Etikettarkiv: träning

All day, every day. Dag 25

Har precis avslutat dagens sista rehab-pass o sitter nu med knät skönt inpackat i is. Det är belöningen. Jag var hos rehab-Jessica i fredags och fick göra mina små tester och hade faktiskt ökat vinkeln i knät med 10 grader i böjt läge, från 90 till 100, o någon millimeter i sträckt läge. Hälen börjar lyfta lite när jag trycker ner knät i golvet :) Så trots att det har varit en seg vecka med knät så har det ju iaf hänt pyttelite.

Men det skönaste var att jag fick lite nya övningar. Jag får börja lite med gummiband en gång om dagen. Dra bakåt och i sidled, och även dra bakåt med friska benet och då hålla emot med det opererade. Jag får även börja med balansbräda! Sedan fick jag känna på cykeln också. Jag skriver ”känna” för jag kommer inte hela varvet runt, utan sitter o trampar lite fram o tillbaka massa gånger o tänjer lite försiktigt. Jag kommer lite, lite längre ju fler gånger jag gör fram o tillbaka.

Det var precis vad jag behövde, något som gör att jag kan variera passen lite under dagen. Känna att det händer något. Ett steg upp för trappan liksom. En annan rolig sak är att jag nu kunnat byta tillbaka till min vanliga bil och kan trampa ner kopplingen som vanligt. Skönt :) Har ju visserligen haft sån himla tur att jag kunnat låna pappas automatväxlade ett tag, så det har inte gått någon nöd på mig. Men ändå. Det är ändå ännu ett steg framåt. Uppåt :)

Efter att ha gjort 3 ganska försiktiga styrkepass på Göta så tog jag i lite mer idag och körde i princip ett av de vanliga överkroppspassen jag fick förra våren från coach Freddan. Så himla gött! Och jobbigt! Massa lats, axlar, armar och lite mage på slutet. Det tog nästan 1,5 timme, men det var inga problem med knät. Nu var det ju visserligen söndag och jag kunde träna på förmiddagen, så då är ju knät alltid bättre. Men jag har förhoppningar om att det ska kunna gå att genomföra en eftermiddag också såsmåning om.

Så trots att förra veckan var seg så har helgen varit väldigt bra med knät. Det gör mkt när jag kan mixa vila hemma med aktivitet ute o rehab på ett lagom sätt. När jag hittar balansen för knät. Det är svårare på vardagar när det är vanligt jobb.

Så här ser en bra dag ut rehab-mässigt:

– Går upp och typ det första jag gör är att rulla lite på foam rollern för att få gång benet.
– Gör i ordning frukost och gör sedan morgonprogrammet som tar ungefär 30 min, gör mina nya gummibandsövningar utöver de vanliga övningar utan extra vikt eller motstånd. Is på knät efteråt och frukost.
– Vila en stund. Och sen ge sig ut på vad som är dagens aktivitet. Går fortfarande med båda kryckorna ute för att jag inte ska bli för trött i benen o börja halta för mycket. Har jag tid att träna på Göta på förmiddagen är det det bästa, då kan jag ”cykla” lite, typ trampa halvrunt i två omgångar. Vanlig vardag jobb fram till ca 13-14.
– Så fort jag kommer hem – rulla och is-packning.
– Lite beroende på vad klockan är, men typ kl 13-15: Rehab-runda 2. ca 30 min. Inget gummiband
– Is och vila.
– Eftermiddagsaktivitet, gärna ute o röra på mig eller åka någonstans. Eller sitta hemma o fortsätta jobba. Försöka röra på mig emellanåt. ”Pausgympa”.
– Eftermiddag, ca 17-18: Hemma o vila igen, rulla när jag behöver. Lite is. Kanske lite böj och sträck kortare rehab ca 10-15 min.
– Mer vila, eller iaf mest greja hemma
– Rulla och kvälls-rehab, 30 min. Alla övningar utom gummibandet.
– Sista is-omgången innan sängdags.

Ser ju ut som jag inte gör något annat än rehabbar när jag är hemma, haha…. och lite så är det nog just nu. Det tar mkt tid. En vanlig vardag får jag göra ett litet pass på jobbet och det gör oftast mer ont för där är knät mycket med svullet och tjockt :(

Det är bara att kämpa på. Inte pressa mot smärtan, utan försöka mjuka upp och tänja lite i taget. Massage och mjukt. Det är temat just nu. Smärtan finns ju där ändå liksom… #teamrehab

Fångades på bild förra helgen, när jag gjorde mitt första pass. Sittande dragövningar är bra grejer :) Bild: Oskar Ängermark.

 

Taggad , , , ,

Well, you kow. Helg.

