Etikettarkiv: utveckling

En liten Open-utvärdering

Varje projekt av rang bör innehålla tid för återblick, utvärdering och eftertanke. Så också mitt Open 2015. Jag har dagen till ära köpt biljetter till Regionalstävlingen i Köpenhamn i maj och därmed gått från atlet till glad hejarklack på läktaren. Känns väldigt bra. Nu får proffsen sköta resten och göra allt det jobbiga. Vann hela Open gjorde förresten vår egen europeiska superstjärna Annie Thorisdottir, fantastiskt roligt att hon än en gång visar att hon menar allvar med att ta tillbaka titeln i Games. Hon är ju långt ifrån ensam om den fighten, men det måste ju såklart vara en boost för självförtroendet att vinna Open som start på säsongen. Bästa svenskar blev super-Björk och Viktor Långsved, men det var flera svenska killar o tjejer tog sig vidare till de individuella tävlingarna och master men också många svenska lag till lagtävlingen, så den kommer bli otroligt spännande att följa. På plats dessutom! Kul!

Så, min egen prestation då, i en lite mer nyanserad utvärdering än de senaste inläggen här (som mest har varit elände och depp). Kör en repris på förra årets lilla analys.

Placeringar globalt (för att det är så knasiga siffror, hehe). Man lägger ju hela tiden ihop sin placeringar efter varje vecka, så det här är hur jag låg till sammanlagt efter varje vecka:

15.1 –  20 181 av 108 595

15.2 – 19 072 av 108 736

15.3 – 15 172 av 108 755

15.4 – 17 711 av 108 761

15.5 – 16 699 av 108 764

Gick min träning/tävling som jag ville?
Nja. Det började bra. Jag höll mig frisk och relativt hel hela vägen igenom. Jag kunde köra en del vanliga pass, men mycket tid och energi går åt till att grubbla och ångestvänta på nästa veckas Open-wod hela tiden. Jag har gått o sparat mig lite och inte kört lika många pass som vanligt. Fysiskt så har kroppen känts bra, mentalt så har det varit bergodalbana. Och själva tävlingen gick väl inte riktigt som jag hade önskat.

Stötte jag på några oförutsedda svårigheter under passen?
Jag hade väl förstått redan innan att jag inte skulle kunna köra RX rakt igenom. Det var inte oväntat att det skulle komma muscle ups, och där är jag helt bortkollrad, så därför skulle jag inte kunna köra RX hela vägen. Men andra grejer som var lite mer oförutsedda var att jag inte klarade att trycka upp en enda handstand push up och på kuppen knäckte till nacken så att jag gjorde det omöjligt att fortsätta testa. Jag var heller inte beredd på hur dålig jag är på thrusters, fortfarande. Var är min motor liksom!?

Vad behöver jag bli bättre på?
Tekniskt svåra grejer som också kräver mer styrka. Kippade toes to bar, många kippade chest to bar, muscle ups och handstand pushups. Sen också då flåsiga thrusters som sagt. Jag kommer väl aldrig blir vän med dem, men jag kan ju faktisk lägga in dem som styrkeövning på mina egna styrkepass. Sen är det väl flås i allmänhet, som att göra 200 wallballs, 50-60 pressar respektive cleans och att ro och köra thrusters i all evighet är inte min starkaste sida. Men så har jag ju inte direkt flåstränat heller, utan har typ alltid fokus på styrkan. Det hade ju varit fint med lite motor och arbetskapacitet ibland…
Det var de fysiska grejerna. Sen då till den mentala biten. Det här med att jag bygger upp sån himla press! Skitjobbigt och jättedumt. Jag tycker att det var mer hanterbart i början av Open, när det var wodar jag kunde klara av att göra RX och jag kände att jag kunde förbättra mig från första till andra försöket. Klart att det känns lättare i sinnet när det går bra :) Men ja, sen kom den där svackan med första skalade woden pga MU, som var rätt trist och woden var erbarmligt tråkig. Sen blev jag tvingad att göra en skalad till pga hspu, och här började väl besvikelsen på riktigt. Kände mig kass. Att jag sedan kunde göra sista woden RX var ju på sätt och vis bra, men att jag inte kunde prestera det jag hoppats på ändå sänkte ju mig rejält.

