dagar i veckan och knät hämmar mig i princip aldrig. Ibland märker jag att kroppen gör lite kompensering omedvetet, det är det svåra med att träna på ett crossfitgym utan speglar. Jag får förlita mig på att tränarna och kompisarna säger till om jag blir skev. Oftast är det bara att köra på och ingen kan gissa att jag har ett trasigt knä.

Men jo, en sak har jag faktiskt hoppat över pga knät. Att åka skidor. Jag har vägt risken och rädslan fram och tillbaka och hoppade över årets skidresa med kollegorna. Kanske gör jag comeback i skidbacken någon gång, en härlig semester i fjällen är ju rätt fint ändå. Men, just nu saknar jag det inte, och har inget behov av att övervinna den mentala spärr som jag byggt upp mot att ta mig ner för en backe igen. Det kommer krävas lite hobbyterapi där tror jag… och väldigt snälla backar och resesällskap med tålamod av guld.

Jag är så tacksam över att jag har det driv jag har när det gäller träningen, och också lite stolt över att jag ett år senare har Gbg varvet som mål. Jag kommer springa för mitt knä och för det varv jag inte kunde göra förra året, som ju var lite av en inte helt officiell plan. Det blir ett revansch- och ”Titta jag kan!”-moment. Så jag hoppas kroppen håller ihop för det.

Grattis på födelsedagen, i efterskott, mitt kära vänster knä!

 

Taggad , , ,

Zally update

zally-decVad gör hon nuförtiden, den lilla sötkorven Zally? …kanske någon undrar. Hon går runt i godan ro och läker och rehabtränar sin senskada. Hon går fortfarande i sin lilla sjukhage som inte tillåter någon trav, även om hon minsann har försökt att showa lite emellanåt. Hon är på väldigt bra humör med tanke på hur otroligt tråkiga hennes dagar är numera. Ut i hagen på morgonen, äta sista halvan av frukosten ute, stå o titta på när de andra hästarna springer runt o skojar i sina stora hagar och antagligen längta efter lite mys och lek med kompisarna. Äta lunch, sparka omkull sitt vattenkar (v a r j e dag får man lyfta upp den där jävla baljan), komma in i boxen igen på eftermiddagen, äta middag. Vänta på att jag eller Sofia kommer dit. Tigga massa kel o morötter och njuta av en go ryktstund. Sadla på och gå iväg till ridhuset för att skritta i 30-40 min, visserligen kan man göra många konster i bara skritt, men ja… det är ju inget jobbigt. Men Zally verkar ändå väldigt nöjd med sin prestation efter varje pass, hon frustar och fnyser som om hon precis gjort ett Grand Prix-program. Sen in i boxen igen och vänta på kvällsmaten och nattning. Hon håller sig väldigt lugn och det gör ju att rehabträningen går bra, inte så mycket oväntade hopp-och-studs-påhitt alltså. Visst, att vi plockat bort allt kraftfoder har väl med saken att göra, men för att vara en ganska lättskrämd häst så tar hon vardagen med förvånande lugn ändå.

Där är ett litet hästliv.

I söndags skedde ett misstag som kunde slutat helt fruktansvärt illa. Den vimsiga tjejen som hade ansvar för alla sysslorna på morgonen släppte ut Zally i stohagen, den stora där alla andra kompisarna går. Herregud. Det blev såklart en hel del springande och Zally blåste upp sig och ville minsann visa att bossen är tillbaka. Men hon fångades in igen när vimsiga tjejen insett sitt misstag. Jag vet att det är mänskligt att fela, men fan va förbannad man blir på sånt här…

Det här kunde ha kastat oss 6 månader tillbaka i utvecklingen, minst. Det kunde även förvärrat skadan rejält. Men, som tur är, så verkar benet ha klarat det här äventyret väldigt bra. Hon var lite varm i 1-2 dagar, men igårkväll var hon helt kall i benet igen. Vilken lättnad!! Så nu kan man ju se det här som ett väldigt positivt besked. Hon blir inte tokhalt av att trava runt. Sen kanske det inte är att föredra att pyssla med sånt i en gropig, stor hage, men ändå… en strimma av ljus syns ändå vid horisonten tycker jag.

Zally ska på återbesök till veterinären snart och då ska det göras böjprov för att se om hon haltar i trav. Jag håller mina tummar så de blir blå för att hon ska klara det, för då kan vi så smått börja lägga in trav i våra dagliga skrittpass. Det skulle vara så härligt!