Har ägnat större delen av helgen att binge-titta på New Girl. Man skulle kunna göra bättre saker med sin helg. Men man skulle också kunna göra sämre. Jag har också roat mig med att backtracka mitt liv lite genom att läsa här på bloggen, har gått igenom inlägg från vintern 2013-14 när jag gjorde mitt första Open och satte min första pullup bland annat. Det är väldigt bra att skriva ner sånt där, för man behöver få lite perspektiv.

Tänk att mina pullups fyller 3 år :) Och att jag ska göra mitt 4:e Open i år. Det där lär jag ju återkomma till en del senare, för det kommer bli ett himla hallå. Först o främst ska jag hålla prestationsångesten i schack, och just nu känns det som att det kommer gå bra. Min knäskada har gjort mig mer ödmjuk o tacksam mot min kropp o vad den kan göra, så jag tror det ska gå bra. Men jag har även blivit utsedd till lagledare för en grej vi ska göra i boxen. Så jag har en hel grupp med goa mäniskor som jag ska få att göra sitt bästa o vara nöjda med sig själva när det väl är dags för Open-wodar.

Jag har även tränat mig till en historisk träningsvärk i axlarna den här helgen så jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv, för jag kan knappt lyfta ett glas vatten. Tror ändå jag ska ta mig till boxen o bli lite varm i kroppen o köra lite ben o mage. Eller bara stretcha.

Känslomässigt har det varit en tuff helg. Jag antar att det är hormonerna som spelar ett spratt när man ena dagen är on top of sitt game och levererar och diskuterar på jobbet. Nästa dag hemma ligger man i princip i fosterställning och vill absolut inte vara nära en enda människa och hatar sig själv. Känns som att det är någon sorts hint om att ja, det åker runt en del skit i kroppen så att säga.

Det var då jag vände mig till New Girl, tryckte på play och sen har den fått rulla på….

Är det bara jag eller blir Nick snyggare i säsong 4?

Taggad , , ,

Vad har jag gjort o vad ska jag göra nu?

Ja, låter kanske dramatiskt. Och det kommer bli en lång text. Men det handlar alltså om vad jag har åstadkommit med mina muskler det senaste året. Tänkte försöka göra en liten listning, mest för att peppa mig själv. För det är ju inte varje dag man känner sig särskilt stark, o då kan det vara bra att få se att man faktiskt är starkare än förra året… Och i framtiden vill jag kunna läsa det här och o ba ”Menååh, så gulligt att jag önskade att lyfta de här vikterna, när jag nu lyfter XX antal kilo mer.” Haha! *önsketänkande*

Back squat: Lite oklart vad jag hade när jag gick in i det här året. Men skulle tro att det låg på 70-75. Inget att skryta med. Jag är inge vidare på back squat.  I september lyckades jag trycka upp 85 efter ett antal veckor med 531-programmeringen. Jag har tyvärr inte varit så bra på att hålla i den där programmeringen nu under hösten o vintern, så det har inte blivit något mer maxförsök. Jag sätter igång, kör typ 5 pass o sen tappar jag det… Hopplöst! Dels blir det väldigt tunga vikter ganska fort i det här programmet, så det känns som att jag vill ha någon som hjälper mig o passar och då blir det lite jobbigt med en gång. Och dels är det lite läskigt med så tunga vikter på axlarna. Så… jag har fegat ut/inte prioriterat det tillräckligt hårt. Så, bättring på det. Jag vill absolut upp över 90 kg det här året. Tresiffrigt är såklart en dröm, men det ligger nog lite längre fram med tanke på min icke-discilpin. Fortsatt prio 2016!

Benchpress: Det här är lite roligare lyft, mest pga att jag typ aldrig maxar i det så nu när jag har gjort det blir det pb typ hela tiden :) Jag hade nåt gammalt pb på typ 50 kg när jag började och sedan malde jag på med 531-programmet och även en hel del bänkpress i vanliga programmeringen i boxen. Så till slut hade jag tryckt upp 60 kg i oktober! Rätt så trevligt ändå. Tacksamt med så outvecklat lyft, lätta kilon liksom :)  Nytt mål: att öka 5-10 kg borde inte vara omöjligt. Om jag håller igång med ett program.

Clean & jerk: Detta tunga, maffiga lyft som jag en gång älskade. Sen har jag hatat det rätt länge. Men nu börjar jag gilla det lite igen. Jag har länge haft problem med cleanen, att jag inte kommer upp ur det berömda hålet. Det har blivit bättre, lagom till att min jerk istället började krångla. Men så plötsligt en dag i december, några dagar efter jag gått en heldagsträning i oly med headcoach, så fick jag plötsligt upp ett nytt pb! Allt stämde igen! Vi snackar bara om ett kilo mer än tidigare. Men, med tanke på hur mkt problem jag har haft med vikter en bit under mitt pb så kändes det här som om jag höjde mig med typ 5 kg :) 66 kg står jag på nu och jag är hungrig på mer. Men jag har också insett hur otroligt lynnigt även detta lyft kan vara, och jag får ingenting gratis längre. Så, ska jag ha en rimlig chans att öka så måste jag fokusera på oly. Hm. Inte riktigt bestämt mig där än.
Min squat clean kan absolut utvecklas. Jag har ju trots allt fortfarande en högre siffra i power clean.