15.5-grin

Ajajaj…

 

Vad gjorde jag bra?
Jag satte ett nytt pb i clean & jerk första veckan, det var gött! Och att dessutom göra det under tidspress och efter en flåsig wod var fint. Jag förbättrade mig rejält på andra veckan som ju var en repris-wod från förra året, 14.2. Att gå från 12 reps förra året till 68 reps i år var en liten seger som kändes bra i magen. Chest to bar sitter inte som en smäck, men jag gör dem och det går att kippa med handflatorna mot mig.

Vad gjorde jag annorlunda från förra året?
– Jag körde första o andra woden två gånger, vilket ledde till bättre resultat båda gångerna. Så det var ju en bra grej! De andra tre wodarna var 1) för jobbiga för att göra två gånger 2) för svåra, så att det bara blev ett försök på rx sedan ett på skalad.
– Jag satte uppenbarligen upp högre förväntningar på mig själv (kanske lite för höga), eftersom jag tränat ett år längre den här gången.
– Jag var inte riktigt lika nervös dagarna innan jag skulle köra, men sedan när jag väl stod där på golvet o klockan räknade ner kunde jag bli skitnervös. Förra året minns jag att jag nästan hade svårt att sova kvällen innan vissa veckor, men i år har jag sovit som en gris rakt igenom :)

Vad tar jag med mig från Open i vardagsträningen?
De svaga sidor som visat sig så tydligt de här fem veckorna kommer väl påverka min fortsatta träning till viss del. Jag vill ju gärna kunna klara hspu till nästa års Open. Och hade jag en MU nästa år så hade det ju också varit fantastiskt. Så lite små grejer och progressioner runt det kommer jag nog försöka få in mer frekvent. Men annars är ju mitt fokus framför allt benstyrkan, så jag kommer fortsätta med nu hela våren. Squats minst 2 ggr i veckan och marklyft däremellan. För överkroppen blir det bänkpress, vanliga pressar, dips, pullups, pushups och lite mu-övningar i en salig blandning. Flåset kommer nog inte vara något jag specialtränar på nu…. det är liksom inte så kul ;)

 

15.1-grupp

Glatt gäng från 15.1, those were the days… Stabilt gäng!

 

Annonser
Taggad ,

15.2 – en smärtsam historia i repris

Andra veckan i Open blev en reprisomgång, vilket numera hör till traditionen. Någon gång under dessa fem veckor kommer det alltid en favorit i repris. Den här gången var det 14.2, från förra året, vilket på ett sätt är lite kul eftersom jag då har gjort den förut och har ett resultat att jämföra med. På ett annat sätt kändes det tufft, för det är en väldigt smärtsam och svår wod. Så här ser den ut:

For as long as possible:

From min 0:00-3:00
2 rounds of:
10 overhead squats (95 / 65 lb.)
10 chest-to-bar pull-ups

From min 3:00-6:00
2 rounds of:
12 overhead squats (95 / 65 lb.)
12 chest-to-bar pull-ups

From min 6:00-9:00
2 rounds of:
14 overhead squats (95 / 65 lb.)
14 chest-to-bar pull-ups

Etc., following same pattern

Så det handlade alltså om chest to bar (ctb) och overhead squat(ohs) med 29 kg på stången. Två svåra rörelser var för sig, och tillsammans ett riktigt helvete för underarmarna. Dessutom under hård tidspress som inte bjuder på mycket vila, utan stressar på rätt ordentligt (om man nu inte är awsome på ctb). Klarar du inte 2 varv av ctb o ohs så är du ute och får inte fortsätta på nästa 3-minutersintervall.