Taggad , , ,

Må-gott-grejer o ett nytt schema

Z-okt

En vacker oktoberkväll, vindstilla och strålande sol och min första ridtur på Zally sen skadan skedde i somras. Så fantastiskt härligt i hjärtat. Det handlar bara om en skrittur på 25 min än så länge, men det känns ändå väldigt bra att ha gått från att promenera runt med henne som en hund i koppel, till att nu lägga på sadel o sätta på sig hjälmen. Det är en sån go känsla i kroppen att få känna den välbekanta rytmen i hennes skritt igen. Känna sittbenen i sadeln, den mjuka goa sadeln :) 

Att ha varit utan ridningen helt o hållet nu rätt många veckor har egentligen inte varit så jobbigt. Jag har ju kunna kötta på med annan träning istället. Det är bara ibland det kan hugga till i magen av längtan att få köra ett ordentligt pass för instruktör eller rida en rolig hoppbana. Blir man inte påmind så saknar man det inte liksom. 

Men idag efter den lilla skritturen så spred sig en sån skön, go, varm känsla i kroppen. Det var så härligt att sitta på hästryggen igen. Ville inte gå av. Satt o kramade Zally om halsen länge bara för att få njuta lite till :) 

Snacka om att kroppen får en rejäl portion anti-stress-ämnen av en sån här kväll. Bara massa må-gott-grejer som åker runt i kroppen. 

Men i och med att vi nu börjar skritta henne lite mer ordentligt så kommer kvällarna i stallet bli lite längre igen och jag kommer inte hinna med att dubbla med både träning o stallet på samma kväll som jag gjort nu ibland. Jag har tänkt att pussla om lite i träningsschemat o se om jag kan få ihop det. 

Måndag – CF på Göta
Tisdag – stallet
Onsdag – Intervallöpning på bandet, Synergy o kettlebell på Elixia
Torsdag – stallet
Fredag – CF på Göta
Lördag o söndag – längre löppass o ev gympass eller ett CF-pass om jag känner att kroppen är pigg. Eller så får det bli en till vilodag emellanåt. 

Det som kan sätta lite käppar i hjulet är att det är lite klurigt att få plats på passen på Göta ibland. Man får bara ha 3 pass bokade samtidigt o det är strykande åtgång på de mest populära tiderna. Jag trodde det skulle märkas lite skillnad nu när Göta-gänget öppnat en ny box på andra sidan stan, men… än så länge är det lika mkt folk som alltid. Himla trevligt, men… ja, lite bokningshets blir det ju. Får se om den här planen funkar. Stalldagarna blir ju vilodagar o det är mycket roligare att träna när kroppen är pigg, så jag tror att det här ska göra gott. Jag kommer köra som tusan på onsdagarna, det är ett som är säkert :) 

Framåt – mot en grymt stark o rolig höst! 

 

Taggad , , , ,

Korsband och sånt…

korsband_fordj

Nu vet jag jag har för skada och låter det sjunka in. Främre korsbandet är av och det är en skada som inte läker. Ledbanden som också har fått sig en smäll kommer läka så småningom. Det är alltså korsbandet som är problemet och det kommer bli en kamp att få tillbaka ett fungerande knä. Hade jag varit en fotbollsspelare i karriären så hade jag åkt in på operation. Eller ja, vilken idrottare som helst typ… Men det är en väldigt vanlig fotbollsskada.

Men nu när man är en glad motionär så får man liksom välja lite själv. Det går att bygga upp musklerna runt knät så att man kan använda det till det mesta, utan att spela fotboll då. Och andra kontaktsporter med snabba vändningar.

Så, jag fick alltså rådet från ortopeden att inte operera, och kämpa på med rehabträningen. Men har jag fortfarande problem efter 6 månader eller så, då kan jag börja fundera på alternativet. Och som jag har googlat och läst om detta. Det är verkligen blandade åsikter där ute… och jag vet egentligen inte vad som är bättre än det andra.

Läget just nu är väl okej. Jag har inte ont, ingen värk. Jag känner av vissa rörelser. Jag haltar och kan inte riktigt räta ut benet helt eller böja det till max. Jag får tänka på vart jag går och fokusera lite liksom, men jag kan ta mig runt. Men jag kan inte lita på knät och jag kan inte stödja lika mycket på det eftersom jag inte kan räta ut det helt.

Kämpar på med mina övningar från sjukgymnasten och har lagt på lite vikter och ökat repetitionerna, så det är väl bra antar jag. Men jag längtar till nästa pass med sjukgymnast-Charlie. Jag behöver något nytt att bita i, känna att jag kommer någonstans.

Jag var på gymmet idag och satte mig lite på en cykel, det var det enda sättet jag kunde komma på för att bli lite varm. Men, det gick sådär. Jag vågade inte trampa på liksom, utan myscyklade lite i 10 min. Sen gick jag vidare o körde lite axlar, mage o rygg. Hamnade brevid crossfitinstruktörerna ett tag, det kändes rätt jobbigt. De stod o körde styrkelyft o tog i från tårna. Och sen såg jag Synergypasset gå igång och hörde deras pepp o ös. Det var jobbet på riktigt.

Idag känns vägen tillbaka väldigt lång...

Idag känns vägen tillbaka väldigt lång…

Fan.

Humöret är inte på topp just nu.

Taggad , ,