Deadlift: Min starkaste sida i crossfitfamiljen. Och jag brukar ju dra pb lite då o då, men även här har det börjat bromsa in lite märker jag. Det är inte längre lika plättlätt att ba dra upp skiten o sätta nytt rekord. Man måste träna för det…. who knew!? Jag har ökat från 117 till 125 under året, så det är jag jättenöjd med. Men jag hade hoppats att öka ett par kilo till innan året hann ta slut. Men jag valde att göra annat helt enkelt. Långa målet är 130 kg. Det är en snygg maffig siffra. Jag gillar tanken på 130 kg. Så vi börjar där. Kanske blir det återigen ett snyggt nyårsdrag om ett år med den siffran?

Front squat: Inte särskilt prioriterat tyvärr. Pb’t är ingenting att skryta med och kanske borde jag blanda upp back squaten med lite mer front squat emellanåt? För det är ju ett ganska roligt lyft ändå, man har liksom kontroll på grejerna framför en o behöver inte ha läskiga tyngder på ryggen. Mål? hmm…. 75 borde inte vara svårt att nå.

Overhead squat: Mitt pb här börjar snart rosta… så gammalt är det (november -14). Så jag borde verkligen testa det här igen. Speciellt med tanke på att jag lyfte pb på 5 RM härom veckan. Det borde bli kul :) Sen är det ju alltid bra för snatchen också att öka styrka i det här läget. Dessutom vore det kul att gå över 60 kg bara för att det låter fint.

Shoulder press: JAG HATAR DIG, PRESSJÄVEL! Min största svaghet och mentala spöke. Jag får inte ihop det och har inte ökat i pb på aslänge. Jag ligger fortfarande på 39 kg. Jag borde ha typ 5 kg till. Eller ja… borde o borde…. jag vill ha 5 kg till. Men mina axlar tycker inte alls det är kul och jag får inte till tekniken. Otacksamt lyft. Man kan jobba som fan på det och så får man ingenting för det. Men jag ska försöka tänka på att bli bättre i 3 RM, 4 RM o 5 RM istället kanske? Allt annat utom det där jäkla 1 RM… så kanske det kommer smygande sen. Prio på axelpressar 2016. Satan.

Snatch: Oh, my love, my precious! Detta beroendeframkallande lyft som får mig att bli hög på lycka eller vansinnig. I år har jag nog för det mesta gillat det och förbättrat mig från 42 kg till 50 kg. Så himla glad över att nå 50, men nu är det stora mentala spöken som står i vägen för att komma över den puckeln. Samma monster som alltid står o glor på en när man lägger på 40 kilo konstigt nog.

Skills: Jag har blivit stadig på double unders, tack för det! Jag har blivit stabil på kippade pullups i alla metcons och de strikta sitter fint, jag är en millimeter från att klara 10 strikta. Det är roligt och jag vill fortsätta jobba på där. Chest-2-bar funkar i omvänt grepp, och ibland med chinsgrepp. Toes-2-bar... nja, asså… där går det väl inge vidare. Jag kan lägga ihop flera stycken, men kippen sitter inte som den ska och greppet orkar inte riktigt. Borde prioriteras, men greppet tar så mycket stryk :( Ska försöka skärpa mig i metcons…  Ring dipsen går lite upp o ner. Handlar så mycket om att hålla igång tekniken. Får fortfarande ha smalt gummiband framför mig i metcons. Pistols: Funkar helt okej, mitt skruttknä klarar faktiskt av flera stycken nu och jag kan göra dem på golvet om jag håller i foten.
Sen har vi sorgebarnet HSPU. Jag vet. Jag sa förra året, efter Open, att jag bannemej skulle fixa dem. Men det har inte alls blivit så. Nacken och axlarna har varit ömma o jag har fått massa behandlingar på nacken. Det har hjälpt och nu känns det rätt bra. Jag ska sätta igång och göra skalade övningar för att förbereda mig. Eventuellt också ta mer hjälp för att komma över de mentala spärrarna runt den här övningen.