Min historia med den här woden är att jag förra året, på Open, inte hade gjort en enda ctb innan den här kom. Jag hade ju för tusan precis satt mina allra första vanliga pullups! Att komma ännu högre upp kunde jag ju bara drömma om, haha! Men, när det var dags så fick jag ändå till 2 små rackare och mitt totala resultat på den här woden blev alltså 12 reps, 10 ohs och 2 ctb. Jag kom inte förbi den första 3 minuters-delen, jag var inte nöjd, men hade varken tekniken eller styrkan för mer.

Sen körde vi den nu i februari igen, som en vanlig wod på Göta. Då lyckades jag få till 35 reps! Hurra! Jag var överlycklig, förvånad och lite oförberedd på att jag kunde göra så många ctb. Men jag kom fortfarande inte förbi den första 3-minutarn. Fast, jag tror mest det berodde på att jag dels inte hade en aning om vad jag var kapabel till, dels inte hade någon game plan utan bara matade på i godan ro.

Så när jag gick in i den här woden ännu en gång så var målet minst 40 reps, alltså att klara första 3-minuters-spärren. I lördagsmorse körde vi igång. Jag var nervös som tusan, men laddad. Jag hade väl någon sorts plan, att försöka köra ohs unbroken så långt det gick och 3:or och 2:or på ctb så långt det gick.

Jag öste på och klarade det! Jag blev klar med typ 7 sekunders marginal och fick fortsätta in på nästa varv när repsen ökar till 12 st på varje del. Jävlar i min lilla låda vad slitigt det var. Men jag lyckades göra 12 ohs till, uppdelat, för jag pallade inte att hålla kvar stången uppe. Sen körde jag ctb i nån 2:a och resten 1:or. Tiden tog slut när jag hunnit till 8 st. Mitt slutresultat blev 60 reps! Helt otroligt! Jag var så glad över att ha klarat ett varv! Armarna skrek av smärta, haha, men det gick! Och jag var helt slut.

Egentligen kunde allt vara frid och fröjd där. Jag hade nåt mitt mål och jag hade nåt ett resultat jag bara hade hoppats på innan. Tänk att gå från 12 reps förra året till 60, det är ju helt underbart :)

Men.

Nu hade jag en plats även på måndagens pass, där vi skulle köra Open-woden igen, en sista gång. Och jag behöll min plats och tänkte att jag kan gå in där med lite avslappnad känsla, utan press, och bara försöka upprepa prestationen att klara första varvet igen. Jag gjorde det. Igen. Och snabbare den här gången, jag fick hela 20-25 sekunders vila innan nästa 3-minutare började :) Sen öste jag på så gott jag kunde med mjölksyran sprutandes i armarna. Men det gick bra. Jättebra! Jag lyckades på nåt jävla sätt öka med 8 reps till o slutade på 68 st.

Efteråt värkte underarmarna som de aldrig gjort förut :) Men det var det värt. Skön känsla att kunna pressa kroppen lite till och med färre no-reps än förra gången.

2015-03-10_13-18-20

Så nu sitter jag här med facit i handen. Från 8:e mars 2014 till 9:e mars 2015 ökade jag med 56 reps, 28 ctb o 28 ohs. Det är crossfit för mig, att tävla mot sig själv och sträva efter att hela tiden slå sina gamla resultat. Det är så kul att se att träningen ger resultat och att jag kan klara av en sån här wod lite bättre den här gången.

Sen får man perspektiv på saker o ting när bästa tjejen i världen på 15.2 i år drämmer till med 441 reps. över 400!!! Det är så sinnessjukt att det inte går att ta in riktigt. Då är man liksom en liten fis i rymden.

Men jäj! 15.2 får en guldstjärna. Kul grejer!

Placering worldwide (just nu): 19072 av 108 736 st
Europa: 1328 av 8870 st
Bland tjejerna på Crossfit Göta: 6:a av 36 st

Taggad , , , ,

Jaha, är det så här det är nu?