Så sammanfattning. Fokus 2016:

  • Backsquat
  • Axelpress
  • HSPU
  • Toes2bar
  • Allmänt: Hålla igång med regelbundna styrkepass med viss teknikträning på skills. 1-2 gånger i veckan.
  • Yoga 1-2 gånger i veckan
  • Minst 3 – max 4 crossfitpass med metcons i veckan
  • Eventuellt byta ett metconpass till ett löppass, långdistans 8-10 km när andan o vädret faller på.

Äsch, blev kanske lite mycket på en gång. Ska väl helst forma lite mer detaljerad plan för att få in allt det här också. Men, men… Hey ho, let’s go!

Taggad , , ,

Jaha, är det så här det är nu?

Alltså. Så här är det: Jag tycker själv inte att det är jätteintressant att läsa blogginlägg om någon annans förträfflighet o rekordprestationer. Men det är inte det jag vill skriva om i det här inlägget. Fast det handlar om personliga rekord. Jag vill liksom inte skryta om hur många rekord jag har satt de senaste veckorna o få någon annan att känna sig vissen som tex inte tar lika mycket i ryck eller knäböj.

Men, faktum kvarstår, jag har slagit en rackarns massa nya rekord den här senaste månaden o veckorna. Oly-programmeringen hjälper ju till såklart eftersom jag följer den o gör som den säger… står det att jag ska maxa så försöker jag med det. Och när jag sen har en ny maxvikt så får jag ju nya vikter när jag räknar ut vad jag jag ska ta nästa pass, eftersom det bara står tex 70% eller 80% i en viss övning. Och då blir det ju lätt ett nytt rekord om jag tex gör en tyngre 2:a än jag gjort tidigare, även om det nu ”bara” är ett 2-rep max o inte en 1:a.

Dessutom så hjälper Wodify till med räknandet, så har jag varit noga med att fylla i mina pass så kan systemet lätt räkna ut om jag har gjort pb och förtjänar en guldstjärna. Så resultatet av det här har blivit att oktober blev en lång radda med pb-resultat och november har börjat likadant. Så till den grad att det liksom börjar kännas lite löjligt, haha! Och ibland är jag liksom bara storögt fascinerad av resultaten på skärmen. Kan det liksom stämma att det blir så mycket stjärnor hela tiden?

Jag menar… 21 nya rekord på en månad. Det låter ju inte klokt! Men visst, jag har ju kört mycket styrka, så det är klart att jag bli starkare. Jag har väl bara inte riktigt fattat det än. Jag gör fler armhävningar än förut, jag gör fler pullups än förut, jag gör fler kippade pullups, jag kan köra RX vikter på passen ganska ofta numera. Jag har hittills ökat snatchen med 7 kg, clean & jerk med 5 kg, back squat med 5 kg, over head squat med jag-vet-inte-hur-många-kilon och sen följer det liksom en radda med andra kompletteringsövningar som också ökat.

Och nu är jag inne på de 10 sista passen i oly-programmeringen och det betyder tydligen att det ska växlas upp och maxas lite grann nästan varje pass. Som idag var det dags för 2 RM (=rep max) i snatch, 3 RM i back squat o 1 RM i push press. Nästa pass är det 1 RM i power snatch och overhead squat och så rullar det på… Så jag får väl bara fortsätta och försöka vara mitt bästa o starkaste typ varje pass, hehe… Lätt som en plätt ;)

Men jag kan fortfarande sitta o undra hur länge det här ska hålla i sig. Det måste ju sluta någon gång. Kommer jag känna mig helt värdelös då eller hur funkar det?

Taggad , , , ,

Eeh, ja, du vet, lite av varje… och ingenting.

Ärligt talat så vet jag inte vad jag ska blogga om längre. Jag har haft sjukt lite motivation att skriva om min träning här, vilket är lite märkligt, för den har ju funnits där hela våren. Men nu under sommaren har det liksom bara försvunnit. Jag har tränat massor och följt min plan men att skriva peppiga inlägg om det sen har liksom inte varit aktuellt. ”Varför skulle någon annan vilja läsa om det här?” är frågan jag ställer mig hela tiden när jag tänker på att jag borde skriva något…

Och det är väl inte så att jag har kommit på något bra svar till den där frågan nu heller. Men jag tänkte att skrivkrampen kanske släpper om jag bara gör ett inlägg eller två, trots brist på intresse :)

Jag har ju nu kört i över ett år på Crossfit Göta och gjort en hel hög med framsteg på alla plan. Och då tyckte jag ändå att jag var hyfsat tränad när jag började, hehe… Men kroppen är ju ett ständigt pågående projekt och det finns ju egentligen inget tak för hur stark, snabb eller uthållig man kan bli. Det är ju sant som klyschan säger: Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur mycket jag har kvar att lära. Typ.

Tänk den dagen jag kan göra en wod som innehåller 10 varv av massa övningar o bla 10 push ups, o då kunna göra alla 10 varven på tårna och utan att det tar halva dagen för den sakens skull! Tänk när jag drar 130 kg i marklyft! Eller 80 kg i knäböj! Och tänk 70 kg i clean & jerk! Eller bli säker i snatchen och får sånt självförtroende o styrka att det faktiskt ser ut som om jag kan det där, även med tyngre vikt (…dvs mer än 30-35 kg). Eller att jag kan göra 10 strikta pull ups. Ja, du fattar…. jag tror jag har sagt det många gånger förut, crossfit är verkligen en never ending story.

Ibland undrar jag vad det är som gör att jag tycker att det är så roligt att förbättra mig när det gäller just träningen. För jag kan inte riktigt känna att jag har en riktigt lika stark drift för utveckling när det gäller kunskap annars, det är klart att jag lär mig det jag behöver för att lösa uppgiften, men jag sitter liksom inte och slösurfar ämnen inom mitt yrkesområde på samma sätt som jag gör med crossfit. Antalet youtubeklipp, artiklar, intervjuer o annat som flimrar förbi under en dag kan ibland bli många… ”Slurp!”, säger det ba i hjärnan! Kanske är det för att jag i min lilla enfaldiga hjärna tycker att jag är bättre på crossfit och att det därför är roligare, och det är så mycket lättare att se att man utvecklas på det området :)

Nu är det dags för en ny hösttermin och jag hade hoppats att kunna lägga lite mer fokus på olympiska lyften. Det kom upp anslag om en ny omgång med lyftarkurs o annan lyftarträning som man kan göra på egen hand. Personligen har jag hoppats på rena oly-pass i vanliga schemat… men, men, det finns väl en tanke bakom det här också. Sen är det ju det där med tid… det är så förbannat svårt att hinna med när jag har en häst att bolla med också. Och typ resten av livet. Och så ska kroppen orka.

Coacherna säger att om man ska fokusera på något en period, typ styrka, gymnastik, lyft, så ska man dra ner lite på de vanliga crossfitpassen för att få bäst effekt. Och då börjar jag ju skruva på mig lite, för jag älskar ju de där passen…. samtidigt som det skulle vara roligt att se vad en lite mer fokuserad träning kunde ge. Som vanligt vill jag göra allt. Hela tiden. Hur tusan ska jag kunna välja utan att bli grinig för att jag ”inte får” göra allting på en gång?

Så… ja, just nu är höstens plan ännu lite luddig. Kanske hakar jag på en lyftarkurs, kanske försöker jag mig på lite lyftträning på annat sätt. Jag borde köpa nya löparskor o komma igång med lite regelbundet spring igen, utan krav, men ändå regelbundet. Jag borde också fortsätta jobba på min axel- och benstyrka. Öka i pressar och knäböj.

Vad av allt detta som blir verkligheten får vi se. Det kanske bara bli yr höna av alltihop. Men en glad, yr crossfit-höna!

ben

Taggad , ,

Ja, det är ett evigt nötande…

Det har ju varit lite si o så med motivationen på hästryggen den senaste veckan. Zally är så himla stel när man börjar och det tar en halvtimmas uppvärmning i skritt o trav för att få henne hyfsat mjuk. Galoppen känns inte hundra i vänster varv och det är ett evigt tjatande om att hon ska tänka framåt o få igång bakdelen. Känns lite tröstlöst. Man måste ha outtömligt tålamod och bara andas o ta det lugnt. Men ibland får man ju säga till henne, men då får man också ta att hon blir stressad och att man får ta ett steg tillbaka igen. Det är ett evigt tragglande o lirkande.

Hur som helst… mitt i allt det här så ska jag träna för Lollo i morgon. Hoppas att hon har en bra plan med övningar som får tillbaka lite självförtroende. Antagligen kommer det väl vara lite förberedande inför lördagens övningar.

För på lördag är det dags för en liten träningstävling, kan man väl kalla det. Det kommer en domare till gården och hon ska bedöma programmet man valt att rida, som om det vore tävling. Men sedan när man ridit klart har man en stund för kommentarer och tips från domaren och möjlighet att rida om moment i programmet. Det är avsatt ungefär 20 min per ekipage. Jag har valt att rida LA:1. Det blir första gången jag rider det programmet med Zally, så det kan gå lite hur som helst. Men vi är ju på hemmaplan och jag funderar på om jag ska fråga om det är okej att jag behåller spöet under ritten. Skulle kännas bra att bara ha det i handen, och eventuellt kunna peta på lite när det behövs. Men mest tror jag bara det behövs mentalt, för både mig o Zally, haha!

Jag vet väl redan nu vad domarens kommentarer kommer vara. Mer framåt, mer bjudning…blablabla.