Alltså. Så här är det: Jag tycker själv inte att det är jätteintressant att läsa blogginlägg om någon annans förträfflighet o rekordprestationer. Men det är inte det jag vill skriva om i det här inlägget. Fast det handlar om personliga rekord. Jag vill liksom inte skryta om hur många rekord jag har satt de senaste veckorna o få någon annan att känna sig vissen som tex inte tar lika mycket i ryck eller knäböj.

Men, faktum kvarstår, jag har slagit en rackarns massa nya rekord den här senaste månaden o veckorna. Oly-programmeringen hjälper ju till såklart eftersom jag följer den o gör som den säger… står det att jag ska maxa så försöker jag med det. Och när jag sen har en ny maxvikt så får jag ju nya vikter när jag räknar ut vad jag jag ska ta nästa pass, eftersom det bara står tex 70% eller 80% i en viss övning. Och då blir det ju lätt ett nytt rekord om jag tex gör en tyngre 2:a än jag gjort tidigare, även om det nu ”bara” är ett 2-rep max o inte en 1:a.

Dessutom så hjälper Wodify till med räknandet, så har jag varit noga med att fylla i mina pass så kan systemet lätt räkna ut om jag har gjort pb och förtjänar en guldstjärna. Så resultatet av det här har blivit att oktober blev en lång radda med pb-resultat och november har börjat likadant. Så till den grad att det liksom börjar kännas lite löjligt, haha! Och ibland är jag liksom bara storögt fascinerad av resultaten på skärmen. Kan det liksom stämma att det blir så mycket stjärnor hela tiden?

Jag menar… 21 nya rekord på en månad. Det låter ju inte klokt! Men visst, jag har ju kört mycket styrka, så det är klart att jag bli starkare. Jag har väl bara inte riktigt fattat det än. Jag gör fler armhävningar än förut, jag gör fler pullups än förut, jag gör fler kippade pullups, jag kan köra RX vikter på passen ganska ofta numera. Jag har hittills ökat snatchen med 7 kg, clean & jerk med 5 kg, back squat med 5 kg, over head squat med jag-vet-inte-hur-många-kilon och sen följer det liksom en radda med andra kompletteringsövningar som också ökat.

Och nu är jag inne på de 10 sista passen i oly-programmeringen och det betyder tydligen att det ska växlas upp och maxas lite grann nästan varje pass. Som idag var det dags för 2 RM (=rep max) i snatch, 3 RM i back squat o 1 RM i push press. Nästa pass är det 1 RM i power snatch och overhead squat och så rullar det på… Så jag får väl bara fortsätta och försöka vara mitt bästa o starkaste typ varje pass, hehe… Lätt som en plätt ;)

Men jag kan fortfarande sitta o undra hur länge det här ska hålla i sig. Det måste ju sluta någon gång. Kommer jag känna mig helt värdelös då eller hur funkar det?

Taggad , , , ,

Övermänniskor som Julie och Karl

Hittade en intressant artikel idag, tror att det var Crossfit Games som länkade till den på Facebook. Den handlar om Julie Foucher, tjejen som kom 3:a på årets Crossfit Games, hon är alltså en ûber-mänschen utan dess like. Hon började med crossfit 2009 och har sedan dess trackat sin träning i nåt sorts system och där kan man nu se hennes utveckling från ”Good” till ”Elite-super-human”.

Artikeln ”How Julie Foucher became Julie Foucher” är kul att läsa för man får lite perspektiv på hur otroligt mycket träning det ligger bakom de där prestationerna man ser från Games. Inte för att jag inte förstod det innan… men, ja, här kan man liksom se över tid att hon har jobbat på så in i vassen helt enkelt.

julie-foucher-web-4

Amazing Julie.