Jag kommer såklart  rida så bra jag kan under omständigheterna, men jag kommer inte sätta någon press och tar det mest som träning, inte så mycket tävling. Lagom LA-debut skulle jag säga :)

Förhoppningsvis kommer Zally samarbeta bra under de här träningspassen i helgen. Och att jag kan känna lite mer glädje i ridningen igen… det är frustrerande när man inte kan styra över allting själv.

Taggad , , , ,

Det här med vila…

Veckan som gick blev rätt tung träningvecka. Det märktes om inte annat när jag sprang 8 km kuperad bana igår, söndag. Kilometertiderna låg 1,5 min över de tider jag lyckas få till i loppet 6 dagar tidigare. Men däremellan körde jag mitt lårtortyrpass på gymmet (vikter o grejer, jag lovar!) och bodypump. Samt två pass i ridhuset med Zally o en lugnare uteritt.

När jag sprang där o stretade i backarna o krigade med mig själv så tänkte jag många gånger att jag nog ska ta en vilovecka snart. Det är rätt lätt att tänka så när benen känns som bly o vägrar samarbeta. Jag är inne på min 7:e vecka med rätt tufft schema med mer styrka än förut o kroppen måste ju få tänka lite. Även om jag aldrig kör två likadana pass efter varandra, så jobbar ju hela kroppen nästan jämnt.

Men… det är så svårt att låta bli. Jag är som en kalv på grönbete nu när jag fått ett gymkort i handen igen. Det var ju säkert 2-3 år sedan sist. Och det är ju det här jag älskar att göra, jag känner mig så bra där när musklerna skakar. Svettas o gnälla över träningsvärk var o varannan dag (som jag egentligen tycker om att ha).

Så min plan är att köra på denna veckan, för jag har så mkt roligt inplanerat. Körde ett WOD-pass idag, imorgon blir det lektion med Zally för Lollo, onsdag bjuder på 30 min pt-pass på gymmet. Och torsdag är det Zally igen.

Sen blir det vila på fredag, ridning på lördag, får se vad jag hittar på då, men troligtvis lite lättare typ rida ut eller jogg i ridhuset. Vila helt eller lätt liten jogg på söndag, beror på vädret.

Men… nästa vecka kommer bli svår att låta bli. Om jag ska lyckas med att INTE boka in pass så får någon typ låsa mig ute från bokningssystemet eller nåt. Eller fixa nåt annat att göra om kvällarna. Har hört att det finns något som heter vänner… haha ;)

 

Taggad , ,

Mitt Sylvesterlopp

Sylvesterloppet blev mitt andra lopp under mitt premiärår som löpare. Jag hade haft funderingar på loppet för ett tag sen, men med tanke på hur vädret kan vända o vrida i det här landet så valde jag att inte anmäla mig. Men så i torsdags skrev Josefine en liten försynt undran rakt ut på Twitter ”Funderar på Sylvesterloppet”. Och då var det som att det var den där lilla knuffen jag behövde, någon att springa med. ”Sylvesterloppet!” svarade jag o gick ut o sprang 8 km samma dag för att försäkra mig om att kroppen kom ihåg hur man gjorde.

December har verkligen inte varit min löpmånad. Det blev inte ett enda pass utomhus förutom den där 8:an. Sprang som mest 5 km på bandet på gymmet. Inte så konstigt att jag blev orolig över om kroppen skulle minnas.

Så igår, på tävlingsdagen, var jag nervös. Skulle benen vara med mig? Skulle tjurskallen i mig pusha mig igenom det här? Det var ju en månad sedan jag sprang en mil senast, o ännu längre sen jag sprang en mil på asfalt… Och hur hade kroppen svarat på att bara träna andra pass än löpning?

Josefine o jag hade pratat tempo innan. Hon ville bara ta sig runt o jag det var väl egentligen mitt mål också, eftersom jag inte visste hur kroppen skulle kännas. Men jag formade någon sort idé om att jag skulle bli skitnöjd om jag klara mig under 60 min. Det där 55 min-strecket jag varit så nära tidigare fick jag lägga på hyllan.

Chippet på skon, nummerlapp på bröstet, regnet strilade och motvinden svepte över Heden och ryckte tag i kepsen. Barmark o +5 grader. Spänd och glad och förväntansfull. En decemberdag med sketväder i Göteborg, men nu jävlar!

Skärmavbild 2013-01-01 kl. 22.25.59Banan var snäll och platt. Trevligt att springa mitt i stan, det har jag aldrig gjort och bra avspärrat och många funktionärer runt banan. Det var lite trångt i början o jag försökte att vara cool o inte sätta fart o försöka komma förbi för fort. När luckor öppnade sig smet jag emellan. Väl ute på Ullevigatan vid 2 km kunde man ta det lugnt o hitta sin plats, då var de trånga passagerna slut.