Julie var gymnast från början, så redan där har hon ju mycket av rörelseschemat med sig in till crossfitträningen, men hon hade aldrig sysslat med styrketräning eller tyngdlyftning. Men hennes startnivå är rätt bra ändå… Jag jämför med mina egna siffror som jag har just nu på några av lyften som marklyft, back squat, ryck o stöt så är jag ungefär på hennes startnivå (till o med lite bättre på några av dem). Men med tanke på att hennes första tid på Fran var 4:58 så inser man ju att hon hade talang för det här med en gång…

Himla fuskigt, haha!

Inte för att jag på något sätt skulle vilja bli en Games-atlet ;) Utan för att hon liksom hittat så himla rätt tidigt och känt att det var det här som var hennes grej. Men det som är mest imponerande i hela den här mixen är att hon under alla dessa år av stenhård, disciplinerad träning dessutom skaffat sig en läkarexamen. Antar att hon gjorde det med högerhanden och tränade snatchar med vänster typ….

En annan övermänniska är Karl Dyall, vår egna svenska hjälte i Crossfit Games som lyckades kämpa sig till en fantastisk bronsmedlaj i sin åldersklass i mastersdivisionen. Killen är 47 år och helt sjukt vältränad. Han fightades med amerikanerna och lyckades slå sig in på prispallen, det är ganska unikt. Här finns en trevlig artikel om honom, läsvärd och härligt hyllande all the way :)

Taggad , , ,

Näst sista långpasset innan varvet

Det här är vad ungefär 4 månaders blandad träning kan göra på 16 km.

27:e okt 2013:

Skärmavbild 2014-04-27 kl. 19.24.17

27:e april 2014:

Skärmavbild 2014-04-27 kl. 19.24.37

 

Sen ska man väl även väga in väderomständigheterna. Tror knappats att det var 22 grader varmt och strålande sol när jag sprang i oktober förra året. Sträckan det handlar om är två varv på 8 km-slingan i Skatås, en ganska tråkig, platt strecka med låååånga rakor. Men ganska bra simulering av varvet-banan emellanåt, lite tråkig o platt.

Jag minns rundan i oktober väldigt väl. Jag ville slå längdrekord och fick för mig att springa så långt trots att jag bara legat runt milen hela sensommaren o hösten. Allt går ju med en rejäl portion vilja. Men jag led ska ni veta, ajajaj… benen vad helt stumma, knäna blev stela, fötterna var bara stora blyklumpar av värk och det kändes som om ryggen skulle gå av på mitten. Jag fick ta några pauser och gå korta bitar på andra varvet flera gånger.

Idag, med hela våren full av löppass två gånger i veckan och en successiv ökning av långpassen från en mil upp till dagens distans, var den här streckan inte riktigt lika plågsam som i höstas.

Hela första varvet kändes benen fräscha och första 8 km gick på 45 min och milen på 55:42 min, helt klart godkänt tempo! Sen kom en liten svacka när jag var omkring 11-12-13 km, där var det några backar och det kändes som om jag stod stilla där ett tag. Fick tom gå över krönet på en av backarna, litet nederlag men jag kom igång igen.

Sen kom rakstreckan och lite nedförslut och då kändes det bättre igen och jag fick tillbaka lite bra känsla i kroppen. De sista 3-4 km var inte jätteroliga, men det finns liksom inga alternativ än att fortsätta sätta ena foten framför den andra. Tankarna virvlar omkring i huvudet och jag försökte fokusera på att jag faktiskt inte hade ont någonstans och att det bara var muskeltrötthet. Andningen var helt normal, pulsen var helt normal, jag var inte trött som efter en backintervall, jag vara bara stum i låren och hade ingen energi i steget. Men jag kom i mål och jag inbillade mig att jag faktiskt spurtade sista hundra metrarna, haha :)

Jag var toktörstig i värmen och det var längtan till vattenflaskan som fick mig att kämpa vidare många gånger när tankarna snurrade negativt. Jag tog en drickapaus när jag skulle börja på andra varvet och åt även en halv riskaka med äpple/kanelsmak, söt och god. Men det hade varit väldigt gott med en drickapaus till vid typ 12-13 km…. solen var min fiende och jag hoppade mellan skuggorna i löpspåret.