Det var också här någonstans jag hittade en bra rygg att följa. De hette Karl o Lotta o sprang ihop. Och anledningen till att jag vet vad de hette var att de hade nummerlapparna på ryggen istället o att deras namn var utskrivna där.  De höll ett bra tempo som passade mig, strax under 6 min. Lugnt o fint. Det fina var att Karl hela tiden peppade Lotta o påminde henne om tekniken. ”Streck på dig, fall inte fram, bra där, lyft blicken” osv.. o så där höll han på med jämna mellanrum. Jag låg i närheten av detta par nästan hela resten av loppet och jag låtsades som att Karl peppade mig också. Så jäkla bra! Jag hittade även en annan kille som höll ett bra tempo som jag hakade på när Lotta tappade lite fart där ett tag (de kom visserligen igen sen o sprang om mig med 2 km kvar).

Det är verkligen det här som är fördelen med lopp. Om man lyckas hitta en bra rygg som drar en så ger det så mycket extra kraft och viljestyrka. Jag behöver bara den där lilla extra moroten – släpp inte den där ryggen!  Och då trampar jag bara på.

Kroppen kändes bra o jag höll ett bra avvägt tempo. Att passera 5 km på 30 min blankt kändes fint o jag började se 60 min-strecket som väldigt rimligt! Härlig kick in på andra varvet! I can do this shit! Så jag bara fortsatte trampa på. Vid 8-9 km tänkte jag iaf mentalt att jag ökade, vilket nog bara innebar att jag lyckades hålla samma tempo, haha. Det började kännas tungt i benen o jag fick tänka på att strecka upp mig. När jag kom in på sista rakstreckan så ökade jag o spurtade. Jag spurtade! Och det enda jag minns att jag tänkte var ”Fy fan vad jag älskar det här!!” och när jag såg att klockan på startlinjen inte hade passerat 60 min än när jag passerade var jag SÅ jävla nöjd.

Den officiella tiden blev 58:45 o det känns skitbra och det blev så bra som jag hoppades på. Kanske hade jag kunnat kapa någon minut eller halv minut till längs med banan om jag hade haft målet satt hårdare, men nu körde jag helt på känsla o fokuserade på att vara ekonomisk med kraften o ge kroppen en positiv resa. Jag lyckades med allt det jag hade tänkt mig.

Skärmavbild 2013-01-01 kl. 22.47.58

Nu 2013 så blir målet helt klart att springa ett lopp där jag klarar 55 min-gränsen och efter sommaren kan jag gärna vara nere o nosa på 50 min. Det ska gå. Jag ska ta hjälp av träningsprogrammen på jogg.se och träningsgruppen på jobbet med de som ska springa Göteborgsvarvet.

En del frågar mig om inte jag ska springa varvet också, jag som är så flitig o duktig. Men… jag kan inte riktigt se mig själv göra det än. Det kommer säkert komma en dag då det kommer finnas en plats på varvet, o då kommer jag stå där o vela. Inget jag bestämmer i förhand.

En sak är säker – 2013 kommer bli ett grymt löpningsår. Min första hela säsong.

Taggad , , ,

Personlig bentortyr

Idag var det dags för min första PT-träff på mitt nya andra hem, gymmet. Det ingick 2 träffar i kortet när jag köpte så jag kände att det var lika bra att dra igång direkt. Pojkspolingen Viktor välkomnade lite förvirrat o 5-8 min sen. Stressade oss igenom en liten pratstund om min träningsbakgrund där jag precis hann nämna att jag springer o rider. Och att jag vill bli stark i löpningen. Sen skulle vi ut o jobba ben kom han fram till. Okidoki.

Och det är kanske mest för min egen skull jag skriver ner det här, för att jag ska kunna memorera vad jag gjorde o kunna köra passet flera gånger. Men den som gillar när det bränner till i låren kanske också kan finna det här roande.

Så, here we go. (Repetitionerna är jag rätt osäker på när det gäller antal, så jag skriver bara något tal som jag tror att jag gjorde… typ. Säg till om antalet låter onormalt på något sätt.)

  • Knäböj med stor stång i ställning. 12,5 kg på varje sida. Kanske 10-12 st x 3… tror jag. Var noga med rumpan, sätt den så långt bak du bara kan. Långsamt ner, explosivt upp.
  • Utfall med bakfoten ”vilandes” uppe på en sån där bänk som står vid hantlarna. Tekniken är himla viktig här. Så, Karin, tänk på knät rakt över fotleden, sträck upp bröstet längre bak än du tror o vad du tycker känns bekvämt, håll dig rak under hela rörelsen. Hitta balansen. Böj långt ner. Kanske 10-12 st x 3 på varje ben, växla vartannat ben, kort vila mellan set. Kämpa!
  • Jägarvila mot vägg. Börja med att maxa. Idag klarade jag 1.10 min i första omgången. Vila (vet inte om vi klockade vilan, antagligen..), kör sedan två repetitioner, ca 40-50 sek eller så långt du orkar. Bit ihop för faan, Karin!
  • Upphopp o knäböj på step-bräda. Stå gränsel över brädan, på längden. Hoppas snabbt upp med båda fötterna på brädan, kvickt ner i marken igen o direkt ner i knäböj över brädan. 25 x 3. (Kortade ner med 17 st på sista rundan, pga benen lydde inte längre).

Done! High five! Hej mjölksyrefest!

Taggad , , ,

Jag lär mig springa

Jag lever ju singellivets glada dagar som ni nog vet. Men… det är väldigt glest mellan potentiella nya pojkvänner. Jag har i princip lagt ner dejtandet, för att tala klarspråk. Så vad gör jag istället? -Jag springer. Springer tills mjölksyran sprutar och lungorna inte kan vidgas mer. Och det är jäkligt gött!

Det började i somras. Jag tog de första trevande rundorna här hemma i området. Ungefär 4 km. Jag stånkade mig upp o ner för backarna på den lilla km-banan. Till slut vågade jag mig på 8:an i Skatås. Första rundan såg ut så här på km-tiderna:

Inget jag är stolt över direkt. Jag gick i backarna, smög mig fram och blev omsprungen mest hela tiden av neonklädda fartvindar till löpare. Snitt km-tiden blev 6:59 och jag tog mig i mål på drygt 57 min. Men jag tog mig runt. Nästa försök lyckades jag putsa tiden med någon minut o snitt-km med ett par sekunder.
Jag kämpade vidare med min 3-4 km-rundor o stånkade i backarna. Jag tror mitt genombrott kom när jag lyckades springa 6,8 km utan att behöva gå. Visserligen på asfalt o ganska plant, men ändå.

Sen sprang jag 8 km på plan asfalt i ett svep av bara farten. Började få lite självförtroende, jag tog mig runt o snitt-km-tiden blev chockerande 6:14. Den 3e augusti blev en milstolpe, jag lyckades klara 8an i Skatås utan att gå i backarna. Och med draghjälpen fick jag ner totala tiden till 53 min på den banan. Mycket nöjd! Målet för sommaren var uppfyllt. Och sen gjorde jag det igen! Och igen! Det var dags för ett nytt mål.

Den 18e augusti började jag följa ett träningsprogram från jogg.se. Nya målet blev att klara en mil under 60 min. Det här schemat är jag mitt uppe i just nu, 6:e veckan, har haft en sjukvecka. Det är totalt 8 veckor långt,  o innebär 3 pass i veckan. Vanligtvis är det ett intervall pass, ett mittemellanpass lite snabbt o ett längre distanspass där tiden inte är så viktig. Jag har trummat på o den 5:e september  (v.5) var det dags att ge sig på milen för första gången.

Jag var så sjukt peppad och kroppen var pigg. Jag satte av i ett himla tempo (för att vara jag då…) o när jag stoppade klockan stod den 59:18! Alltså var målet redan uppnått, haha! Jag studsade fram o gapade ut min lycka på Twitter.

Km-tiderna var jag mycket nöjd med. Men… träningen fortsätter ju, det är ett par veckor kvar på schemat. Nu är jag fast besluten att putsa tiden på milen. Schemat har trappat upp passen lite och jag försöker hela tiden ligga snabbare än vad som står angivet i schemat. Logiken säger mig så att jag borde kunna springa milen snabbare än 59 min då.

Ikväll har jag kämpat mig igenom mitt första sk tröskelpass. I princip går det ut på att springa så fort man kan en bestämd sträcka, få upp pulsen så mkt det går och känna var mjölksyran blir så stor att det lixom säger stopp. Och som jag sprang… Jag flåsade o pustade o frustade. När backarna kom försökte jag verkligen hålla farten men det var jättesvårt! Låren o ljumskarna slutade lyda mig kändes det som. Det blev lixom till blytung cement. Efter 3 min vila sprang jag sista kilometrarna i motvid och avslutade med en seg lång backe. Toppade pulsen på 174. Hejåhå. Jag gjorde mitt bästa.

Jag kommer kämpa vidare. På lördag är det tänkt att jag ska springa 12 km. Längdrekord alltså. Herregud. Jag kommer behöva ladda mentalt för det där… Men det ska bli kul att testa.

Återstår att se hur lång tid avslutande milen kommer ta. Enligt schemat ska den gå av stapeln 11:e oktober. Då jävlar…

Taggad , , , ,