Men, jag fixade det bra och kom i mål och tiden och tempot är jag jättenöjd med. Det är fan inte kul att springa så här långt och jag hann tänka många gånger under tiden att jag inte riktigt kunde förstå hur jag ska klara 21 km  när det väl är dags…. Men jag vet ju att jag kommer fixa det, för jag ska ha den där jävla medaljen.

Det finns inget annat alternativ :)

 

Taggad , , ,

En ganska awsome dag.

Alltså, det här med utveckling…. vilken grej det är ändå! Jag tror det var igår som jag skrev till en träningskompis att jag kanske skulle fixa min första strikta pull up innan sommaren i alla fall. Pull ups har ju inte varit min grej liksom… jag har i princip bara hängt där i stången som en död fisk, väldigt länge. Och det har varit sjukt frustrerande, för jag går ju framåt i all styrka, men det händer ingenting med pull upsen. Så, i och med att jag har känt mig så värdelös på det där så jag har ju då inte ens försökt göra pull ups utan gummiband på bra länge. Jag har gjort lite negativa, där jag hoppar upp, och det har känts bra. Men mer har det liksom inte blivit.

Men så idag, efter att coach Chrille kört ett roligt och lärorikt mobility & skill-pass med oss, så började jag göra en negativ pull up som jag brukar. Det kändes så jäkla lätt! Så tanken for genom huvudet… ”Jag måste prova, tänk om det går idag!?”. Så jag hängde mig rakt ner i stången o sen drog jag mig upp, och vips så var hakan över stången! Herregud va chockad jag blev, haha! Jag typ skrattade och ropade rakt ut, släppte stången och high five:ade Zandra som helt ovetande om detta historiska ögonblick låg o stretchade nedanför mig. Sen skrattade jag lite till :) Jag hade kanske fixat en till… vem vet, jag blev bara så himla förvånad att jag liksom tappade koncentrationen.
Så jag får prova en annan dag igen och se om det går med flera. Spännande!

Mobility-passet bestod av lite go stretch o massage av ryggen och ljumskarna. Skönt och ont omvartannat. Det var förberedande för den skill vi skulle gå igenom idag, handstående, huvudstående och hand stand push up.

Det här med handstående har ju också länge varit en svag punkt för mig, men det börjar bannemej arta sig där också :) I söndags kom jag upp mot väggen för egen maskin för första gången. Efter att ha stått o försökt kicka upp mig i all evighet tidigare så funkade det plötsligt att ta fart o komma upp. Idag fick jag tillfälle att träna ännu mer och jag blir mer o mer säker på att komma upp, det känns så himla bra!

handstand

Världen är fin uppåner.

Jag kom även upp i huvudstående helt rakt utan stöd, också en liten seger med tanke på hur jag krälade omkring senast vi gjorde den övningen för ett par veckor sedan. Det är klurigt att hitta rätt muskler och trycka upp benen på rätt sätt, men nu går det :) Jag är inte jättestabil, men jag vet att jag kan och det hjälper mycket.

Vi fick ju även göra hand stand push ups i lite olika progressioner. Jag kände mig lite som Bambi och vågade inte riktigt gå ner så långt, utan nöjde mig med att göra några med 3 kuddar under huvudet. Det handlar nog mest om att vänja sig vid känslan, att böja armarna, ta i med huvudet och sedan lyckas trycka upp sig igen…. det är så himla ovant! Det ska bli kul o testa det där fler gånger och efter hand våga lite mer.

Uppenbarligen så handlar väldigt mycket av det här med att lära sig nya saker att våga testa, låter kanske lite självklart…. Men ja… Jag kan ju, bara jag vågar prova och sen när jag väl har gjort det en gång så blir det en helt annan grej. Då vet jag att jag kan. När jag hittar vilka muskler som ska användas, när jag hittar balansen, när jag fattar grejen. Det känns verkligen som all världens poletter ramlar ner och en stor glödlampa plingar till ovanför mig.

Efter ett sånt här underbart träningspass, som även inkluderade lite back squats, pressar och marklyft, så kan jag inte vara annat än lycklig och superglad. Vilken härlig kick!

Taggad , , , ,

RX-vikter o bölder

Det blev en kväll av lite reflektion igår. Dels körde jag ett pass med rx-vikter och sen läste jag blogginlägg från februari förra året och såg att det hänt en del.

Att kunna köra passet med de viktrekomendationer som står på tavlan o inte behöva skala ner känns alltid bra. Ibland så går det och ibland så går det inte. Men numera går det allt oftare, och igår var en sån bra dag.

Passet bestod av först en styrkedel där rumpan o låren fick sig en rejäl omgång med 3×10 av bulgarian split squat, eller enbensknäböj som man också kan säga :) Med bakfoten på en låda och stora stången på axlarna. Herregud va köttfärs benen blev, haha! Borde göra det där lite oftare, då hade man ju fått en rumpa av stål!

Woden var rolig och såg ut såhär:
3 varv av:
10 st deadlift 60 kg
8 HR push ups
6 st box over jump
sen direkt 2 varv av:
8 st deadlift 50 kg
30 laterala hopp över stången
sen direkt 1 varv av:
10 ground to over head 40 kg

Det var tungt för benen och låren skakade i marklyften, men det var gött. Och när jag skulle dra iväg de där sista 10 gtoh så var det fan inte vackert, haha! Cleanen gick bara på vilja och split jerk var allt annat än djup och explosiv. Jag kämpade som tusan med stången, så märkligt att 40 kg kan vara så jävla tungt!

Afterbashen var 3 varv av 12 biceps curls med stora stången och 12 smala push ups. Trodde armarna skulle ramla av… ojoj.

Sen åkte jag hem o slappade i soffan. Kollade på tv o roade mig med att backtracka lite i bloggen. Läste igenom inläggen från februari 2013 och blev mycket förvånad. Tydligen stod jag o kämpade med mina knäböj i smithmaskinen (hujedamej! jag tycker ju att den maskinen bara lurar kroppen) 3×10 med 30 kg. Det låter väldigt lite i mina öron idag…. Om jag skulle göra 10:or idag ligger jag nog på 45 kg eller nåt, har inte riktigt koll. Maxet ligger ju iaf på 65 kg just nu. Härlig utveckling!

Sen hittade jag en bild i det här inlägget och reagerade på mina axlar, så jag blev nyfiken och la ihop den bilden med en bild från tidigare den här veckan. Och visst har det hänt en hel del där med…

axlar

 

Trapeziusmusklerna har ju växt en hel del kan man säga. De är ju typ obefintliga på övre bilden. Sen ser man att det finns en rundning över hela axelleden och ner på armen som inte fanns för ett år sedan.

Älskar det! Jag hade ingen aning om att jag vuxit så pass, och jag är glad över att jag tar lite bilder då och då. Jag mäter ju inte min kropp på något sätt, väger mig knappt längre. Så jag har inte riktigt koll på om jag förändras så mycket, märker bara om kläderna sitter annorlunda eller om det syns något i spegeln.

Idag har för övrigt varit en rätt lugn o skön dag. Mirakulöst nog tog jag tag i mig själv och släpade mig ut på en löprunda. Helt utan press, enda kravet var att jag skulle hålla nere farten och springa i prattempo. Jag tror att jag lyckades rätt bra, höll ungefär 6.30-tempo i ca 8,5 km i helvettesbackarna på Safjället. Lugnt o fint, kändes behagligt nästan. Ska försöka få in två löprundor nästa veckan…. får väl se hur det går med den saken, beror lite på om vädret är med mig.

 

Taggad , ,
Annonser